Jag vet inte om jag är naiv eller korkad eller bara helt normal. Det är en kille som jobbar i affären runt hörnet av mitt hus, sisådär 2 minuters gångväg bort. Jag brukar gå förbi där ett par gånger per dag och nästan varje gång är han där, vi har därför i ett års tid hälsat på varandra och lett lite men aldrig pratat. I söndags när jag gick förbi så kom han fram till mig och frågade om vi inte skulle lära känna varandra. Jag förstod först inte vad han menade för han kunde tydligen knappt svenska, han bad om mitt nummer så att vi kunde höras av, jag tvekade på att lämna ut det men visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen och sen tänkte jag att det kanske vore trevligt att gå en promenad eller så med honom och var tydlig med det när han frågade om vi skulle ses så han inte skulle tro något annat, jag sa direkt att vi kunde gå en promenad med hunden.

Inte trodde jag att han skulle visa sig vara hur jobbig som helst, som en igel och ju mer han skrev desto värre blev det och jag började känna att han var obehaglig och då när jag började säga ifrån så lyssnade han inte alls när jag sa att jag inte var intresserad av ett förhållande och att jag tyckte åldersskillnaden var för stor och att vi är för olika, det jag sett av honom innan är ju en leende, snäll kille som jag liksom "känt" i ett år på det sättet att vi alltid hälsat, så där som grannar gör och då har han ju verkat normal. Han har nu hört av sig så otroligt mycket, upprepar samma saker och bara fortsätter trots att jag till slut var tvungen att skriva rakt ut att jag inte vill att han ska kontakta mig.

Jag tog modet till mig att ta med en kompis och prata med honom öga mot öga men han fattade inte bättre då, blev istället arg för att jag kom till hans jobb men det var ju enda stället jag kunde hitta honom på.

Han blev så obehaglig så att jag nu har överfallslarm och spray i jackfickan och är livrädd. Nu vet han ju liksom var jag bor.

Jag är så arg på mig själv som gav honom mitt nummer just för att han nu vet var jag bor och för att det kommer bli jobbigt varje gång jag måste gå förbi affären för han står typ alltid utanför konstigt nog. Försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag ju inte kunde ha någon aning om att han var så här, att dom allra flesta vet väldigt mycket om nya människor nu för tiden genom Facebook, att man byter nummer med nya bekanta, att det inte går att lära känna nya människor om man inte är öppen och tar kontakt och att det inte bara är jag och att om han verkligen skulle vara "galen" skulle han ju lätt veta var jag bor eftersom det bara skulle vara för honom att följa efter mig den sista vägen hem och se var jag går in osv men ändå känns det som jag är den uslaste människan i världen. Hur kunde jag vara så dum?

Är det någon som varit med om något liknande? Är jag totalt naiv och värdelös för att jag trodde jag kunde lita på någon efter att ändå ha sett honom i ett år och han verkat så himla söt och snäll? Hur gör ni om någon ber om ert nummer eller vill ta kontakt på Facebook?

Hur ska jag hantera det här? Jag är rädd, jag tycker det är jobbigt och jag vill inte att han ska ta kontakt. Pappa har sagt att om killen inte lägger av så ska pappa ringa honom eller på något vis konfrontera honom och be honom sluta. Men jag vill ju helst undvika för mycket drama...

Han jobbar alltså i affären, men du vet inte vad han heter eller var han bor (eftersom du inte kunde hitta honom på annan plats)?

Jag skulle prata med affärsägaren, förstås förklara vad de gällde (i hyfsat milda ord) och be om namn och adress på killen. Då blir det aningen mer jämnt mellan er.

För dagbok över vad som händer, dokumentera allt. Envisas han kan det räknas som stalkning. Polisanmälan är kanske inte det första man tänker på, men är situationen så jobbig att det känns hotfullt tycker jag att du i alla fall kan prata med polisen. De kan göra bedömningen om det är grund för anmälan.

---

Allmänt tror jag att man tyvärr kan få ångra det om man ger telefonnummer till relativa främlingar. En lösning, om man ändå vill vara öppen för eventuellt trevliga kontakter, är att skaffa en billig "burner" telefon med kontantkort. Då kan man svara i telefon utan att röja sitt eget, riktiga, telefonnummer (och därmed sin identitet om numret är registrerat och synligt för uppslagning).

Blir ju lätt problematiskt när man träffar folk i serviceyrken iom att man ofta är så annorlunda i sin personlighet och bemötande beroende på om man är på jobbet eller utanför.

Jobbar själv i ett serviceyrke där jag ofta står i butik och har mycket kundkontakt men också åker ut till folk på hembesök för arbete och kunderna skulle nog bli förvånade om dom träffade mig privat.
Nu har jag såklart inte för mig sådana dumheter som där här jubelidioten som du råkade ut för då han tycks vara en tvättäkta stalker, men det är i vart fall en stor skillnad.

