Nu riskerar jag att trampa någon/några på tårna ordentligt men jag kan inte avstå ändå. Jag har tänkt detta så många gånger, i samband med olika fall jag har mött på närmare håll (men inte egna barn).

Genom att omhänderta små barn, oavsett vad man har för skäl till det och om dessa är tillräckligt goda eller ej, skapar man med tiden en "de factosituation" där det ofta är bäst för barnet självt att stanna där det är eftersom det är där det har sin grundtrygghet och det absolut mesta av sin historia. Detta gäller självklart inte i alla fall men om det är ett gott fosterhem så blir det konsekvensen. Jag har ett fall på mycket nära håll där ett barn lämnades bort till en släkting som spädbarn då mamman dog i barnsäng (som det hette då) och pappan ensam hade svårt att ta hand om ett så litet barn trots flera äldre. Då barnet var tre år gifte pappan om sig och barnet skulle då tas hem. För barnet, som betraktade den andra familjen som sin, var detta oerhört traumatiskt och dragkampen om detta barn pågick av och till under många år framöver främst då barnet självt var så rotat i sin fosterfamilj. Detta trots att kontakten mellan familjerna var god och hade hållits vid liv under åren.

När vuxna drar i ett barn åt olika håll blir det barnet som förlorar, nästan undantagslöst. Till slut når man en punkt där man för barnets skull måste gå vidare och acceptera att situationen är som den är och har blivit sådan just för att tiden har gått. Det är inget enkelt beslut men som vuxen och som ansvarskännande förälder måste man ibland sätta sina egna intressen tillbaka för barnets skull. Även om man hade rätt från början kan det bli väldigt fel om man får rätt till slut.

(Jag skrev först detta i rdos tråd om LVU i Kammarrätten men gjorde en egen tråd av det eftersom det inte är just hans barn utan den principiella frågan jag vill diskutera)

Det är svårt det där med strider om vård och boende när det gäller ett barn. Och jag är väldigt dubbel.

Samtidigt tycker jag nästan att ett fosterhem har misslyckats när man knyter an till barnet som vore det sitt eget, jag antar att man är inställd på att den här situationen kan uppstå? Därmed tycker jag inte att det är rätt att från den ena dagen till den andra ta hem ett barn för att man hittat en ny partner, utan självfallet måste barnets bästa vägas in.

Fallet som du drar upp och verkar vara ett verkligt fall vill jag inte tycka så mycket om, utan jag är generell i mitt ställningstagande.

Jag är också dubbel för som alltid finns det två sidor av myntet. Rent generellt tror jag att ett barn mår bäst i sin biologiska familj. Men i ett fall som detta ser antagligen barnet den nya familjen som biologisk. Den äkta biologiska familjen är några som från barnets ögon betraktas mer som vänner än som föräldrar. Då krävs det en lång tid av återanknytning.

Ett barn är ingen leksak som man i ena stunden kan lämna bort för att sedan ta tillbaka när det passar. Eller tvärtom, lämna tillbaka om det blir för jobbigt.

Det kikarn säger om att familjehemmen nästan gör fel när de knyter an till barnen protesterar jag högt mot! I mina ögon SKA de knyta an för att undvika orättvisor mellan fosterbarn och biobarn. Låter de bli att knyta an blir barnet en gäst i familjen. En person som mot sin vilja blir utanför. En person som inte hör hemma någonstans.

Familjen blir familjehem förhoppningsvis för att de vill hjälpa någon. De vet förutsättningarna och ska arbeta för att barnet ska kunna flytta hem till sin familj igen. Släpper de då inte in barnet av rädsla för att deras egen sorg ska bli för stor när barnet flyttar är de egoistiska enligt min mening.

Jag tycker också att en fosterfamilj ska knyta an till barnet - på olika sätt beroende på bakgrund och ålder på barnet ifråga. Beroende på hur dess ursprungsfamilj ser ut. Men ett omhändertaget spädbarn som inte får knyta an till de människor som finns tillgängliga dagligdags far illa!

