Det suger att träffa dem... Inte för att de var som högstadiepersonerna utan för att jag känner mig så misslyckad när jag möter dem. Det är inte så att jag regelbundet träffar dem, men ibland händer det av en slump.

Vid detta laget har de gift sig/är sambos och är färdigutbildade med högavlönade jobb. Själv bor jag som singel i korridor vid snart 28 års ålder och går mot examen i ett tämligen mediokert ämne (efter att först ha misslyckats med en annan utb.) och kommer inte ha mycket till yrke att vara stolt över.

Suck. Nu blev jag helt sänkt. Å så ska de byta nummer och ta en fika... Hur fan kommer jag ur det. Jag har ingenting emot personen, men när jag ser andra från gamla NV-klassen så mår jag fruktansvärt dåligt över min egen situation och vad det blev av mig.

Ta det lugnt, vänta några år, och konstatera sedan att när du möter dem då så har de hunnit få sparken, skilja sig och allt möjligt.

Låt bli att träffa dem,så slipper du att må dåligt.

Kvasir skrev:Ta det lugnt, vänta några år, och konstatera sedan att när du möter dem då så har de hunnit få sparken, skilja sig och allt möjligt.

Hmm.. kan man omskola sig paralellt med arbete måntro? Vore rätt kul och bli medicinteknisk ingenjör... Ah, nu ska jag inte svamla. Men detta sög riktigt hårt utan att jag för den sakens skull vill missunna personen något. Snarare är det en mer vuxen variant på vill också som börjar ältas inom mig.

Även med din utbildning går det ju att forska och få en doktorsexamen. Det kan ju vara en variant om du vill mer, så att säga.

Du tänker för entigt! Dvs för mycket på att "göra som Svenssons gör". Skaffa högavlönat statusjobb, sambo, barn etc.

Det är klart att man gärna vill ha pengar, ger ju större frihet. Men det viktiga är ju att man både trivs med och klarar av sitt jobb.

Det där jämförandet är ett otyg. Om ni vid en träff bara fördjupar er i gamla minnen blir det kul. Men förr el senare kommer man in på "Och vad gör du nuförtiden?"

Jag kan förstå det. Om det skulle bli en klassträff efter alla dessa år, så har jag inte mycket att komma med. Förtidspensionerad och dessförinnan lågavlönat lågstatusyrke. Inte mycket att komma med för en som var bland de bästa i klassen. Men om jag annars kände mig lycklig så tror jag det skulle kännas bättre.

När jag jobbade träffade jag förresten på en gammal skolkamrat på jobbet. Hon var läkare, jag var sekreterare. Men det var inte tal om att ta nån fika. Jag var mest förundrad över att hon kände igen mig efter alla dessa år, jag kände inte igen henne (däremot hennes namn när hon presenterade sig). Jag började grubbla om jag hade något väldigt avvikande utseende el rörelsemönster el om hon bara hade utmärkt minne.

[img]http://www.dn.se/content/1/c6/52/61/17/nemi_20080504.gif[/img]

Nemi är min idol. (klicka 2 gånger så blir det lättare att läsa texten)

Kristofer skrev:Det suger att träffa dem... Inte för att de var som högstadiepersonerna utan för att jag känner mig så misslyckad när jag möter dem. Det är inte så att jag regelbundet träffar dem, men ibland händer det av en slump.

Vid detta laget har de gift sig/är sambos och är färdigutbildade med högavlönade jobb. Själv bor jag som singel i korridor vid snart 28 års ålder och går mot examen i ett tämligen mediokert ämne (efter att först ha misslyckats med en annan utb.) och kommer inte ha mycket till yrke att vara stolt över.

Suck. Nu blev jag helt sänkt. Å så ska de byta nummer och ta en fika... Hur fan kommer jag ur det. Jag har ingenting emot personen, men när jag ser andra från gamla NV-klassen så mår jag fruktansvärt dåligt över min egen situation och vad det blev av mig.

