Hur känner ni er när ni tänker tillbaka på erat liv bakåt? Hur kändes det under uppväxten med funktionshinder, hur hanterade ni detta. Hur var det från mellanstadiet till högstadiet, hur gick det i gymnasiet? Kom ni vidare och hur hanterar ni idag historien way back?
++++ inte minst, när förstod ni att ni hade funktionshinder och när blev ni diagnosticerade?

/lost - Asperger + ADD in paper

Jaaaadu. Hur får man ihop det till ett kort inlägg?

Eh, shit. Förstår. ...Jag bara fungerar på BANG sättet.
Hmmmm. undviker även att svara med mina egna erfarenheter efter f(lack of) feedback från min första post.

Min barndom och uppväxt är för mig ett svart hål av sorg och ondska. Samtidigt har jag alltid kunnat se mig själv i en slags alternativ verklighet, jag har alltid kunnat se hur saker hade varit om omständigheterna varit annorlunda.
En situation utvecklas till något beroende på var i evigheten man befinner sig.
Har på grund av detta alltid känt en slags ånger, och bitterljuv nostalgisk känsla över förlorade ögonblick.
Jag ser mig själv, den jag är, ta en annan väg, som leder in på ytterligare en väg, bland alla de tusen och åter tusen vägar som finns att vandra på.
Ett till synes meningslöst, bortglömt ögonblick i en långt ifrån idealisk omgivning och tillvaro kan anta episka proportioner sett ur detta perspektiv.

Jag har kommit över mycket av bitterheten. De andra visste ju inte något mer än jag. De visste mindre än jag, hur jag fungerar. Jag har växt upp utan någon diagnos. Första gången jag vet jag efterfrågade någon som kunde "lära mig vara social" var i förskolan. Jag tyckte det var konstigt att alla andra visste hur man var social, förutom jag.

De andra betedde sig som en flock fåglar på himlen; alla byter flygriktning exakt samtidigt, medan jag fortsätter åt samma håll eftersom jag inte visste att vi skulle vända. Folk svarade att vara social kommer jag lära mig med tiden, bara jag umgås folk. Tja, de hade fel; jag efterlyser ännu en socialkurs, trots de hyllmeter böcker om kroppsspråk, social intelligens, etikett och allmän psykologi och sociologi som jag studerat genom åren. Jag har ännu inte lärt mig den där instinktiva sociala färdigheten som alla de andra kunde redan i förskolan.

Jag hade en kompis i sänder som jag umgicks med och vi gjorde samma sak jämt. En person; bara dinosaurier, en annan person bara hästar, en tredje då badade vi bara, en fjärde hade hundkennel. Folk sa att när de var unga så kunde de umgås mer än en person samtidigt, minsann. Jag tror det var en uppmaning till mig att umgås mer i grupp, varför jag nu skulle vilja göra det.

Jag har alltid haft specialintressen. Mobbing har pågått från förskolan och upp till gymnasiet, då jag hamnade bland något mer mogna/empatiska personer. Jag har alltid haft bra betyg, med undantag för idrott, men har aldrig tyckt om/klarat grupparbeten. Nyligen lärde jag mig att det inte är socialt acceptabelt att sitta på krogen/restaurang och läsa bok. Varför vill folk gå på krogen om man inte ens får läsa böcker där??

Jag har alltid uppfattat mig vara en outsider, utan att riktigt veta varför. Jag har också deppiga perioder lite nu och då, så jag har haft kurator/psykoterapeutstöd de senaste åren, också utan att veta varför.

Det tog många år innan jag först hamnade hos en psykolog. Hon skickade hem mig efter ett halvt samtal, utan vidare åtgärd med orden "det är inget fel på dig, åk hem!". Tre-fyra år senare rekommenderades jag att göra en NP-utredning, något jag aldrig kom mig för. Det tog ytterligare år innan en ny psykolog övertalade mig att faktiskt göra en utredning, något jag högst motsträvigt gick med på, man kan nästan säga att jag blev hotad att acceptera iom att jag är socsponsrad.

Nu i efterhand då jag hunnit läsa på vad AS/ADHD faktiskt är, istället för att tänka bara på det jag trodde jag kunde, samt efter att jag kommit över första chocken, är det en stor befrielsekänsla att få ett namn på vad det hela faktiskt handlat om. Jag fick min sista pusselbit.

