Nån annan som har problem med det ?
Har egentligen problem med att tiden går överhuvud taget och har alltid haft. Allt ska vara exakt samma hela tiden !

Enda sen liten minns jag hur förvirrad jag blev varje "gång" jag blev äldre då perceptionen förändrades relaterat till världen omkring mig. Kompisar jag lekt med innan kändes plötsligt främmande på något sätt eller inte som förr och jag kunde inte förstå varför. Det hände hela uppväxten men märktes speciellt sen när kompisar började festa och skaffa flickvänner, köra moppe osv. Efter ett tag hade man inga kompisar kvar och så förblev det.

Alla andra började ta sig vidare i livet men jag var kvar. Jag har aldrig kunnat identifiera eller relatera ens till att vara i övre ungdomen och verkligen inte vuxen även om jag förstår hur världen och livet fungerar. Alla andra verkar naturligt vilja gå vidare i livet men för mig är det som hela mitt väsen stretar emot allt det kan. Det är som att försöka pressa ihop två magneter med samma pol. Det går att närma sig om man pressar allt man har men tillslut orkar man inte och dom skjuter ifrån varandra som dom naturligt gör.

Jag har såklart försökt med jobb och det har funkat i perioder ibland ganska länge men kraschar tillslut.
Då blir det oftast reset och jag är barn igen. Tittar på gamla tv serier, spelar gamla spel och gör sådant jag gjorde som liten. Det är det enda som får mig glad.

Alla 100-tals filmer och serier jag har är 80-90tal. Kollar inte ens på nytt då det inte finns nån emotionell koppling till nuet alls.

Nån annan som mig ?

Mammaspojke skrev:Nån annan som mig ?

Jag uppfattar det som att det inte finns några vuxna, utan mer eller mindre utvecklade barn, som försöker spela vuxna.

nomemorytoday skrev:

Mammaspojke skrev:Nån annan som mig ?

Jag uppfattar det som att det inte finns några vuxna, utan mer eller mindre utvecklade barn, som försöker spela vuxna.

I feel inclined to agree wholeheartedly!

Känner definitivt igen det men inte så extremt att jag behöver gå tillbaka till saker från tidigare årtionden när det går dåligt utan mer till samma gamla trygga intressen som gett 1000-tals timmar av nöje redan. Intressen som också långsamt skiftar. Det som förundrar mest är väl hur människor tycks hitta glädjeämnen så lätt i allt möjligt smått och stort och fortsätter vada igenom nya saker hela tiden utan att stanna för reflektion nästan alls. Hur förankrar människor alls sina upplevelser i sig själva kan jag undra. Det där snabba funkar inte så bra för mig.

Låter som mig. Min peak var runt 11-14 års åldern, jag vet att det låter tragiskt. Man har ju förstått att man uppfattas som en total loser om man träffar en gammal klasskompis sedan 9:an och börjar tala om hur man röjde på den tiden. Men ärligt så lever jag på de minnena då det var den bästa tiden. Maten smakade liksom bättre, man var gladare, man hade framtidshopp, tjejerna var inte lika förståndsmässigt utvecklade och kunde se hur annorlunda man verkligen var och man var genuint nyfiken på saker och ting.

Nu har jag även förstått att de som gör lumpen ofta målar upp den relativa hårda tiden i endast positiva ordalag, men 6-9:an var verkligen bra år. Jag hade mina asperger svårigheter även då, men då kraven var lägre var det inte lika tydligt. Dessutom så är barn extremt duktiga på att leva i nuet och att ta tillvara på livet. Det är oerhört tragiskt att man med åren blir mera likgiltig, cynisk, tappar fantasi och allt annat som hör vuxenlivet till. Det finns givetvis fördelar med att vara vuxen också, men det vore najs att få andningshål från vuxenlivets grå vardag.

Man kan växa upp olika fort, somliga kanske aldrig, så kallade ung gubbar/gummor. Men en del när de fått barn, så faller de tillbaka lite och blir lite som barn på nytt. Men det är kanske ingen aspiegrej. Ofta är det så att man kanske har kompisar som är yngre än en själv, men ofta också äldre. Är förstås kopplat till ens begåvningsprofil.

