Ja vart börjar man. Efter ett kraschat äktenskap och 3 kraschade förhållanden har jag tappat tron på mänskligheten eller rättare sagt på NT personer.

Vanligt folk är egoistiska och totalt ointresserade av att leva och att älska.

Det känns så vargefall.

En fråga jag ställt mig oftare och oftare är. Hur skulle det gå om man var tillsammans med någon som har samma problematik som en själv. Är det endast då man kan få förståelse. För att man har svårt med vissa saker. Eller skulle det bli ännu värre förhållanden. Och vart träffar man likasinnade isåfall?

Just nu känns det som att jag är dömd ännu en gång till att leva själv iall framtid.

Fast det enda man vill är att få vara med någon som förstår en.

Du behöver personer i din omgivning som kan acceptera dig som du är, men ännu viktigare är nog kan du själv acceptera och älska dig som du är?

Jag var tillsammans med en tjej några månader 2013 och det funkade ganska bra. Ingen kritiserade varandra för saker, men dock hade vi ju våra konflikter.

Det bara kändes så rätt att det skulle vara vi två.

Sen flyttade hon och vi hördes inte av något mer.

Det behöver inte vara fel att leva ensam heller, men vill man träffa någon så kanske man ska satsa på det.

Jag är inte lika desperat av att finna kärleken igen då jag har andra saker som står för min dörr nu och som gör att jag just nu föredrar att leva ensam.

Jag tror att om man träffar någon med liknande problem som en själv så behöver det inte nödvändigtvis bli bra då det kanske känns som man dejtar sig själv.

Jag undrar det samma med om två med AS passar bättre eller inte, och jag kan vara egocentrisk just för att jag måste ibland för att vardagen ska gå ihop. Det skulle vara trevligt att träffa någon som har barn tex men samtidigt velar jag över hur pass mycket det skulle ta på orken. Jag vill liksom i första hand kunna göra ett bra jobb på dagarna så det blir ju prioritet just för utan inkomst har jag ju ingen försörjning.
Så det blir liksom snävare ramar att gå efter tror jag och det blir ju såklart krångligare än om man var mer flexibel, ibland undrar jag om jag har tid med en riktig relation IHT men så saknar man det också ibland.
Så personer som har AS kanske har fått lära sig att säga nej av andra skäl än andra just för att man velat orka och tagit på sig mer i en relation än man egentligen inte haft energin för.
Jag tror att man kanske får mer förståelse av någon i samma sits men samtidigt är alla olika och har ett behov av att känna sig sedda och bekräftade.
Det brukar väl vara vanligt att man vill hinna vila av sig alla intryck innan man börjar med nästa sak, vissa dagar kanske en färdigrätt får duga och sovdags klockan 21.00 på kvällen utan så mycket ungänge. Då skulle det kanske vara jobbigt om man hade en massa åtaganden man inte hade ork för men de dagar man är piggare skulle det vara jätte kul att tex busa med barn osv. Så det är ibland ingen jämn energi man har att förbruka utan ibland kan man slösa lite och ibland måste man spara.

Det här med kärlek är svårt. Svårare än någonsin faktiskt. Teknologin är boven i dramat.

I en värld där jakten på den perfekta skapelsen är i ständig fokus tappas den mänskliga sidan bort. Teknologin matchar och matchar och matchar varenda sekund av våra liv som om det vore en algoritm att leva. Det gäller relationer också i takt med att dejtinglivet flyttar ut på nätet.

Tidigare träffades man i sin nära omkrets. Man träffade någon man klickade med och sen va det bra med det. Idag finns två sätt. Antingen ger man sig ut i den helt ytliga dejtingvärlden som Tinder erbjuder där utseende är det enda. Oftast är det då mycket ytliga, kanske sexuella relationer. Eller så ger man sig ut på mer seriös dejting och då måste man ha både ett mänskligt CV och helst stamtavla för att visa att man är perfekt. I mångt och mycket är det tyvärr så idag. Naturen tillåts i mycket liten utsträckning ha sin gång och vi försöker kontrollera och toppa alla våra val. Lägg där till individualismen och där alla måste visa upp sina perfekta liv på Facebook och Instagram, ja vem vill då ha oss som inte uppfyller samhällets krav på en perfekt och "normal" människa?