Det finns en risk/chans att reaktionen hos dem är något liknande din. De kanske tänker;
"Ohh fan vad skönt att vara singel/ogift, inga barn och bara behöva bry sig om sig själv. Han verkar så ung fortfarande och jag har blivit en gammal hagga/gubbe. Tänk att studera igen och inte behöva gå till samma gamla jobb hela tiden.Jag är fast i mitt liv, men han har alla möjligheter."

Varje gång det skall återförenas kan jag inte komma en enda sak jag skulle vilja säga till nån av dom. Det finns inget jag skulle vilja prata om med nån av dom. Och jag kommer inte att gå nästa gång heller.

Ganesh skrev:Varje gång det skall återförenas kan jag inte komma en enda sak jag skulle vilja säga till nån av dom. Det finns inget jag skulle vilja prata om med nån av dom. Och jag kommer inte att gå nästa gång heller.

Ganska precis vad jag känner för alla mina gamla klasskompisar också, med ett undantag. En litenliten klass på vischan. DEN klassen skulle jag gärna återträffa. Fast den var i lågstadiet, och lågstadieklasser återträffar inte.

Jag gick inte när min högstadieklass återträffades. Dom som mobbade mej och gjorde så att det tog många år att bli som folk. Men om min gymnasieklass återträffas snart tänker jag gå trots allt statusjagande. För att de trots allt var snälla människor och början på vägen tillbaka.

Kristofer skrev:
Suck. Nu blev jag helt sänkt. Å så ska de byta nummer och ta en fika...

"Tappa" numret till personen, byt telefonnummer och lista dig inte på eniro . Så skulle min sambo göra tror jag, han är 25 och har inte ens fixat gymnasiet ännu.

Många känner så där, alla andra är så lyckade. Själv skulle jag väl glatt deklarera att jag är svårt psykiskt sjuk och ignorera deras miner av förskräckelse.

Men alltså om det bara känns jobbigt att träffa personen så är det bättre att låta bli tycker jag.

Problemet är jag själv och att jag är så förbannat misslyckad *vill också*. Egentligen är detta en reko person så jag har inget emot personen i sig.

Jag är inte psykiskt sjuk, så det kan jag inte deklarera.

Nej, nej, jag menade inte att du är psykiskt sjuk, jag menade vad jag skulle göra om någon av mina gymnasiekamrater ville fika med mig.

Jag förstår hur du menar. Det här glättiga vad gör du nu för tiden då? Och minerna av förskräckelse när man droppar bomben.

En bra replik är "Jag har lite grejer på gång". Eller "Jag är mellan jobb, har sadlat om".

Men jag förstår den där känslan av att inte vilja bli bedömd, min sambo är sådan, och ju mer han tycker om personen i fråga, desto viktigare är det att vara lyckad och bli omtyckt och respekterad, helst beundrad av personen.

Visst har jag drabbats av det där. En gammal klasskompis för ett antal år sen som skrev och frågade mig om jag fortfarande jobbade som det där, och jag hade inte ens fått fäste på arbetsmarknaden än. Sen fick jag ju det sent omsider.

Något som var slående första tiden var i vilken grad människors attityd förändrades till mig när jag kunde säga vad jag jobbade med. Det är ju lite löjligt för jag var ju fortfarande samma människor även om det är givet att man lär sig något genom sitt yrkesliv. Men min största skola den finns inte i arbetslivet.

Nu är det lättare för mig att ha överseende med det men det är för att jag inte är fullt lika utsatt längre utan befinner mig i en något bättre position. Men ett tips är att försöka att inte låta sig definieras utifrån sina brister utan de sidor man har eller kan visa upp som är starka och positiva.

Grejen är den att jag är en looser jämfört med mina gymnasiekompisar och det svider fan hårt.

