Idag var min AS utredning äntligen klar. Det tog ju bara ½ år längre än nödvändigt.. Byråkrati när den är som bäst.

Tur att jag kom i god tid till sjukhusområdet. Hon som jag prata med i telefonen sa att jag skulle ta labbvägen in. Men hon glömde såklart att det finns 2 labb, i olika byggnader. Eftersom jag skriver det här tror jag att ni kan gissa att jag gick in i fel byggnad.

När jag kom gick jag först till höger, vilket jag hade ett minne av att jag blivit tillsagd att göra. Nähä, inget där. Så jag gick åt vänster i stället. Kanske var det rummet som hade varit till höger.. Där fanns några trappor. Vänta nu.. Hade de inte sagt något om trappor när jag kommit in? Jo, jag skulle säkert upp för trapporna. Så jag gick upp för trapporna. Väl uppe kunde jag bara svänga till höger, så jag gick dit och letade efter rätt plats.

I slutet av korridoren fanns en kanslist som märkte att jag verkade ni, vilse och allmänt bortkommen, så hon frågade vart jag skulle. Jag svarade att jag hade tid till neurolog. Hon skickade mig ner för trapporna, och längst bort i nedre korridoren. Alltså dit som jag först gått.

Kanske hade jag missat något, så jag gick i genom korridoren igen och kom till slutet utan att ha hittat. Där fanns en psykolog som också undrade vart jag skulle och kunde informera mig om att jag var i fel hus. Hon skickade mig till huvudingången i sjukhuset och tipsade om att jag skulle fråga där (jag hade varit på hälsovårdscentralen).

När jag kom till sjukhuset svängde jag till höger och såg några trappor. Jag gick upp och kunde konstatera att hon jag pratat med måste ha sagt att jag INTE skulle ta trapporna. Irriterad över att hon brytt sig om att prata om trappor om jag inte skulle gå i trappor svalde jag stoltheten och frågade vid infodisken.

Jag fick veta att jag skulle till höger vid trapporna. Efter att ha frågat om vägen ännu en gång eftersom det påminde om en labyrint efter att man svängt till höger hittade jag rätt. På ytterdörren stod det att den ledde till laboratoriet. Några trappor lyckades jag aldrig få syn på. Och om jag skulle ha gått in via rätt labb skulle jag ha svängt till höger.

Efter 1½ timmes undersökning och efter att ha rättat neurologens stavfel 2 gånger fick jag min diagnos. Ni kan tacka era svenska tidningar för att jag förstod att kolla stavningen, de stavar fel så ofta att man inte kan göra en särskilt noggrann sökning utan att utesluta felstavade resultat. Detta resulterar i en massa irriterande resultat om sveriges exportindustri.

Sammanlagt tog det ½ timme att hitta rätt väntrum.

Jag brukar också gå fel om det är ett nytt ställe. Hur känns det att ha fått diagnos? Grattis eller vad man säger.

Meppe skrev:Efter 1½ timmes undersökning och efter att ha rättat neurologens stavfel 2 gånger fick jag min diagnos.

Haha, grattis!

(Jag brukar också gå vilse i sjukhusbyggnader med flera ingångar. S:t Göran och Sophiahemmet är rena labyrinterna att hitta i och skyltningen är inte precis optimal.)

Tack

Jag är väldigt nöjd eftersom det spekuleras i om Einstein hade AS och han fattade ett vettigt beslut 1949.

Jag tala först om för neurologen att "det ska vara ett o där", men hon satte det på fel plats.

1½ timme var inte mycket.

Grattis eller nått. Antar att du har bättre skäl än Einsteinspekulationer för diagnosbehovet.

Det här var slutet på utredningen, ifjol på vårvintern var jag på diverse tester hos skolpsykologen och mina föräldrar var dit på samtal. Men hon får inte skriva någon diagnos, så hon informerade mig om att det var ½ års väntetid till neurolog. I verkligheten var det 9 månader och det tog henne 3 månader att skicka en remiss.

Jo, jag har bättre skäl till att ha bett om utredningen, men Einstein råkade få min uppmärksamhet.

