Tänker att deras bemötande kan bli annorlunda, typ mer bäbisaktigt, att de tror att man inte förstår något alls, utvecklingsstörd typ, fast å andra sidan tror jag kunskapen på sådant dom AS är större i sjukvården öht än i resten av samhället.

Fast ingen är väl imun mot fördomar.
Personligen skulle jag inte ha berättat såvida inte det fanns en klar orsak att berätta.
Kan ju hända att socialtjänst konstaktas i någost sorts försiktighetssyfte och någon klart fördomsfull 23 åring som just slutat socialhögskolan får utreda dig som förälder och inte har ens hört talas om AS, men ändå tror den vet bättre eftersom den är högskoleutbildad.
Å andra sidan tror jag du kommer att ses som jämbördig med tanke på din egen utbildning, sådant är viktigt för en del vet jag.

Lite för o nackdelar, men detta var mina spontana tankar ikring det hela, det vehöver inte nödvändigtvis vara rätt det jag säger.

Tja!

Finns det någon mer där ute som är gravid/har varit gravid?
Jag är nu i vecka 10 och jag har en massa funderingar... eller funderingar och funderingar, det är väl mest tvivel på mig själv..Kommer jag klara denna graviditet? Kommer jag funka som mamma, fast jag har asperger? osv osv..

Min fråga är till er som är gravid/har varit gravid, hur gick era tankar? Hade ni också tvivel på er själva?
Och hur hade ni det med hormonsvängningar? Jag har varit helt cray cray, ena stunden skrikit å andra stunden tokbölat.. kan det vara så att vi med asperger är lite känsligare under graviditeten tro?

Tacksam för svar!

Mvh
Ökenblomman

Moderator Alien: Slog ihop med tidigare gravid-tråd.

Ökenblomman skrev:Tja!

Finns det någon mer där ute som är gravid/har varit gravid?

Det finns en klistrad tråd i avdelningen Barn och föräldraskap:

http://www.aspergerforum.se/att-vanta-barn-t21740.html

Jag har varit gravid två gånger, ena slutade i tidigt missfall och andra resulterade i min tvååring.

Dessa var helt olika, första gick jag omkring på rosa moln konstant (tills jag började blöda) och hade jättemycket cravings efter torkat renkött. Humöret var relativt normalt men med ökad sexlust.

Andra hade jag inga cravings, humöret varierade mellan normalt, gråter floder (fick sluta se vissa filmer) ena stunden men nästa kände jag mig som en gudinna som klarar allt. ingen sexlust what so ever. Men jag kunde inte uppskatta graviditeten som den första då jag förväntade mig att få missfall igen.
Dessutom så hade jag foglossning från vecka 10 ungefär och från vecka 30 eller så, så sparkade dottern så mycket att jag inte kunde sova.

Men trots foglossning osv så var graviditeten en relativt bra tid för mig, att vara mamma är betydligt tyngre men jag klarar det och skulle göra det igen (vi vill faktiskt skaffa minst ett barn till) när dottern vill ha en puss eller en kram så är det värt dom där timmarna med konstant skrik.

Hur "humörig" man blir under graviditeten varierar, min svägerska blev just mamma och när jag pratade med henne över jul (höggravid då) så verkade hon inte alls ha haft samma problem som mig tex medan det finns andra som har sju resor värre-

Tänk på att om du har aktivitetsersättning så kan du förlora den om du är föräldraledig, jag fick behålla det jag hade men då hade jag ju bara 50% och min man har alltid tagit ut mer föräldraledighet. Utan honom skulle jag aldrig klarat det (eller egentligen skulle man väl på något vänster men det hade varit mycket värre).

Var också beredd på att folk kommer att försöka övertyga dig om att göra abort då många anser att såna som oss inte ska få bli mamma.

Det var väl allt jag kan komma på om det nu, lycka till och fråga bara på om du undrar något mer

Dette er kanskje et tema hvor eventuelle negative opplevelser kan være tabubelagt. Jeg tror også at enhver vil oppleve alt dette på forskjellig måte.

Når det gjelder dette temaet ser jeg for meg at du kan finne en del erfaringer om du også googler på engelsk.

Håper du får og finner svarene du søker. Lykke til!

Jag har tre barn, så om du undrar något speciellt, så kan jag försöka svara på det.
I början är det ju kroppens omställning som man känner av. Det är då man får mest konstiga och besvärliga symptom. Bäst brukar man må i månad 4 - 6 ungefär. Sedan blir det lite tungt, men det behöver inte vara någon fara.

Om du kommer att funka som mamma - där tycker jag det är viktigt att man får anknytningen till sitt barn. Jag tyckte inte det var svårt. Vi som har Asperger kan ju ha lite svårt att uppmärksamma andra människor tillräckligt mycket och det är ju jätteviktigt med barn. Men på något sätt var det helt annorlunda för mig då. Då var jag helt fokuserad på barnet. Men om du vill vara extra säker där, tänk på att man måste "spegla" barnet. Just i början, de första månaderna är ju det man gör med sitt barn mest att man tittar på hur barnet tittar och speglar/bekräfta det. T.ex. att man säger sånt som "har du vaknat?" eller "vad glad du är". Och så fortsätter man bara att prata och säga det som känns naturligt.

