Jag blir irriterad och vill vara ifred.
Jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket eller så sover jag någon timme eller så målar jag och lyssnar på musik.

Numera stänger jag inte av alls lika ofta eller mycket som jag gjorde när jag var liten. Jag var avstängd varje rast i skolan. Antingen gick jag längs staketet på skolgården och tittade på växter, eller så gungade jag. Det var väldigt skönt att vara avstängd då, men ibland har det lett till problem.

Jag minns en gång när jag var på ett barnkalas. Barnen skrek och lekte runt mig och jag gick runt och tittade på mönster på olika saker. Jag var så inne i mig själv att omgivningen kopplades bort. Plötsligt upptäckte jag att det var tyst runt mig och att alla var borta. Det fanns ingen i huset. Jag såg genom ett fönster att de var i trädgården så jag försökte gå ut, men jag kunde inte få upp dörren. Jag skrek och grät och bankade på den men ingen hörde mig. Jag vet inte hur länge jag satt där, men till slut var kalaset slut och mina föräldrar hämtade mig. Jag berättade vad som hänt och de sa att jag "måste vara med lite mer". Men jag visste inte hur jag skulle sluta stänga av.

När jag stänger av nu som vuxen är det lite mer kontrollerat. Jag kan inte styra det men däremot förutse det. Jag har alltid med mig min ipod, till exempel. Om det skulle bli för mycket intryck kan jag starta den för då hör jag bara musiken. Det lugnar mig. När batterierna är slut händer det att jag ändå har hörlurarna i öronen bara för att kunna skylla på det om någon försöker få min uppmärksamhet men misslyckas. Då behöver jag inte förklara att jag var avstängd och inte lade märke till omgivningen alls, jag kan säga att jag inte hörde.

Det som är jobbigast nu för tiden är fester, krogar och liknande. Jag trivs inte särskilt bra i sådana miljöer över huvud taget men det är ett bra sätt att lära känna nya människor. När jag pluggade utomlands var det till exempel så mina kursare ville umgås utanför skolan: fester och krogar. Jag hade att välja mellan att bli helt utan vänner eller att följa med.

Jag har svårt att sålla olika ljud från varandra. Om jag är på en fest med musik och människor som pratar från alla riktningar kan jag inte höra vad någon som pratar med mig säger. Allt blir en enda röra. Att försöka sortera alla dessa ljud kräver massor av energi och till slut är det oundvikligt att jag stänger av. Jag blir grinig och kan inte "översätta" det folk säger till ett språk jag kan förstå, så jag misstolkar massor av saker, och så blir jag så introvert att jag inte märker vad som händer runt mig. Även om jag försöker att inte stänga av slutar det med att jag upptäcker att någon pratat med mig utan att jag märkt det, och jag får höra ett skämtsamt "du måste vara med lite mer!". Och så känner jag mig dum för att jag misslyckats att hänga med.

På grund av det här har jag alltid varit den som gått hem från fester först. Jag blir så trött. Det händer även om det är en trevlig fest som jag önskar att jag kunde stanna på. Jag försöker träna på att "komma tillbaka" efter att jag stängt av. På min brors studentfest, som var väldigt trevlig, drog jag mig undan någon halvtimme och läste en bok, sedan hade jag energi att vara social igen.

Om jag ska gå på en fest nu för tiden gör jag det bara med människor jag litar på och känner mig trygg med. Annars får jag "prestationsångest" över att jag inte är lika social och trevlig som de andra deltagarna. Människor som jag litar på kan dels hålla mig i handen mentalt och/eller fysiskt, och så kan de trösta mig när mina känslor kommer svallande. Jag är van vid kognitiv självhjälp, alltså att ifrågasätta mina känslor och komma fram till vad som är rimligt. Men när det blir för mycket runt mig orkar jag inte göra det. Om jag känner mig misslyckad finns ingen fungerande tanke som kan ifrågasätta det. Jag behöver alltså massor av tröst och stöd om jag "slutar fungera" på fester.

Det är väldigt ovanligt att någon lyckats hjälpa mig tillbaka till mitt icke-avstängda tillstånd under en pågående fest, men det har hänt. Nu kämpar jag mest med att inte ha dåligt samvete för att jag stör de här fantastiska människornas festupplevelse genom att vara besvärlig.

