serpentin skrev:

rdos skrev:Det är aldrig något tal om vilka trauma som små barn utsätts för vid onödiga fosterhemsplaceringar.

Och det traumat vill du att er son ska gå igenom en gång till?

Jag har redan förklarat hur jag ser på överflyttningen. Läs det först innan du ger sådan kommentarer.

serpentin skrev:Misstaget var nog att ni mer eller mindre flydde från neonatal trots att så vitt du skrivit tidigare ingen läkare sagt att han mådde bra nog för att lämna avdelningen. Någon måste ju föra barnets talan om barnet inte kan göra det själv.

Tror inte det. Detta skedde efter att alla försök att få socialtjänsten att ta reson misslyckats och kvällen innan man tänkt sig att med polisens hjälp utföra ett omeddelbart omhändertagande. Ifrån soc. sida hade man således redan planerat för separationstraumat utan att ens fått sina "bevis" validerade i rätten.

Några skäl för omeddelbart omhändertagande fanns naturligtvis inte heller, utan detta var en åtgärd man tog till för att vi inte skulle få hemgångsutbildning. Något man sedan skulle driva i rätten som skäl för att han inte kunde skickas hem.

serpentin skrev:Sedan ska man nog inte lägga ett alltför stort ansvar på ett barn som befinner sig i en svår situation. Många barn, ja kanske rent av alla barn är väldigt lojala mot sina föräldrar och skulle inte berätta om hur illa de far med t ex sjuka, missbrukande, misshandlande etc föräldrar. Det finns barn som t ex utsätts för sexuella övergrepp men inte berättar det eller förnekar det vid en direkt fråga helt enkelt för att de tror att det är deras eget fel.

Om soc nöjt sig med att omhänderta dessa barn skulle jag inte klagat. Om du inte känner till det, så finns i LVU-lagen något som heter "annat förhållande". Detta kan i princip vara vad som helst, och är säkert ofta just npf-drag.

rdos skrev:
Jag har en dotter med autismdiagnos som är social, utåtriktad, charmig, busig, glad och trygg.

Dessa drag har inget med diagnosen att göra.

Det var inte barnets diagnos jag pratade om. Varför måste du vända på allt man säger/skriver?

Jag orkar inte lägga mer tid på dig. Det är hopplöst när du klipper ut en mening ur sitt sammanhang och sedan tolkar den till något helt annat och påstår att man skrivit något man inte skrivit.

Du gör samma sak om och om igen och verkar inte kunna ta till dig när folk påpekar det.

serpentin skrev:

rdos skrev:
Jag har en dotter med autismdiagnos som är social, utåtriktad, charmig, busig, glad och trygg.

Dessa drag har inget med diagnosen att göra.

Det var inte barnets diagnos jag pratade om. Varför måste du vända på allt man säger/skriver?

Jag orkar inte lägga mer tid på dig. Det är hopplöst när du klipper ut en mening ur sitt sammanhang och sedan tolkar den till något helt annat och påstår att man skrivit något man inte skrivit.

Du gör samma sak om och om igen och verkar inte kunna ta till dig när folk påpekar det.

Jag vill inte medla eller tolka, men kan inte låta bli att fundera på om inte det är ett känsligt område, när man som förälder dels kämpar för att få hem sitt barn, och kanske inte heller kan vara helt objektiv i frågan på nätet av flera skäl:
dels för att man är ytterst jävig och involverad i själva situationen
som skapar känslor
och det är ibland svårt att ex uttala alla skäl och orsaker helt öppet, antingen för att man inte vill vika ut sig helt eller för att man inte är mottaglig för alla bedömningar man har fått ta del av som anses vara sådant som innebär att man inte är kapabel till att ta hand om sitt barn ex. (som i det här fallet).

Jag hade nog gjort likadant i samma situation, kämpat häcken av mig, inte varit mottaglig för kritik och vägrat att inse att jag varit så undermålig i min förmåga att ta ansvar att det finns pappskallar som misstror att jag kan ta hand om ett barn.

rdos får min fulla förståelse i sakfråga måste jag säga, och man kan inte kräva att någon som sitter mitt i en infekterad situation kan vara fullt saklig och objektiv, samt helt medveten om vilka försvarsmekanismer som trots allt måste finnas med någonstans för att man skall orka gå upp ur sängen varje dag.

Jag beklagar verkligen din situation Rdos, och att ni inte har en dialog där ni kan mötas och där deras intresset i uppdraget verkar vara att bistå er med olika insatser/uttalat krav och punkter som skall uppfyllas/ som hade förändrat deras grundinställning till er kapacitet!

Kan det ha gått prestige i det hela från deras sida sett?

Det går mer eller mindre alltid prestige i sådana här frågor. Till föräldrarnas nackdel. Soc klarar inte av vuxna som talar om rakt ut vad de tycker och tänker. Då ska de visa sin makt på olika sätt.

Vårt fall är precis tvärtom mot rdos. Vi ville ha ett LVU och då gick det prestige åt andra hållet. Till varje pris skulle vi inte få det.

De föräldrar jag pratade om förut som har barn placerade hos sig enligt LVU. De hade ett syskonpar placerade hos sig tidigare också på LVU. Där gick det på ett par veckor att bioföräldrarna fick tillbaka sina barn tack vare att de hade en "mäktig" skribent bakom sig. Barnen fick LVU släppt och fick åka hem igen.

Kan länka till http://www.socialombud.se Där finns många bevis på hur socialtjänsten misslyckats.

Hej!

Jag lider med rdos.

Min kompis syster M omhändertogs av soc vid 13 års ålder och fick träffa sin biologiska familj en gång varannan vecka hemma hos fosterhemmet. M grät i flera veckor och ville inget hellre än att åka hem igen, så kontakten med den biologiska familljen fick begränsas till hon anpassat sig.

M fick byta skola, fick inte träffa sina vänner eller pojkvännen. Fick nya vänner och ny pojkvän så småningom.

Nu får M träffa 2 personer ur sin biologiska familj några timmar var tredje vecka. Det blir för mycket för M om alla kommer varje gång. Hon har pappa, mormor och 3 syskon.

M får t.ex. inte träffa sina släktingar på julafton, då hon firar jul i fosterhemmet, utan en dag mellan jul och nyår då det råkar passa fosterfamiljen får hon träffa allihopa och byta julklappar.

I de fall då barnet längtar hem men inte kan komma hem av olika anledningar, måste soc begränsa kontakten mellan barnet och den biologiska familjen. Hur kul är det för fosterfamiljen att varje gång barnet träffar den biologiska familjen vill barnet inte skiljas igen, barnet vill följa med hem, avskedet blir traumatiskt och barnet gråter även sedan den biologiska familjen åkt hem?

Det kan ju faktiskt vara så att mamma och pappa dricker på helgerna, det finns kanske inte alltid pengar o.s.v. och ett omhändertagande anses som det bästa. Men barnet kan ha valt att blunda för problemen eller inte förstått dem, och då blir flytten till fosterhemmet alltid traumatisk.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla gumman det fall du beskriver verkar vara ett klassisk fall av missbruk av LVU lagen där soc borde ha gått in med andra åtgärder än att omhänderta barnet. Sådana fall som du beskriver brukar leda till trasiga vuxna som utvecklar ett grundläggande hat emot allt vad samhället heter.