Hej alla!

Jag klurar på en sak och hoppas att ni kloka aspisar kan hjälpa mig.

Mitt fasta heltidsjobb, som jag har haft i drygt ett år, innebär till stor del att jag besvarar inkommande samtal i telefon från kunder. Det har gått jättebra tills alldeles nyligen. Arbetsbelastningen är alldeles för hög. Ingen hinner med några andra av sina arbetsuppgifter än att svara i telefon eftersom det ringer hela tiden.

Flera är sjukskrivna på grund av stress, bland annat jag. Jag har även utvecklat en lindrig depression (igen). De andra som sjukskrivits har varit på jobbet betydligt längre än jag. En kollega har tydligen ifrågasatt min sjukskrivning: "hur kan hon vara utbränd, hon har ju bara varit här ett år?". Väldigt märkligt tänkt av kollegan.

Min närmaste chef är jättebra. Hennes son har AS och hon förstår min situation. Hon sa idag att i framtiden kan hon koppla ur mig från telefonen ibland när jag känner att jag inte klarar mängden samtal. Jag har ju svårt att byta fokus. Om jag sitter och är fokuserad på pappersarbete och avbryts i det av telefonen blir jag jättestressad. Den biten fungerar inte alls för mig.

Nu till själva frågan. Chefen tror att om jag ska bli urkopplad från telefonen ibland är det bäst om mina kollegor får reda på att jag har AS. Annars finns risken att det uppfattas som favorisering. Chefen bad mig fundera på det. Om jag vill att kollegorna ska veta kan hon berätta för dem, om jag vill, och självklart avgör jag själv hur mycket och vad jag vill att de ska få reda på.

Vad tror ni om att gå ut med min AS på jobbet? Det finns fördelar med det i form av att de kanske förstår min situation bättre, men samtidigt är jag rädd att de börjar behandla mig märkligt i enlighet med konstiga fördomar och så.

Det bästa är nog att inte berätta om AS utan att berätta om t.ex patologisk stresskänslighet eller liknande.

Håller med plåtmonster. Det är bra att chefen vet om diagnosen, men det finns alltid en risk att de andra har fördomar. Berätta om problemen i första hand och själva diagnosen i andra. Men jag har självklart ingen aning om hur dina kollegor är. De kanske skulle ta det jättebra.

Det är nog en stor fördel att chefens son är aspergare, det gör nog att det finns förståelse från dennes sida.

Sen vet jag ju inte hur dina arbetskamrater är. Är det bildade, toleranta människor du har omkring dig?
Om det skulle bli skitsnack, fördomar och grejer tror jag du kan ha chefen på din sida och det är ju ett mycket bra utgångsläge.

Jag tror inte man kan svara generellt om man ska berätta om sin diagnos på sin arbetsplats, det beror ju på vilken arbetsplats det är, vilka kolleger man har, vilket socialt klimat det är.

Tack för svar. Jag är så kluven till hur jag ska göra. Ironiskt nog handlar denna situation om att försöka förutsäga mina kollegors reaktioner och beteenden - och det har jag ju liksom lite svårt för...

På min arbetsplats är det väldigt blandat med avseende på kön, bakgrund, ålder, utbildning och det mesta annat. Egentligen vet jag väldigt lite om hur "normala" människor ser på AS och vad de vet om diagnosen. Jag har alltid umgåtts mest med "konstiga" människor. De har vetat en hel del om vad AS innebär och dessutom varit väldigt öppensinnade. Men vad vet Medelsvensson om AS, eller vad tror sig Medelsvensson veta?

Vad är det för bransch? ekonomi, vård, IT, ..?

plåtmonster skrev:Vad är det för bransch? ekonomi, vård, IT, ..?

Försäkringsbranschen.

Nu vet jag ju inte om du har en diagnos på papper eller så. Jag skulle kunna tänka mig att det kan vara bra att vara hyfsat öppen med sin problematik. Du kan ju nämna att du "har aspergerdrag" eller "en viss aspergerproblematik". Då är det ju fortfarande lite luddigt om hur du är. Du kan ju också nämna, som någon skrev ovan, att du är mer stresskänslig än många andra om du inte vill gå ut med så mycket detaljer.

I det stora hela så är det ju bra om fler och fler människor får veta att det finns folk med AS runt omkring dem. Det gör ju att deras eventuella fördomar kanske omformas och de kan förstå att det inte behöver betyda att man är just så som de först tänkte. Det är ju till fördel för alla. Sedan får du ju känna efter själv om du är beredd att låta folk tycka och tänka saker om dig, och om du går ut med detaljer så kommer det säkerligen bli så att de pratar sinsemellan och utbyter erfarenheter om AS. Det behöver inte bli jobbigt. Det kan bli en befriande känsla att kunna vara öppen med dina svårigheter.
Det här är ju väldigt likt diskussionen om huruvida det är bra eller inte att utreda och ge ett skolbarn en diagnos och beslutet om att låta skolan få veta.

Eftersom jag har diagnos på papper känns det inte rätt att till exempel säga att jag har "vissa aspergerdrag". Dessutom tror jag att kollegorna i så fall skulle ta det mindre på allvar. Om min chef förklarar för dem att jag faktiskt har en funktionsnedsättning blir det nog lättare för dem att acceptera att jag blir särbehandlad.

Jag funderar vidare. Det här är knepigt; jag har så få erfarenheter av att vara öppen med diagnosen.

yakamoko skrev:Det här är ju väldigt likt diskussionen om huruvida det är bra eller inte att utreda och ge ett skolbarn en diagnos och beslutet om att låta skolan få veta.

Känner du till någon bra tråd om detta?

Problemet blir om man utgår från att människor runtomkring agerar rationellt och de inte gör det.

Sjukt svårt det där. Jag har vikariat nu på en hjärtavdelning på sjukhus som medicinsk sekreterare vilket kan vara ganska stressigt ibland, särskilt med tanke på att jag fortfarande är ganska ny där. Vi har också hjärtmottagning där uppe och det är vi sekreterare som tar betalt. Sedan har vi alla ljud från telemetri-övervakningar som piper, patientlarmen och patienterna själva som kan vara ganska högljudda. Jag har sagt till min kollega (hon jag ersätter nu och vi kan kalla henne kollega 1) att jag har HFA och därmed är känslig för stress och har svårt att fokusera på flera saker samtidigt. Hon verkar förstå detta. Hon ska prova på en pooltjänst inom Medicinkliniken och placeras ut där det behövs men ibland kommer hon få välja själv så därför ska jag vikariera för henne.

Jag har en till kollega som nyss kommit tillbaka från mammaledighet (kollega 2). Vi kommer sitta tillsammans 2,5 dagar i veckan och resten kommer jag vara själv. Kollega 1 har föreslagit att hon kan sitta med mig i alla fall en del av de dagar jag är planerad att vara själv på avdelningen. Det dumma här är att jag får dåligt samvete. Jag är tacksam om hon vill göra det men samtidigt vill jag inte ha någon särbehandling och vill inte att det ska skapa orättvisor. Vår chef vet inte om min HFA och jag är ganska rädd för att hon ska få reda på det då jag tror att det kan komma ut på andra arbetsplatser och påverka min chans att få jobb i framtiden. För det är ju så att har man ett handikapp så är chansen mindre att få ett riktigt jobb. Jag är också rädd att folk inte ska förstå då HFA inte är något som syns på utsidan eller att folk ska tänka/säga "varför jobbar du med det här då om du är stresskänslig?". Jag ska nog säga detta till kollega 2 också ändå att jag har HFA. Bara så hon får lite förståelse.