Grattis! Hoppas du får glädje av diagnosen. (Men yppa den inte i onödan eller för fel personer. Att säga något senare går alltid, men inte att ta tillbaka något sagt.)

grattis till 1444 inlägg och till diagnosen!

Tack

Jag ska vara försiktig med vem jag säger det åt. Har inte berättat för min familj ännu.

Trevligt med 1445:e inlägget, jag klättrar mot Polen.

Psykiatern här vid studenthälsan som diagnoserade mig sade att det troligtvis är rätt stor skillnad på utredningar i Finland och Sverige. Första besöket hos psykiatern och han föreslog asperger

På vilket sätt är det skillnad? Är utredningarna bättre i Finland?

Vet inte, men knappast bättre. Kanske kortare? Mindre utförliga? Fast det beror nog på om man utreds i vuxen ålder eller som barn? Säkert väldigt individuellt hur länge en utredning tar. Och om man gör det privat? Och så beror det väl mycket på vilken expertis utredaren/utredarna har.

Det var väl mest sättet på hur man gör utredningarna som han syftade på. Vad jag läst har utredningarna tagit länge för folk här på forumet, eller har jag fel?

Min första psykiater jag besökte hade ingen aning om att jag hade aspergers. Trodde att jag inte såg ut som någon typisk aspergare, då jag nämnde det för henne. Visade sig att hon inte visste vad hon pratade om . Personer med aspergers ser väl nästan alltid någorlunda normala ut?

Fick först diagnoserna allmän ångest (generaliserat ångestsyndrom), social fobi och dystymi av denne samma psykiater. Det var först då hon ansåg att hon inte kunde hjälpa mig vidare som hon gav remiss till en annan mer kompetent psykiater som sedan gav mig diagnosen asperger (...och AD(H)D).

Hade egentligen tur. Slapp rätt snabbt till en psykolog som sedan skickade mig till en psykiater. Hade problem med depression, koncentration och svår sömnlöshet (insomnia) vilket jag egentligen haft hela min ungdom. Men det var i.o.m. ett skov (depression) som jag kontaktade studenthälsan. Testade terapi ett tag (psykoanalytisk), men tror inte det är menat för logiskt tänkande personer som jag. Orsakade bara mer ångest.

Tor skrev:Vad jag läst har utredningarna tagit länge för folk här på forumet, eller har jag fel?

Rätt för några, fel för andra. Utredningarnas (utredarnas) kvalitet verkar inte heller ha något enkelt samband med det.

Tor skrev:Min första psykiater jag besökte hade ingen aning om att jag hade aspergers. Trodde att jag inte såg ut som någon typisk aspergare, då jag nämnde det för henne. Visade sig att hon inte visste vad hon pratade om .

Låter svenskt nog .

Tor skrev:Personer med aspergers ser väl nästan alltid någorlunda normala ut?

Nästan alltid vet jag inte, men de flesta jag har träffat (inklusive härifrån).

Tor skrev:Fick först diagnoserna allmän ångest (generaliserat ångestsyndrom), social fobi och dystymi av denne samma psykiater. Det var först då hon ansåg att hon inte kunde hjälpa mig vidare som hon gav remiss till en annan mer kompetent psykiater som sedan gav mig diagnosen asperger (...och AD(H)D).

Ungefär som min då. Bättre att de hinner börja tvivla än att de bara sätter sin negativa diagnos och sedan lämnar en, som folk ofta berättar om här - men det är fortfarande inte sina egna levnadsår de slösar med...

Så här långt ser jag alltså ingen skillnad.

Inger skrev:Haha, grattis!

(Jag brukar också gå vilse i sjukhusbyggnader med flera ingångar. S:t Göran och Sophiahemmet är rena labyrinterna att hitta i och skyltningen är inte precis optimal.)

Jag gillar att gå omkring i S:t Görans källargångar, rätt kul o se skyltar med 22 olika avdelningsnummer individuellt uppradade men väldigt funktionsdugliga.
Jag gillar ju att göra karta över de platser jag är på så nu kan jag delar av S:t Görans också

nano skrev:

Inger skrev:Haha, grattis!