Det behöver naturligtvis inte betyda att de inte kan knyta an även till ursprungsfamiljen om det upprätthålls en vettig och tät kontakt. Där syndas det ofta och det finns många olika orsaker till det - de båda inblandade familjerna och soc är de vanligaste syndarna. Det förekommer att fosterfamiljer får mer eller mindre uttalade löften att få behålla barnet hos sig under hela uppväxten och att man alltså räknar ut ursprungsfamiljen från början och kraftigt begränsar umgänget med denna. Men det förekommer också att ursprungsfamiljen i sin vägran att godta placeringen på alla sätt föröker hindra barnet från att knyta an till och må väl i fosterfamiljen. Som alltid blir det barnet som förlorar.

Men alldeles oavsett omständigheterna så blir det ibland så att det uppstår ett läge där det trots allt är bäst för barnet att stanna där det är och har knutit an trots att placeringen var felaktig av olika skäl. Det krävs mod och ödmjukhet av den biologiske föräldern att inse när så är fallet.

Matulda skrev:Det kikarn säger om att familjehemmen nästan gör fel när de knyter an till barnen protesterar jag högt mot!

Jag vet inte om jag var otydlig, det som var det viktiga i min tes var just det här med att knyta an till barnet som om vore det ens eget permanent boende barn som kommer att vara en familjemedlem under resterande uppväxttiden, där man far illa och våndas den dagen barnet kan återvända till sin biologiska familj igen.

Självfallet anser jag att barn måste ha anknytning i omgivningen där de vistas, men det är skillnader på uppdraget att ta fosterbarn och att adoptera ett barn som sitt eget, inte bara juridiskt utan ett fosterbarn har många gånger en biologisk förälder eller två som kan komma att ha förändrat sin tillvaro så att det ex går att börja planera för en utslussning till bioföräldrar och liknande.

De fall där man hindrar barn och föräldrar att ha en relation förstår jag mycket sällan; det är inte alltid det verkar finnas såpass synnerliga skäl att det inte hade gått att ha ett umgänge under övervakning och liknande om nu föräldrar är angelägna om att ha kontakt.

Dom fall jag sett, förr som du, så fattades som jag ser det fokus på att socialt och medicinskt reda ut och hjälpa ALLA inblandade. För mycket av en sak i taget och helst glömma en del som att vård för den som är sjuk.

En okunskap av helhet och ett icke existerande fokus på återförening med sund grund utan mer släcka brand med hink där allt vatten kommer på en gång och inget eftersläckningsarbete och total avsaknad av uppbyggnad.

Även frivilligheten ställer till problem om någon förälder inte har sjukdomsinsikt och det är orsak till barns lidande.

Fast jag ser det hela som att inblandade ansvariga personer som gör detta ingripande har för dålig utbildning inom ämnet, ofta saknar medicinsk kunskap i de olika fallen samt har långt ifrån den kunskap som behövs för att samtala och få fram budskapet i hela problemet till inblandade.

För skulle de drabbade förstå mer grunden, lösningen och fortsatt plan, där det över huvudtaget finns en, så tror jag att mycket frustration som många gånger leder till panikagerande skulle undvikas.

Nu ska vi se om jag fattat rätt...kikarn, tänker du att familjehemmet inte har kontakt med biofamiljen och mer eller mindre betraktar barnet som ett adoptivbarn fast det inte är det? I så fall missuppfattade jag det du sa.

Jag känner ett familjehem som har barn placerade enligt LVU. Den yngste har varit där sedan tre månaders ålder. Det barnet kallar familjehemsföräldrarna för mamma och pappa. De har också som titti säger, mer eller mindre blivit lovade en uppväxtplacering trots att det inte får förekomma. I det fallet kan jag väl på sätt och vis förstå det för både barnet och föräldrarna har ett intellektuellt (vet inte det rätta ordet, förr sade man utvecklingsstörning) handikapp. MEN de är lik förbannat skyldiga att ha regelbunden kontakt med biofamiljen. De träffas minst en gång i månaden. Så även fast barnet ser familjehemmet som sin familj kommer det alltid att veta att det har en annan familj. I det här fallet accepterar inte bioföräldrarna en adoption annars hade barnet adopterats istället.

