De som varit här ett tag har ju upplevt mig komma och gå rätt många gånger det sista året. Somliga har trott att det handlat om att jag ville ha tröst...

Men det har inte alls handlat om det utan om att försöka förstå vad som egentligen hänt de sista 5 åren ungefär. Från att ha känt mig som en i aspergergemenskapen blev jag istället utanför. Jag mådde dåligt, ja rätt mycket dåligt och jag förstod ju att jag var jobbig, men förstod ärligt inte varför allt fler drog sig undan. Detta har jag försökt förstå för att komma vidare och våga känna trygghet igen.

Nu tror jag faktiskt jag kommit på orsaken, jag hade utvecklats till en energitjuv, något som faktiskt inte ens fanns i min tankevärld eftersom jag tvärtom alltid varit en energigivare.

Att äntligen ha insett detta gör nog att jag kommer vidare. Jag har ju inte mått dåligt på länge, men jag har grunnat mycket på varför det blev som det blev.

Har någon annan upplevt något liknande? Har någon nån idé om hur man faktiskt själv i tid kan inse att man utvecklats till energitjuv, eller är det helt enkelt en följd av att man mår så dåligt själv så att man inte inser att man belastar andra? Om det är så, så har jag ju samtidigt fått en förklaring till varför min dotter var så egotrippad som jag upplevde henne, och varför hon inte insåg hur hon påverkade sina barn.....

Jag tror nog den här insikten kommer betyda mycket för mig, om än inte ge mig tillbaks de vänner jag förlorade, men det var väl priset antar jag.

Input uppskattas

Sanna

Det är vettigt att ägna sig åt självrannsakan, bara man inte går ner sig i negativt tänk kring den egna personen. Ibland kan det vara så enkelt som att personkemin inte stämmer riktigt och att man intresserar sig för olika saker.

Jag har nog inte gått ner mig i negativt tänk kring den egna personen. Tvärtom egentligen faktiskt för jag har fått andra vänner och har insett att jag nog är en rätt ok människa

Sanna

Jag har oxo utvecklats och fått dumheter. Min heter avund. Men jag antar att man får försöka korrigera sina beteenden. Det handlar ju om att man ska acceptera sig själv o då måste man ju uppnå en viss standard samtidigt som att man inte ska stlla orimliga krav. Och hur lätt är det? Ofta anklagar man sig själv för saker andra tillåter sig själva i stor dos.

deadpoet skrev:

Jag har oxo utvecklats och fått dumheter. Min heter avund.

Ja, jag gissar att vi alla lägger oss till med beteenden som kanske inte är så lyckade, men ett första steg är nog att erkänna det för sig själv.

Detta med att vara energitjuv har jag ju egentligen inte böhövt tänka till på för en förändring, det ändrades i och med att jag mådde bättre. Kvar stod dock frågan om varför folk inte orkade med mig och det känns rätt bra att ha förstått.

Sanna, som ägnar sig åt tvättstugan idag

Gud vad upplyftande att få läsa en sådan här sak! Det gav mig energi!

Zombie skrev:
Gud vad upplyftande att få läsa en sådan här sak! Det gav mig energi!

?? att jag har tvättstugan eller

Sanna

Det är en svår fråga vad man ska göra för att anpassa sig eller vara mer självisk. Om jag är bara som jag är, undviker många mig. Anstränger jag mig, blir jag accepterad men då försvinner lite av min personlighet o det mår jag dåligt av.

deadpoet skrev:
Det är en svår fråga vad man ska göra för att anpassa sig eller vara mer självisk. Om jag är bara som jag är, undviker många mig. Anstränger jag mig, blir jag accepterad men då försvinner lite av min personlighet o det mår jag dåligt av.

Det är nog en rätt knepig balansgång. Jag anpassar mig ytterst sällan för jag vet att jag mår dåligt av det, men jag har en fördel i livet, tror jag. Jag är så att säga *grundpositiv*. Jag är född glad skit, och även om jag mår dåligt så lyser oftast livsglädjen igenom hos mig. Även psyk hade svårt att få grepp om mig och jag ansåg det vara totalt bortkastat att prata med dem.

