Jag är en högutbildad person med asperger som blivit utbränd. Vad jag har förstått av den existerande forskningen om stress och utbrändhet så är huvudåtgärderna för att komma tillbaka intensiv fysisk aktivitet flera gånger i veckan samt vila och andra aktiviteter som man får energi utav.

Mina frågor till er andra är följande:
Finns det någon som har liknande erfarenheter och kommit ur en utbrändhet?
Om så är fallet, hur har vederbörande lyckats komma tillbaka från utbrändheten?

Jag har erfarenhet från depression och kanske lite utbrändhet från när jag studerade.

Läste till livsmedelsagronom och började få problem med stress 2013, samma år skrev jag även mitt kandidatarbete och lyckades klara det trots att livet i stort var kaos då och jag hade en del problem med att komma till ro, hade ännu ingen diagnos då. Efter kanditatarbetet var klart kändes det som hjärnan var helt tom och kunde inte koncentrera mig alls, var också lättirriterad och hade mycket ångest. Kort sagt hade svårt att koppla av samtidigt som man kände sig helt tom på energi (kanske inte helt men alla fall i hjärnan).
Då sattes jag upp på psykiatrin för att utreda för om jag hade en diagnos (min pappas fru trodde nämligen på asperger eller något liknande och det var ganska upplyftande när hon pratade om vilka problem man kan ha då).

Utredningen dröjde på tiden och jag sökte jobb på kyrkogård (skogskyrkogården) och fick det, kände mig fortfarande trött och spänd, men ville ändå jobba.
När anställningen nästan var slut blev jag inlagd pga bråk hemma och svårt att hantera min ilska och efter det fick jag mer kontinuerliga samtal med en behandlare och den avdelningen (var inlagd 3-4 dagar) jag började gå till gjorde även så jag fick göra en neuropsykiatrisk utredning snabbare. Så 2015 fick jag mina diagnoser Asperger ocg ADD fick dock aldrig ej någon utmattningsdiagnos, men kände mig som sagt ändå lite utmattad, men kanske inte var av det värsta slaget.
Det var en jobbig period då, men började läsa i lite böcker om Asperger bland annat "Asperger i vardagen" eller vad den hette och det fick mig att få förståelse för mina problem jag upplevt och jag kunde lite lättare komma till ro genom att få mer förståelse för ens problem.

Sen bestämde jag mig för att läsa en kurs på universitetet (en kurs jag 2013 hoppade av) och det gick ganska bra, började må lite bättre som sagt.

Sen tyckte psykiatrin att jag inte var i form för att studera så jag tog en paus 2016 och vart sjukskriven igen (blev sjukskriven efter min anställning på skogskyrkogården också). Då kände jag mig nere och började också medicinera med sertrone, började även träna kung fu och fick en ny psykolog då jag skulle byta avdelning till hagsätra. Han rekommenderade mig att börja löpträna så jag gjorde det och började få lite effekt av bättre kondition och möjligen lite mer energi. Mådde inte så bra häller av att bara gå hemma hela dagarna, fick mer ångest och rastlöshet. Fick då möjligheten att börja gå till en daglig verksamhet i maj 2016.
Då fick jag äntligen mer att göra på dagarna och fick träffa folk.
Där är jag idag ett år senare, har även fortsatt med kung fu och löpträning.

Men det jag kan säga också är om man är utbränd är att man måste och ska vila för det är ju det som ger den största återhämtningen.

På youtube finns en tjej som heter Isabel Boltenstrern som drabbades av utbränt och har gjort flera videos om hennes erfarenheter om sin utmattning, och jag tycker det har varit väldigt bra att lyssna på.
För även om aktivitet ska vara bra så orkar man ju inte alla dagar aktivera sig.
Man måste också aktivera sig i sin egen takt och låta det ta den tid det tar att bli frisk, jag har fått lära mig det efter att ha försökt komma ur min depression och må bättre fort, det lönar sig ofta inte i längden.

Så fysisk aktivitet är skitbra, men ska utföras efter egen förmåga och ork.

Mina erfenheter och syn på saken.

Är inte utbrändhet helt enkelt fråga om depression, men man kanske ville hitta ett annat namn för att få det att låta bättre, för deprimerad det blev bara svagsinta och hopplösa. Förr kallade man det för "mjältsjuka" om greven i byn vart deprimerad, för det var det ju bara drängar och bönder som blev.

