Livet i en familj där alla har bokstäver..
Kan kanske låta som en dröm för vissa, men i verkligheten är det en malign konstellation.

Vi har problem.
De blev mer än "problem" när jag flyttade hemifrån.

Medverkande i problemet:
Jag, 23 år, Add med en touch av Asperger.
Mamma, Asperger med en släng av Autism
Farsan, Ett stänk Add
Pojkvännen/sambon, 27 år, ännu inte utredd.

Släkten har generationer igenom varit bönder och präster. Idealen för familjelivet är därmed en aning skeva..
- Det tog mig en evighet att inse deras konstanta missbruk av kontroll, och påtvingande av pliktkänsla, skuldkänsla, och inbillandet av ett beroende av varandra. (Saker de själva aldrig skulle kalla sina beteenden för, likväl som ingen annan skulle.)
__________________________________________

Dagens Problem:
Pojkvännen var med om en incident han lyckades ta sig ur. Kort efter det började frågor kring själva incidenten och hur sannolik hans berättelse var, att dyka upp från mina föräldrar.

Omständigheterna var tveksamma, och mina tvångsmässiga föräldrar hakade upp sig på detta, började rota runt i privata personuppgifter och ringa register för att motbevisa pojkvännen.

De anser att han ljuger om hela incidenten, för att täcka över saker vi inte visste om honom. Det finns inget sätt att ta reda på sanningen, och jag bryr mig egentligen inte om lögnen.

Det gör mina föräldrar. De bara måste veta. allt. alltid. aldrig ett privatliv eller egen tid.

Till en sådan grad att det har gjort min relation till dem omöjlig. Lögnen är det enda de pratar om, det hintas alltid om den, det skall alltid glida fram snidiga kommentarer om den,

och när jag säger ifrån, att mitt liv är mitt liv, att det är jag som bor med karln och att jag inte bryr mig om han ljuger eller inte,
börjar min autistiska morsa att ställa retoriska frågor som "för du är ju inte dum, eller hur" och "för du skulle väl inte låta honom lura dig så grundlöst".

Säger man ifrån detta, får man höra allt och litet till, som de sedan förtränger att de båda sagt. Som att man är dum, lättlurad, en dörrmatta, och börjar diktera verkligheten för en, med hjälp av skam, skuldkänslor, samvetskval, medvetet instoppade järn i huvudet på en.

För deras sanning är den enda sanningen. Dem äger världen.
Det är en lögn som är ljugen främst gentemot mig, men det är DEM som anser sig vara sårade och behöva grotta runt i det. Det är DEM som tar det värst av oss, och känner sig "kränkta".

Med min mors autism och min fars liknande problem, förstår jag att det är svårt för dem.
Men med mina egna problem och behov, blir den här situationen förödande.

För min autistiska mor
Är en lögn det värsta som finns och kan aldrig glömmas.
Hon kommer jaga min pojkvän till helvetet och åter om det så behövs.
- och därigenom rasera hela vår familjerelation. Mormor och morfar är redan indragna och har tagit föräldrarnas parti.

ALLA vill att jag flyttar hem igen. Dels för att jag inte ska bo själv, för att jag inte kan klara mig själv, och för att jag kan bli med barn om jag inte bor hemma, och för att min partner är en lögnare. För en påstådd lögn ingen kan bevisa.

Själv känner jag hur sjuk situationen börjar bli, men ser ingen ände i det, jag ser bara min mors tvångsmässiga ilska och hämndlystenhet öka, jakten på sanningen som aldrig kommer ta slut.
Och någonstans känner jag att situationen måste ta slut.

- Jag skall inte behöva lämna den bästa partner jag någonsin haft, som hjälper stöttar och är hundra procent guldhjärtad i allt han gör för mig. Som vill förstå. Vi bor ihop och är lyckligare än någonsin båda två.

- Jag skall heller inte behöva säga upp min familj, för en partner jag inte ens vet om det håller med.

Hur sjutton gör jag..
Hur löser jag problemet.. Går det ens att lösa med alla handikapp inblandade..