Och motsatsen till detta har jag själv växt upp med sedan jag var sex år. Jag fick inte ha kontakt med min biofamilj trots att lagen säger så. Det fanns inga synnerliga skäl. Min biomamma levde under ordnade förhållanden från det att jag var tio år. Ändå fick hon inte ta hem oss av hänsyn till att vi hade det bättre där vi var. Eftersom hon inte hade någon kontakt med oss visste hon ju inte att det inte var så. Hon blev så att säga motad i dörren av soc. Soc lyssnade mer på familjehemmet som på ytan var en välordnad familj.

Tiderna förändras men tyvärr inte soc! De använder fortfarande samma urvalsmetod för familjehem som de använde för 30 år sedan och tycker att det fungerar ju bra. Om det fungerat bra hade knappast utredningen om vanvård funnits. Det är faktiskt betydligt vanligare än man tror att barnen tas ifrån sitt ursprung. Samtidigt håller jag med titti om att i vissa fall ÄR det bättre för barnet att få stanna där det är. De som sitter med facit är barnen som ingen lyssnar på. Sedan när de är vuxna kan man få reda på vad som var det rätta.

KUNSKAP behövs verkligen när det gäller sådant här! Idag är det alldeles för mycket godtyckliga beslut som tas.

Jag vet inte om jag skulle kunna ge upp om det var mitt barn. Om barnet hade samma svårigheter som jag, skulle jag aldrig tro på att någon annan skulle kunna vara en bättre förälder för mitt barn. Kanske jag övervägt att rymma utomlands med barnet. (Skulle ju inte vara tänkbart om man hade andra hemmavarande barn.)

Även om barnet som litet trivs i fosterhemmet och ser fosterföräldrarna som "mamma och pappa", är det inte säkert att det varar. Och en dag kan barnet fråga "varför lämnade ni bort mig, varför gav ni upp mig, varför kämpade ni inte för mig".

Dessutom så brukar utgångspunkten vara att barnet ska tillbaka till sina biologiska föräldrar. Och om det inte förekommer missbruk, våld el psykisk sjukdom, varför inte?

Sedan är inte alla fosterhem så är så bra heller, det har ju framkommit.

Fast jag säger inte att du har fel att "ge upp för barnets bästa" i de fall det är ett gott fosterhem. Jag tror bara inte att jag klarat av det. Någon slags primitiv instinkt, mitt barn får ingen ta.

Slutsatsen blir också att man aldrig frivilligt bör lämna sitt barn ifrån sig, eftersom sedan tiden kommer att arbeta emot en. Det är väl samma sak som gäller i föräldrars vårdnadstvister.

Matulda skrev:Nu ska vi se om jag fattat rätt...kikarn, tänker du att familjehemmet inte har kontakt med biofamiljen och mer eller mindre betraktar barnet som ett adoptivbarn fast det inte är det? I så fall missuppfattade jag det du sa.

Jag har mött/hört om fall, där fosterföräldrar går mycket långt för att försvåra för deras fosterbarn att ha god kontakt med sina biologiska föräldrar, som inte tar deras regelbundna kontakt på större allvar än att man hittar olika skäl och osaker till att ställa in, baktala föräldrar och deras bristande föräldraransvarskapacitet, etc, etc, etc, dock på ett mycket subtilt sätt, kanske omedvetet, för många personer som har olika personliga tillkortakommande är kanske inte alltid helt medvetna om det de själva medverkar till att orsaka på sikt. Det är en hårfin gräns att balansera på när det gäller att bekräfta barnet och dess upplevelser, och det är inte alltid lätt att identifiera gränsen tänker jag?