Något jag kan känna igen på mig själv är detta med förändringar och oönskade överraskningar, något jag klarar allt sämre med stigande ålder. Har så klart ofta att gör med att förändringar, varit lika med försämringar. Är väl en dystopisk jävel...

Jag avser aldrig att bli vuxen. Det är så tråkigt.

RainBowChild skrev:

nomemorytoday skrev:

Mammaspojke skrev:Nån annan som mig ?

Jag uppfattar det som att det inte finns några vuxna, utan mer eller mindre utvecklade barn, som försöker spela vuxna.

I feel inclined to agree wholeheartedly!

En vuxen som beter sig som ett barn kan vara rolig ett tag. Det blir dock tröttsamt.
Det är inte bara det att vi måste stå ut med deras skämt. En person med Peter Pan-syndromet vet inte hur man växer upp och mognar och de kommer aldrig förbi barndomens egocentriska, narcissistiska och omogna fas.
https://utforskasinnet.se/peter-pan-syn ... vaxer-upp/

Moderator Alien: Ingår i detta påpekande, se post1513541.html#p1513541

KrigarSjäl skrev:

RainBowChild skrev:

nomemorytoday skrev:Jag uppfattar det som att det inte finns några vuxna, utan mer eller mindre utvecklade barn, som försöker spela vuxna.

I feel inclined to agree wholeheartedly!

En vuxen som beter sig som ett barn kan vara rolig ett tag. Det blir dock tröttsamt.
Det är inte bara det att vi måste stå ut med deras skämt. En person med Peter Pan-syndromet vet inte hur man växer upp och mognar och de kommer aldrig förbi barndomens egocentriska, narcissistiska och omogna fas.
https://utforskasinnet.se/peter-pan-syn ... vaxer-upp/

Nja... det kanske inte var riktigt så jag menade.

Peter-Pan syndromet låter märkligt. Har nog inget med aspies att göra. Låter mer som en NT-psykopat.

Nja, känner inte igen mig i TS direkt.

Men visst finns det bitar i mig som inte är riktigt vuxna - beroende på hur man definierar vuxenhet, förvisso.

En del vill jag aldrig ska försvinna.
Som t.ex. förmågan att handlöst kunna kasta mig in i att rota i en ny musikstil, så att jag glömmer tid och rum i veckor. Skafferiet ekar tomt och dammråttorna växer.
Så gör man bara inte som medelålders kvinna, om man har minsta ambition att bli tagen på allvar
(Intressant nog är jag den enda kvinnan i tråden, så här långt - hmm, slump eller samband? )

En del som jag räknar som vuxet tar jag däremot emot med öppna armar.
"Vuxna människor får göra vad de vill, så länge de inte skadar nån annan" är en livsfilosofi som kräver långt mer eftertanke än man kanske först tänker på, jag hoppas bli bättre på att förstå alla aspekterna av det alltefter.

Känner igen mig till viss del. Tror aspergare lätt fastnar i en ålder om de inte utsätta för socialt stimuli, och ansvar. Många bor säkert hemma långt upp i åldrarna och har aldrig haft vare sig jobb eller förhållande. Det bästa man kan göra är att göra drastiska förändringar om man vill utvecklas.

Jag (medelålders, sent diagnosticerad) känner inte igen mig i någon vilja att återgå till barndomen/ungdomen (bortsett från en del musik och TV-serier, men det är ju för att det var bättre förr ).

Däremot kommer jag ihåg att jag inte hängde med, inte begrep vad som hände någonstans kring början av tonåren och framåt, när alla villkor för det sociala ändrades. I efterhand ser jag att jag utvecklades väldigt mycket långsammare än mina jämnåriga, och det blev tydligt just i puberteten och framåt.