Förresten, ni som skriver att ni blir asociala: menar ni verkligen asociala eller är det osociala ni blir?

earlydayminer skrev:A : Vuxen ålder) Jag drar mig sakta och säkert undan för att undvika onödiga konfrontationer (om jag befinner mig bland folk), och när tillfälle ges (när ingen ser, för ser någon är det kört då börjar tjatet!) så drar jag ifrån allt och sätter mig någonstans där det är tyst, lugnt och skönt tills jag lugnat ner mig. Jag brukar dock aldrig återvända till de jag umgicks med utan jag drar hem om jag nu är ute bland folk.

B : 18 till 20-årsåldern) Jag blir tokfrustrerad, jag börjar störa mig på allt/alla och börja snacka om hur mycket allt stör mig mer och mer och mer. Det blir mer intensivt, komplicerat och jag blir mer högljudd (det är dock sällsynt att jag ökar volymen i dag), till slut förstår ingen vad jag snackar om mer än jag själv. Det får inte gå till den gränsen då jag övergår till att snacka om all orättvisa i världen, fattigdom, svält, krig, alla ensamma människor, överviktiga människor, för smala människor etc för då börjar jag bli mer arg än frustrerad. Fast det är en ren, fullkomlig och mycket aggressiv frustration. Det går nästan aldrig så långt i dag, jag har lyckats övermanna de första frustrationstankarna och omvända dem till att bli lugna, stillsamma men tomma tankar. Jag blir mycket tillbakadragen i stället.

C : 5 till 16-årsåldern) Jag slår i sönder någonting med all kraft jag har och/eller jag kastar någonting med all kraft jag har. (Oerhört sällsynt i dag, det sker i princip aldrig.)

Så det första alternativet (A) är vad som sker med mig i dagens läge.

xoxo

Dom där åldersstadierna känner jag väldigt väl igen. Fast i mitt fall hängde "B" med tills jag började med ADHD-medicinen. Nu kan jag iaf kontrollera utbrotten något så när.

Dom där frustrationsutbrotten (som jag kallar dom) kommer när det blir för mycket på en gång och min dokumenterade stresskänslighet ger sig till känna.
Jag vet inte hur många dörrar jag hann sparka rakt igenom eller hur många glasrutor jag slog sönder under mina ungdomsår hemma.
När mor sålde villan för ett par år sedan upptäckte jag att det fortfarande fanns en extra isolerglasruta liggande på lager i källaren

Numera är det mera att stänga av allt och dra sig undan helt. Oöppnad post och tidningar läggs på högar, mail läses inte och folk klagar på att mail de skickar till sist studsar pga full inbox. Jag kan vara borta från forum långa, långa perioder. Autogiro är tack och lov räddningen för de flesta räkningarna så de blir betalda.

Det värsta är att jag bara tycker dessa avstängningsperioder blir värre och längre ju äldre jag blir :-/ Har just tagit mig ur en sån period så nu ska allt fixas... Hur kul ar det att ta sig igenom all gammal post och upptäcka allt som borde gjorts eller betalats...

Sommaren brukar vara bästa tiden så jag hoppas denna sommar blir en bra sommar.

Hm. Jag skulle på härnösandträffen men började känna mig illa till mods att behöva fan vara social. Vad skulle poängen med denna träff vara ? Det var något som alltid har stört mig på, att man inte kan förutse hur det ska bli, och ändå så trodde jag mig inte vara asp typen som bekymrar sig över detta. Jag har verkligen ingen ork eller lust att vara social just nu. Jag är så jävla trött. Slutade med att jag glodde på samlingen från bänken vid sambibloteket vart jag hade gått för att sola o tänkte att dem där jävla "nördarna" får vänja sig vid att ha åtminstone en mindre än väntad i deras gäng.

Förut hade jag mina tvspel. Nu har jag ingenting annat än
att vara helt osocial. Och det känns inte som jag någonsin vill vara social igen. Jag är bara dötrött på att försöka vara social väl, eller så beror det bara på den tiden, då man helt enkelt vill vara helt jävla ifred.

Hej hopp. Orkar inte ens skriva ett ordentligt inlägg.

Nu ska jag fan sova igen.