MsTibbs skrev:De andra betedde sig som en flock fåglar på himlen; alla byter flygriktning exakt samtidigt, medan jag fortsätter åt samma håll eftersom jag inte visste att vi skulle vända.

JÄVLAR vad jag snodde den meningen. JÄVLAR!

Nu är den min!



Jo.. aningslösheten satte käppar i hjulet mest hela tiden. Som en sten när man är ute å cyklar... och ute och cyklade var man mest hela tiden.

Utlurad i en verklighet som jag inte ville vara i. Oförmögen att hitta tillbaka till det drömläge jag befann mig i som barn, åren 0-6 år där jag var i min egen verklighet. Där jag var ensam, lycklig och tillfreds med det.

Jag har minnesfragment från den autistiska tiden när himlen fortfarande var blå, där jag inte var speciellt medveten om världen runt omkring mig. Dessa minne är min tröst i en hård, kall och ohyggligt skrämmande värld.

Jag vill inte vara med andra människor som jag inte valt själv. Jag är helt oskyddad. Livrädd. Paranoid. Aggressiv.

I gymnasiet var jag inte mobbad, det var trevligt. Men jag kände en enorm framtidsångest som genomsyrade hela min tillvaro och frätte sönder min hjärna bit för bit. Jag är förstörd, sönderstressad och blir med åren allt mer retarderad och psyksjuk istället för att utvecklas på ett positivt sätt.

Jag fick diagnosen i vuxen ålder, och den gav mig sjukpension vilket är bra, och den gav mig en förklaring på varför jag är annorlunda. Men vad spelar det för jävla roll egentligen när jag är förstörd? Det kan ju inte bli bättre.

Jag har skapat mig ett bra liv, omgiven av enbart människor som tycker om mig och vice versa, men jag är så jävla förstörd inombords att jag inte kan använda mitt liv på ett bra sätt.

lost skrev:Hur känner ni er när ni tänker tillbaka på erat liv bakåt? Hur kändes det under uppväxten med funktionshinder, hur hanterade ni detta. Hur var det från mellanstadiet till högstadiet, hur gick det i gymnasiet? Kom ni vidare och hur hanterar ni idag historien way back?
++++ inte minst, när förstod ni att ni hade funktionshinder och när blev ni diagnosticerade?

/lost - Asperger + ADD in paper

Förtod vad jag troligen lider av när jag för ca 5 år sedan blev utbränd. Innan dess har jag aldrig haft ett "namn" på mej själv, bara känt mej anorlunda. Jag har ångat på som jag e bara o lyckats bra fram till utbrändheten, då började det grävas varför utbränd o varför vill den aldrig gå bort. Man tror det nu beror på att jag möjligen har AS eller om de nu e nå annat.

Skolan sket ja fulsändigt i, körde mitt eget race. Kommer ihåg hur glad jag var när jag första dagen skulle börja skolan, jag viste ju hur skoj min syster tyckte det var. Men redan första dan kommer jag ihåg hur besviken jag var, hur fasligt jag kände att dagen hade upplevts.

Åren gick o ja blev veäll en buse. Var rätt stark o orädd, hamnade i mycke slagsmål o markerade på så vis mitt revir o den respekt jag tyckte folk skulle ha för mej när någon försökte mucka med mej, ifrågasätta mej, eller helt enkelt fösöka vara herren på täppan. Jag gick aldrig på yngre utan slogs alltid med dom som var äldre än jag, flera årskullar upp i åldrarna. Jag blev fruktad av alla, för hur mycket sönderslagen jag än blev så gav jag mej aldrig försän min motståndare låg till marken o bad om min nåd.

I högstadiet började jag intresera mej för elektronik, datorer o logik. Det var det enda jag sysslade med. Skolan var jag i för att äta luch.

Jag fick 5 döskallar i betyg.

När jag slutade skolan hade jag tur o mina begåvningar upptäcktes på ett företag som förstod värdet i att ta vara på mina Inovativa talanger. Har jobbat med mitt specialintresse i princip fram till den dagen jag blev utbränd med olika uppfinningar & specialsystem.