(Jag brukar också gå vilse i sjukhusbyggnader med flera ingångar. S:t Göran och Sophiahemmet är rena labyrinterna att hitta i och skyltningen är inte precis optimal.)

Jag gillar att gå omkring i S:t Görans källargångar, rätt kul o se skyltar med 22 olika avdelningsnummer individuellt uppradade men väldigt funktionsdugliga.
Jag gillar ju att göra karta över de platser jag är på så nu kan jag delar av S:t Görans också

Källargångarna på stora sjukhus är spännande. Jag tar alltid källargångarna när jag är på sjukhuset. Det är spännande och mycket roligare än att gå via huvudentrén. Skulle kunna vandra runt i källargångarna hela förmiddagen och se var jag hamnar.
Att göra kartor har jag aldrig testat men det låter definitivt som en grej jag skulle tycka vore skoj!

Min diagnos sattes av en erfaren psykiater här i Sverige. Tror det är annorlunda som vuxen. Mina föräldrar intervjuades innan diagnosen sattes samma dag. Hade varit på bedömningssamtal på Neuropsyk.

Truly skrev:Att göra kartor har jag aldrig testat men det låter definitivt som en grej jag skulle tycka vore skoj!

Kartor i sinnet
Inte på papper.
Men ja, det är skoj enligt mig

Meppe skrev:Efter 1½ timmes undersökning och efter att ha rättat neurologens stavfel 2 gånger fick jag min diagnos.

Varför var neurologen med vid utredningen ?

Man får diagnos av neurolog i Finland.

nano skrev:

Truly skrev:Att göra kartor har jag aldrig testat men det låter definitivt som en grej jag skulle tycka vore skoj!

Kartor i sinnet
Inte på papper.
Men ja, det är skoj enligt mig

Jaha, i sinnet. Jo, det måste man väl göra först. Men vore det inte lite skoj att gå hem och göra kartan klar på riktigt papper också?
DET är min grej det!

En del äldre sjukhus som inte blivit ombyggda (bara lite renoverade) har ju riktigt estetiskt snygga och läskiga källargångar mellan olika byggnader som ligger fler hundra meter från varandra. Det kan vara värsta nätet av gångar under jorden.
Tänk att ha ritat sina egna kartor där och springa omkring i underjorden och, hmm, LEKA...hihi.
Lite Phantom-of-the-Opera-känsla över det hela.

Idag fick jag papper på min diagnos. Neurologen hade noterat att jag rättade hennes stavning . Och stavat rätt. Tydligen uppfyller jag 7 kriterier, och det krävs 6 för diagnos. Och jag uppfyller minst 2 i varje undergrupp. Det här känns som ett bra tillfälle att påpeka att Ssverige och Ffinland har olika kriterier.

Dessutom fick jag höra att jag skulle passa bra som guide i Krakow. Tydligen ger jag också ett lite nervöst intryck, vilket inte förvånar mig.

Jag fick 4 kopior av utlåtandet, ett till skolhälsovården, två som jag ska hålla och ett till föräldrarna. Det sistnämnda är jag inte direkt glad över eftersom det står saker i utlåtandet som jag inte vill avslöja för mina föräldrar. Måste jag ge det fast jag är myndig? Eller räcker det med att jag säger att jag fått diagnos? Har mina föräldrar rätt att kräva att jag ska visa det?

Min Einstein-iver som kommit fram tidigare i den här tråden har lagt sig nu. Det beror till stor del på en viss bok som jag fick i förrgår. Nu ska jag och läsa boken, hinner inte skriva mera nu.

Meppe skrev:Jag fick 4 kopior av utlåtandet, ett till skolhälsovården, två som jag ska hålla och ett till föräldrarna. Det sistnämnda är jag inte direkt glad över eftersom det står saker i utlåtandet som jag inte vill avslöja för mina föräldrar. Måste jag ge det fast jag är myndig? Eller räcker det med att jag säger att jag fått diagnos? Har mina föräldrar rätt att kräva att jag ska visa det?

Så vitt jag vet måste du INGENTING. Ingenting av det uppräknade iaf.