Smokescreen skrev:Hm. Jag skulle på härnösandträffen men började känna mig illa till mods att behöva fan vara social. Vad skulle poängen med denna träff vara ? Det var något som alltid har stört mig på, att man inte kan förutse hur det ska bli, och ändå så trodde jag mig inte vara asp typen som bekymrar sig över detta. Jag har verkligen ingen ork eller lust att vara social just nu. Jag är så jävla trött. Slutade med att jag glodde på samlingen från bänken vid sambibloteket vart jag hade gått för att sola o tänkte att dem där jävla "nördarna" får vänja sig vid att ha åtminstone en mindre än väntad i deras gäng.

Förut hade jag mina tvspel. Nu har jag ingenting annat än
att vara helt osocial. Och det känns inte som jag någonsin vill vara social igen. Jag är bara dötrött på att försöka vara social väl, eller så beror det bara på den tiden, då man helt enkelt vill vara helt jävla ifred.

Hej hopp. Orkar inte ens skriva ett ordentligt inlägg.

Nu ska jag fan sova igen.

De flesta med Asperger blir totalt trötta på det sociala emellanåt. Men man kommer tillbaka med ny energi sen. Livet går ju som bekant upp och ned på de flesta planen...

Smokescreen skrev:Nu har jag ingenting annat än att vara helt osocial. Och det känns inte som jag någonsin vill vara social igen. Jag är bara dötrött på att försöka vara social väl, eller så beror det bara på den tiden, då man helt enkelt vill vara helt jävla ifred.

Nu ska jag fan sova igen.

Känner lika dant numera känner att alt för många tror sig veta vad som felas mig. Men efter som jag är och alltid har varit en otroligt enveten person, så envisas jag med att tro att det jag vi faktiskt är det jag vill.

På den tid jag hade familj var den bästa batteriladdaren att åka ut med båten på hösten för att få vara ifred, men till och med det försökte man sabba ett år genom att komma och lägga sig i min vik.
Numera trivs jag utmärkt i min ensamhet hemma. Jag håller på och isolera mig, stänger av mig från folk när jag har ledigt. Känns otroligt skönt efter en veckas arbete.

Eftersom folk har svårt att acceptera mig och min önskan att slippa ifrån påträngande umgänge. Det funkar bra att snacka vid fika, om det inte blir alt för triviala ämnen.

Däremot hoppas jag att kunna bli lite social igen när jag har återhämtat mig, och förhoppningsvis min omgivning accepterat att jag inte är intresserad av alla typer av inviter. Tycker att det är givande med lite kontakt ibland, om alla parter harutbyte av det. Tycker egentligen att vi män oftast är en samling egensinniga skitstövlar. Fattar inte hur en man kan tända på en annan....skitstövel.

Är inne i en sådan där down period just nu. Gick i skolan men det blev för mycket så nu behöver jag några månader att komma tillbaka igen. Ärligt talat vet jag inte om jag kommer komma tillbaka, ibland känns det som det blir mer o mer downtime men jag är inte säker. Skolan denna gång handlade bara om att göra min grej, läsa mina kurser och skaffa en ordentlig utbildning. Inte något om att exempelvis utveckla kontakter och finna en plats i samhället. Jag har haft sådant för mig förr. Det mesta gick ok men på något sätt så krävdes för mycket energi ändå. Våren kom och all vilja dog med den.

Några vägar stängdes för att vissa kurser inte avslutades när de inte kändes rätt men det är ständig konflikt inombords vad som är den rätta vägen. Det känns som på vissa vägar hägrar fina resultat men arbetet man utför inom yrket i sig kan vara olidligt tråkigt. Andra vägar gör lärare och undervisningsmaterial omöjligt när de vägrar eller inte klarar av att undervisa utifrån ens världsbild.

Mycket tycks dra mig åt ett monotont katalogiseringsarbete av någon art bara för att få en arbetsmoral alls eller möjligen ger jag bara upp allt vad regelrätt arbete heter eftersom det enda stabila levandet tycks ske hemma i min ensamhet medan jag tänker allt det här som egentligen aldrig händer.

Mitt inre skriker o sin sida efter ett uttrycksfullt och emotionellt självförverkligande i första bästa form som kan förmedla vad jag vill och som jag kan behärska - men ingen form tycks passa mig. Jag glor vidare på mina serier och älskar mina drömmar som visar mig att även jag har en enastående fantasi och sinne för berättarkonst bara jag sover. Ibland som senast påminner mig dock dessa drömmar om stora känslor, människor och saker som kanske kunnat vara och jag blir ledsen för jag kan omöjligen se verkligheten eller min vakna kreativitet formas till det mina drömmar pockar.