Ett kraftigt miljöombyte kan vara ett sätt komma ifrån sina demoner och dåliga tankar, kanske bo på landet en tid, jobba i jordbruk eller dyl. Ibland söker dom folk på fjällstationer och där vet jag folk som flytt storstadslivet för att "finna sig själv" som de brukar kalla det och faktiskt mått bättre sedan...

antonius skrev:Är inte utbrändhet helt enkelt fråga om depression..

Nja, det verkar inte så. På senare tid har forskning visat att utbrändhet resulterar i permanenta skador på hjärnan som bland annat påverkar det kognitiva. Visst kan en depression också vara skadlig på liknande sätt men då tycks det handla om långvariga eller ofta återkommande depressioner. Vid utbrändhet har skadan uppstått redan innan du sitter som ett frimärke i väggen.
Det kan möjligen också vara anledningen till att det idag benämns som utmattningssyndrom och inte utmattningsdepression som tidigare.

En annan skillnad är att antidepressiva preparat inte tycks ha effekt när det handlar om utmattning - något jag önskar att de hade listat ut redan när jag krashade.

Vid utbrändhet kan det bli kortisolbrist:

asperger-och-kortisolbrist-t9244.html

obehandlad-asperger-utbranda-binjurar-t15213.html

Andra trådar om utbrändhet:

utbrandhet-vid-npf-omrostning-t17543.html

aspergers-syndrom-och-utbrandhet-t3534.html

utbrand-orkar-inte-jobba-heltid-t43115.html

Får tacka för bra och insiktsfulla svar. Vad jag vet så "krymper" hjärnan vid en utbrändhet, o andra sidan kan den läka tillbaka om man sköter sig. Fast jag vet att min stresstolerans kommer att vara nedsatt även efter att jag har kommit tillbaka från utbrändheten.

Mer om mig så kan det sägas att jag är inne på mitt första år av utbrändhet. För ett halvår sedan kände jag mig betydligt bättre och försökte skynda mig in i en praktik, vilket ledde till ett antal bakslag. Att gå för fort fram är något som man får se upp med. Efter dessa bakslag har jag satt upp flera fysiska träningsmål och ett aktivitetsschema som ständigt uppdateras veckovis. Sedan har jag satt upp en lång lista med intellektuella delmål som måste vara uppfyllda innan det överhuvudtaget blir tal om praktik igen. Dessa inkluderar saker som att exempelvis kunna läsa flera kapitel i en skönlitterär bok samt kunna arbeta i Excel i olika utsträckning och läsa o sammanfatta studielitteratur. Hur lång tid detta kommer att ta vet jag inte och det vill jag inte spekulera i. I nuet klarar jag av att läsa tidningar och sova utan sömnmedicin, vilket får ses som framsteg den senaste tiden.

Att jag har blivit utbränd kan för övrigt till stor del förklaras av problem som varit relaterade till min asperger (fick min diagnos rätt nyligen). Hoppas för övrigt att andra kan ha nytta av det som skrivits hittills i denna tråd.

Min man har varit och är utbränd. Han klarade sig ur sin förra utbrändhet (man är ju extra känslig att "åka dit" när man väl haft det) med meditation varje dag (minst 2 tillfällen oftast minst 1h/gång), lätt träning (då han noga lyssnade på kroppen, sa kroppen emot var det ingen träning), minst ett avsnitt av dhamma talks av Ajahn Brahm, vila, att vara ute i naturen och så mycket komedi och liknande som möjligt.

Meditation och lätt träning är visst det enda som kan läka en utbränd hjärna. Det är däremot bara vad min man berättat åt mig, jag har inte läst studierna själv (men han har läst studierna inte läst någon tidningsartikel eller liknande).

Edit: Jag kan tillägga att både han och jag är utbrända nu, jag mediterar inte lika ofta som jag "borde" men här har jag haft jättesvårt att meditera så jag satsar på tex yoga, avslappning, skogspromenader osv till vi flyttar hem igen (bara ca 3 veckor bort så jag klarar det).

tahlia skrev:

antonius skrev:Är inte utbrändhet helt enkelt fråga om depression..

Nja, det verkar inte så. På senare tid har forskning visat att utbrändhet resulterar i permanenta skador på hjärnan som bland annat påverkar det kognitiva. Visst kan en depression också vara skadlig på liknande sätt men då tycks det handla om långvariga eller ofta återkommande depressioner. Vid utbrändhet har skadan uppstått redan innan du sitter som ett frimärke i väggen.
Det kan möjligen också vara anledningen till att det idag benämns som utmattningssyndrom och inte utmattningsdepression som tidigare.