Tja så kan de gå för en trolig Asp

Låg- mellan- och högstadiet var mobbning rakt igenom. Gymnasiet blev bättre och därifrån gick det bara uppåt. Bra betyg i det mesta har följt hela vägen.
Tänker sällan eller aldrig på mobbningstiden. Den lämnade jag på grundskolan och har inte tittat bakåt igen.

När förstod jag att jag hade ett funktionshinder? När jag fick diagnosen!

MsTibbs skrev: Nyligen lärde jag mig att det inte är socialt acceptabelt att sitta på krogen/restaurang och läsa bok. Varför vill folk gå på krogen om man inte ens får läsa böcker där??

Bullshit! Det gör jag då och det och det är aldrig någon som reagerat! Men det kanske beror på vilken slags ställe det är och vilken tid på dygnet?
Men det är larvigt. Kan ju inte betraktas som störande på något sätt.

Bjäbbmonstret skrev:

MsTibbs skrev: Nyligen lärde jag mig att det inte är socialt acceptabelt att sitta på krogen/restaurang och läsa bok. Varför vill folk gå på krogen om man inte ens får läsa böcker där??

Bullshit! Det gör jag då och det och det är aldrig någon som reagerat! Men det kanske beror på vilken slags ställe det är och vilken tid på dygnet?
Men det är larvigt. Kan ju inte betraktas som störande på något sätt.

Jag var där med min pluton, avslutning på lumpen. Antar de tyckte att det var opassande då... =/ E man ensam skulle de kanske inte bry sig!

näe... det e inte "normalt" att läsa bok när man firar avslutning av något.

Annars får man nog läsa lite när man vill.

Sitter alltid (om jag äter ensam) med en bok eller tidning på restaurang, letar på en där det inte är så mycket folk och inte i lunch tid.

Savanten Svante skrev:näe... det e inte "normalt" att läsa bok när man firar avslutning av något.

Annars får man nog läsa lite när man vill.

Det är öht inte normalt att läsa när man är går ut med/hälsar på andra människor. Då förutsätts man vilja umgås med dessa människor, dvs prata, lyssna och skratta.

Man kan gå ut på exvis cafe, just FÖR att läsa, för sig själv!

Alien skrev:Det är öht inte normalt att läsa när man är går ut med/hälsar på andra människor. Då förutsätts man vilja umgås med dessa människor, dvs prata, lyssna och skratta.

Hm. Jag gick dit pga gratis käk, Försvarsmakten betalar, plus att det var underförstått, tvång då även alla befälen gick dit, på sin fritid. Bok var mest pga allmän fobi för socialt då jag efter en halvtimme fortfarande satt tyst och halvt panikslagen. Lyckligtvis hade jag (som var där en timma före alla andra) tagit mig en plats i en soffa i ett hörn och lyckligtvis satte sig en lättsam politikintresserad fänrik mittemot, så när jag väl kommit över första chocken av att sitta i ett sällskap på femtio personer så blev det rätt så trevligt ändå Det är fördelen i de fallen man är ute med aspisar, ingen blir konfunderad av frågan "vad förväntas man göra på krogen?"

Alien skrev:

Savanten Svante skrev:näe... det e inte "normalt" att läsa bok när man firar avslutning av något.

Annars får man nog läsa lite när man vill.

Det är öht inte normalt att läsa när man är går ut med/hälsar på andra människor. Då förutsätts man vilja umgås med dessa människor, dvs prata, lyssna och skratta.

Inte helt sant man kan exempelvis ibland mycket väl bläddra lite i en kvällstidning eller så.

Bjäbbmonstret skrev:

Alien skrev:

Savanten Svante skrev:näe... det e inte "normalt" att läsa bok när man firar avslutning av något.

Annars får man nog läsa lite när man vill.

Det är öht inte normalt att läsa när man är går ut med/hälsar på andra människor. Då förutsätts man vilja umgås med dessa människor, dvs prata, lyssna och skratta.

Inte helt sant man kan exempelvis ibland mycket väl bläddra lite i en kvällstidning eller så.

För att inte tala om folk som kommer hem till en eller sitter och fikar med en, och sitter och läser och skriver sms! Vad skall man göra för att stävja det, vråla åt dem att SOCIALISERA nu eller så kör jag ner telefonhelvetet i halsen på dig .

