Corpse Bride skrev:Svar på fråga två: Jag föreslår drickor man kan köpa på apoteket, det är måltidsersättning vilket passar bra om man har svårt att äta. Jag dricker sådana, man får halsa snabbt för att det inte är det godaste men med ett glas vatten bredvid går det ner. Fråga din läkare om du kan få det utskrivet på recept. Finns även receptfritt men det är ganska dyrt om man tar sådana regelbundet.

Det andra vet jag inte om jag kan svara på riktigt bra men jag hoppas det löser sig för dig

Tror inte smaken kommer bli ett problem (hoppas inte det) jag är lite av en expert på att dricka saker, har druckit såndär flytande barn-pennicillin genom hela livet i stort sett senast för 1-2 år sedan(öroninflammationer, ugh)

Jagers skrev:3st frågor iaf.

Den första: Finns det någon typ av lugnande medicin som skulle kunna hjälpa mig?

Den andra: Finns det mat på dryck å få tag på? dvs. allt jag behöver ha för att slippa oroa mig för å dö av svällt, i en och samma dryck. gärna nånting som inte smakar skit, men det får man väll pröva sig fram med antar jag.

Den tredje: Går det att träna bort dethär så att man kan träffa nya människor dagligen och umgås med dem en längre tid och fortf. kunna äta normalt?

Insåg just att jag inte har skrivit något OnTopic i tråden.

1. Det finns bl.a. venlafaxin som jag har. Den används bl.a. mot social fobi. Jag själv har märkt att jag är lugnare runt folk efter att jag börjat äta den så den tycks fungera.

2. Håller med övriga i tråden angående måltidsersättningar. Om du tar t.ex. Nutrilett så kom ihåg att du måste få i dig något mer, annars försvinner du med tanke på hur lite du redan väger. Jag själv har börjat med måltidsersättningar p.g.a. min usla kosthållning.

3. Jag tror att med träning så kanske den värsta ångesten kan försvinna eller åtminstone dämpas så att du kan sköta ätandet.

Bra tips Banzai.

Det är verkligen värt att upprepa vikten av (positiv, konstruktiv) övning för att nå resultat med social rädsla. KBT bygger också på detta, oavsett om du lyckas öva själv eller har hjälp. Poängen för oss med AS är, tror jag (andra får gärna ge sin syn på detta!), att nöta in olika variationer av möten med människor.. samt att "lära oss" människorna själva. Jag har med åren märkt att nya människor jag träffar inte är lika öh.. skrämmande, konstiga och oförutsägbara som när jag var yngre.. för fascinerande nog går det TYDLIGA mönster i människors personligheter också, inte bara i situationer. Det går alltså att genom att exponera sig för fler och fler interaktioner att få en känsla för "alla" olika aspekter och kombinationer av personligheter. Det gör mig långt mer säker om jag kan relatera en ny bekantskap till andra tidigare personer jag mött.

Person A är lite som gamla kompisen B med ett stänk av C och påminner till utseendet om D. Ungefär så, fast inte just så konkret tänkt.

Denna erfarenhetsbank fylls - naturligtvis - bara på med övning. Sen vill jag bara klargöra att självklart har alla unika sidor, det är det som gör folk intressanta, men jag ser ju alltid mönster i allt...

Så.. det blev i vanlig ordning mest ur min egen synvinkel, men skriver i förhoppning om att du kanske känner igen något och kan använda det.

jag tror han menar att utan empati kan man inte ha social fobi. # Precis
Att tro att man har aspergers gör att man får social fobi. # Ja, om man har empati
Emotionell intelligens krävs för att inse att man har social fobi. # Ja

+

Människor med asperger har ingen empati (att tala om)
Människor med asperger har ingen emotionell intelligens (att tala om)

=>

Människor som tror att de lider av asperger men egentligen lider av social fobi och inser detta själva kan inte ha asperger

DrEvil skrev:jag tror han menar att utan empati kan man inte ha social fobi. # Precis
Att tro att man har aspergers gör att man får social fobi. # Ja, om man har empati
Emotionell intelligens krävs för att inse att man har social fobi. # Ja

+

Människor med asperger har ingen empati (att tala om)
Människor med asperger har ingen emotionell intelligens (att tala om)

=>

Människor som tror att de lider av asperger men egentligen lider av social fobi och inser detta själva kan inte ha asperger

Förstår fortf bara 4% av det du skriver, är du ett troll? vilka diagnoser har du?