Jag vet fosterhemsfamiljer som har upplevt det som personliga trauman när barnet skall flytta hem, och som har försökt motarbeta socbeslut både genom oppinionsbildning och liknande och som har "kraschat" i en krisreaktion, när arbetet kring familjen i själva verket varit så lyckade att det finns en återvändo hem igen. Barnet som hade behövt deras stöd får klara mycket på egen hand i ett sådant fall, det blir ju defakto oftast så, att det får flytta hem i alla fall; som fosterfamilj har man en skyldighet och ett uppdrag, nästan helt utan att ha minsta lilla rättighet i sista ändan.

Men självfallet har jag ochså mött fosterhemsfamiljer som varit duktiga på att förbereda ungdomen/barnet på det som komma skall och varit behjälpliga med att stötta barnet i de tveksamheter eller den oro de -glädjeblandat- har upplevt inför det stora nya som komma skall, och som fått jättebra tillbakaslussning och lyckats jättebra med det här.

Målet måste vara att barnet skall ha det så bra som möjligt, och det bästa är ju om ett barn kan slussas hem igen för att man upplever att antingen barnets utveckling varit gynnsam eller för att man upplever att biohemmets förutsättningar varit gynnsamma; det måste till syvende och sist vara dessa två som är målet?

(Jodå, jag har ett barn i den närmare släkten som först var fosterbarn hos familjen, men senare adopterades just för att de ville att hon skulle ha samma juridiska förutsättning som deras egna barn; det hade i annat fall varit en livstidsplacering, så då tyckte de att detta var lika bra).

Det blir extra komplicerat när det finns npf med i bilden och barnets nya familj är NTs. Då finns det faktiskt stor risk för att barnet far illa oavsett om det blir kvar eller inte. Så länge barnet är litet så är problemen små, men de växer allteftersom barnet växer upp och inte kan tolka sina föräldrar, eller får orimliga krav på sig som det inte kan nå upp till.

Annars håller jag såklart med om att man inte kan ta hem ett barn som rotats i ett fosterhem över natten. I vår plan ingår en övergångstid på 2 år + naturligtvis att vi backar ur om det visar sig att han inte vill bli flyttad. Vad dock soc säger är att barnet inte ska få någon möjlighet alls att välja, utan de har så att säga redan valt föräldrar åt barnet.

rdos skrev:Det blir extra komplicerat när det finns npf med i bilden och barnets nya familj är NTs. Då finns det faktiskt stor risk för att barnet far illa oavsett om det blir kvar eller inte. Så länge barnet är litet så är problemen små, men de växer allteftersom barnet växer upp och inte kan tolka sina föräldrar, eller får orimliga krav på sig som det inte kan nå upp till.

Då har du i princip olämpligförklarat alla NT-föräldrar till barn med NPF. Man kan vända på det också om man skulle tänka så och säga att föräldrar med NPF är olämpliga som föräldrar till NT-barn eftersom vi fungerar på olika sätt osv osv.

Jag kan inte hålla med dig rdos. Men du får gärna förklara bättre om det är så att jag missförstått hur du tänker.

serpentin skrev:Då har du i princip olämpligförklarat alla NT-föräldrar till barn med NPF.

Enligt mitt sätt att se på det så är det så. Då ska du naturligtvis inte se NPF som diagnosticerad NPF, utan som personlighetsdragen. En sk NT bioförälder till NPF barn är inte alls olämplig. Det som är olämpligt är att ge barn nya föräldrar med personlighetsdrag som är vitt skilda och omöjliga att kombinera, vilket ofta kan bli följden av LVU placering av NPF barn.

serpentin skrev: Man kan vända på det också om man skulle tänka så och säga att föräldrar med NPF är olämpliga som föräldrar till NT-barn eftersom vi fungerar på olika sätt osv osv.

Självklart så är det så.

Det är ju t.o.m. så som soc resonerar när man vill omhänderta NPF-föräldrars barn. Dessa föräldrar kan t.ex. inte stimulera ett NT-barns sociala utveckling lika bra som en NT-förälder. Generalfelet man gör är att man förutsätter att alla barn föds till NTs.

