Hej Aspergerforum. Det känns som att jag inte borde skriva det här, men det börjar bli väldigt jobbigt nu, så jag måste vända mig till någon. Jag behöver hjälp. Jag är nämligen ihop med en kille som har aspergers, utan diagnos. Han har heller inte för avsikt att skaffa sig någon diagnos, då han "inte vill ha aspergers". Han är otroligt generös och trevlig och underbar som människa, men just nu är han i en av sina svackor och har varit det sen årsskiftet. Svackorna innebär att han sover hela dagarna, äter minimalt, pratar inte, sitter och gungar fram och tillbaka på stolen, svarar inte på tilltal osv. Han säger att han har ångest och han tar även medicin för detta. Detta är jobbigt att se, när man varit van vid att han varit glad och produktiv tidigare. Det känns inte som att man pratar med samma människa längre.
Han har gjort slut med mig flera gånger sedan årsskiftet och ångrat sig gång på gång. Jag tycker så hemskt mycket om honom, så jag vill bara att han ska vara glad.
Jag har gjort allt i min makt, men nu kan jag inte göra mer.
Hans familj är välfungerande men väldigt "känslokalla". De har vant sig vid hans beteende och tycker inte längre att det är speciellt intressant att han mår som han gör. Så de handlar på rutin och reagerar inte nämnvärt när han tex skär sig i armarna, vägrar mat eller sover en hel dag.
Nu till min fråga: finns det någonstans där man kan vända sig? Tex en stödgrupp där man kan prata med människor, eller nånstans där man kan lära sig mer om aspergers och på så sätt underlätta för honom?
Jag är inte den lättaste människan att umgås med, speciellt inte om man har aspergers, därför skulle det vara bra att veta vad jag kan göra, för att han ska känna sig lugnare.

Finns det någon där ute som är/har varit med om liknande saker?

Finns det något i omgivningen som stressar honom?

Sen kan det vara bra att ha lite info om ålderskategori, utbildning, livssituation allmänt.

Ska du hitta en stödgrupp så se till att det är en som vet vad de pratar om. Det finns en hel del som jobbar med patienter men i detta avseende uppenbart saknar insikt.

Hmmm... han liknar väldigt mycket min egen pappa.
Dock får jag känslan att din sambo är i en djup depression (det är den tiden igen;vår). Det bästa vore nog om du skulle släpa honom till vårdcentralen.

Förresten min pappa diagnoserades också med djup depression (det kan man dock inte se med blotta ögat, ofta en del deppade kan dölja det utomordentligt bra), men han blev bara förbannad på läkaren och tyckte läkaren var as (saknar sjukdomskänslan själv).
Bra dock att din sambo får medicin för sin ångest

Du kan ju inte göra så mycket om du har en envis riktig Aspergare mot dig men som du själv resonerar så vore det bra för dig att få lite tips och hjälp att lättare kunna förstå honom och att orka med, för DET är inte lätt. Fattar inte hur min mamma har pallat mellan två svåra aspisar: min pappa och mig Vi aspisar kommer i alla former men det låter som din sambo är ingen lätt variant.

Men det låter också som att det skulle kunna vara någonting annat med i bilden än enbart AS, jag fick den känslan liksom. Det är nämligen inte alls ovanligt att en aspie har någonting annat också än enbart AS.
Han låter väldigt AS men det vet vi egentligen inte med säkerhet om diagnosen inte finns med i bilden.

Väldig glad och produktiv tidigare?
Inte lite bipolära tendenser ? (skjuter från höften det som kommer intuitivt för mig).
Visst är vi olika men jag skulle nog aldrig kunna skryta att vara produktiv själv , men det är visserligen kopplat till ADD, som jag med hög sannolikhet har. Glad... njaaa ibland, men det går snabbt över , dock är jag väldig lycklig och tacksam pga min frihet och faktum hur mitt liv ser ut.

Hoppas att du får hjälp själv, det är tungt att leva med annorlunda människor, men det går väl också om man vil
l

Blir det för tungt så snacka med en läkare så att du inte själv gå undan.

Nationella Hjälplinjen http://www.hjalplinjen.se ger professionell hjälp kostnadsfritt över telefon, till anhöriga till personer som mår psykist dåligt. De kan även lotsa dig vidare.

Lycka till!

