Jag får mer och mer känslan av att jag lever i en "bubbla"

Fick min diagnos AS när jag var 16-17 år

Har hela mitt liv haft svårt att skaffa och behålla kompisar.

Har börjat känna mer och mer att jag lever som i en "bubbla"

Om jag te.x går på stan känner jag mig ofta som en främling dvs känns som att folk undrar vad jag gör där?

När jag sitter hemma i min lägenhet funderar jag ofta på hur många det är som tänker på mig dvs saknar mig på något sätt?

Undrar om detta är typiskt just för Asperger eller om det kan bero på något annat?

Jag är tyvärr ganska så dålig på att läsa av andra människors kroppsspråk
Önskar att jag vore bra på det för att kunna se utan ord om en annan person är glad,mår dåligt osv

Är det någon som har tips på hur man tränar upp sånt?

Är du nedstämd eller rent av deprimerad?
Den där känslan av att vara som innesluten i en bubbla kan komma ifrån det men kan också bero på allt från biverkningar av mediciner och annat - små hörselnedsättningar ex.
Känner du igen det som skrivs om Derealisation?:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation
Eller tom. Depersonalisation:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisationssyndrom

Det behöver dock absolut inte vara något jätteallvarligt bakom.
Tror att det faktiskt är om inte vanligt så iaf. inte helt ovanligt att känna sig avskärmad ibland, vet inte om det beror på AS eller är någon sorts följd av något annat som också förekommer i AS-problematiken. Med det inte sagt att det är något som måste accepteras och levas med - det finns troligen vägar ut ur bubblan på något sätt.
Den som vet hur får gärna fylla i.

Angående att lära sig läsa av kroppspråk så tror jag på att det går att träna upp, åtminstone till en del. Exempelvis genom att själv med hjälp av en spegel träna på minspel så att kroppsminnet tränar på att dels åstadkomma en specifik mimik som den sedan lär känna igen betydelsen av i din egen kropp och därefter i andras.
Om jag inte minns fel så svarar vi med vår egen mimik på andras dito, fast ofta utan att det riktigt syns för blotta ögat men kroppen kanske känner igen andras mimik genom det gensvar som speglingen av samma ansiktsuttryck väcker i en själv.
Fick jag till det där begripligt?
(Tänker på det där med spegelneuroner och sådant som visserligen avfärdats delvis. Jag tror dock att det kan ligga något i det och att det kan gå att träna upp precis som övrig kroppskordination och annat.)

I bland känner jag mig nedstämd men dock inget allvarligt.

Funderar över vad som menas med att vara stark som person?

Kan det vara så att jag på grund av min Asperger diagnos bara inbillar mig att jag är stark dvs saknar saker som "friska" människor har?

I bland kan jag läsa av andra människors kroppsspråk någorlunda men skulle vilja kunna läsa av en person bra dvs kunna se hur personen mår egentligen,om personen är arg osv

Det som jag har blivit bättre på är att förstå andra personers avsikter dvs tror inte gott om alla.

LILITH_ skrev:Om jag inte minns fel så svarar vi med vår egen mimik på andras dito, fast ofta utan att det riktigt syns för blotta ögat men kroppen kanske känner igen andras mimik genom det gensvar som speglingen av samma ansiktsuttryck väcker i en själv.
Fick jag till det där begripligt?

Det är nog rätt, jag tycker att andra gör detta automatiskt. Men själv så måste jag aktivt spela med mimiken, gör jag inte det så verkar jag uttryckslös inför omgivningen och det leder ofta till konstiga situationer.

blue30 skrev:Funderar över vad som menas med att vara stark som person?

Vet inte riktigt, men en del i det är kanske att tro på sig själv och inte låta sig tryckas ned av fördomar, förutfattade/förhastade meningar och sjuka samhällsideal.

blue30 skrev:Det som jag har blivit bättre på är att förstå andra personers avsikter dvs tror inte gott om alla.

Ja man lär så länge man lever. Risken är att man i förlängningen blir för misstänksam, och för försiktig.

Trodde bara det var politiker som levde i en bubbla.