En annan skillnad är att antidepressiva preparat inte tycks ha effekt när det handlar om utmattning - något jag önskar att de hade listat ut redan när jag krashade.

Då kanske jag hade mer form av vanlig depression, men kände att min hjärna var helt ur balans direkt efter.
Så vad man kallar det är nog upp till en själv fick då aldrig någon utmattningsdiagnos utan det var mer asperger,add o depression.

Appollo30 skrev:Får tacka för bra och insiktsfulla svar. Vad jag vet så "krymper" hjärnan vid en utbrändhet, o andra sidan kan den läka tillbaka om man sköter sig. Fast jag vet att min stresstolerans kommer att vara nedsatt även efter att jag har kommit tillbaka från utbrändheten.

Mer om mig så kan det sägas att jag är inne på mitt första år av utbrändhet. För ett halvår sedan kände jag mig betydligt bättre och försökte skynda mig in i en praktik, vilket ledde till ett antal bakslag. Att gå för fort fram är något som man får se upp med. Efter dessa bakslag har jag satt upp flera fysiska träningsmål och ett aktivitetsschema som ständigt uppdateras veckovis. Sedan har jag satt upp en lång lista med intellektuella delmål som måste vara uppfyllda innan det överhuvudtaget blir tal om praktik igen. Dessa inkluderar saker som att exempelvis kunna läsa flera kapitel i en skönlitterär bok samt kunna arbeta i Excel i olika utsträckning och läsa o sammanfatta studielitteratur. Hur lång tid detta kommer att ta vet jag inte och det vill jag inte spekulera i. I nuet klarar jag av att läsa tidningar och sova utan sömnmedicin, vilket får ses som framsteg den senaste tiden.

Att jag har blivit utbränd kan för övrigt till stor del förklaras av problem som varit relaterade till min asperger (fick min diagnos rätt nyligen). Hoppas för övrigt att andra kan ha nytta av det som skrivits hittills i denna tråd.

Det låter som rätt kloka saker du satt upp, kan inte nog betona vikten av att faktiskt vila när man är utbränd.
Jag tror ju också att min asperger lett till en del av mina problem när jag pluggade o jobbade.
Och ju mer man läser om sin diagnos så kan man få en större förståelse till varför man hamnat där man hamnat idag har hjälpt mig. Samt att inte trycka undan sina känslor. Det gäller att lyssna på sig själv hur mycket man orkar etc.

Angående att läsa böcker så har jag också lite problem med det men börjar bli bättre kan också bero på att jag har ADD att jag har svårt att få ro i kroppen. Så där behövet du nog inte ha så höga krav att du vill ha som mål att kunna läsa flera kapitel kanske du inte är en person som gillar att läsa? Jag har själv broThats lite med det och det blir inte bra om man försöker tvinga sig till att läsa, kanske bara lite grann. För mig brukar det ta ett tag att läsa ut böcker men det är som sagt individuellt hur mycket man känner att man vill lägga på att läsa bÖcker.

rapchic skrev:Min man har varit och är utbränd. Han klarade sig ur sin förra utbrändhet (man är ju extra känslig att "åka dit" när man väl haft det) med meditation varje dag (minst 2 tillfällen oftast minst 1h/gång), lätt träning (då han noga lyssnade på kroppen, sa kroppen emot var det ingen träning), minst ett avsnitt av dhamma talks av Ajahn Brahm, vila, att vara ute i naturen och så mycket komedi och liknande som möjligt.

Meditation och lätt träning är visst det enda som kan läka en utbränd hjärna. Det är däremot bara vad min man berättat åt mig, jag har inte läst studierna själv (men han har läst studierna inte läst någon tidningsartikel eller liknande).

Edit: Jag kan tillägga att både han och jag är utbrända nu, jag mediterar inte lika ofta som jag "borde" men här har jag haft jättesvårt att meditera så jag satsar på tex yoga, avslappning, skogspromenader osv till vi flyttar hem igen (bara ca 3 veckor bort så jag klarar det).

Ajahn Brahm är en mycket bra och insiktsfull munk så det kan verkligen rekommenderas att lyssna på honom
Tror också att man kan läka genom meditation och träning. Samt att lyssna på sin kropp och inte köra på när kroppen säger ifrån. Sen tar ju utbrändhet tid att bli frisk ifrån så det är bra om man kan acceptera det.
Tror inte på att man ska tvinga sig till att meditera men det är som sagt bra att göra ibland.