DrEvil skrev:Att tro att man har aspergers gör att man får social fobi. # Ja, om man har empati

Jag skulle vilja se ett vetenskapligt underlag för detta, empati har inte något med social fobi att göra enligt mig. Jag tror verkligen inte att man skulle få social fobi för att man tror att man har aspergers.

DrEvil skrev:Människor som tror att de lider av asperger men egentligen lider av social fobi och inser detta själva kan inte ha asperger

Så om man har lite självinsikt så kan man inte ha aspergers?
Helt ärligt så tycker jag du verkar försöka idiotförklara aspergare lite här. Förstår inte poängen med det.

Jag är inget troll, jag är här för att "släppa loss fångarna" som fått felaktiga diagnoser av inkompetenta läkare. Jag påstår inte att folk här på forumet är idioter, men jag påstår att många läkare i Sverige är under all kritik och bara delar ut diagnoser kors och tvärs.
Vad gäller självinsikt så handlar det mycket om att "titta inåt" och bli medveten om sig själv, vilket är mycket lättare om man har låg novelty-seeking, vilket jag får intrycket av att många här har, så jag har inte sagt att folk här nödvändigtvis inte känner sig själva.

Det jag vill påpeka är, ta inte det som läkaren säger som fakta för de vet inte särskilt mycket!

Vad gäller mina diagnoser har jag en personlighet som har en viss tendens mot Histrionic Personality Disorder, men jag har inte fått någon sådan diagnos eller så har någon läkare ens påpekat detta. Jag har även många drag i min personlighet som inte alls har med den sjukdomen att göra, jag har tex en mycket väl utvecklad förmåga till conscientiousness som inte alls är relaterat till mitt naturliga emotional state

Histrionic personality disorder (HPD) is defined by the American Psychiatric Association as a personality disorder characterized by a pattern of excessive emotionality and attention-seeking, including an excessive need for approval and inappropriately seductive behavior, usually beginning in early adulthood. These individuals are lively, dramatic, vivacious, enthusiastic, and flirtatious.

They may be inappropriately sexually provocative, express strong emotions with an impressionistic style, and be easily influenced by others. Associated features may include egocentrism, self-indulgence, continuous longing for appreciation, and persistent manipulative behavior to achieve their own needs.

Låter läskigt.

Men du tror inte jag har Aspergers då om jag förstår det rätt? för jag är rätt säker på att jag har Aspergers.

Det är väl på grund av min egen personlighet jag tycker så illa om att folk hamnar i sina asperger-fängelser, dvs har sociala problem. För, för mig finns det inget viktigare i livet än att vara social, festa, flirta, dejta, osv.
Jag kan inte säga så fort om jag tror att din diagnos är riktig eller inte, Jagers, men jag kan säga så här, se för guds skull inte din diagnos som ett hinder för ett fungerande socialt liv! Låt dig inte begränsas av dumma påstående om att du inte skulle kunna socialisera. Tolka det hela som att diagnosen var felaktig (vare sig det är sant eller inte) och ge aldrig upp.

Problemet med att få en diagnos sådär är att individen börjar identifiera sig med sjukdomen och då börjar bete sig mer och mer som om den stämde och efter ett tag kommer den att vara sann, det enda som krävs är att man tror på den.

Jag råder alla som fått en asperger-diagnos att dedikera livet till att motbevisa läkarna och visa att det visst går att socialisera även om någon idiotdoktor har en annan uppfattning!