Jag antar att det var därför jag inte kunde förstå varför folk inte orkade med mig, för jag insåg faktiskt inte själv hur dåligt jag mått förrän jag började må bra igen. Samtidigt inser jag ju att många nog hade svårt för mitt ojämna humör, något jag inte märkte så mycket av själv, jag var bara glad när jag mådde bra och när jag mådde dåligt så ältade jag...

Att komma bort från ältande är svårt, och jag är glad att jag i botten är en sån positiv person.

Sanna

Bump!

Vi kan nog alla vara el bli energitjuvar. Själv vet jag att när jag mår dåligt och känner mig överkörd och illa behandlad, då blir det lätt att jag pratar (ältar) det med alla jag möter. "Varav hjärtat fullt, därav talar munnen" som ordspråket lyder.

En annan risk är att jag maler på om ett specialintresse utan att lägga märke till omgivningens brist på intresse. Men jag försöker iaf att inte hålla jättelånga monologer.

Borde vi vara tålmodigare mot andra "energitjuvar", eftersom vi kan vara det själva utan att ens veta om det? Tänkte på det när jag läste denna krönika:

Det här påståendet mötte mig i mitt facebookflöde. "Då du avlägsnar obehövliga människor från ditt liv så kommer goda saker att börja hända dig - och det är inte ett sammanträffande". Andra upprop är "Gör dig av med energitjuvarna i ditt liv!" och "Omge dig bara med människor som stöder din tillväxt"

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/ ... -manniskor

Den här människan är jobbig, bort med den ur mitt liv! Men hur känns det för den som blir bortvald?

Jag är också stundvis väldigt jobbig, det vet jag. Jag har haft perioder då jag inte orkat intressera mig för andra utan bara velat älta mitt eget. Jag blir lätt entusiastisk och kör på som en ångvält utan att mena något illa. Ofta vill jag berätta allt jag vet om saker som andra funderar på. Jag är rätt mycket ensam, så då jag träffar någon så pratar jag lätt ihjäl stunden. Jag tar mycket plats. Men jag hoppas förstås också att jag har något att ge andra människor. Om inte just nu, så en annan gång.
---
Det är klart att ingen kan hjälpa eller orka med alla.
---
Men jag har svårt att tro att lösningen är att man överger en människa som är jobbig.

PS: Den som vill berätta om energitjuvar i sitt liv kan skriva i denna tråd: energitjuvar-foreteelser-och-manniskor-t8400.html

Den här tråden är mer för att diskutera om vi själva är energitjuvar och hur vi därför vill bli behandlade. Dvs kan vi acceptera energitjuvar därför att vi själva kan vara det? Hur märker man att man blivit en energitjuv?

Alien skrev:Borde vi vara tålmodigare mot andra "energitjuvar", eftersom vi kan vara det själva utan att ens veta om det?

Nej, jag ser ingen anledning till det. Förr har jag fogat mig men det har gått över för länge sedan. Har fördelen att kunna välja och vraka bland alla åtaganden och de som jag av erfarenhet vet är eller kommer att bli energitjuvar ratar jag.

De gånger jag råkat få en på halsen har jag suttit och mimat svordomar eller himlat med ögonen när de inte sett. Man lär sig med tiden att urskilja det där redan vid första kontakten och sedan gäller det att minnas vilka de är ifall de hör av sig igen.
Hon som ville ha intyg för att slippa SFI har dykt upp oanmäld flera gånger och verkar inte förstå vad "Nej" betyder, blir trött så fort jag ser någon som liknar henne på stan.

Alien skrev:Den här tråden är mer för att diskutera om vi själva är energitjuvar och hur vi därför vill bli behandlade. Dvs kan vi acceptera energitjuvar därför att vi själva kan vara det?

Jag skulle behöva veta exakt vad som menas med energitjuv, till att börja med.
För det verkar vara vedertaget att det är nån som klagar mycket?

För mig personligen är såna människor inte de värsta energitjuvarna, utan de som håller på med olika slags (ful-)spel. I regel tar såna människor dessutom för givet att jag är som de, vilket leder till väldigt obehagliga underströmmar. Inget går att bemöta, inget går att lita på, inget går att vidareutveckla. Det får luften att pysa ur mig; varför ens försöka när man inte ens befinner sig i samma version av verkligheten.