Man märker liksom att det är lite förbjudet att inte vara 100% samtalspartner. Det vibrerat till, och man tänker, har hon en dildo kvarglömd i fittan? Tittar skamset på mig, Ja, en kvarglömd dildo är det nog konstaterar jag. Sedan vänder hon sig diskret några grader bort, och halar fram någonting som hon blippar lite på. Plockar ut batteriet ut dildon tänker jag.

Jorå, nog läses det och författas texter under socialiseringsstunder, de tycks inte kunna lämna hemmet utan dessa förbannade mobiltelefoner. Jag tror fan de har den igång på begravningar också.

Sådan där skit hade vi inte när jag var barn, för att återknyta en smula till ämnet.

sugrövmanövern skrev:För att inte tala om folk som kommer hem till en eller sitter och fikar med en, och sitter och läser och skriver sms! Vad skall man göra för att stävja det, vråla åt dem att SOCIALISERA nu eller så kör jag ner telefonhelvetet i halsen på dig :-)184.

Uh...

Får man inte sitta och läsa när man är hemma hos någon och hälsar på?

Jag som tycker det är så trevligt.... Att läsa alltså. Man ids ju inte tjöta hela tiden, plus att jag ju inte har de tidningar hemma som min polare har!

weasley skrev:Får man inte sitta och läsa när man är hemma hos någon och hälsar på?

Jag som tycker det är så trevligt.... Att läsa alltså. Man ids ju inte tjöta hela tiden, plus att jag ju inte har de tidningar hemma som min polare har!

Beror väl också på hur länge man hälsar på någon. Om det är en timme eller ett dygn liksom...

weasley skrev:

sugrövmanövern skrev:För att inte tala om folk som kommer hem till en eller sitter och fikar med en, och sitter och läser och skriver sms! Vad skall man göra för att stävja det, vråla åt dem att SOCIALISERA nu eller så kör jag ner telefonhelvetet i halsen på dig .

Uh...

Får man inte sitta och läsa när man är hemma hos någon och hälsar på?

Jag som tycker det är så trevligt.... Att läsa alltså. Man ids ju inte tjöta hela tiden, plus att jag ju inte har de tidningar hemma som min polare har!

Det som är störande är pipandet, vibrerandet och de urskuldrande blickarna man får, där man liksom måste "ge tillåtelse" eller pausa i samtalet för att de ska socialisera med sina telefoner. Om någon vill komma hem till mig och läsa en bok, sova i min soffa eller läsa en tidning eller surfa så har jag inga problem med det. Men när man liksom själv mot sin vilja måste delta i deras läsande så är det jobbigt.

weasley skrev:Får man inte sitta och läsa när man är hemma hos någon och hälsar på? Jag som tycker det är så trevligt.... Att läsa alltså. Man ids ju inte tjöta hela tiden, plus att jag ju inte har de tidningar hemma som min polare har!

Hoppas man får det.... jag är lika snabb att kolla upp folks bokhylla (åtminstone för att få grov överblick) som andra är att spana in kompisens skivsamling Menar, om jag försvinner en liten sväng och det finns massa annat folk där med, så lär ju ingen ta skada, eller?

MsTibbs skrev:Hoppas man får det.... jag är lika snabb att kolla upp folks bokhylla (åtminstone för att få grov överblick) som andra är att spana in kompisens skivsamling Menar, om jag försvinner en liten sväng och det finns massa annat folk där med, så lär ju ingen ta skada, eller?

Ni är lustiga. Ni tycks alltid föreställa er att det finns fasta regler för allting!

Bjäbbmonstret skrev:

MsTibbs skrev:Hoppas man får det.... jag är lika snabb att kolla upp folks bokhylla (åtminstone för att få grov överblick) som andra är att spana in kompisens skivsamling Menar, om jag försvinner en liten sväng och det finns massa annat folk där med, så lär ju ingen ta skada, eller?

Ni är lustiga. Ni tycks alltid föreställa er att det finns fasta regler för allting!

Ja, alltså det är ju efter att man fått utskällningar, hamnat i knipa eller på annat sätt upplevt obehag, som man börjar efterfråga manualer. Innan dess trodde man ju att det beteende man hade var grislugnt.