DrEvil skrev:Problemet med att få en diagnos sådär är att individen börjar identifiera sig med sjukdomen och då börjar bete sig mer och mer som om den stämde och efter ett tag kommer den att vara sann, det enda som krävs är att man tror på den.

Jag råder alla som fått en asperger-diagnos att dedikera livet till att motbevisa läkarna och visa att det visst går att socialisera även om någon idiotdoktor har en annan uppfattning!

Faktiskt inte hört att detta är så vanligt.

DrEvil skrev:Jag råder alla som fått en asperger-diagnos att dedikera livet till att motbevisa läkarna och visa att det visst går att socialisera även om någon idiotdoktor har en annan uppfattning!

Det tänker jag inte alls då jag råkar ha såna svårigheter som man har när man har Asperger. Jag behöver hjälp från samhället och det får jag inte utan diagnos. Så enkelt är det.

kullan skrev:

DrEvil skrev:Jag råder alla som fått en asperger-diagnos att dedikera livet till att motbevisa läkarna och visa att det visst går att socialisera även om någon idiotdoktor har en annan uppfattning!

Det tänker jag inte alls då jag råkar ha såna svårigheter som man har när man har Asperger. Jag behöver hjälp från samhället och det får jag inte utan diagnos. Så enkelt är det.

+1

DrEvil skrev:Problemet med att få en diagnos sådär är att individen börjar identifiera sig med sjukdomen och då börjar bete sig mer och mer som om den stämde och efter ett tag kommer den att vara sann, det enda som krävs är att man tror på den.

Jag tror bara att sådant kan hända de som har en VÄLDIGT låg känsla av identitet.

DrEvil skrev:asperger-fängelser, dvs har sociala problem.

Jag har alltid haft sociala problem, först vågade jag knappt prata med människor sen blev det till att jag pratade med allt och alla men uppfattades som oförskämd. Får jag en diagnos ser jag det som att jag har rätt till att få hjälp med mina problem inte som att jag måste pressa min in i den diagnosmallen och passa in på allt.

Nu orkar jag inte argumentera emot dina konstiga (med största sannolikhet påhittade) påståenden.
Jag säger bara SUCK!

Själv är jag över 30 och fick min diagnos förra året. Det var en "jaha"-upplevelse och förändrar inte den jag alltid varit. Med eller utan diagnos förblir jag en (vid närmare anblick) udda fågel, diagnosen är för mig ett "besiktningsprotokoll". Med detta bakom mig kan jag lappa ihop mina brister så gott det går och bli en vägduglig Volvo 740 om inget bättre.

Med tiden har jag förstått mer och mer av min omgivning, anpassat mig, klarar fler bekanta situationer och vill heller aldrig sluta utvecklas.. inte tas omhand. För mig vore det ett nederlag. Lösningen är inte bara, och har aldrig varit, att rycka upp mig eller flytta till en annan stad som du föreslagit (generellt, inte riktat till mig). Har provat. Det gör bara att ansiktena runtom byts ut. Inget annat.

Faktiskt ligger socialisering rätt lågt ner på min behovsrankning. Det är något grundläggande hos mig som gör att jag t.ex. hellre sitter själv och tittar på de blinkande lamporna, tänker på tekniska problem eller analyserar mänskligt beteende och faktiskt måste "uthärda" röjet i lokalen än att som alla andra försöka överrösta musiken på utestället och aktivt delta i Det Stora Sociala Spelet som verkar berusa folk lika mycket som alkoholen... förstår du att andra INTE nödvändigtvis sätter allt det där i första rummet? Andra prioriteringar som inte är dina.

Många förstår inte heller mekanismerna, är ur fas med alltsammans och blinda för de subtila signalerna... och måste - om vi har kapaciteten - lära in hur det fungerar den hårda vägen via inlärt beteende och analys.