Ja, det var en besvärlig knipa.

Jag kan på ett sätt förstå dina föräldrar. De ser det så här: Din pojkvän har LJUGIT, han är en LÖGNARE och därför kan du aldrig lita på honom. Han har ju ljugit för dig, sin egen sambo, för att han inte ville stå för vad han hade gjort. Och det betyder att han kommer att ljuga nästa gång han kommer i knipa också. Jag skulle också tycka det var hemskt om min dotters sambo ljög för henne. (Om han ljuger för bekanta bryr jag mig mindre om.)

Dina föräldrar har hakat upp sig på detta. Men det viktiga för dig är hur han behandlar dig och du mår bra med honom. Och det dina föräldrar inte förstår är att ingen är perfekt. Och att ljuga faktiskt inte behöver vara det värsta. Det vore ju värre om han t ex misshandlade dig.

Men något förslag till lösning på problemet kan jag inte ge. Det verkar ju inte som dina föräldrar förmår acceptera "Ok, jag vet inte om han ljugit el inte, och jag BRYR mig inte, det viktiga är att han behandlar mig väl och att vi är lyckliga tillsammans. Jag vill att vi går vidare nu och att ni inte drar upp den här historien ständigt."

Tror du att din mormor och morfar också har autistiska drag? Annars kunde du ju försöka att prata med dem och förklara hur du ser på saken.

Det där låter till viss del som min familj är jag rädd, fast mina föräldrar är odiagnostiserade ("för det är ju bara galningar som har diagnoser och kontakt med psykiatrin" ).

Hur länge sedan var det som incidenten hände? Det kan ju möjligtvis vara så att det går över efter ett tag men det är ju inte direkt trevligt att behöva vänta ut det heller.

Vad som ibland brukar funka för mig när jag har försökt att förklara hur jag ser på saken ett antal gånger utan att dom riktigt förstår ändå är att man gör en "planerad utskällning" (kommit på ett par bra argument och konterattacker när dom börjar dra upp skuld och skam argumenten) för åtminstone i mitt fall så brukar dom oftast förstå då att det verkligen är något som är viktigt eller oviktigt.

Visst kan det bli lite spänt och otrevligt ett tag men samtidigt så behöver man ju ibland stå på sig.

Annars så kan det ju vara bra som Alien skrev att du försöker få mormor och morfar att ändra sig om du tror det kan vara lättare eller om du har några syskon så att någon annan som är lite mer opartisk kan försöka förklara situationen för föräldrarna.

Några funderingar är om den eventuella lögnen har sådan betydelse att den måste utforskas? och därefter vilka personer som är relevanta för lögnen. Nyckelordet här är relevans och betydelse. Sekundärt prioritet.

Om föräldrarna eller någon annan totalt sett är en "energitjuv" så får du kanske helt enkelt minska ner på umgänget. Du kan istället öka det till mormor och morfar eller kanske till farmor och farfar. Ta inte skit, oftast har man inget för det. Ibland får man helt enkelt utvärdera vilka strider som är värda att vinna övh.

(hur träffade du din partner förresten?)

Alien skrev:Och det dina föräldrar inte förstår är att ingen är perfekt.

Nej. De ser sig själva som perfekta, trots sina väl medvetna misstag, och de använder alltid sig själv som måttstock för andra. Inte på ett drygt eller präktigt sätt, mer som att "kan vi, så kan alla andra, ansträng er hårdare".

Alien skrev:Tror du att din mormor och morfar också har autistiska drag? Annars kunde du ju försöka att prata med dem och förklara hur du ser på saken.

Ett tag trodde jag också det, men när jag satt i bilen med de båda och började samtala med dem, kom kommentarer som "Varför skulle du flytta hemifrån, om karln dumpade dig skulle du aldrig klara dig" och "Du skulle aldrig kunna betala räkningar själv eller någonting" och "Det är FARLIGT att inte bo hemma, Du kan bli GRAVID!!"