Jag har turen att ha träffat en underbar fru. Hon har också sina svårigheter (ADHD) och vi förstår varandra på ett mycket djupt plan idag. Men vägen dit har sannerligen inte varit lätt. Jag tror att människor idag inte orkar/vill kämpa för att skapa relationer med andra som har svårigheter som oss. Det är mycket lättare att bara öppna Tinder och swajpa i jakt på någon bättre. Varför anstränga sig liksom?

Misströsta inte. Du är perfekt precis som du är. Det är världen som blivit grym. Det finns ett basalt mänskligt behov av kärlek hos de flesta människorna. För oss som har svårigheterna vi har behövs dock mycket mer ansträngning och jobb för att hitta någon som accepterar oss som vi är. Men de finns!

Jag har varit tillsamans med en as tjej som haft liknande problem som mig själv och varit på samma våglängd och det fungerade väldigt bra.
Men det gick allt åt skogen efter att jag kraschade på jobbet och klarade inte längre av att åka träffa henne
så det blev hon som fick åka hit en gång i månanden och vi skrev inte så mycket till varandra längre för jag orkade inte alls lägga ner någon energi på förhållandet så det drogs isär.

Jag funderar ofta över om jag verkligen kan vara tillsammans med någon, Jag älskar närhet och bara ta det lugnt
bara sitta tyst och göra olika saker eller kolla på nån film/serie.

Mitt problem är att jag nästan aldrig vill göra något för jag föredrar att vara hemma isolerad hur konstigt det en låter, jag undrar om det äns finns någon sån tjej som dessutom inte bor allt för långt bort.

Som jag känner nu har jag svårt att tänka mig inleda en seriös realation även om jag vill,så kanske bara en realation när man ses nån gång i månaden över helgen ända som funkar för mig ett väldigt kravlöst förhållande

Få människor som inte är aspergare accepterar att träffa sin partner bara någon gång i månaden. Kanske någon form av öppna förhållanden där flera partners tillsammans kan fylla en ensam, mera social, persons behov? Men jag tror det är väldigt svårt att få att fungera i verkligheten.

Huggorm skrev:Få människor som inte är aspergare accepterar att träffa sin partner bara någon gång i månaden. Kanske någon form av öppna förhållanden där flera partners tillsammans kan fylla en ensam, mera social, persons behov? Men jag tror det är väldigt svårt att få att fungera i verkligheten.

Jo det är väl så, var i ett förhållande när vi sågs 1 gång i veckan och hon bodde 10 mil bort.
Var ihop 4 år och allt gick åt skogen när vi flytta ihop och hon kännde mer eller mindre hon behövde ta hand om mig så det tog slut fort efter det :/. Det senaste förhållandet jag hade var öppet som varade i 3 år men tror att distansen kan ha spelat roll + att jag inte orkade lägga energi eftersom jag mådde så dåligt och hon hade andra som bodde närmare så kärleken dog ut,

Särbo är nog det det som fungerar bäst, men det är även olika där från relation till relation. Men det är kanske bättre att börja i den änden. Egentid behövs ju.

En herrgård eller ett slott hade varit utmärkt att bo med någon i

Huggorm skrev:Få människor som inte är aspergare accepterar att träffa sin partner bara någon gång i månaden. Kanske någon form av öppna förhållanden där flera partners tillsammans kan fylla en ensam, mera social, persons behov? Men jag tror det är väldigt svårt att få att fungera i verkligheten.

Jo

Huggorm skrev:Få människor som inte är aspergare accepterar att träffa sin partner bara någon gång i månaden. Kanske någon form av öppna förhållanden där flera partners tillsammans kan fylla en ensam, mera social, persons behov? Men jag tror det är väldigt svårt att få att fungera i verkligheten.

Nä det är nog få..
Men allt blir väl lite urspårat över lag, tar väldigt lång tid att lita på någon så startsträckan är lång, man är oftare tröttare än andra så när man väl nåt fram till en bekvämlighetsnivå så blir liksom sovtiden den längsta gemenskapen man delar.