Till Fretshi:

Rörande läsandet så hade jag en period innan alla bakslag som jag kunde läsa böcker. För mig är läsning rätt viktigt och i normala fall kan jag sträckläsa exempelvis rysk världslitteratur och vetenskapliga publikationer. Tror just att min goda koncentrationsförmåga är en av de fördelar som min asperger har medfört (tycker generellt sett annars inte att min asperger medfört positiva saker). Så jag ser den dag då jag kan börja läsa skönlitterära böcker som en milstolpe i min väg mot att komma tillbaka igen. Då kan jag få tiden att rinna iväg samtidigt som det erbjuder en form av sysselsättning både dag och kvällstid på vägen till ett normalfungerande liv (ska tilläggas att jag har andra saker att göra också).

Okej då är ju läsning bra för dig jag däremot har nästan alltid haft svårt för att läsa även om det kan vara skönt ibland.

En intressant och lärorikt tråd, jag är tacksam för TS som har skapat den otroliga iden, jag vet att det finns andra liknande förgående tråd till skillnad från dom hetaste trådar där söka flickvän/pojkvän är viktigast!

Jag är också utbränd och sjukskriven sen två år tillbaka. Jag tycker det låter rätt med att hälsan är viktigast, inte partner är lösningen till att må bra i livet. För hur ska din partner ta hand om dig när du är deppig?

Vi måste lära oss att lyfta oss själva. Jag kan inte meditera som ni gör, däremot min meditation är spela tv-spel, teckna, spela gitarr, lyssna på dubstep.

Jag har också svårt att lyssna på min egen kropp, så jag är också nybörjare och lära mig att lyssna var gränsen går och köra allt i snigelfart och inte på folkets krav. Det är lätt att falla in i fällan när man befinner i ett samhälle där det finns så mycket oskrivna regler bland normen som vi aspergers har svårt att förstå. Som skaffa familj så ska alla skaffa, men inte alla förstår och inte är ett krav.

Alla aspergers är olika, för er flesta som vill söka efter partner för att uppfylla er glädje i livet, ni har fri vilja att göra det. Jag däremot väljer en annan väg, min kropp och hälsa är viktigast, och när man mår bra så följer sen alla bitar automatiskt ihopa. Det gäller att hitta en väg som fungera för sig själv bäst och inte på andras villkor.

Och inte gör allting förhastad utan i din egen takt, snigelfart och lite i taget. Och belöna dig själv med en fet hamburgare varje fredag.

Av egen erfarenhet så är lätt fysisk aktivitet, socialt umgänge, en lättare sysselsättning väldigt viktigt.
Promenader i skoglig miljö är bra.

När det gäller mat:

Omega 3, minst 0,5 kg grönsaker och frukt, D-vitamin på vintern.

Håller med dig Wolf om att när man börjar må bätre så kommer vilja att träffa partner tillbaka. Just nu känner jag att jag har för mycket problem med mig själv för att skaffa en partner och är inte i nuläget sugen på det. Dock när man mår bättre brukar de känslorna komma automatiskt.

Jag går till botten med det som orsakat utbrändheten. Gräver i vanor, förhållningssätt, beteenden som inte är hållbara i längden (och därför destruktiva) och försöker hitta nya, Flintaanpassade. Det är svårt men går framåt. Bara för att jag vet vad och hur jag borde förändra saker i teorin är det inte alltid så lätt att omsätta det i praktiken. Har hjälp av psykolog.

Försöker återhämta mig från en rejäl utbrändhet. Så pass att jag i princip sov de tre första månaderna, inte kunde läsa ens en tidningsartikel på ett år och inte kunde titta på en dokumentär på tv utan att behöva använda Play-tjänsten för att spola tillbaka var 20e minut för att hjärnan inte kunde ta in mer vid tillfället.

Tetris fick mig tillbaka till läsandet igen (läst på masternivå på universitet tidigare). Öva musik, sång, fiol och flöjt hjälper mycket för mig. Läsa (måste fortfarande hålla det på en för mig relativt låg nivå), har börjat skriva lite, lyssna på klassisk musik, promenader, mat som är lagad från grunden och så fri från tillsatser som möjligt och framför allt sömn.

vofff skrev: Det gäller att hitta en väg som fungera för sig själv bäst och inte på andras villkor.

Och inte gör allting förhastad utan i din egen takt, snigelfart och lite i taget. Och belöna dig själv med en fet hamburgare varje fredag.