De har mer utb. än mig och är mer av riktiga män än vad jag är. Jag är en förvuxen pojke som bor i korridor och cyklar medans de äger sitt boende och åker bil

Du har högre utbildning än genomsnittet män. Att bo i korridor och inte ha bil är vanligt om man är student, oavsett ålder.

Jag var inte heller etablerad på arbetsmarknaden när jag var i din ålder och jag har fortfarande varken bil eller hus. Bestäm vad som är viktigt för dig att sträva efter och använd det som markör. Allt är inte vad det synes vara. Vad vet du om deras krossade drömmar, sexuella perversioner och sexvägrande sambos?

Kristofer skrev:
Grejen är den att jag är en looser jämfört med mina gymnasiekompisar och det svider fan hårt.

De har mer utb. än mig och är mer av riktiga män än vad jag är. Jag är en förvuxen pojke som bor i korridor och cyklar medans de äger sitt boende och åker bil.

I min bok är hur man bor och i fall man cyklar/kör bil helt ointressant för ifall man är en loser eller inte. Hur lång utbildning man har skiter jag i.

I min bekantskapskrets finns alla sorter. Högutbildade och de i princip utan utbildning. De som bor i mångmiljon villor och de i ettor. Det finns det som inte ens äger cykel och en som kör Ferrari. Och mycket därimellan.

Det enda som är viktigt är om jag trivs i deras sällskap. Och det enda jag bryr mig om i deras liv, det enda som intresserar mig är ifall de är lyckliga. Allt annat är utanverk. Goa människor och intressanta människor, det är vad som gäller att bedöma ifall nån är framgångsrik.
Frågan är alltid: Vad ger dom mig? Är det skoj eller intressant eller trevligt att umgås med dom? Inget annat är relevant.

Vad människor gort eller inte gjort i sina liv spelar inte så stor roll, ingen alls faktiskt. Det är vad deras liv gjort dom till som är intressant för mig. Och på vad sätt det visar sig i att de är skojiga/intressanta/trevliga.

Och såvitt jag förstår är du alla tre!

Ganesh skrev:

Kristofer skrev:
Grejen är den att jag är en looser jämfört med mina gymnasiekompisar och det svider fan hårt.

De har mer utb. än mig och är mer av riktiga män än vad jag är. Jag är en förvuxen pojke som bor i korridor och cyklar medans de äger sitt boende och åker bil.

I min bok är hur man bor och i fall man cyklar/kör bil helt ointressant för ifall man är en loser eller inte. Hur lång utbildning man har skiter jag i.

I min bekantskapskrets finns alla sorter. Högutbildade och de i princip utan utbildning. De som bor i mångmiljon villor och de i ettor. Det finns det som inte ens äger cykel och en som kör Ferrari. Och mycket därimellan.

Det enda som är viktigt är om jag trivs i deras sällskap. Och det enda jag bryr mig om i deras liv, det enda som intresserar mig är ifall de är lyckliga. Allt annat är utanverk. Goa människor och intressanta människor, det är vad som gäller att bedöma ifall nån är framgångsrik.
Frågan är alltid: Vad ger dom mig? Är det skoj eller intressant eller trevligt att umgås med dom? Inget annat är relevant.

Vad människor gort eller inte gjort i sina liv spelar inte så stor roll, ingen alls faktiskt. Det är vad deras liv gjort dom till som är intressant för mig. Och på vad sätt det visar sig i att de är skojiga/intressanta/trevliga.

Och såvitt jag förstår är du alla tre!

Bra skrivet, Ganesh!

Dessutom är det så himla trist med de här orden som "looser", "riktiga män" osv osv. Det blir så kyligt, dömande/fördömande.

Många gillar ju snarare människor som är "lite mänskliga" .

Jo, rätt har Ganesh som oftast! Och jag blir riktigt lockad av den atmosfär han målar upp...

