Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.
Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.

Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Sorry om jag satte tråden på fel ställe, visste inte var den ska vara.

om man inte har så stark självkänsla så är man lite som en hink utan botten.man kan hälla och hälla bekräftelse och prestationer i hinken utan att den någonsin blir full. Så någonstans inom dig känner du dig antagligen väldigt osäker.Att vara duktig blir ditt försvar. Jag vet inte exakt hur man blir nöjd med sig själv- tror inte det är statiskt heller utan kan gå upp och ner hur man ser på sig själv. Några sätt kan vara att sluta jämföra sig med andra, skriva tacksamhetsbok,att sluta hacka på sig själv och ta hand om sig själv.....men det kan ta lång tid innan man accepterar sig själv , finns ingen quickfix.

anja921 skrev:om man inte har så stark självkänsla så är man lite som en hink utan botten.man kan hälla och hälla bekräftelse och prestationer i hinken utan att den någonsin blir full. Så någonstans inom dig känner du dig antagligen väldigt osäker.Att vara duktig blir ditt försvar. Jag vet inte exakt hur man blir nöjd med sig själv- tror inte det är statiskt heller utan kan gå upp och ner hur man ser på sig själv. Några sätt kan vara att sluta jämföra sig med andra, skriva tacksamhetsbok,att sluta hacka på sig själv och ta hand om sig själv.....men det kan ta lång tid innan man accepterar sig själv , finns ingen quickfix.

Men hur stärker man egentligen sin självkänsla? Vill verkligen gå till botten med varifrån det dåliga kommer ifrån för jag har inte haft en dålig uppväxt men min självkänsla är körd i botten. Det märks inte utåt men jag har höga krav på mig själv och aldrig varit riktigt nöjd och glad för att leva.det börjar tära på mig och vet inte riktigt var jag ska ta vägen med mina besvär längre. Går hos en kurator så ska ta upp det där men vet inte om det räcker.
Hur går man till botten med nånting??
Är trött på att gå runt och känna mig gnällig men jag är verkligen deprimerad innerst inne och det har jag varit länge men det har kommit till en punkt där det kommit upp till ytan och kan inte gå runt och låtsas längre. Har ingen ork för något, det tar emot att duscha, träna och till och med borsta tänderna. Totalt stressad..

Jag är likadan jag vet inte heller var det kommer ifrån.Är inte sänre än nån annan...men kånner mig konstant sämre typ.Terapi kan hjälpa...atttb bara prata , prata och prata.Stänga in är inte bra då blir det värre.Man kan lätt förstora upp saker i sitt huvud

Nu när det finns en miljardindustri i självhjälpsböcker och självutvecklingsflum är det inte konstigt att trådstartaren med flera känner på det viset.

Tidsandan av idag är att vi kan tänka oss framgångsrika och lyckliga, att vi kan välja lycka, att man kan förändra sitt liv genom att följa en mediegurus tio punkters snömos och att allt är möjligt bara vi tror på oss själva och tänker tillräckligt positivt.

KrigarSjäl skrev:Nu när det finns en miljardindustri i självhjälpsböcker och självutvecklingsflum är det inte konstigt att trådstartaren med flera känner på det viset.

Tidsandan av idag är att vi kan tänka oss framgångsrika och lyckliga, att vi kan välja lycka, att man kan förändra sitt liv genom att följa en mediegurus tio punkters snömos och att allt är möjligt bara vi tror på oss själva och tänker tillräckligt positivt.

Men vad fan om man är pessimist blir man ju bara bitter och olycklig. Eller man måste väl acceptera sig själv och inse sina brister och styrkor men det tycker jag kommer med åren.

slackern skrev:

KrigarSjäl skrev:Nu när det finns en miljardindustri i självhjälpsböcker och självutvecklingsflum är det inte konstigt att trådstartaren med flera känner på det viset.

Tidsandan av idag är att vi kan tänka oss framgångsrika och lyckliga, att vi kan välja lycka, att man kan förändra sitt liv genom att följa en mediegurus tio punkters snömos och att allt är möjligt bara vi tror på oss själva och tänker tillräckligt positivt.

Men vad fan om man är pessimist blir man ju bara bitter och olycklig.

Nej tvärtom.

Det är bara pessimisten som blir positivt överraskad.

Pessimisten är dessutom vida överlägsen optimisten i klokhet; var det en pessimist eller en optimist som uppfann bilbältet?