Titti skrev:Genom att omhänderta små barn, oavsett vad man har för skäl till det och om dessa är tillräckligt goda eller ej, skapar man med tiden en "de factosituation" där det ofta är bäst för barnet självt att stanna där det är eftersom det är där det har sin grundtrygghet och det absolut mesta av sin historia.

Jag har tänkt den tanken många gånger Titti. Du sätter ord på detta mycket fint tycker jag. Jag kan förstå att frågan är känslig för vissa men vi som inte personligen är en del av en sådan situation ser nog på det lite mer objektivt.

Jag vet inte hur jag tänkt om det vore mitt barn men jag hoppas att jag då tänkte på barnet i första hand och inte på min egen upprättelse.

Även om situationen förändrats och bioföräldrarna kan ta hand om sitt barn på bästa sätt så handlar det inte bara om det utan främst om att barnet ska slippa det trauma som ett sådant uppbrott sannolikt skulle innebära.

serpentin skrev:Även om situationen förändrats och bioföräldrarna kan ta hand om sitt barn på bästa sätt så handlar det inte bara om det utan främst om att barnet ska slippa det trauma som ett sådant uppbrott sannolikt skulle innebära.

Det är aldrig något tal om vilka trauma som små barn utsätts för vid onödiga fosterhemsplaceringar.

Kan själv ge exempel från vårt eget barn. Vi hade hand om honom i tre månader på neonatal, och efter det att kontakten med oss brutits med umgängesrestriktioner, så tappade han en hel standardavvikelse på viktkurvan. Det finns ingen som helst tvekan om att han utsattes för ett svårt trauma, bara för att en maktgalen sockärring skulle få sin vilja igenom.

Kan ju dessutom tillägga att det inte finns uns av vetenskapliga bevis på att LVU-placeringar har någon som helst positiv effekt på barnets mående. Istället finns omfattande bevisföring på att dessa barn oftare dras med olika psykiska problem som vuxna.

rdos skrev:
[..]
Det är ju t.o.m. så som soc resonerar när man vill omhänderta NPF-föräldrars barn. Dessa föräldrar kan t.ex. inte stimulera ett NT-barns sociala utveckling lika bra som en NT-förälder. Generalfelet man gör är att man förutsätter att alla barn föds till NTs.

Jag har Asperger och har ett barn som till synes inte har något NPF. Här har inte varit tal om något omhändertagande. Tvärtom anser man att mitt barn mår alldeles utmärkt! Social, utåtriktad, charmig, busig, nyfiken, glad, trygg...

Det är inte diagnosen i sig som gör en förälder olämplig. Man kan ha svårigheter som helt enkelt gör att barnets behov inte kan tillgodoses. Men det b e h ö v e r inte vara så.

Jag vet att det går fel ibland när socialen lägger sig i men jag har också sett exempel på där man rent av räddat ett barns liv genom att omhänderta det.

Jag har också sett exempel på barn som inte omhändertagits trots att föräldrarna uppenbarligen brister i sin förmåga att ta hand om barnet. Vissa av dessa barn överlever inte till vuxen ålder.

rdos skrev:Det är aldrig något tal om vilka trauma som små barn utsätts för vid onödiga fosterhemsplaceringar.

Och det traumat vill du att er son ska gå igenom en gång till?

"Onödiga" är din uppfattning. Det är troligen inte så man sett det när besluten tagits. Det kostar en massa pengar att ha barn placerade. Pengar som väl ingen kommun vill lägga ut i onödan.

Ibland är det bråttom och då får man gå på det som är mest uppenbart eller mest akut och nödvändigt.

Misstaget var nog att ni mer eller mindre flydde från neonatal trots att så vitt du skrivit tidigare ingen läkare sagt att han mådde bra nog för att lämna avdelningen. Någon måste ju föra barnets talan om barnet inte kan göra det själv.

