Bjäbbmonstret skrev:

MsTibbs skrev:Hoppas man får det.... jag är lika snabb att kolla upp folks bokhylla (åtminstone för att få grov överblick) som andra är att spana in kompisens skivsamling Menar, om jag försvinner en liten sväng och det finns massa annat folk där med, så lär ju ingen ta skada, eller?

Ni är lustiga. Ni tycks alltid föreställa er att det finns fasta regler för allting!

Lustigt? snarare olustigt.
Det är efter att man får ovett och blir utskälld/utfryst för att man inte följer "reglerna" som man börjar undra vart faan de är skrivna någonstans.

Om folk kunde acceptera att alla inte är som alla andra så skulle det va ok. Men så ser inte världen ut.

lost skrev:Hur känner ni er när ni tänker tillbaka på erat liv bakåt? Hur kändes det under uppväxten med funktionshinder, hur hanterade ni detta. Hur var det från mellanstadiet till högstadiet, hur gick det i gymnasiet? Kom ni vidare och hur hanterar ni idag historien way back?

Ja du... *suckar*.

Jag tänker sällan tillbaka och gör jag det har jag svårt att minnas hur det kändes. Jag vet att jag ofta kände mig oförstådd och rädd för andra barn. Som väl är minns jag inte känslan längre.

Jag har periodvis varit mobbad och det var som värst på mellanstadiet, i vart fall minns jag det så. Kanske mest för att mina möjligheter att komma undan var som minst då, på en liten byskola och beroende av skolskjuts.

Jag har alltid känt mig som en outsider och - tror jag - alltid betraktats som en. Men jag har en enorm drivkraft att genomföra det jag föresatt mig, eller snarare har jag det i mina bästa stunder men nu känns det som om den har har sinat betydligt. Att ta mig fram genom att fixa och trixa (inom legala gränser) på olika sätt har alltid varit lite av ett specialintresse - regelverk är en utmaning. Viljan att bokstavstolka har alltid varit stark och det har försatt mig i många konflikter jag inte har begripit förrän i bästa fall långt senare. Blir jag pressad ökar bokstavstolkandet.

På universitetet passade jag bättre in och hade det inte varit för barnen så hade jag med största sannolikhet varit kvar där. Jag upplevde dels att jag fick intellektuell utmaning och dels att utrymmet för att fördjupa mig i olika saker var större. En integrerad del av studiegruppen var jag aldrig men det beredde mig inga problem. Hur de andra såg på det vet jag inget om. Det var relativt okomplicerad tid i mitt liv trots att jag både hann gifta mig och skilja mig under tiden. Perioden med en hemmaman kan jag dock längta tillbaka till eftersom han tog hand om barn, hus och hem...

Arbetslivet skrämde nästan slag på mig och gör så fortfarande. Bara tanken på att göra något som någon annan har bestämt, på en tid och plats jag inte väljer själv och på ett sätt som redan är bestämt ger mig kramp i magen. Så har jag också vandrat runt mellan olika åtgärder och tillfälliga arbeten sedan jag lämnade universitetet men inget långvarigt. Att söka en anställning klarar jag inte, möjligen att åta mig ett frilansprojekt om det är tillräckligt väl avgränsat och jag har tillräckligt fria händer.

lost skrev:++++ inte minst, när förstod ni att ni hade funktionshinder och när blev ni diagnosticerade?

Jag har aldrig egentligen känt mig annorlunda. Eller snarare så har jag aldrig funderat över hur de andra fungerade, jag var nog inte tillräckligt intresserad av dem antar jag. Jag hade fullt upp med att överleva själv. Det var min läkare som kom på det efter många år av trassel och svårigheter att orka. Jag träffade en psykolog några gånger efter remiss från min läkare och de var eniga om att remittera mig till utredning. Först då kom jag på tanken att jag kunde vara annorlunda på något sätt. Något år innan dess hade jag förvisso snuddat vid tanken på att de andra kunde vara annorlunda...

Jag var 41 när jag blev remitterad till utredning och fick min diagnos två år senare. Nu är jag 45. Att det överhuvudtaget kom så långt beror mest på att mitt fjärde barn utlöst kaos här hemma efter något år och då jag sökte hjälp insåg de att även jag var en del av problemet. Han har också AS och dessutom ADHD "med särskilt stor impulsivitet" och är nu 7 år. Hur han lyckades vända upp och ner på min vardagstillvaro kan ni kanske föreställa er... med krav på struktur och förutsägbarhet från båda håll och så hans humör, impulsivitet och hyperaktivitet som totalt körde slut på mig när det var som värst.

Mitt liv i kortform.

Mina första sju år var mycket lungna och trevliga. Jag bodde på landet. Min syster var den enda lekkamraten.

Förskolan fungerade sådär. Men jag satt mest för mig själv och så.
Första terminen i skolan blev jag snabbt mobbad. Både slagen och retad. Lärarna gjorde inget för mig, för det var "lärarbarn" som var med och mobbade och de kunde ju inte göra något sådant. Alltså ljög jag. Något av en stämpel på mig.

