Tenderly- Tack till dig som vågar vara öppen, naken och bar. (Undrar om det där blev sagt på rätt sätt )

Nå väl... jag vill bara ha sagt att det du beskriver är precis detsamma som gäller för mig. Och många andra i vår situation verkar det som. Jag har varit "tvungen" att ta mig en funderare och komma fram till hur jag vill förhålla mig till sociala situationer och människor. Förrut kopierade jag andra och "läste av" deras beteenden för att våga umgås. Men med tiden upptäckte jag att det inte var så mycket jag som kom fram. jag var ju alla andra.

Det var tungt att börja bena fram en egen identitet och våga lyssna på den egna lilla rösten innombords. Idag går det bättre och jag mår mycket bättre nu. I sociala sammanhang där det krävs så händer det fortfarande att jag idkar mitt kopierande beteende. Men det är bara för att skydda mig själv och inte behöva gå hem efteråt och gråta för "alla" dumma saker jag sa.

I vissa yttre sociala situationer kan det vara en bra strategi att behålla ett visst avstånd och säga "god dag, fint väder" osv. Då vet man att man inte får undrande respons. Den finns människor där ute som inte förstår att man är känslig och kan bete sig ganska taskigt om man råkar utmärka sig. MEN!!!!....

Jag uppmanar och uppmuntara till att ta varje möjlighet som kommer att prova "äga" det som kommer från den lilla rösten innifrån. Det finns vissa kravlösa situationer där man vet att man inte blir dömd. Man är tex bland vänner, nära och kära... Då kan man prova sina vingar. Se vad man egentligen tycker och egentligen känner.

Om man nån gång vågar öva och också vågar möta motgångar så kommer tiden då man även bland främmande vågar vara sig själv. Att finna sin identitet är något som varje människa måste gå igenom. Det kan vara till hjälp att komma ihåg att många människor har liknande ångestar kring social samvaro och identitet. Oftats kommar man över det. Men med handikapp som våra kan det bli extra svårt och obehagligt. Då får man helt enkelt tänka ett steg längre och ligga steget före sina handikapp.

Om du bara vågar ta steget och ge det tid så kommer även dina bekymmer att lätta. Var bara snäll med dig själv och pressa dig inte för hårt.

Angående läkare och att ryta till.... Ibland måste man det. Men det är ju skillnad på att hålla på sin sak och att vara otrevlig. Jag gissar att du vill vara snäll mot alla och det är en fin egenskap. Ibland måste man dock våga sätta hårt mot hårt. Det är ju trots allt du som går hem varje dag med dina handikapp. Inte läkaren. Det finns många bra och mindre bra läkare därute... Det är inget annat än faktum. Inte ska det vara omöjligt för dig att finna en läkare som passar dig. Men det kan krävas lite jobb rent praktiskt men också mentalt. Att våga stå på sig och veta att man inte gör det för att vara elak utan för att man behöver hjälp.

Att höja rösten betyder inte alltid att man är arg. Det är som att uppfostra barn. Man är inte alltid arg fast man låter sträng på rösten och säger "Nu räcker det! Sluta bråka!"

Jag går själv just igenom sådant där jag måste lara mig ta hand om mina vårdkontakter och myndighetskontakter. Jag får hjälp men i slutändan så är det ju jag som ska klara bolla med alla mina diagnoser, mediciner, kontakter osv... Efter ett tag blir man modigare. Man börjar förstå sina egna intentioner... Jag har behövt ryta till både en och annan gång och har behövt vara envis och tjatig. det har varit jobbigt känslomässigt men det har lett till resultat. Jag har fått allt jag behöver och lite till På bekostnad av att vara lite jobbig och sedan finna mig själv. Nu när jag ser på det så tycker jag inte att det priset är särskillt högt.

Ja, ja... vi har alla våra svaga punkter...men vi har även ett jag som ibland tittar fram först när man rytit till både en, två och tre gånger...

Lycka till!