Så jag vet inte om jag pratar om samma sak som andra nu då.
Men för mig är det iaf självklart att det handlar om att ge och ta. Det är som tjänster och gentjänster. Alla måste ha rätten att vara jobbiga ibland, vi är bara människor allihop.

Jag är f.ö. helt säker på att jag är en energitjuv.
På vilket sätt är en annan sak, för som sagt, jag är inte säker på hur "fix" uttrycket är.
Men bl.a. eftersom jag pendlar i mitt mående måste jag nästan vara energitjuv periodvis åtminstone.

Selma skrev:De gånger jag råkat få en på halsen har jag suttit och mimat svordomar eller himlat med ögonen när de inte sett.

Låter som en 4-åring jag känner

Fabela skrev:Jag skulle behöva veta exakt vad som menas med energitjuv, till att börja med.
För det verkar vara vedertaget att det är nån som klagar mycket?

För mig personligen är såna människor inte de värsta energitjuvarna, utan de som håller på med olika slags (ful-)spel.

Båda de grupperna är energitjuvar. Lägg till de som kräver totalt orimliga (och ibland olagliga) saker av en.

OK, tack Selma.

Folk talar om energitjuvar och toxiska människor. Man KAN inte stjäla energi och man kan inte vara giftig.

Nepp, folk får faktiskt förklara vad de menar istället för att flumma iväg med begrepp olika människor anser betyder olika saker. Tills dess har jag ingen åsikt.

Däremot lyssnade jag på ett bra föredrag om hur man handskas med jobbiga människor. Det gav mer.

Jag kan ge exempel på vilka som utgör energitjuvar för mig. Det är t ex intrigmakare och högljudda människor som breder ut sig socialt och inte låter andra komma in i ett samtal. Eller det kan röra sig om personer med yvigt kroppsspråk, som håller på att gestikulera och grimasera en massa samtidigt som dom pratar. Ytterligare exempel är gränslösa personer. Jag vet av erfarenhet att jag blir uttröttad av att ha å göra med såna människor.

För mig låter ordet energitjuv spontant som någon som bara pratar om sitt. Inte blir involverad i det jag berättar, inte bryr sig om min inställning till någonting. Ett typexempel är om jag berättar att jag brukar träna och så frågar den andre inte vad jag tränar utan direkt berättar om sin egen träning och slutar där. Det är mer som ett personlighetsdrag/beteende och inte medveten riktad elakhet. Vi aspies kan tyvärr vara energitjuvar om man har begränsad social förmåga/energi men då är man ursäktad tycker jag pga det. Vem har inte nån gång ivrigt berättat om sitt intresse och efteråt undrat om de tog lite för stor plats?

Nu har jag läst på lite:

Vad jag förstår är en energitjuv nån som klagar, kritiserar, mästrar, utnyttjar, trycker ned, manipulerar, dominerar, förminskar, ska ha rätt och sista ordet, mm.
Inte medvetet, nödvändigtvis, eller uppenbart. Orsaken bakom ska vara taskig självkänsla eller dylikt, så tjuven försöker höja sig själv genom att sänka andra.

Alltså inte nån som bara är "normalt" jobbig och utmattande.

Tänkte också just det, att vi aspergare nog lätt kan ha drag av energitjuveri, av olika skäl. Men vet inte om jag tycker att det är en rättvis bedömning.

Oavsett:
Tycker fortfarande det jag skrev innan: folk har rätt att vara jobbiga ibland, för vi alla är bara människor, med diverse brister och oflyt.
Men det är klart, om nån är mycket tjuvig jämt blir det ju tungt och destruktivt.

Tycker du har rätt Fabela , en energitjuv använder knep för att ”ta” energi från andra.
Att tala länge om sitt specialintresse är inte energitjuveri.

antor skrev:För mig låter ordet energitjuv spontant som någon som bara pratar om sitt. Inte blir involverad i det jag berättar, inte bryr sig om min inställning till någonting. Ett typexempel är om jag berättar att jag brukar träna och så frågar den andre inte vad jag tränar utan direkt berättar om sin egen träning och slutar där.

Om de där egenskaperna skulle känneteckna en energitjuv så är ju alla Aspergare energitjuvar. Ett av kriterierna för diagnosen är ju nämligen nedsatt förmåga till social interaktion.

deadpoet skrev:Jag har oxo utvecklats och fått dumheter. Min heter avund. Men jag antar att man får försöka korrigera sina beteenden.