Vad gäller hanteringen så hade jag nog accepterat hjälpen från far i det läget.
Han fattar uppenbarligen inte vinken och jag skulle tro att det tyvärr krävs en barsk man som säger åt honom att backa. Vissa svarar sorgligt nog inte på när kvinnor säger nej av olika anledningar och då är pappor bra att ha.

Att dokumentera och föra dagbok är såklart bra men i slutändan leder det ju knappast någon vart då nästa steg är att kontakta polisen och dom låter nog ärendet vila tills dess att något allvarligare har hänt som motiverar investering av deras resurser.

Ibland känns det rätt bra att vara man som passerat 30 med vandrande hårfäste och bekvämt satt i hullet, lämnandet av telefonnummer eller oro för stalking förvandlas till intetfrågor iom den tillvaron.

Ja precis, jag vet inte vad han heter för när jag tittade på eniro så var hans telefonnummer kopplat till ett namn med ytterligare typ 6 nummer...

Idag har han varit tyst hittills, jag håller tummarna för att han gett upp och kommer inte svara på ett enda sms igen för jag har skrivit klart och tydligt nu att jag inte vill ha kontakt. Det är så svårt för mig att säga ifrån för jag vill alltid vara väluppfostrad och vet inte vad jag kan förvänta mig av andra, hur jag ska bete mig och vad som är rimligt.

Vet därför inte alls hur jag ska hantera att träffa honom för jag måste ju gå förbi det här hörnet och jag vill verkligen inte "ge bort" min vanliga runda pga en kille, det skulle göra hela vardagen mycket krångligare med en massa omvägar och rädsla. Om jag hälsar kanske han blir uppmuntrad, om jag inte hälsar kanske han blir arg. Vet inte alls vad som är bäst. Blir så frustrerad över att han jobbar så pass nära mig.

Som Flatline skriver så verkar det som att han är en person på jobbet men en helt annan när han inte är det. Hur ska man kunna bedöma folk egentligen?

Flatline skrev:Blir ju lätt problematiskt när man träffar folk i serviceyrken iom att man ofta är så annorlunda i sin personlighet och bemötande beroende på om man är på jobbet eller utanför.

Jobbar själv i ett serviceyrke där jag ofta står i butik och har mycket kundkontakt men också åker ut till folk på hembesök för arbete och kunderna skulle nog bli förvånade om dom träffade mig privat.
Nu har jag såklart inte för mig sådana dumheter som där här jubelidioten som du råkade ut för då han tycks vara en tvättäkta stalker, men det är i vart fall en stor skillnad.

Vad gäller hanteringen så hade jag nog accepterat hjälpen från far i det läget.
Han fattar uppenbarligen inte vinken och jag skulle tro att det tyvärr krävs en barsk man som säger åt honom att backa. Vissa svarar sorgligt nog inte på när kvinnor säger nej av olika anledningar och då är pappor bra att ha.

Att dokumentera och föra dagbok är såklart bra men i slutändan leder det ju knappast någon vart då nästa steg är att kontakta polisen och dom låter nog ärendet vila tills dess att något allvarligare har hänt som motiverar investering av deras resurser.

Ibland känns det rätt bra att vara man som passerat 30 med vandrande hårfäste och bekvämt satt i hullet, lämnandet av telefonnummer eller oro för stalking förvandlas till intetfrågor iom den tillvaron.

Ja det är så himla svårt som tjej i relativt ung ålder, jag själv ser mig inte alls som attraktiv men får höra det av andra ibland, även den här killen sa att han velat prata med mig sen första gången han såg mig så jag antar att han gick på utseendet då eftersom vi inte pratat då och inte ens börjat säga hej, för det gjorde vi inte i början utan först när vi insåg att vi sågs flera gånger per dag.

Jag har dock visat upp mina allra fulaste sidor eftersom jag när jag går förbi den här affären i 90% av fallen är osminkad, klädd i mjukisbyxor och ruffsig i håret och släpar runt på tunga matkassar eller går med min hund med en bajspåse i handen. Det var en av dom sakerna jag såg som en fördel hos den här killen, att han inte verkade bry sig om att jag är ful, smutsig, osminkad, klädd i samma kläder dag efter dag och med håret åt alla håll. Att han inte verkade ha några krav på mig att vara fixad och stylad.

Jag ser yngre ut än vad jag är, buden när folk själva antar utan att fråga mig går från 15 år till som mest 20 fast sanningen är den att jag är 29 och blir 30 om två månader.