Helena skrev:Tenderly- Tack till dig som vågar vara öppen, naken och bar. (Undrar om det där blev sagt på rätt sätt )

Nå väl... jag vill bara ha sagt att det du beskriver är precis detsamma som gäller för mig. Och många andra i vår situation verkar det som. Jag har varit "tvungen" att ta mig en funderare och komma fram till hur jag vill förhålla mig till sociala situationer och människor. Förrut kopierade jag andra och "läste av" deras beteenden för att våga umgås. Men med tiden upptäckte jag att det inte var så mycket jag som kom fram. jag var ju alla andra.

Det var tungt att börja bena fram en egen identitet och våga lyssna på den egna lilla rösten innombords. Idag går det bättre och jag mår mycket bättre nu. I sociala sammanhang där det krävs så händer det fortfarande att jag idkar mitt kopierande beteende. Men det är bara för att skydda mig själv och inte behöva gå hem efteråt och gråta för "alla" dumma saker jag sa.

I vissa yttre sociala situationer kan det vara en bra strategi att behålla ett visst avstånd och säga "god dag, fint väder" osv. Då vet man att man inte får undrande respons. Den finns människor där ute som inte förstår att man är känslig och kan bete sig ganska taskigt om man råkar utmärka sig. MEN!!!!....

Jag uppmanar och uppmuntara till att ta varje möjlighet som kommer att prova "äga" det som kommer från den lilla rösten innifrån. Det finns vissa kravlösa situationer där man vet att man inte blir dömd. Man är tex bland vänner, nära och kära... Då kan man prova sina vingar. Se vad man egentligen tycker och egentligen känner.

Om man nån gång vågar öva och också vågar möta motgångar så kommer tiden då man även bland främmande vågar vara sig själv. Att finna sin identitet är något som varje människa måste gå igenom. Det kan vara till hjälp att komma ihåg att många människor har liknande ångestar kring social samvaro och identitet. Oftats kommar man över det. Men med handikapp som våra kan det bli extra svårt och obehagligt. Då får man helt enkelt tänka ett steg längre och ligga steget före sina handikapp.

Om du bara vågar ta steget och ge det tid så kommer även dina bekymmer att lätta. Var bara snäll med dig själv och pressa dig inte för hårt.

Angående läkare och att ryta till.... Ibland måste man det. Men det är ju skillnad på att hålla på sin sak och att vara otrevlig. Jag gissar att du vill vara snäll mot alla och det är en fin egenskap. Ibland måste man dock våga sätta hårt mot hårt. Det är ju trots allt du som går hem varje dag med dina handikapp. Inte läkaren. Det finns många bra och mindre bra läkare därute... Det är inget annat än faktum. Inte ska det vara omöjligt för dig att finna en läkare som passar dig. Men det kan krävas lite jobb rent praktiskt men också mentalt. Att våga stå på sig och veta att man inte gör det för att vara elak utan för att man behöver hjälp.

Att höja rösten betyder inte alltid att man är arg. Det är som att uppfostra barn. Man är inte alltid arg fast man låter sträng på rösten och säger "Nu räcker det! Sluta bråka!"

Jag går själv just igenom sådant där jag måste lara mig ta hand om mina vårdkontakter och myndighetskontakter. Jag får hjälp men i slutändan så är det ju jag som ska klara bolla med alla mina diagnoser, mediciner, kontakter osv... Efter ett tag blir man modigare. Man börjar förstå sina egna intentioner... Jag har behövt ryta till både en och annan gång och har behövt vara envis och tjatig. det har varit jobbigt känslomässigt men det har lett till resultat. Jag har fått allt jag behöver och lite till På bekostnad av att vara lite jobbig och sedan finna mig själv. Nu när jag ser på det så tycker jag inte att det priset är särskillt högt.

Ja, ja... vi har alla våra svaga punkter...men vi har även ett jag som ibland tittar fram först när man rytit till både en, två och tre gånger...

Lycka till!

Tack för ett bra inlägg! Där är en del jag känner igen mig i o. mkt tänkvärt.

Tack för ett bra inlägg! Där är en del jag känner igen mig i o. mkt tänkvärt.

Tack du!