Eftersom jag ändå raljerar, här är min personliga existens beskriven: Först, jag gissar att du har en självbild som är sammanflätad med andra människor i grunden. Nån sorts bestående, intuitiv samexistens i din grupp. Du definieras av din roll och position i rang. Så funkar inte jag. Har alltid haft en mycket stark känsla av var jag slutar och omvärlden börjar. Vi är separata. "Jag" är i min essens en hjärna, eller snarare ett medvetande som lever i en människokropp. Inuti finns jag, allt annat utanför. Jag utgår rent bokstavligt från mig själv i nära alla lägen, skjuter tentakler från min fasta punkt, ur ett inre centrum där det råder frid. Kroppen är ett bihang, ett fordon och bara ett verktyg för hjärnan. Detta komplicerar. Ni andra går runt i egna kroppar som kommunicerar och interagerar med min. Uppenbarligen också med hjärnor, tankar, känslor.. men ni är två steg bort från mitt eget medvetande, så det krävs observation, erfarenhet, gissningar och frågor för att utröna vad ni tänker tycker och känner. Ni drivs av främmande motivationer som jag måste förstå indirekt.
Låter det bekant alls?

Min uppfattning av mig själv är helt beroende av vad andra människor tycker om mig och jag har ett oerhört behov att vara omtyckt av andra människor och baserar hela min lycka i levet på detta, något som inte verkar stämma in på dig, ca.
Visst kan jag intuitivt förstå en sådan person, eftersom jag har erfarenhet av sådana, så har jag skapat mig en modell av deras behov/beteende/mm och allt jag kan säga är att dessa människor inte är lyckliga i den mening jag är när jag är omtyckt.
Jag kan bli närmast euforisk enbart av andra människors uppfattning av mig, något som personer med en schizoid tendens bara kan ana sig till hur det känns. Det är väl lite därför jag försöker pusha på folk att bli mer sociala, speciellt kanske om de inte har en schizoid tendens utan snarare en avoidant, dvs baseras på rädsla snarare än ointresse. Jag vet bara hur mycket livet har att ge och det är inte alls omöjligt att dess personer med schizoid tendens har någon sorts depression i kroppen pga sociala misslyckanden och därför inte är tillräckligt lyckade, och det skulle fixa sig om de bara "gav sig fan" på att fixa det!

Som jag trodde. Nå, kan inte tala för andra men jag vill inte ha någon sådan hjälp.. är socialt balanserad redan. Det bästa du kan göra tror jag är att starta EN tråd där du annonserar dina avsikter och där intresserade kan be dig om hjälp och råd. För just nu har jag mest sett att du slänger dig med diverse förutfattade meningar om hur Aspergare är och "predikar" din uppfattning om vad vi behöver... i ett spritt antal trådar. Det påminner lite väl mycket om den senaste tidens kristna missionsvåg här på forumet, IMHO. Vill du ha positivt gensvar så översvämma inte forumet och försök vara lyhörd. Flera har protesterat mot din bild av AS (tro mig, vi är allt annat än en homogen grupp)... tar du till dig vad som sägs så går det nog bättre. Du kan nog samla en skara intresserade om det bara framförs på rätt sätt. Utan att skriva folk på näsan.

ca skrev:Som jag trodde. Nå, kan inte tala för andra men jag vill inte ha någon sådan hjälp.. är socialt balanserad redan. Det bästa du kan göra tror jag är att starta EN tråd där du annonserar dina avsikter och där intresserade kan be dig om hjälp och råd. För just nu har jag mest sett att du slänger dig med diverse förutfattade meningar om hur Aspergare är och "predikar" din uppfattning om vad vi behöver... i ett spritt antal trådar. Det påminner lite väl mycket om den senaste tidens kristna missionsvåg här på forumet, IMHO. Vill du ha positivt gensvar så översvämma inte forumet och försök vara lyhörd. Flera har protesterat mot din bild av AS (tro mig, vi är allt annat än en homogen grupp)... tar du till dig vad som sägs så går det nog bättre. Du kan nog samla en skara intresserade om det bara framförs på rätt sätt. Utan att skriva folk på näsan.

+1!