Men alla man möter har inte arbetat sig upp till så stora eller intressanta människor som Ganesh och många andra här. När man är ung kan det svida hårdare att tvingas förhålla sig till vanliga hyggliga inskränkta människor litet överallt, "se tiden an" var inte mycket jag kunde ta till krycka då. Inte ens "vad blir man störst människa av - att jobba sig upp som människa eller i en karriär?". Det var ju inte vad jag tyckte som var problemet.

Så det att man kanske vill få något uträttat i livet helt enkelt. Få något djävla bruk till det allmänna bästa för alla de talanger de som har sitt på det torra (på just det området) säger att man har! Har inte ett dugg att göra med mansrollighet, prestige eller "du är vad du jobbar med", men kan ha mycket med självkänsla.
Alla funktionshinder gör det förstås inte lättare - inte bara stämpling och hymleri alltså, utan just hindren.

Och alltid svårare att se vad man själv har att komma med, för många. Man kan se väldigt annorlunda ut utifrån.
(Jag är rätt nyfiken på er andra här i det avseendet - fast det är väl ämne för en egen tråd. Själv känner jag mig underlägsen och kan dra fram gott om belägg för att jag "är" det. Jag kan inse mig över den nivån, låtsas och i viss mån agera som om jag inte kände så, och övning i det har hjälpt upp också mina känslor till en (kanske - avgrunden finns alltid där) mer realistisk själv(upp)skattning - en högre våning som under loppet av mitt liv allt oftare har gått att välja att vara på. (Men inte jämt, nej vem sa det - då får man anstränga sitt minne och hoppas...)
Inte vet jag om det här kan tjäna till spegling eller tips för Kristofer eller någon annan... nåja.)

Vadå "riktiga män", Kristofer? Menar du att dina gamla gymnasiepolare är mer män för att dom tagit sig fram genom svenssons livsceremoniformulär 1A? Konfirmation+sluta nian+gymnasiet+lumpen+vidareutbildning+jobba+barn, dop, giftermål+skilsmässa+fyrtioårskris+annat jobb+förslitningsskador+deltid+pension+mata duvor+döden? Är det så man ska leva eller ska man ge fan i alla allmänna föreställningar om hur man bör leva, ge fan i att vara en förkrympt medelmåtta som när sina drömmar i ensamhetens sken?

KrigarSjäl skrev:Vadå "riktiga män", Kristofer? Menar du att dina gamla gymnasiepolare är mer män för att dom tagit sig fram genom svenssons livsceremoniformulär 1A? Konfirmation+sluta nian+gymnasiet+lumpen+vidareutbildning+jobba+barn, dop, giftermål+skilsmässa+fyrtioårskris+annat jobb+förslitningsskador+deltid+pension+mata duvor+döden? Är det så man ska leva eller ska man ge fan i alla allmänna föreställningar om hur man bör leva, ge fan i att vara en förkrympt medelmåtta som när sina drömmar i ensamhetens sken?

Tack Krigis!

Bra skrivet KrigarSjäl. En man är någonting man är. Det är förkastligt att jämföra sig med andra. Min sambo har varken körkort eller utbildning, inte ens en normal flickvän utan ett totalt psycho. Men han är jävligt mycket mer man än många andra män.

Han har också lidit och lider bitvis av "hinner inte utbilda mig, skaffa flickvän, dra in pengar - stress".

Från början av vårt förhållande var han inställd på att med tiden lämna mig och skaffa sig en normal flickvän + barn .

Jag har sagt i åratal att han måste skynda långsamt, med de problem han haft socialt och mentalt:

(aspig? add? fobisk personlighetsstörning? *står i kö för utredning* samt numera utläkt psykos och depression) så kan han aldrig hinna ikapp sina jämnåriga, aldrig visa upp ett fett CV etc.

Men uppnå sina drömmar, det kan han om han tar det i sin takt. Skitsamma om han är 35 innan det sker. Visst, det tär på tålamod och ork mm. Men man kan inte bli någon annan än den man är, och det är den personen man måste utgå från när man formar sitt liv. Sig själv. Inte snegla på andra och vad de har och är.