Jag tror att anledning till stress är att han ogillar sitt eget beteende. Han bor hemma nu (det är ju extremt jobbigt, även om man inte har AS) efter att ha avbrutit den utbildning som han gick. Han har många avbrutna utbildningar bakom sig, och han förklarar det själv som nån sorts allergisk reaktion mot saker som han inte stimuleras av, saker som är tråkiga helt enkelt. Han är 28 och har aldrig haft ett arbete, vilket också är en enorm stressfaktor. Han kan dippa från att ha varit glad till att bli helt apatisk så fort han bara tänker på det. Han har försökt jobba många gånger, men han klarar inte av det för att hans sjukdom är så oberäknelig.

Problemet i det här fallet är att han inte vill söka hjälp. Han vill inte prata med psykolog och liknande, därför att han är rädd att psykologen blir "rädd" för det han berättar. Att det helt enkelt är för hemska demoner han bär på, och han vill inte belasta andra eller skrämma, genom att dela med sig. Så han stänger allt inne. Vilket nog är det värsta man kan göra, men försök berätta det för världens envisaste människa. Hur ska man nå fram till någon som är bombsäker på sin egen sak och som inte Vill lyssna på andra människor? Han vill göra på sitt sätt och hur man än försöker förklara att det inte funkar så, så fortsätter han trots att han mår dåligt av det.

Hmm. Ja bipolär skulle kunna vara en möjlighet. Jag har även tänkt på att det skulle kunna vara något fysiskt. Tex någon brist av något ämne i kroppen eller liknande. Det kan ju påverka en ganska starkt. I och med att han äter så dåligt så får han ju inte i sig alla näringsämnen. Han skulle verkligen behöva en grundlig utredning.

Dalalvan skrev:Nationella Hjälplinjen http://www.hjalplinjen.se ger professionell hjälp kostnadsfritt över telefon, till anhöriga till personer som mår psykist dåligt. De kan även lotsa dig vidare.

Lycka till!

Tack så mycket! Bra tips!

Tyvärr anser jag att professionen i stort saknar adekvat fackkunskap om AS samt låter bli att tillämpa densamma konsekvent. Men man kan förstås få hjälp med vanliga problem.

När du säger att det är oberänkligt hur menar du då?, sen skulle jag inte se det som sjukdom per automatik. Utan något som orsakar problem.

Om man tycker saker är ostimulerande och tråkiga kan man tänka att de gör det möjligt att få något som gör det värt på längre sikt. Eller använda socker, sex osv.. för att "palla med".

Robot skrev:är rädd att psykologen blir "rädd" för det han berättar

Det kan ju vara så, faktum är att psykologer har anmälningsplikt angående vissa saker.

Robot skrev: Hur ska man nå fram till någon som är bombsäker på sin egen sak och som inte Vill lyssna på andra människor?

Ett sätt kan vara att agera utifrån hans ramar. Om t.ex psykolog inte fungerar att prata med. Kanske det fungerar att prata med någon annan? Tidigare oförståelse i omgivningen kan ligga till grund för ogiltigförklarande.

Tror inte det är någon näringsbrist utan att de aspergerfunktionen tillsammans med omgivningens sätt att fungera tillsammans hamnar i ett låst läge. Ett utgång är att få in något emellan så att det fungerar.

Robot skrev: Jag är nämligen ihop med en kille som har aspergers, utan diagnos.

Hur vet du då att det är Aspergers?

Robot skrev:Han är otroligt generös och trevlig och underbar som människa, men just nu är han i en av sina svackor och har varit det sen årsskiftet. Svackorna innebär att han sover hela dagarna, äter minimalt, pratar inte, sitter och gungar fram och tillbaka på stolen, svarar inte på tilltal osv.

Robot skrev: skär sig i armarna, vägrar mat eller sover en hel dag

Det här låter inte bra. Verkligen inte.
Amatöranalys: Djup depression alternativt bipolär, med självskadebeteende.

Robot skrev:Han har försökt jobba många gånger, men han klarar inte av det för att hans sjukdom är så oberäknelig.

Sjukdom? Vilken sjukdom? Depressionen? Är den återkommande? Ungefär hur ofta kommer den? Kan du ana ett årstidsbundet mönster i depressionerna?

Robot skrev:Han vill inte prata med psykolog och liknande, därför att han är rädd att psykologen blir "rädd" för det han berättar. Att det helt enkelt är för hemska demoner han bär på, och han vill inte belasta andra eller skrämma, genom att dela med sig.