Eftersom de ju ännu inte förstår vad man säger, så kan man förstås också säga "din hemska lilla tyrann" - bara man säger det snällt och gulligt. Det gjorde jag när jag ibland var trött eller små-irriterad. Då blev jag oftast på bättre humör också. Det är ingen bra ide att bli irriterad/arg på en liten bebis. De bara skriker ännu mer då. Istället kan man t.ex. gå ut en runda med barnet eller sätta på sin favoritmusik och dansa lite med ungen.

Prata mycket bör man göra. I en trevlig ton. Det brukar vuxna göra automatiskt, man överdriver för att småbarn uppfattar det bättre då. Du kan ju öva lite om du känner någon som har bebis. Eller också observerar hur andra mammor gör.

Tack för era svar!

Jag är nu i vecka 15 och hormonsvängningarna har börjat försvinna, så det är skönt!
Jag har som inte fattat att jag är gravid än, men poletten kanske ramlar ner när jag åker på första ultraljudet och får se och höra bebben! Hoppas jag

jag vet inte alltså.. ena stunden så känns det mysigt och spännande att få barn. men sen så kommer mina grubblerier på nätterna..

Jag har som aldrig kunnat känna mig avslappnad runt barn.
Har alltid känt mig stel när kompisar lyfter över deras bebis i min famn osv osv..
Sen när man har träffat barn som klänger på en eller skriker och är allmänt jobbiga så har jag för det mesta känt mig "anti-barn"

jag hoppas ju att det kommer bli helt annars då jag har mitt egna barn, det kanske är bara så jag känner med andras barn helt enkelt.. men jag är ju som orolig, tänk om jag kommer vara stel med mitt barn också!?

Någon som känner igen sig?

Jag kanske inte tänkte så, för jag var inte medveten om att jag har AS när jag fick mina barn. Men det som jag upplevde, som var viktigast för att få till "anknytningen", var helt enkelt att sysselsätta mig med barnet. Vad gör man med en nyfödd bebis? Lite ytligt sagt: Man tittar den i ögonen, ler och pratar gulligt-tuttenuttigt med den.

Man ska då också försöka att låta barnet "leda" det hela. Dvs. inte stå och spela teater för ungen (inte hela tiden i alla fall), utan också spegla det som barnet gör. Om du tänker dig att ett nyfött barn i princip har ett eget språk för att det inte har lärt sig vårt språk än, så ska du försöka svara i samma språk. Dvs. om barnet öppnar ögonen stort, så kan man göra samma sak. Om barnet gäspar, skulle jag nog snarare kommentera med något som "oj, är du så trött?" eller liknande.

Om du vill "träna", prova göra så med en hundvalp. De reagerar ungefär som människobarn och man brukar ha samma instinkt att ta hand om dem.

Att man tycker att främmande barn bara är jobbiga, det brukar vara så. Man får ju inte så mycket positivt av andras barn, man får mest skrik och krångel. Man får ju mer positivt av ett eget barn. Självklart kan det vara ansträngande ibland också. Och för att kunna bygga upp den positiva relationen, ska man förstås vara förberett på att man måste ta hand om barnet helt och hållet, att det inte är barnets fel om det skriker eller är krävande. Det är helt enkelt det som är nödvändigt.

Ökenblomman skrev:Tack för era svar!

Jag är nu i vecka 15 och hormonsvängningarna har börjat försvinna, så det är skönt!
Jag har som inte fattat att jag är gravid än, men poletten kanske ramlar ner när jag åker på första ultraljudet och får se och höra bebben! Hoppas jag

jag vet inte alltså.. ena stunden så känns det mysigt och spännande att få barn. men sen så kommer mina grubblerier på nätterna..

Jag har som aldrig kunnat känna mig avslappnad runt barn.
Har alltid känt mig stel när kompisar lyfter över deras bebis i min famn osv osv..
Sen när man har träffat barn som klänger på en eller skriker och är allmänt jobbiga så har jag för det mesta känt mig "anti-barn"

jag hoppas ju att det kommer bli helt annars då jag har mitt egna barn, det kanske är bara så jag känner med andras barn helt enkelt.. men jag är ju som orolig, tänk om jag kommer vara stel med mitt barn också!?

Någon som känner igen sig?

Hur gick det för dig?

Jag är bara i vecka 6 men kan inte tänka på något annat än graviditet sedan jag plussade.

Humla skrev:Jag är bara i vecka 6 men kan inte tänka på något annat än graviditet sedan jag plussade.

Hur gick det för dig?
Är gravid i vecka 24 med mitt andra barn, och flåsar och stönar. Min mage har blivit jättetstor, BM säger att det är för att jag är omföderska,

Nån mer här som är med barn?

Toblerone skrev:Jag kanske inte tänkte så, för jag var inte medveten om att jag har AS när jag fick mina barn. Men det som jag upplevde, som var viktigast för att få till "anknytningen", var helt enkelt att sysselsätta mig med barnet. Vad gör man med en nyfödd bebis? Lite ytligt sagt: Man tittar den i ögonen, ler och pratar gulligt-tuttenuttigt med den.