Jag gav tillslut upp och insåg att min morsa blivit som hon blivit av en anledning..
Det hela ledde dessutom till att jag är arg och bitter på min familjs hjärntvättande, att de misstror mig och hjälplös-förklarar mig..

Puzzle skrev:Hur länge sedan var det som incidenten hände? Det kan ju möjligtvis vara så att det går över efter ett tag men det är ju inte direkt trevligt att behöva vänta ut det heller.

Det var halvtidigt i december, och har varit fullt aktivt krig om saken sedan dess. Vill inte träffa dem längre och drar mig enormt för att åka och hälsa på. Stämningen är totalt åt skogen sinsemellan oss alla.

Att prata med någon som
1. anser sig ha fullständigt rätt i allting, och kunna veta saker med 100%säkerhet nästan jämt.
2. som vid motargument klankar ned på dig eller gör nedvärderande eller sårande antydningar om dig, utan att själv ens inse att det är just det dem gör. In absurdum utan ände.
- är ingen höjdare. Man låter helst bli. Speciellt om man som enorm självkritiker tar åt sig ordentligt.

Problemet eskalerar snarare än gå över. Morsan blir bara mer och mer förbannad, mer och mer passivt aggressiv, mer och mer bitter, och har någon slags komplex över att Hon alltid måste få säga som det är, och som hon känner. Oavsett kostnad. (Har ju i sin tur med hennes trauman att göra.)


Själv kämpar jag förtvivlat med studier mitt i detta, och behöver all energi jag kan försöka frammana åt det, vilket varit fruktansvärt svårt med deras kommentarer, små barnsliga småbråk, och konstanta tjatande.

Tillslut sade jag att jag inte är intresserad av att tala om det hela längre,
vilket gjorde att man smsade mig och krävde svar på olika frågor om ämnet än djupare, och när jag inte svarade annat än att jag åter inte tänkte samtala mer om det då ämnet var uttömt, ringde man mig oavbrutet hela den dagen trots att jag inte svarade i telefonen.
Jag kände, och känner mig faktiskt fortfarande stundom, trackasserad..

Acrux skrev:Att prata med någon som
1. anser sig ha fullständigt rätt i allting, och kunna veta saker med 100%säkerhet nästan jämt.
2. som vid motargument klankar ned på dig eller gör nedvärderande eller sårande antydningar om dig, utan att själv ens inse att det är just det dem gör. In absurdum utan ände.
- är ingen höjdare. Man låter helst bli. Speciellt om man som enorm självkritiker tar åt sig ordentligt.

..Om det fanns ett regelverk för mina föräldrars beteenden.. Lite som två barn som bestämde sig för att skaffa barn.

Det som funkar för mig i såna lägen är som sagt att stå på sig och skälla ut dom. Säger jag något som "Jag vill inte prata om det" eller "kan vi prata om det här senare?" så tror jag dom ser det som att dom har "rätt" och jag har "fel" så om dom fortsätter tjata liiiite till så kommer jag att ge mig även om det snarare är att jag anser det meningslöst att fortsätta prata med dom.

Men om man istället står på sig så brukar dom till slut ge sig. Är ju verkligen inte så lätt som det låter men har det gått så långt att du känner dig trakasserad och att dom ringer/smsar dig trots att du inte svarar längre så kan det ju vara dags att säga stopp.

Har du lättare för att skriva än att prata med dom? Går ju att man skickat ett argt mail till dom också, dom kan ju inte avbryta det på samma sätt med spydiga kommentarer.

Det verkar vara dags att säga ifrån. "Käften, du har inte med det att göra!" kan man ju upprepa hur många gånger som helst egentligen. Sen får det väl gå som det går.

Gör som nallen eller dra ner på kontakten helt? Det finns så mycket mer givande saker att göra i livet än att försöka komma överens med människor som saknar fattningsförmåga in absurdum.

Och du kan förmodligen klara dig utan både föräldrar och pojkvän. Iaf om du har något jobb. I annat fall finns ju alltid hyreslägenhet och socialbidrag.