Vad gäller hur du skall hantera din rutin med vart du går så behöver du ju knappast bry dig.
Är han på jobbet kan han ju inte gärna bara släppa allt och kuta ut för att jävlas med dig, då är det svårt att behålla sitt jobb om man inte kan prioritera.

Hur man skall bedöma folk däremot är ju svårare, ingen vill ju visa sina dåliga sidor när man försöker söka kontakt med någon.
På någon nivå kan man ju tycka att folk bara kunde vara sig själva men samtidigt vet man ju att om man inte håller tillbaka sina brister till att börja med och sedan introducerar dom långsamt för att ge tid till kompromisser så är ju chanserna låga att man kommer någon vart öht.

Att han inte reagerade på dina upplevda brister är nog inte så konstigt, vi män är ganska så enkla och tänker sällan på sådana där saker i allt för stor utsträckning, det är ett av de grymmare skämten spelade på kvinnor att ni lägger enorm tid och pengar på smink och andra produkter allt medan vi män inte riktigt bryr oss.

Du kan ju vara glad för den upplevda ungdomen iaf, mig slutade dom ta leg på när jag handlade på bolaget året innan jag fyllde 20

Kan du inte blocka hans nummer på telefonen? Så slipper du få ångest varje gång det plingar till.

Gå din vanliga runda med hunden, kommer han fram och börjar snacka skit så säg bara: "Nej jag vill inte, lämna mig ifred tack". Det ska räcka med en gång.

Man kan vara trevlig även om man säger nej, det betyder inte att du är ouppfostrad eller dum.


Fortsätter han efter det så får du sparka honom på ballarna, så enkelt är det.

Hur har det gått?

Det är det väl inte nån som minns så här tre år senare.

Jag lämnade ut mitt nummer till en kvinna jag träffade på psykavdelning, hon började ringa flera gånger om dagen i ca 15 år. O t.ex låg jag inne på sjukhuset, så ringer hon till sjukhuset för att fråga vad jag har för strykjärn hemma...

Jag är sån som har svårt för att vara avvisande o säga emot. Men sen träffade jag en flickvän, o då slutade hon ringa, ca 4 år sen.

Jobbig situation.
För husfridens skull har jag undvikit personer som håller till för nära eller på andra ställen man regelbundet besöker.
Vet inte om det går att få fram uppgifter om personen, vet du hur han tar sig till jobbet? Har han bil så kan ju REG-numret säga något, även på Facebook kan man ju hitta info om arbetsplats ibland, numera ska kontantkort vara registrerade så där har man ju också info.
Chefen kanske går på den anställdes linje och då är det fler som kan öka på obehaget, om det är ett familjeföretag till exempel.
Tänker på att det är så nära din bostad.

Bättre sent än aldrig.
Lever personen eller hur hittade ni tråden på nytt?

Alltså har han varit hemma och ringt på din dörr eller har han smygit runt ute i buskarna eller fysiskt eller verbalt trakasserat dig eller andra personer i ditt hushåll eller uppträtt hotfullt? . Tyvärr så är det inte så mycket man kan göra om han inte rent fysiskt eller psykiskt utsatt dig för våld eller trakasserier , det är inte olagligt att ringa till folk eller säga hej till folk på allmän plats och tyvärr är det inte olagligt att vara creepy så länge man bara är creepy och inte gör något av det . Polisen kan inget göra förens ett brott begåtts eller det föreligger skälig brottsmisstanke.

Mitt tips är byt nummer , handla inte i affären där han jobbar , gå inte till ställen där han finns och gå ut med hunden och gör dina rutiner när du vet att han jobbar för han kan ju inte släppa jobbet och jaga efter dig på arbetstid .


Sedan är det lätt att vara efterklok men du skulle sagt nej direkt när han frågade... om du inte vill verka elak så är en bra ursäkt att säga du verkar jättetrevlig men jag har kille eller så säg att du verkar va en super kille men jag är lesbisk .

Många personer förutsätter att när någon ger ut sitt nummer eller tackar ja till att ses så är den personen intresserad av antingen dejting eller sex . Om jag skulle fråga en tjej jag tycker är söt att du kan jag få din Facebook eller ditt nummer eller vill du ses på en promenad med hundarna eller vill du ta en fika på stan och hon tackar ja så har hon någon form av intresse av mig antingen dejting eller One Night stand .

Om man inte vill sända ut den signalen säg nej direkt och om man inte vill va otrevlig skyll på att man har partner och inte är öppen för att träffa andra .

När sådant händer, klä er i surströmmingsindränkta kläder och ställ er nära personen och ha lite fakespya runt munnen och lite grön persilja i munnen så det ser ut som om du håller på att ruttna upp inifrån, och fråga om han märker att det luktar något konstigt, och att folk klagar på din hygien fast du duschar varje skottår, hjälper inte det så vette fan...