Var det en pessimist eller en optimist som kom på att vi skulle täta Hallandsåstunneln med Rhoca-Gil?

Handlar inte om pessimism eller optimism.Handlar om att det finns så många val att människor blir förvirrade.Handlar om att psykisk ohälsa är tabu,samhället blir allt mer stressande, att sociala medier ofta visar upp perfekta sidor av livet, det är lättare att jämför sig med andra, inte bara dom i samma by/stad/omgivning utan med nänniskor från hela världen.Människans grundläggande natur är nog densamna, men förutsättningarna har ändrats drastiskt.

anja921 skrev:Handlar inte om pessimism eller optimism.Handlar om att det finns så många val att människor blir förvirrade.Handlar om att psykisk ohälsa är tabu,samhället blir allt mer stressande, att sociala medier ofta visar upp perfekta sidor av livet, det är lättare att jämför sig med andra, inte bara dom i samma by/stad/omgivning utan med nänniskor från hela världen.Människans grundläggande natur är nog densamna, men förutsättningarna har ändrats drastiskt.

-Sant.

Sen är det inte socialt accepterat att leva på sjukersättning heller.
Är ingenting ovanligt att folk ser en som parasit...tvärtom snarare.

Det var en dilettant som kom på att använda Rhoca-Gil. På en sådan position förväntas det att man kollar upp saker innan man agerar och agerar utifrån fakta. Inte troende åt något håll.

Till att börja med - det är fullkomligt omöjligt att bygga upp en självkänsla och ett självförtroende samtidigt som man befinner sig i en depression. Första steget således, om du är deprimerad, är att ge sig på depressionen i sig genom vilken behandling som nu fungerar bäst för dig själv.
Vidare känner jag att dålig självkänsla till stor del kommer ur en oförmåga att acceptera sig själv, både det negativa och det positiva. Att kunna acceptera att vissa saker bara är och kommer aff förbli på vissa sätt. När man väl accepterat det så kan man fokusera på att hantera det snarare än att laga det som oftast inte är trasigt utan bara annorlunda.

Hur accepterar man då? Jag tänker kanske " jag accepterar" men innerst inne gör jag inte det....har tex svårt att acceptera att jag är blyg i grupper

anja921 skrev:Hur accepterar man då? Jag tänker kanske " jag accepterar" men innerst inne gör jag inte det....har tex svårt att acceptera att jag är blyg i grupper

Ja hur accepterar man sig själv som man ÄR utan att hela tiden sträva efter att bli bättre på något sätt? Och varifrån kan ett sånt här mönster komma egentligen? Vill verkligen gå till grunden var min problematik kommer ifrån..

Ta en kontroll av vilka känslor och tankar som dyker upp om du bara är? Vad är återkopplingen så att säga.

Som sagt kan finnas flera anledningar. Depression är en.

En annan kan vara svartvitt tänkande och det kan man jobba med. Det kan vara svårt att få ihop en bild av sig själv (och livet, andra...), en gnutta "fel" kan förstöra alltihop. I det fallet måste man träna sig att vissa saker får vara "fel" utan att helheten förstörs.

plåtmonster skrev:Ta en kontroll av vilka känslor och tankar som dyker upp om du bara är? Vad är återkopplingen så att säga.

Vet inte riktigt vad du menar med återkoppling, men det ÅTERkommande är att jag tycker jag är tjock. Hjärnan vet att så inte är fallet även fast jag inte är direkt smal, men normalviktig och vissa skulle säkert säga att jag är hyffsat vältränad. Men känslan säger att jag är tjock och behöver gå ner i vikt. Får ångest när jag äter, kan inte äta mig mätt, är rädd att jag äter antingen för mycket eller för lite. Äter jag för lite så blir det att jag äter sent på natten, äter jag för mycket får jag ångest och tycker jag är tjock.

Angående vikten. Ät bra mat så brukar det lösa sig med tiden. Men det innebär också att man får låta bli i stort sett allt som är halvfabrikat eller bearbetad mat. I övrigt så träna 2-3 gånger per vecka i en timme.

Grönsaksråvaror och fisk kommer man långt på. Dessutom sparar man en hejdlös summa pengar.

plåtmonster skrev:Angående vikten. Ät bra mat så brukar det lösa sig med tiden. Men det innebär också att man får låta bli i stort sett allt som är halvfabrikat eller bearbetad mat. I övrigt så träna 2-3 gånger per vecka i en timme.