Ologiskt. Säg åt honom att psykologer går fem år på universitet för att lära sej hantera alla slags demoner. Religiösa såväl som andra. Dessutom finns det psykologer som är specialister inom vissa "demonområden". Så att inte rådfråga sådana experter om hjälp är irrationellt. Säg det åt honom!

plåtmonster skrev:Tyvärr anser jag att professionen i stort saknar adekvat fackkunskap om AS samt låter bli att tillämpa densamma konsekvent. Men man kan förstås få hjälp med vanliga problem.

Jag förstår inte vad du menar? Skulle det inte vara AS, menar du?

plåtmonster skrev:När du säger att det är oberänkligt hur menar du då?, sen skulle jag inte se det som sjukdom per automatik. Utan något som orsakar problem.

Att han kan helt utan "förvarning" sjuknar in anser jag rätt oberäkneligt. En dag kan han peppas av saker och se fram emot dem, nästa dag klarar han inte av att ta sig ur sängen. Det följer aldrig några givna mönster utan sker slumpmässigt. Så är det såklart alltid till viss mån, men nu är det ganska mycket mer extremt, då det ändå är väldigt stor skillnad på tillstånden. Det skiljer så mycket som på att jag inte ens känner igen honom när han försvunnit in i sin egna ångestvärld. Han får som en helt annan ton i rösten, pratar mer monotont och är helt död i blicken.

Robot skrev: Hur ska man nå fram till någon som är bombsäker på sin egen sak och som inte Vill lyssna på andra människor?

plåtmonster skrev:Ett sätt kan vara att agera utifrån hans ramar. Om t.ex psykolog inte fungerar att prata med. Kanske det fungerar att prata med någon annan? Tidigare oförståelse i omgivningen kan ligga till grund för ogiltigförklarande.

Tror inte det är någon näringsbrist utan att de aspergerfunktionen tillsammans med omgivningens sätt att fungera tillsammans hamnar i ett låst läge. Ett utgång är att få in något emellan så att det fungerar.

Ja, det är lite det jag behöver hjälp med. Tips på hur man ska nå fram. Jag önskar att det fanns något konstruktivt att göra istället för att försöka vänta på att tiden ska gå. Han verkar verkligen låst i sitt tankesätt. Det skulle krävas ett helt nytt sätt att tänka på för att "låsa upp". Det känns som att jag är alldeles för nära det för att kunna se klart och agera konstruktivt utan att blanda in känslor i det hela.

Robot skrev:Jag förstår inte vad du menar? Skulle det inte vara AS, menar du?

Menar att de har svårt för att hjälpa människor med AS. Med dess AS specifika problem.

Robot skrev:En dag kan han peppas av saker och se fram emot dem, nästa dag klarar han inte av att ta sig ur sängen.

Låter som det är något mer som ligger bakom än ren AS. Eller så är det bara att han klarar att hantera en nattsvart situation vissa dagar.

När man ska lösa knepiga knutar gäller det att se till det man har tillgång till och arbeta med det för att få tillgång till fler möjligheter tills man kan lösa problemet.

weasley skrev:Hur vet du då att det är Aspergers?

Det vet jag ju inte såklart. Han har varit under granskning sedan lågstadiet, då de började misstänka att han hade det. Jag tror att enda anledningen till att han inte har någon diagnos är för hans egen ovilja att ha det. Han vill inte vara AS helt enkelt. Men du har rätt, jag vet inte.

weasley skrev:Sjukdom? Vilken sjukdom? Depressionen? Är den återkommande? Ungefär hur ofta kommer den? Kan du ana ett årstidsbundet mönster i depressionerna?

Nu räknar jag sjukdomen som hans ångest. Han har tidigare haft psykoser som han fortfarande tar medicin mot.

weasley skrev:Ologiskt. Säg åt honom att psykologer går fem år på universitet för att lära sej hantera alla slags demoner. Religiösa såväl som andra. Dessutom finns det psykologer som är specialister inom vissa "demonområden". Så att inte rådfråga sådana experter om hjälp är irrationellt. Säg det åt honom!

Jag tror han också är rätt väl medveten om det, men han vill ju som sagt inte lyssna. Han vill alltid bara göra på sitt sätt. Jag vet inte ens varför det skulle spela någon roll. Poängen är ju inte att de ska förstå, snarare än att han ska ha någon att få prata ut med.

plåtmonster skrev:Menar att de har svårt för att hjälpa människor med AS. Med dess AS specifika problem.