Men det har alltså gått långsammare än "normalt" för mig. Jag har inte fastnat i utvecklingen, utan tar bara mer tid på mig. Jag är nog i den "normala" 30-årsåldern nu, mentalt...

KrigarSjäl skrev:

RainBowChild skrev:

nomemorytoday skrev:Jag uppfattar det som att det inte finns några vuxna, utan mer eller mindre utvecklade barn, som försöker spela vuxna.

I feel inclined to agree wholeheartedly!

En vuxen som beter sig som ett barn kan vara rolig ett tag. Det blir dock tröttsamt.
Det är inte bara det att vi måste stå ut med deras skämt. En person med Peter Pan-syndromet vet inte hur man växer upp och mognar och de kommer aldrig förbi barndomens egocentriska, narcissistiska och omogna fas.
https://utforskasinnet.se/peter-pan-syn ... vaxer-upp/

Kan iof känna igen vissa bitar av detta men det är inget val. Hade samma problem nu som när jag var 5år och då var man inte ens medveten om mycket. Det är ångesten och den personlighet man har som styr. Den är extremt kraftig och kräver enormt mycket energi för att stå emot vilket bara går i vissa perioder. Blir den tillräckligt stark kraschar = sjukskriven.

Jag försöker bli vuxen men måste då gå emot min personlighet vilket gör att jag då måste försöka ignorera känslor men då blir jag också mer robotlik ock okänslig mot andra. Jag kan inte var både ock ! Antingen känslosam / barn eller vuxen = robot.

Kan inte tänka mig det är så för alla. Har ingen körkort, aldrig flickvän. Gå på dejt är nog bland det mest ångestfyllda som finns. Är iof inte så gammal ännu, bara närmare 40. Livet kan vända

Smoyy skrev:Känner igen mig till viss del. Tror aspergare lätt fastnar i en ålder om de inte utsätta för socialt stimuli, och ansvar. Många bor säkert hemma långt upp i åldrarna och har aldrig haft vare sig jobb eller förhållande. Det bästa man kan göra är att göra drastiska förändringar om man vill utvecklas.

Problemet är att jag alltid haft extremt negativa ångestskapande känslor kopplade till det mesta i livet. Har starka minnen redan som 5-6 åldern. Jag tyckte redan då att det inte stod rätt till. Varför fick jag dessa känslor, det var inte logiskt men dom försvann aldrig även om jag utsatt mig i viss grad. Har alltid haft känslan att jag måste fly.
Ett rådjur flyr när den ser fara för att det är inbyggt, så är det för mig. Den är djupt rotat i min personlighet.

Jag har funderat på att leva som eremit som dom gör i Alaska eller nått men det skulle inte vara sjysst mot familjemedlemmar direkt då man förmodligen skulle dö om inte annat även om jag ibland ser fram emot det.

Att inte att ha hamnat i typiskt NT-beteende med statusjakt och sånt är nog inte att ha fastnat i utvecklingen. Det är mer att ha insett att sådant är betydelselöst. Ansvar vet jag inte var det kommer in. Jag har inget ansvar för att bli en NT. Speciellt så är ju folk i min ålder extremt tråkiga och väntar bara på barnbarn och vill resa kors och tvärs innan de hamnar i graven. Att leva ett sådant liv låter inget vidare.

Så, nej, jag har inte fastnat i någon utveckling, utan utvecklas på mitt eget sätt. Jag kan gilla en hel massa barnsligt beteende, men jag vill definitivt inte bli barn på nytt med skola och allt sånt.

Smoyy skrev:Det bästa man kan göra är att göra drastiska förändringar om man vill utvecklas.

Kloka ord, och de stämmer när man är tvungen att lära sig nya saker, då det är viktigt att mer eller mindre ständigt ligga utanför sin comfortzone, lagom ovis. Dock i mitt fall stämmer inte det in när det gäller t.ex. den sociala biten i samhället och/eller när man förväntas agera utifrån och gentemot gemene man på gatan.