Grönsaksråvaror och fisk kommer man långt på. Dessutom sparar man en hejdlös summa pengar.

Problemet är inte att jag är tjock och har problem med vikten, problemet är att jag tycker att jag är tjock och tror att jag har problem med vikten. Kost o träning har jag koll på, tyvärr är det tvångsmässigt.

Om du rationellt vet att det är okej. Så försök att hitta var dessa felaktiga tankar kommer ifrån. En god hint kan vara när i livet de dök upp och vad som skedde i livet i övrigt då.

plåtmonster skrev:Om du rationellt vet att det är okej. Så försök att hitta var dessa felaktiga tankar kommer ifrån. En god hint kan vara när i livet de dök upp och vad som skedde i livet i övrigt då.

Det har pågått sedan nån gång i högstadiet då jag började gymma och började bygga upp kroppen. Men även innan det tror jag att jag gick runt och spände/drog in magen.

Du bör söka dig till ett ställe som kan ätstörningar. Min dotter har också en ätstörning och hon fick bra hjälp när hon kom till Stockholms Centrum för ätstörningar. Bor du kanske också i Stockholmsområdet? Annars får du höra dig för vad som finns nära dig. Men enligt min erfarenhet är det för svårt att försöka fixa själv.

Toblerone skrev:Du bör söka dig till ett ställe som kan ätstörningar. Min dotter har också en ätstörning och hon fick bra hjälp när hon kom till Stockholms Centrum för ätstörningar. Bor du kanske också i Stockholmsområdet? Annars får du höra dig för vad som finns nära dig. Men enligt min erfarenhet är det för svårt att försöka fixa själv.

Jag går hos kurator och kommer ha möjlighet att börja KBT inom kort, vad är det de gör på ställen för ätstörningar egentligen som man inte kan få hjälp med hos vanliga psykiatrin? Det känns så överilat att söka sig dit även fast det kanske är det jag behöver..

Probably skrev:Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Det finns tyvärr inga genvägar att tar sig ur det . Försök att acceptera att det tar tid eftersom både kroppen och själen måste läka . Jag menar ätstörningar är " bara " ett symptom på något annat som man också måste få hjälp med .

Probably skrev: Men känslan säger att jag är tjock och behöver gå ner i vikt. Får ångest när jag äter, kan inte äta mig mätt, är rädd att jag äter antingen för mycket eller för lite. Äter jag för lite så blir det att jag äter sent på natten, äter jag för mycket får jag ångest och tycker jag är tjock.

Om man saknar kontroll över sitt liv vill man åtminstone kontrollera sin kropp . Åtminstone det fungerar tillfälligt men sen kommer igen ångest och den onda cirkeln är tillbaka.

Probably skrev:

Toblerone skrev:Du bör söka dig till ett ställe som kan ätstörningar. Min dotter har också en ätstörning och hon fick bra hjälp när hon kom till Stockholms Centrum för ätstörningar. Bor du kanske också i Stockholmsområdet? Annars får du höra dig för vad som finns nära dig. Men enligt min erfarenhet är det för svårt att försöka fixa själv.

Jag går hos kurator och kommer ha möjlighet att börja KBT inom kort, vad är det de gör på ställen för ätstörningar egentligen som man inte kan få hjälp med hos vanliga psykiatrin? Det känns så överilat att söka sig dit även fast det kanske är det jag behöver..

Min dotter var i alla fall helt förtvivlad över att hon inte direkt fick komma till folk som kunde det där. Det var helt värdelöst att gå till BUP, tyckte hon. Det är helt klart en stor skillnad - det tycker jag också. På ett ställe som är specialiserad på ätstörningar har du speciella terapeuter (ofta sjuksköterskor med extra utbildning), psykiater, psykolog, och - vad heter dem där som kan mat??? -, sjukgymnast.... De kartlägger, de skräddarsyr en behandling precis efter dina förutsättningar. Det finns olika sätt att gå till väga. De gör matscheman, har föreläsningar, har grupper som äter ihop. Vissa svåra fall kan läggas in som på ett sjukhus.

Min dotter fick istället vara hemma med mig och vi fick ett matschema och tät kontakt med therapeuterna. Dottern fick direkt i början antidepressiva och ångstdämpande medicin - vilket gjorde stor nytta. Sen var det samtal och annat. De hade sån koll på alla delar. När hon var så viktfixerad fick hon inte väga sig. Våg och helkroppsspeglar fick vi gömma undan. De KAN det där så himla bra.