+1

En aspekt till av det hela är hur man förhindrar att man råkar ut för bakslag eller att man får återfall i utbrändhet när man väl känner sig "frisk".

Hur tänker ni kring detta?

För egen del råkade jag ut för ett antal bakslag (dvs. blev sämre) för ett antal månader sedan. Detta tror jag berodde på att jag överskattade mitt mående och gick för fort fram genom att börja söka efter praktik alldeles för tidigt. Nu har jag insett att jag måste köra med stora säkerhetsmarginaler innan jag tar ett nästa steg, vilket jag har börjat göra genom att sätta upp delmål som måste vara uppfyllda innan jag börjar ta steg mot arbetslivet (vilket jag för övrigt nämnde tidigare).

Men även när jag väl kommer tillbaka på banan så måste jag vara ytterst försiktig. Jag tänker här att jag senare , när jag jag är mogen för det, bör inleda praktik på kraftigt reducerad arbetstid samt vara ytterst noga med att kunna sätta gränser gentemot mig själv och gentemot andra, exempelvis inte ta på sig mer än vad som känns rätt (lyssna inåt). Det innebär också att jag då långsamt ökar på arbetstiden och inte går för fort fram med det. Fokus bör som sagt var ligga på vägen till målet snarare än på målet i sig.

Allt som krånglar i vardagen tär och tillslut reagerar vi sunt på den kroniska överbelastning vi inte sällan lever med och blir sjuka.

Det som NT ser som en lugn dag eller vecka kan vara motsatsen för en del av oss.
T ex om det man gör inte går per automatik. Att spela normal för att få behålla relationer och jobb är inte sällan inte hållbart i längden. Att leva för andra och inte för en själv. Att överanpasssa sig till sjukdom.

Uppsägning, dödsfall, sjukdomar och andra normala påfrestningar i livet blir extra påfrestande vid t ex AST eftersom många av oss ofta redan till vardags lever med hög stress.

Upplever ni att det är konsekvenser av funktionsnedsättningarna som orsakat utmattningssyndromet hos er?

Jag upplever nog att det är konsekvenserna av min funktionsnedsättning som orsakat en del problem för mig.
Ju mer jag lär mig om mina hinder och mig själv desto lättare blir det att acceptera sig själv som den man är.

Apollo träffade en person med Aspersger som jobbar 3 timmar i veckan och brukar vara helt slut efter sina arbetspass dock sa han att det blir bättre och bättre och han sa också att när han kände sig mogen för att öka i tid så skulle han vänta lite till.
Så kanske det inte är för alla, men kan vara bra att ta detl ugnt även när man känner att man vill öka på sin arbetstid.

Tror också det är lätt hänt att man får bakslag då man ofta vill tillbaka ganska fort (varierar i och för sig från person till person, men ofta tror jag att de flesta är ganska plikttrogna och vill vara tillbaka på arbetsmarknaden så fort som möjligt).

Så som jag upplever det är många med AS inte utbrända pga yrkesarbete (om bara 10-15% är ute på öppna arbetsmarknaden inklusive lönebidragsanställda) - utan snarare av att försöka få kontroll över vardagen och av att få den att fungera. Där en strävan av att nå och få arbete på öppna arbetsmarkanden är inkluderad för en hel del. Vissa blir utbrända på Dagliga Verksamheter, efter universitetsexamen eller av att organisera sitt liv som sjukskriven med allt vad det kan innebära, t ex "kommunikationsproblem" med myndigheter man kan vara beroende av för sin fysiska och psykiska överlevnad.

Intressant läsning i Läkartidningen.

Överläkaren Maria minns nästan ingenting av 2013. Under åtta månader var hon inlagd på Erstas psykiatriska klinik med diagnosen utmattningssyndrom.
»För mig är det ohyggligt skamfyllt. Bara ordet utmattning andas svaghet! Det låter som en latmask som inte skärper sig«.

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/N ... urk-soppa/

Selma skrev:Intressant läsning i Läkartidningen.

Överläkaren Maria minns nästan ingenting av 2013. Under åtta månader var hon inlagd på Erstas psykiatriska klinik med diagnosen utmattningssyndrom.
»För mig är det ohyggligt skamfyllt. Bara ordet utmattning andas svaghet! Det låter som en latmask som inte skärper sig«.

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/N ... urk-soppa/

Oj stackars henne, hon måste verkligen ha varit illa däran.