Betyder detta att det är våra dåliga egenskaper som gör oss till energitjuvar?

Fanns en tid jag oxo var avis på folk, eller pja, det var jag inte men jag var avis på hur de accepterades. T ex så accepterades folk som arbetade. Jag ville inte ha ett vanligt jobb, men det började gå hårt åt mig när folk pekade ut mig för att inte ha arbete, särskilt när "mentalsjuka" och fys-sjuka jobbade och kanske pratade med mig.

Sedan dess har jag gått praktiker och dessa kan jag referera till som jobb, att jag jobbat. Och alla saker jag gör och har gjort för andra gratis. Hårt arbete faktiskt. (Inte alltid moraliskt korrekt men en gång fick jag spökskriva om sojabönans jävla allt och miljöpåverkan och påverkan på samhället på den begränsande gymnasienivån... Kan numera det mesta om denna böna.)

Jag tror jag är något lite på spåret här, för människor som är nöjda med sig själva, de är sällan energitjuvar. De har jobbat sig förbi sina nojjor, "dumheter" osv. Som aspergare tror jag dock inte man kan jobba sig ifrån missförstånd. Och detta kan tynga andra.

Sedan finns en högst personlig problematik jag har som jag inte vet vad jag ska göra med. Det handlar om balansen ta och ge med kompisar. Jag tror vi ligger på ungefär samma nivå ta och ge rent verbalt stöttande. Men det praktiska kan jag inte avgöra. Ibland tycker jag att kompis är synnerligen krävande med det hon vill. Och hon tycker jag är synnerligen krävande med mitt. Det kan vara olika saker som gifta par-syndrom, jag stör mig på att hon ställer ut skräp och disk från TV-rummet till köket utan att sätta disken i maskinen och skräpet i soporna, i mina ögon har hon inte hjälpt alls för jag måste göra arbetet ändå. Hon stör sig på liknande egenheter jag gör. Det kan även vara samma sak, som att hon har tråkigt och vill ut och göra saker, att hon går på om det gör mig helt utmattad och nästan panikslagen, medan jag fått inse att hon blir panikslagen av att bara låta tiden gå, och hon har jättefobi mot att ha tråkigt, vilket jag orsakar henne och på det viset gör hennes energi "nedsmutsad".

Men det handlar ju om att vi blir varandras energitjuvar.

Så en av anledningarna till att jag har så svårt att utpeka en person som tjuv eller toxisk. Det är ofta inte så enkelt.

En annan sak så har jag en kompis som har rätt svåra ångestproblem på nästan alla nivåer, det finns säkert folk som inte ser hur hon faktiskt är en stöttande människa därför att det enda som händer är att de är rädda att smittas av hennes känsla och därför har tryckt ner henne. Eller om de tror hon överdriver. Fast hon är ingen som vill ha uppmärksamhet överlag. Men just för mig skulle hon aldrig kunna energitjuva (alltså inte ondsint utan bara för att hon har en svår sjukdom), därför att jag inte står så nära att jag smittas av hennes känsloläge (Jag smittas av djurens känslor och av min bästa kompis, inte ens min egen familj). Därför kan jag önska henne allt gott och vara en kompis att prata av sig med. Så energitjyveriet kan ligga i att man själv är vek.

Just veka människor på det sättet har jag lite svårt med trots att de anser sig vara normala, därför att de är de första som drar om man blir sjuk och dör en nära anhörig, då ser man dem aldrig mer.

Jag tror att jag är en energitjuv, här på AF.

Läser inte alls nästan just nu, p.g.a andlig påverkan.

Ericus skrev:

antor skrev:För mig låter ordet energitjuv spontant som någon som bara pratar om sitt. Inte blir involverad i det jag berättar, inte bryr sig om min inställning till någonting. Ett typexempel är om jag berättar att jag brukar träna och så frågar den andre inte vad jag tränar utan direkt berättar om sin egen träning och slutar där.

Om de där egenskaperna skulle känneteckna en energitjuv så är ju alla Aspergare energitjuvar. Ett av kriterierna för diagnosen är ju nämligen nedsatt förmåga till social interaktion.

Du kapar mitt inlägg och poängterar något som jag senare tar upp just i detta inlägg. Är du på riktigt?