Jo, jag har tipsat om att gå till aspergersspecialist istället, vet dock inte om han kan det i och med att han saknar diagnos.

plåtmonster skrev:Låter som det är något mer som ligger bakom än ren AS. Eller så är det bara att han klarar att hantera en nattsvart situation vissa dagar.

Jag tror faktiskt att det kan vara så hellre än bipolär. För innan årsskiftet var han ju glad hela tiden, nu är han ledsen hela tiden. Bipolär borde väl vara att det skiftar ännu mer.

Robot skrev:innan årsskiftet var han ju glad hela tiden, nu är han ledsen hela tiden

Låter som något som ändrats i livssitationen. Sånt kan påverka.

Jag känner igen en del av beskrivningen av hans problem från mig själv, jag har förutom AS även ADHD och är bipolär. När jag går in i mina bipolära svackor så är allt nattsvart, jag vill inte äta, jag vill fan ingenting annat än att försvinna från jordens yta.

Han behöver helt klart professionell hjälp, om han uppvisar självmordstendenser kan du begära tvångsvård, annars är det svårt att tvinga honom till vård.

Tvångsvård verkar mera vara preventin förvaring snarare än något annat.

plåtmonster skrev:Tvångsvård verkar mera vara preventin förvaring snarare än något annat.

Visst är det preventiv förvaring och inte någon vård att tala om men i vissa lägen är man väldigt glad för just det preventiva, åtminstone som anhörig!

Robot jag tänker spontant på något jag märkt med min egen kropp, den har fått väldigt lite sol på sig de senaste åren och egentligen inte säskilt mycket under hela sitt liv med några få undantag och jag har faktiskt mått bättre o varit mer alert under de tider då jag fått mer sol på min hud.
Provade lite då och då förra sommaren med att lägga mig med öppen balkongdörr och låta solen lysa på mig och det verkade ge märkbara effekter, låg väl där lite olika länge men huden skapade nog otroligt mycket mer D-vitamin än normalt av ljuset än jag brukade få, jag märkte iaf en bra effekt.
Ni kunde ju ligga o bara ligga nära varandra o mysa om ni vill passa på med det bägge två o samtidigt få sol en kvart eller två, antar att han gärna ligger nära dig

Något annat som jag på senare tider märkt av är hur väl mat och avskaffandet av klockan varit iaf för mig, jag har bara tur att ha ett jobb som tillåter att jag har ett längre dygn än samhället i övrigt.

Något jag märkt är att jag kunnat börja med lite av något jag tycker är jobbigt o då har ofta gränsen för vad som är jobbigt ändrats och jag har kunnat göra mer av det jobbiga men det gäller då främst motion och viljan att äta mer nyttigt, jag har iofs också saknat kunskapen om vad som är nyttigt och jag har den inte riktigt hänu heller.
Går i princip efter att grönsaker är nyttigast men och godis minst nyttiga samt att man troligen behöver en del av det mesta utom godis och sprit.
som tur är har jag aldrig fått intresse för alkohol öht

Hoppas det kan ge några ideer på hur man kan få hans kropp att ge sig själv något den mår bra utav

nano skrev:Något annat som jag på senare tider märkt av är hur väl mat och avskaffandet av klockan varit iaf för mig, jag har bara tur att ha ett jobb som tillåter att jag har ett längre dygn än samhället i övrigt.

Hur har du löst det? Vad har du för jobb som tillåter dig att ha längre dygn?

Han har varit tvångsinlagd tidigare, där han var inlåst för behandling. Han beskriver det som en av de värsta saker han varit med om i sitt liv, så jag tror inte det är ett så sunt alternativ. Det är nog snarare stjälpande än hjälpande. Och det ska ju underlätta för hans vardag, inte frambringa mer ångest.

Jag jobbar som maskinkonstruktör och jobbar nästan alltid hemifrån numera.
Det finns fortfarande en del möten jag behöver gå på iofs o då kan man bli trött men det funkar vanligen.
Mitt dygn är på 25.5 timmar
Altså går min klocka frammåt 1.5 timmar per dygn jämfört med resten av samhället och jag blir i princip aldrig trött.

Tror inte heller tvångsinläggning är något bra, har varit bekant med en trevlig person som var tvångsintagen ibland och frivilligt vårdad ibland.
De som skulle ha till jobb att övervaka var mycket lätta att förutse eftersom de kontrollerade var 5:e eller var 15:e minut, mellan dessa tider kunde denne göra vad som helst o sedan fortsätta efter nästa kontroll som om inget hade hänt.