Försök se det från barnets sida och glöm dig själv för en stund.

Fast nu drar ni OT och jag hakar på... Serpentin, tråkigt nog är det så att vissa (många) soc anser att diagnosen i sig faktiskt gör personen olämplig som förälder.

Det med LVU skulle jag gärna se lite bevis på rdos? Jag ifrågasätter inte att du har rätt,men jag anser ändå att lagen måste finnas kvar för trots allt gör den nytta också. Problemet är att den tolkas som en ramlag.

Som jag ser det handlar det inte om LVU eller inte, det finns barn (som jag själv) som är placerade på frivillig basis som ändå inte får det de behöver, de kan få lika stora problem oavsett LVU.

Men för att återgå till ämnet, jag tror fortfarande på utbildning och kunskap. De vuxna måste närma sig barnen på rätt sätt för att verkligen kunna få fram det barnet vill. Oftast tror jag ändå att det är det som är barnets bästa. Det är så lätt att slingra sig undan med att barnet inte vet sitt eget bästa och att det är då upp till de vuxna att besluta det. Ja, det är de vuxna som måste besluta men om de lyssnar på barnet (och får det att prata ärligt) får de fram det bästa.

Matulda skrev:Det är så lätt att slingra sig undan med att barnet inte vet sitt eget bästa och att det är då upp till de vuxna att besluta det. Ja, det är de vuxna som måste besluta men om de lyssnar på barnet (och får det att prata ärligt) får de fram det bästa.

Självklart måste man lyssna på barnet när det handlar om lite större barn som kan kommunicera. Fast i det fallet vi var inne på tidigare så handlade det om ett spädbarn.

Sedan ska man nog inte lägga ett alltför stort ansvar på ett barn som befinner sig i en svår situation. Många barn, ja kanske rent av alla barn är väldigt lojala mot sina föräldrar och skulle inte berätta om hur illa de far med t ex sjuka, missbrukande, misshandlande etc föräldrar. Det finns barn som t ex utsätts för sexuella övergrepp men inte berättar det eller förnekar det vid en direkt fråga helt enkelt för att de tror att det är deras eget fel.

Att "bli omhändertagen" är nog väldigt skrämmande för ett barn tror jag och det vill man undvika.

Det var precis det jag menade med att man måste få barnet att känna sig så säkert i kommunikationen att det vågar tala om hur det är. Jag har som sagt egna erfarenheter och jag vågade inte tala om hur illa det verkligen var de två gånger soc frågade under min uppväxt. Soc måste ha en tätare kontakt, de måste komma oanmälda, de måste ha enskilda samtal etc för att ett barn ska våga berätta. Det gäller oavsett om barnen har det bra eller inte. Barn har en förmåga att säga det de tror att åhöraren vill höra.

Omhändertaganden är ett trauma, men det är också ett trauma att komma hem igen. Sköts det inte rätt utsätter man barnen för onödiga trauman. Men soc vill inte alltid undvika dem. Eller vissa soc, som letar efter fel på föräldrarna. Tyvärr handlar det om det som är mest ekonomiskt idag. Är det billigare att placera barnen än att stötta föräldrarna gör de så och tvärtom. Ekonomin styr mer än människors bästa.

Jag är bränd på mer än ett sätt och det är möjligt att jag låter min egen bitterhet styra här. Jag har varit på båda sidor och blivit bränd. Det spelar inte så stor roll hur man själv är. Som barn hade jag inget att säga till om. Som vuxen är jag dålig förälder. Det spelar ingen roll om du är välutbildad eller knarkare, du blir ändå behandlad som något katten släpat in just för att ekonomin tillåts ta plats över empatin.

rdos skrev:Kan ju dessutom tillägga att det inte finns uns av vetenskapliga bevis på att LVU-placeringar har någon som helst positiv effekt på barnets mående. Istället finns omfattande bevisföring på att dessa barn oftare dras med olika psykiska problem som vuxna.

