Med risk för att redan i mitt första inlägg uppfattas som ett större psycho än vad jag egentligen är , så skulle jag vilja fråga om det är någon annan som har för vana att prata med sig själv?
Jag brukar göra viskande utlägg för en teoretisk lyssnare om vad jag tänker och känner för att lättare få en bild över tankarna. Jag tror att det fungerar som terapi för mig, där jag ensam iklär mig rollerna som både terapeut och patient.
Jag vill bara klargöra att jag aldrig gör detta när det finns någon annan person i närheten och att jag är fullt medveten om att det inte finns någon lyssnare, ifall någon började bli orolig.

Finns det någon som känner igen sig eller är jag lite udda?

Öhm.... pratar för mig själv ständigt och jämt när jag är ensam. Ensam hemma är det dessutom en ovana att öva mig i att läsa högt ur manus... när jag kollar nyheterna på Text-TV ska jag läsa dem högt precis i samma stil som en nyhetsuppläsare...

...och jag brukar alltid hålla på med någon bok jag läser. Högt. För någon inbillad publik. Regelbundet sedan många år brukar jag med jämna mellanrum läsa hela Liftarens guide-"trilogin" (fem böcker) högt, först de svenska och sedan antingen de engelska på brittisk engelska eller de amerikanska på amerikansk engelska. Och när jag läser de brittiska utgåvorna talar ändå Zaphod Beeblebrox och Eddie skeppsdatorn amerikanska. När jag läser de amerikanska talar Arthur Dent brittiska.

Hm. När jag kör första förhandsgranskningen och ser inlägget på skärmen inser jag fler sammanhang då jag sitter och läser skriven text högt för mig själv... Har inte ens tänkt på det förr...

Vad är då detta? Aspigt? Något helt annat?

Ska bli intressant att se vad andra berättar på den här punkten...

Pemer, låter som ett bra sätt att öva sig att tala inför publik (vilket nog jag har svårare för än du iofs, men det kanske är just för att du övat dig?)

Storskojaren, tycker även din metod låter ändamålsenlig för det du använder den till. ("Alla sätt är bra utom de dåliga" - gammalt djungelordspråk från mamma.)

Själv talar jag sällan högt med mig själv eftersom jag har så svårt att använda rösten, men det händer vid enstaka tillfällen. Däremot kan jag ibland tänka ut dialoger i huvudet, t ex saker jag vill berätta för någon vid ett senare tillfälle, eller nåt jag vill skriva, t ex på hemsidan. Att då ha formulerat det i ord gör att jag lättare kommer ihåg det.

Den jag mest snackar högt med är nog datorn ; "Men snälla, kom igen nu!" när den segar sig. Eller TVn när de är för korkade, t ex när nån kommer hem och finner dörren uppbruten så har jag svårt att hålla mig; "Jamen, tänd ljuset innan du går in i rummet, ditt pucko! Och ring polisen först." Eller när de står och kysser varandra farväl i evigheter och aldrig slutar: "Men vaffan, sluta äckla er nu! Ni HAR sagt adjö, spring nu då era idioter annars missar ni ju tåget!"

Storskojaren:
Udda är du verkligen inte! Hehe.

Jag brukar prata med mig själv när jag gör någonting.
För det mesta när jag spelar gitarr, då brukar jag säga att "så ska det vara där" och när det går fel "NEJ! NEJ! NEJ! då tar vi om". Jag brukar också göra trumljud och synthljud med munnen när jag spelar. Mest för att veta när nästa del i låten börjar.

Om jag lagar eller bygger någonting så pratar jag om hur jag ska bygga osv. Samma när jag lagar mat.

Stå och nynna något i duschen är en klassiker!

Sen tycker jag om att imitera olika karaktärer från någon fantasivärld helt random, vart som helst. När som helst. Det är roli-roli!

"Sooo... You think you can WIN!? Nooo... Not this time, human!"
"Warriors! PREPARE YOURSELVES! For tonight, we shall prevail!" och sånt roligt, det är skitkul.

Jag har ett sådant brett register att det är svårt och låta bli, jag tror alla har det. Det gäller bara att kunna leva sig in i det!

Ibland när någonting går fel brukar jag säga "Jaha. Det var ju jävligt roligt." och "Herreguuuud, hur ska det här gå?" Det bästa med det är väl att jag låter som en bitter gammal gubbe.

*funderar*

Var det i filmen The Commitments som han hela tiden intervjuar sig själv, låtsas att han är känd och blir intervjuad av en stor tidning?

Jodå, babblar för mig själv gör jag ibland. Ibland har jag blivit påkommen, när man är ute och går. Då börjar jag sjunga lite, för det är lite mindre konstigt att sjunga för sig själv än att prata för sig själv, tror jag.

Förmodligen hörde den som såg mig först mitt prat och sen min sång, så det blev dubbelt så konstigt istället!

Savanten Svante skrev:Jodå, babblar för mig själv gör jag ibland. Ibland har jag blivit påkommen, när man är ute och går. Då börjar jag sjunga lite, för det är lite mindre konstigt att sjunga för sig själv än att prata för sig själv, tror jag.

Förmodligen hörde den som såg mig först mitt prat och sen min sång, så det blev dubbelt så konstigt istället!

Prova med en mobilsladd i örat så förvandlas du plötsligt till helt normal.

Själv har jag (som så pass sällan är i stan) ännu inte riktigt vant mig att se folk gå omkring och snacka rakt ut i luften med någon helt osynlig person. Ibland väldigt högt också. Ser för lustigt ut.

Min styvfar såg iallafall konstigast ut när han provade en handsfreeprototyp (på ericsson t28tiden), kopplad till hans hörapparat, och microfonen gömd i nåt halsbandsliknande.

Ringde det så tryckte han på halsbandet och pratade rakt ut i luften, utan handsfreesladd..

Inger skrev:Prova med en mobilsladd i örat så förvandlas du plötsligt till helt normal.

Jag brukar tänka på det, ja...

Inger skrev:Själv har jag (som så pass sällan är i stan) ännu inte riktigt vant mig att se folk gå omkring och snacka rakt ut i luften med någon helt osynlig person. Ibland väldigt högt också. Ser för lustigt ut.

Tycker fortfarande det ger ett smått dåraktigt intryck. Var det inte till för bilkörning?

storskojaren skrev: Jag brukar göra viskande utlägg för en teoretisk lyssnare om vad jag tänker och känner för att lättare få en bild över tankarna.

Det gör jag med. För att minnas och tänka kring väsentligheter i sånt jag tidigare upplevt, t ex vad andra sagt till mig och hur jag kommunicerar. Ofta tänker jag länge på vad andra säger till mig, och det är först när jag upprepat ord eller meningar högt för mig själv som jag kommer underfund med hur andra missförstår och misstolkar det jag säger, trots att jag ofta anstränger mig extremt för att det inte ska bli så.