Till DrEvil:
Vad låg självkänsla du måste ha som baserar din uppfattning av dig själv på vad andra tycker, jag tycker nog synd om dig nu. Hoppas du kan få någon hjälp för det, det låter inte som att det är bra för den psykiska hälsan.

DrEvil skrev:Jag kan bli närmast euforisk enbart av andra människors uppfattning av mig, något som personer med en schizoid tendens bara kan ana sig till hur det känns. Det är väl lite därför jag försöker pusha på folk att bli mer sociala, speciellt kanske om de inte har en schizoid tendens utan snarare en avoidant, dvs baseras på rädsla snarare än ointresse. Jag vet bara hur mycket livet har att ge och det är inte alls omöjligt att dess personer med schizoid tendens har någon sorts depression i kroppen pga sociala misslyckanden och därför inte är tillräckligt lyckade, och det skulle fixa sig om de bara "gav sig fan" på att fixa det!

Här har de flesta en AS-diagnos. Du kanske skulle prova att predika på forum för personlighetsstörningar? Fast just schizoida och undvikande kanske undviker sociala medier.

Den där euforiska känslan du beskriver, den har jag genom hela livet vanligen fått när jag för en stund kunnat dra mig undan det sociala. Vad någon annan tycker om mig är normalt tämligen ointressant. (Undantag när man blir kär, men då är man ju inte riktigt klok heller.)

Och varför utgår du från att aspergare inte har något socialt liv alls? Du verkar ha fått lite galen uppfattning om vad AS innebär. Vore vi helt schizoida skulle vi ju inte sitta här och vara sociala online, gå på träffar eller umgås med familj eller vänner ibland. Bara för att man kanske inte vill slösa bort hela dagarna genom att hänga på caféer (som någon annan skrev) betyder det inte att man är helt osocial.

vet inte om detta redan har nämnts men pulver för biffar på gymet brukar vara bra även när man är underviktig och inte äter regelbundet/tillräckligt mycket har själv erfarenhet av nåt pulver jag inte vet vad det hette som jag blanda med mjölk och smakade förjävlig dass jordgubb, men om jag inte hade druckit det så hade min mor lagt in mig på sjukhus med tvångsmatning och det var jag rädd för men men iallafall "diet" mat + vanlig mat brukar innebära att man får i sig lite "extra" av det goda så äter man hälften av den vanliga maten och kanske en hel "bar"/ett glas nånting så kan man fortfarande gå upp i vikt

Iridia skrev:

DrEvil skrev:Jag kan bli närmast euforisk enbart av andra människors uppfattning av mig, något som personer med en schizoid tendens bara kan ana sig till hur det känns. Det är väl lite därför jag försöker pusha på folk att bli mer sociala, speciellt kanske om de inte har en schizoid tendens utan snarare en avoidant, dvs baseras på rädsla snarare än ointresse. Jag vet bara hur mycket livet har att ge och det är inte alls omöjligt att dess personer med schizoid tendens har någon sorts depression i kroppen pga sociala misslyckanden och därför inte är tillräckligt lyckade, och det skulle fixa sig om de bara "gav sig fan" på att fixa det!

Här har de flesta en AS-diagnos. Du kanske skulle prova att predika på forum för personlighetsstörningar? Fast just schizoida och undvikande kanske undviker sociala medier.

Den där euforiska känslan du beskriver, den har jag genom hela livet vanligen fått när jag för en stund kunnat dra mig undan det sociala. Vad någon annan tycker om mig är normalt tämligen ointressant. (Undantag när man blir kär, men då är man ju inte riktigt klok heller.)

Och varför utgår du från att aspergare inte har något socialt liv alls? Du verkar ha fått lite galen uppfattning om vad AS innebär. Vore vi helt schizoida skulle vi ju inte sitta här och vara sociala online, gå på träffar eller umgås med familj eller vänner ibland. Bara för att man kanske inte vill slösa bort hela dagarna genom att hänga på caféer (som någon annan skrev) betyder det inte att man är helt osocial.

Tack för att du sa det så bra. +1