Det blir fel mer än hälften av gångerna. När jag var yngre även en del dåliga "konflikter" trots att jag aldrig vill eller tänker ont om någon. Den delen av mig kommer nog aldrig bli bättre bara för att jag utsätter mig mer för drastiska förändringar, tror jag. Då hade det redan skett, eftersom jag redan hamnar i konstiga situationer (Andra personers snabba förbedömningar kanske spelar in här också).

ankhh skrev:Men det har alltså gått långsammare än "normalt" för mig.

Samma lika.

rdos skrev:Att inte att ha hamnat i typiskt NT-beteende med statusjakt och sånt är nog inte att ha fastnat i utvecklingen. Det är mer att ha insett att sådant är betydelselöst. Ansvar vet jag inte var det kommer in. Jag har inget ansvar för att bli en NT. Speciellt så är ju folk i min ålder extremt tråkiga och väntar bara på barnbarn och vill resa kors och tvärs innan de hamnar i graven. Att leva ett sådant liv låter inget vidare.

Så, nej, jag har inte fastnat i någon utveckling, utan utvecklas på mitt eget sätt. Jag kan gilla en hel massa barnsligt beteende, men jag vill definitivt inte bli barn på nytt med skola och allt sånt.

+1

rdos skrev:Att inte att ha hamnat i typiskt NT-beteende med statusjakt och sånt är nog inte att ha fastnat i utvecklingen. Det är mer att ha insett att sådant är betydelselöst. Ansvar vet jag inte var det kommer in. Jag har inget ansvar för att bli en NT. Speciellt så är ju folk i min ålder extremt tråkiga och väntar bara på barnbarn och vill resa kors och tvärs innan de hamnar i graven. Att leva ett sådant liv låter inget vidare.

Så, nej, jag har inte fastnat i någon utveckling, utan utvecklas på mitt eget sätt. Jag kan gilla en hel massa barnsligt beteende, men jag vill definitivt inte bli barn på nytt med skola och allt sånt.

Jep!

ankhh skrev:Jag (medelålders, sent diagnosticerad) känner inte igen mig i någon vilja att återgå till barndomen/ungdomen (bortsett från en del musik och TV-serier, men det är ju för att det var bättre förr ).

Däremot kommer jag ihåg att jag inte hängde med, inte begrep vad som hände någonstans kring början av tonåren och framåt, när alla villkor för det sociala ändrades. I efterhand ser jag att jag utvecklades väldigt mycket långsammare än mina jämnåriga, och det blev tydligt just i puberteten och framåt.

Men det har alltså gått långsammare än "normalt" för mig. Jag har inte fastnat i utvecklingen, utan tar bara mer tid på mig. Jag är nog i den "normala" 30-årsåldern nu, mentalt...

Åh, en till kvinna

Om du känner för att utveckla, så läser jag gärna.
Hur är den "30-årsålder" du befinner dig i, t.ex?

Jag föredrar nog 30-årsåldern med + uppblandad med lite tonår och barnsligheter.

rdos skrev:Jag föredrar nog 30-årsåldern med + uppblandad med lite tonår och barnsligheter.

Det går inte, är du inte vuxen hela tiden så kan du aldrig vara mogen.

Om man ska gå efter logiken här på forumet.

Själv kan jag inte minnas en tid då jag kände mig som ett barn.

rdos skrev:Jag föredrar nog 30-årsåldern med + uppblandad med lite tonår och barnsligheter.

Föredrar? Menar du att du kan välja hur gammal du känner dig?

Det kan inte jag. Känner inte att jag har nån bestämd ålder heller, eller snarare att jag har några olika samtidigt, nånstans mellan 15 och 150, typ.

Fabela skrev:

rdos skrev:Jag föredrar nog 30-årsåldern med + uppblandad med lite tonår och barnsligheter.

Föredrar? Menar du att du kan välja hur gammal du känner dig?

Det kan inte jag. Känner inte att jag har nån bestämd ålder heller, eller snarare att jag har några olika samtidigt, nånstans mellan 15 och 150, typ.

Jag brukar använda faktorn 0.55. Den har passat länge nu.