Jag verkar ha en defekt avståndsmätare i huvudet.
Om jag är ute och går och får syn på två personer framför mej på trottoaren så kan jag inte avgöra om de kommer gående emot mej så avståndet mellan oss minskar, lr om de går bort från mej så att avståndet mellan oss ökar. Jag kan inte avgöra vilket förrän de är så nära att de nästan passerar mej.

Ibland om jag sitter i ett rum så ser det ut som om jag sträcker ut armen skulle jag kunna nudda väggen på andra sidan rummet, samtidigt vet jag att jag tagit tio kliv in i rummet för att hamna i den soffa jag sitter och jag vet rent intellektuellt att mina armar inte är tio steg långa.

När jag lagar mat har det hänt flera gånger att kastrullocket plötsligt ligger och badar nere bland potatisarna. Man borde ju tycka att när locket befann sig en dm från kastrullen så borde jag se att det är för litet och inte kommer passa, men det ser jag inte.

När jag flyttade frågade flyttkillarna vart jag ville att de skulle ställa sängen. Jag pekade ut en vägg.
"Men det går ju inte, då kommer ju halva sängen sticka ut framför dörröppningen"
Och de kunde de alltså se från andra sidan rummet utan att dra dit sängen och prova.

Om jag bakar måste jag tänka jättehårt så att jag bromsar handen just när den är framme vid lilla kryddmåttet, så inte handen åker för långt lr för kort. Sådana aktiviteter drar väldigt mkt ström ur huvudet och laddar snabbt ur batteriet lr vad man ska säga.

När jag är trött blir det värre än vanligt och jag kan missa nyckelhålet med en halvmeter när jag ska låsa upp ytterdörren och får ta den andra handen och hjälpa till att styra. Jag tycker oxå att det är jobbigt att gå på stan då eftersom det hela tiden dyker upp saker, stolpar, papperskorgar, andra artfränder som rör sig i varierande hastighet åt olika håll. Jag kan aldrig avgöra hur långt ifrån mej själv de andra befinner sig. Jag har fått höra
"Du ser så divig ut när du går på stan för du går ju bara rakt in i folk, här kommer jag."
Det är inte min avsikt att gå in i folk.

En gång var det en bild i en bok och jag sa "Domdära strecken"
"Det är ju en kub"
Alltså det var en tredimisionell kub men jag fick inget djup i bilden utan såg bara streck i olika riktningar.

När jag övningskörde bil och skulle svänga in på en mindre gata från en större väg, missade jag hela avfarten och körde utanför i gräset och bumpade ner i ett dike så han jag körde med bara skrek "Va i helvete gör du?"
Jag har lixom ingen feeling överhuvudtaget.

När jag var tonåring och försökte framföra dehär problemet fick jag höra att det berodde på ångest. Så jag trodde på det. Men ju äldre jag blivit ju mindre tror jag på den teorin, om man hade ångest borde det inte kännas lite ångestaktigt? Andra som har ångest skriver ju om hjärtklappning, tungt att andas osv, har inga sådana symptom. Är svårigheter med avståndsbedömning och avsaknad av djupseende ett symptom för de med asperger?
Vad kan detta bero på?

Nu har jag fyllt 30 och gett upp tanken på att det "kommer att växa bort" som vissa hävdade. Det är inte plågsamt i sig, blir mest ledsen av andra människors kommentarer om att jag är divig, måste skärpa till mej o.s.v

Finns det ett namn för detta?
Vore så skönt att kunna säga "Nä, jag har dyslexi" "Nä men jag är faktiskt färgblind" när folk kommer med sina hånfulla kommentarer. Det är ju som en avståndsmässig färgblindhet. Någon här som känner igen sig?

Namn vet jag inte, men uppenbart är det något som inte funkar när synintrycken ska sättas ihop i hjärnan. Det verkar skitjobbigt att ha det så ju. Då blir det ju rent livsfarligt att bara gå över gatan. Problem med sensorisk integration kan höra samman med autism. Minns något program om en liten kille med autism, han var tvungen att hålla i sig och känna när han gick, just pga obefintlig avståndsbedömning. Svårt att relatera eftersom jag alltid har haft läskigt bra djupseende även när jag var barn, och då ska man tydligen ha taskigt djupseende.

Har lite av den problematiken själv men inte i den utsträckning du har det. Kunde känna av det när jag övningskörde t.ex. svårt att bedöma när jag ska börja bromsa/sakta in.
Plus en hel del andra sensoriska problem så gav upp bilkörning. Alldeles för stor risk för olycka.
Cykla funkar och promenera men då har man mycket mer kontroll och det går inte lika fort.

Jag fick också ge upp körkortet. Insåg att det inte är lyckat att få tunnelseende på motorväg för att man blir stressad av andra trafikanter, eller att sluta titta i backspegeln för att två passagerare stirrar mot mig där ...
Och det där med turtagning är ju lika svårt när man ska köra in på motorväg som när man ska säja något i en grupp.
Antar att du, Paradox, har kollat synen ordentligt? Kom att tänka på det för att jag själv just gjort synfältsundersökning hos ögondoktorn. Vissa delar av mitt synfält är i sämre skick, och det påverkar ju stereoseendet.

Finns ett begrepp som jag förstår inte är en diagnos. Nonverbal learning disorder. Verkar ha drag av både aspergers och något mer. Verbalt klarar man sig bra, men socialt sämre. Man har problem med saker som tros sitta i höger hjärnhalva som bildminne, analys av vad man ser, avståndsbedömning... det som har med hjärnans hanterande av synintryck att göra.