Hönan eller ägget? Jag antar att flertalet barn som lvu-placeras blir placerade av något skäl, sedan kan det säkert skilja från fall till fall. Men det innebär att urvalsgruppen inte har världens bästa förutsättning från början.

Det jag kan se som ett problem när föräldrar olämpligförklaras, det är; vilka kan vittna om hur barnet mår antingen före, under och efter en kontakt med bioföräldrarna, alt i bristen på kontakt. Antagligen fosterföräldrarna. OM nu fosterföräldrarna inte känslomässigt klarar av separationen, då kan det säkert vara svårt för en utredare ex att reda ut vem det är som egentligen mår dåligt av att barnet har kontakt med sina bioföräldrar.

Jag hoppas och tror -eftersom jag föredrar att vara optimist- att utredare för det mesta klarar att sortera ut sådant, tyvärr är jag inte alltid lika säker när jag hör talas om olika fall. Jag umgicks ganska tätt med en kvinna som bedömdes som olämplig att ha kontakt med sitt barn för att barnet "for illa" av att ha kontakt med sin mamma. Det tog ett par års tid innan vi fick gehör för att det kanske bidrog till svårigheterna med kontakter då fosterföräldrarna hade svårt att hantera att mamman kom in i barnets liv och att det fanns en känslomässig binding de två emellan.

Tyvärr är det ofta så att den som får sitt barn placerat kan få svårt att redogöra för och att bli bekräftad i sina förändringar av tillvaron och ex en npf-diagnos i botten gör det inte enklare. Jag har inte mött någon som fått sitt barn placerat pg av npf, men däremot problematiken som ligger till grund för diagnosen i sig. Det blir också en hönan-ägget-situation, där svårigheterna anses så svåra att man inte kan ta ansvar för ett barn.... hur gör man då?

serpentin skrev:Jag har Asperger och har ett barn som till synes inte har något NPF. Här har inte varit tal om något omhändertagande. Tvärtom anser man att mitt barn mår alldeles utmärkt! Social, utåtriktad, charmig, busig, nyfiken, glad, trygg...

Jag har en dotter med autismdiagnos som är social, utåtriktad, charmig, busig, glad och trygg.

Dessa drag har inget med diagnosen att göra.

serpentin skrev:Jag vet att det går fel ibland när socialen lägger sig i men jag har också sett exempel på där man rent av räddat ett barns liv genom att omhänderta det.

Det är nog undantag. 24.000 barn behöver helt enkelt inte vård av soc i Sverige. Det är mångdubbelt högre än i andra västländer.

serpentin skrev:Jag har också sett exempel på barn som inte omhändertagits trots att föräldrarna uppenbarligen brister i sin förmåga att ta hand om barnet. Vissa av dessa barn överlever inte till vuxen ålder.

Vissa omhändertagna barn överlever inte heller. Ta fallet Sofia som ett exempel.

Kikarn skrev:

rdos skrev:Kan ju dessutom tillägga att det inte finns uns av vetenskapliga bevis på att LVU-placeringar har någon som helst positiv effekt på barnets mående. Istället finns omfattande bevisföring på att dessa barn oftare dras med olika psykiska problem som vuxna.

Hönan eller ägget? Jag antar att flertalet barn som lvu-placeras blir placerade av något skäl, sedan kan det säkert skilja från fall till fall. Men det innebär att urvalsgruppen inte har världens bästa förutsättning från början.

Naturligtvis är urvalsgruppen skev, men det bör ju även urvalsgruppen av fosterföräldrar vara. Dessa föräldrar borde rimligen vara bättre än barnens bioföräldrar om det finns någon logik ö.h.t. i placeringarna.

Annars skulle jag ju själv gissa att gruppen omhändertagna barn är starkt korrelerad med npf-gruppen, och barn i npf-gruppen har oavsett placering sämre förutsättningar. Skulle det däremot vara ett slumpmässigt urval i förhållande till npf så borde man sett förbättringar genom placeringarna, vilket man inte gör överlag.