Det kan skära sig rejält med en NT om man säger så..men vad gör man inget man kan rå för.

sussi83 skrev:Jag undrar det samma med om två med AS passar bättre eller inte, och jag kan vara egocentrisk just för att jag måste ibland för att vardagen ska gå ihop. Det skulle vara trevligt att träffa någon som har barn tex men samtidigt velar jag över hur pass mycket det skulle ta på orken. Jag vill liksom i första hand kunna göra ett bra jobb på dagarna så det blir ju prioritet just för utan inkomst har jag ju ingen försörjning.
Så det blir liksom snävare ramar att gå efter tror jag och det blir ju såklart krångligare än om man var mer flexibel, ibland undrar jag om jag har tid med en riktig relation IHT men så saknar man det också ibland.
Så personer som har AS kanske har fått lära sig att säga nej av andra skäl än andra just för att man velat orka och tagit på sig mer i en relation än man egentligen inte haft energin för.
Jag tror att man kanske får mer förståelse av någon i samma sits men samtidigt är alla olika och har ett behov av att känna sig sedda och bekräftade.
Det brukar väl vara vanligt att man vill hinna vila av sig alla intryck innan man börjar med nästa sak, vissa dagar kanske en färdigrätt får duga och sovdags klockan 21.00 på kvällen utan så mycket ungänge. Då skulle det kanske vara jobbigt om man hade en massa åtaganden man inte hade ork för men de dagar man är piggare skulle det vara jätte kul att tex busa med barn osv. Så det är ibland ingen jämn energi man har att förbruka utan ibland kan man slösa lite och ibland måste man spara.

Kändes nästan som du vet precis hur jag tänker
Jag har ju två barn dock isäng innan 9 men efter det så vill man ju kunna lägga sig om man känner gör det. Det är ju det jag tänker på att man kan få en slags förståelse att det faktiskt är så.

syntax skrev:

sussi83 skrev:Jag undrar det samma med om två med AS passar bättre eller inte, och jag kan vara egocentrisk just för att jag måste ibland för att vardagen ska gå ihop. Det skulle vara trevligt att träffa någon som har barn tex men samtidigt velar jag över hur pass mycket det skulle ta på orken. Jag vill liksom i första hand kunna göra ett bra jobb på dagarna så det blir ju prioritet just för utan inkomst har jag ju ingen försörjning.
Så det blir liksom snävare ramar att gå efter tror jag och det blir ju såklart krångligare än om man var mer flexibel, ibland undrar jag om jag har tid med en riktig relation IHT men så saknar man det också ibland.
Så personer som har AS kanske har fått lära sig att säga nej av andra skäl än andra just för att man velat orka och tagit på sig mer i en relation än man egentligen inte haft energin för.
Jag tror att man kanske får mer förståelse av någon i samma sits men samtidigt är alla olika och har ett behov av att känna sig sedda och bekräftade.
Det brukar väl vara vanligt att man vill hinna vila av sig alla intryck innan man börjar med nästa sak, vissa dagar kanske en färdigrätt får duga och sovdags klockan 21.00 på kvällen utan så mycket ungänge. Då skulle det kanske vara jobbigt om man hade en massa åtaganden man inte hade ork för men de dagar man är piggare skulle det vara jätte kul att tex busa med barn osv. Så det är ibland ingen jämn energi man har att förbruka utan ibland kan man slösa lite och ibland måste man spara.

Kändes nästan som du vet precis hur jag tänker
Jag har ju två barn dock isäng innan 9 men efter det så vill man ju kunna lägga sig om man känner gör det. Det är ju det jag tänker på att man kan få en slags förståelse att det faktiskt är så.

Där ser man.

Jovisst vill man träffa någon som förstår en och respekterar en.
Alla vill bli älskade för den de är.
Sedan kan det vara svårt att få det att fungera i övrigt.
Man kan vara en som känner sig energilös och orkar dåligt med eller behöver väldigt mycket egen tid. Det gör det hela svårare förstås.
Jag håller tummarna för alla.