Man ska då också försöka att låta barnet "leda" det hela. Dvs. inte stå och spela teater för ungen (inte hela tiden i alla fall), utan också spegla det som barnet gör. Om du tänker dig att ett nyfött barn i princip har ett eget språk för att det inte har lärt sig vårt språk än, så ska du försöka svara i samma språk. Dvs. om barnet öppnar ögonen stort, så kan man göra samma sak. Om barnet gäspar, skulle jag nog snarare kommentera med något som "oj, är du så trött?" eller liknande.

Om du vill "träna", prova göra så med en hundvalp. De reagerar ungefär som människobarn och man brukar ha samma instinkt att ta hand om dem.

Att man tycker att främmande barn bara är jobbiga, det brukar vara så. Man får ju inte så mycket positivt av andras barn, man får mest skrik och krångel. Man får ju mer positivt av ett eget barn. Självklart kan det vara ansträngande ibland också. Och för att kunna bygga upp den positiva relationen, ska man förstås vara förberett på att man måste ta hand om barnet helt och hållet, att det inte är barnets fel om det skriker eller är krävande. Det är helt enkelt det som är nödvändigt.

Det du beskriver är affektintoning för att kunna skapa ett sunt känsloliv hos barnet, det är viktigt som du säger och det bygger ju upp relationen och tilliten genom att barnet blir bekräftat.
Läste om detta på högskolan när vi läste en kurs om anknytning, barnet förstår genom detta att man delar samma perspektiv i stunden och förstår varandra och kan tolka barnet behov i olika sammanhang.

På grund av att man inte knutit samma band till andras barn sedan tidigt så har man själv heller inte anknutit till varandra från början, enligt psykodynamisk syn (Margret Mahler) så är modern och barnet en enhet til en början i barnets värld, separationen att bli en egen individ sker gradvis för barnet så barnet känner ingen tillhörighet heller på samma sätt som till modern.
Det finns ju barn som genomlevt mycket svåra hemsituationer men om man utgår från att man är bonusförälder så går det långsamt och det kanske inte är förrän barnet blir vuxet som det förstår bonusförälderns roll i livet.

Ofan å jag som trodde att barn var som en modeattiralj ungefär som en utav Paris Hiltons hundar i en handväska.

slackern skrev:Ofan å jag som trodde att barn var som en modeattiralj ungefär som en utav Paris Hiltons hundar i en handväska.

Ingen aning jag bara kan en massa teorier.

Det är så lustigt, för i mina papper står det skit som att jag "råkat" bli gravid. Mina ungar är inga jävla spruckna kondomer. De är välplanerade.

Sheyen skrev:Det är så lustigt, för i mina papper står det skit som att jag "råkat" bli gravid. Mina ungar är inga jävla spruckna kondomer. De är välplanerade.

Vad fint att se att ni håller ihop och har skaffat fler barn, det gör mig glad! Grattis till er båda

Abbreviation skrev:

Sheyen skrev:Det är så lustigt, för i mina papper står det skit som att jag "råkat" bli gravid. Mina ungar är inga jävla spruckna kondomer. De är välplanerade.

Vad fint att se att ni håller ihop och har skaffat fler barn, det gör mig glad! Grattis till er båda

Tack tack!

Abbreviation skrev:Vad fint att se att ni håller ihop och har skaffat fler barn, det gör mig glad! Grattis till er båda

Jag instämmer helt med föregående talare.

nallen skrev:

Abbreviation skrev:Vad fint att se att ni håller ihop och har skaffat fler barn, det gör mig glad! Grattis till er båda

Jag instämmer helt med föregående talare.

Hatten av, nallen!

Finns det fler på forumet som funnit sin kärlek här? Och där det hållit i 10 år, som för mig och Fenren? Ändå rätt så coolt, tycker jag.

Sheyen skrev:

nallen skrev:

Abbreviation skrev:Vad fint att se att ni håller ihop och har skaffat fler barn, det gör mig glad! Grattis till er båda

Jag instämmer helt med föregående talare.

Hatten av, nallen!

Finns det fler på forumet som funnit sin kärlek här? Och där det hållit i 10 år, som för mig och Fenren? Ändå rätt så coolt, tycker jag.

Grattis Sheyen till 10 års äktenskap.
Hur många barn har ni nu? Själv har jag fött två, men det äldsta bor tyvärr inte med mig längre utan med sin pappa( lång historia). Men min lilla bebis finns här med mig och lär sig att krypa just nu, 6 månader och tre veckor gammal.

Sheyen skrev:Finns det fler på forumet som funnit sin kärlek här? Och där det hållit i 10 år, som för mig och Fenren? Ändå rätt så coolt, tycker jag.

Ni lär vara rätt unika med den grejen. Själv blir jag nästintill fysiskt illamående av tanken på att stå ut med en annan människa i tio år (eller ens betydligt mindre än så), men tror att man mår bättre av att vara den typen av person som klarar av relationer av det slaget.