Från den fjärde klassen blev det värre. Då fick jag en lärare som mobbade mig. Jag hade blivit mordhotad av mina klasskamrater, som jag uppfattade seriöst. Trodde att jag skulle dö, med början av sommaren till den fjärde året. Min lärare var . Jag har en blackout på lite mer än ett år från sista året med henne.
Sedan blev det lite bättre. De slog mig inte längre, på grund av strängare krav från mina föräldrar. Men den psykiska mobbingen fortsatte, fast jag slapp mobbande lärare. Under de tre åren i högstadiet förstod jag att jag inte var som alla andra. Min normalitetskamp började. Jag försökte vara som alla andra.

Gymnasiet var mycket bättre, trots att jag valde ett yrke som jag inte passade som och att jag hade obefintligt självförtroende. Jag jobbade extra på ett hotell.

När jag precis hade fyllt 18 så tog jag och min far över min morfars uraffär. Jag hade inte slutat gymnasiet än utan hade en termin kvar. Jag tyckte att det var en bra ide, för min morfar hade haft affär i hela sitt liv. Jag sommarjobbade för hotellet den sommaren för jag hade lovat det. När jag efter sommaren kom till affären så visade det sig efter ett tag att min morfar hade beställt varor för 140000 till julhandeln som sedan kom in som räkningar till företaget. Min far hade inte krävt dessa pengar av min morfar och vi låg efter med betalningarna. Vilket gjorde att det beloppet ökade med förseningsavgifter mm. Jag bodde hos mina föräldrar och tog nästan inte något ut i lön för att det skulle gå runt. Men det gjorde det inte. Jag slutade i affären och började ett annat jobb.

Som CNC-programerare och opperatör. Men jag fick inte det tvåskiftet jag blev lovad från början så jag slutade efter ett halvår. Och började en KY utbildning i Kristianstad. Samtidigt sattes företaget i konkurs. Efter som det var ett handelsbolag så var jag betalningsansvarig. Så jag var 20 år hade stora skulder. Började på en utbildning samtidigt som jag uppvaktade en tjej, som jag lyckades bli ihop med en halv dag. Som sedan gjorde slut med mig utan att ange någon orsak.
Jag tyckte att jag inte var något värd i hennes ögon. Totalt misslyckad. Studierna gick inte bra. Jag var djupt deprimerad ser jag nu. Gick till en docktor som förespråkade att jag skulle röra på mig mer, så skulle allt ordna sig.

Jag sommarjobbade på ett hem för psykiskt sjuka. Sedan hittade jag ett jobb som verkade passa mig. Slutade utbildningen, som ändå inte gav mig något, och började jobba. Men det gick inte bra. Jag sov bara några timmar varje natt och jobbade mer än heltid, för företaget låg efter i beställningarna. Efter fem månader fick jag gå, på grund av "arbetsbrist". Men redan i mars nästa år sökte de nytt folk igen. Jag hade bara fått en provanställningslön under denna tiden. Och hade jag fått en månad till så hade jag haft rätt till full akassa. Men det spelade ingen roll i alla fall, för kronofogden snodde alla pengar de kunde.

Arbetslös och mycket deprimerad och med självmordstankar, började jag en utbildning till undersköterska. Men det höll inte. Jag sov två timmar i veckan. Jag gick till vårdcentralen och blev efter några månader inlagd på psyket. De gav mig antidepressivt och sömnmedel. Efter sommaren tyckte de att jag var färdigmedicinerad. Men jag hade fortfarande självmordstankar. Vad var det som hade varit bra i mitt liv. Och vad gick jag hem till. Så jag protesterade och krävde hjälp. Vilket ledde till att jag hamnade på en avdelning för psykospatienter. Trots att jag inte hade det. Men jag fick kognitiv beteende terapi. Man hjälpte mig med att få skuldsanering.
Men jag hade tänkt hoppa av om inget hände innan jag blev 25, som skulle vara posetivt.
En månad innan jag fyllde så fick jag veta att de skickat iväg en remiss angående ev. AS.

För att vara helt ärlig så blev jag nyfiken och valde att inte ta mitt liv.
Sedan dess har jag varit sjukskriven och gjort en del aktiviteter som inte har fungerat så där jättebra för mig. Jag är för intilligent för att göra idiotjobb som att packa skruvar. Och snickeri är inget för mig om man inte får riktiga träämnen att jobba med och att alla andra kan gå in och pilla på maskinerna så att de inte fungerar ordentligt.

Jag har gått författarkurser, där jag faktiskt har fått mina kurskamrater att gråta när det läst mina fiktiva verk.
Jag har precis fått min diagnos när jag är 30, så det har tagit fem år av mitt liv.

Men nu har jag inga självmordstankar längre. Jag har en hund som jag umgås med.

Men fortfarande mår jag dåligt av mitt föregående liv. Jag har svårt att se någon framtid och blir lätt deprimerad. Jag är färdig med min skuldsanering.

Jag har inte gjort något direkt fel i mitt liv, men är ändå rökt.

Men humor och en obotlig vilja att försöka göra det bästa av situationen har hjälpt mig.