Har ni lärt er att förlåta? Visst är det svårt... hur gör man...

Jag tänker att ett äkta förlåtande i grund och botten bygger på förståelse, och/eller på medkänsla för individen/individerna.

Micke skrev:Jag tänker att ett äkta förlåtande i grund och botten bygger på förståelse

Så man kan inte förlåta om man inte kan förstå? Är inte vi människor lite för dumma för att förstå allt? Och riktigt hemska saker/handligar är ju ännu svårare att förstå.

Karamell skrev:

Micke skrev:Jag tänker att ett äkta förlåtande i grund och botten bygger på förståelse

Så man kan inte förlåta om man inte kan förstå? Är inte vi människor lite för dumma för att förstå allt? Och riktigt hemska saker/handligar är ju ännu svårare att förstå.

Nu klippte du ju bort halva meningen. Man kan alltså även förlåta på ett äkta vis pga medkänsla.

Och sen kan man ju förlåta på en inte lika äkta nivå, t ex om man enbart förlåter någon för sin egna skull för att man själv skall kunna gå vidare. Eller för att man har lärt sig att man skall förlåta. För att nämna några exempel.

Och sen kan man ju inte alltid förstå allt nej, då man inte alltid känner till allt som har spelat in.

Men jag tror att det går att ha en djupare förståelse av verkligheten som kan bidra till en förlåtande attityd, t ex insikten om människans ofullkomliga natur vilken predestinerar oss till att handla oförnuftigt och rent av elakt under vissa omständigheter. Man kan tro på karma och/eller en högre makt som skipar rättvisa, och man kan förstå att vi alla ser på saker på olika vis och har olika ideal och drivkrafter. Bara för att nämna lite utav sådant som en djupare förståelse (eller villfarelse) kan innefatta.

Förlåta är en utav kristendomens läror, själv är jag inte troende.

Tänkte just på det där med olika "genrer" för förlåtelse.
Har själv haft en dust med begreppet, försökt förstå vad förlåtelse ens handlar om, egentligen. Som ateist fick jag inte ut särskilt mycket av att läsa om den kristna beskrivningen, däremot klack det på plats när jag hittade texter skrivna ur det psykologiska perspektivet.


Är också helt inne på förståelse, men ev. på ett lite annat sätt än Micke. Eller så är mitt tänk en kombination av det och nåt mer. Vet inte.

Personligen kan jag nog inte förlåta, om jag inte förstår vad som hände och varför. Antingen genom att själv klura ut det, eller gå igenom det med personen-/rna ifråga.
Med förståelse kommer nog åtminstone nån grad av empati av sig själv. Iaf för mig. Iaf i form av insikten att vi alla är bara människor, ingen är perfekt, alla gör fel.
(I bästa fall ser man också sin egen del i det som hänt.)

Men allt sånt är förstås från fall till fall.
Och det är verkligen inte lätt att förlåta alla gånger, det kan krävas en lång process för att komma dit, och iaf jag personligen tänker att det måste få ta den tiden.
Ibland går det istället på ett kick.
Och en del kan jag inte förlåta, verkar det som. Men jag är inte död än, så vi får väl se.

Sen kan man nog mena lite olika saker med förlåtelse, tycker jag mig ha förstått.
Vad jag menar är att jag accepterar det som hänt, inte längre hyser agg. Släppa det, gå vidare. Sinnesfrid, kanske man också kan kalla det.
Vilket inte behöver betyda att jag vill ha med personen att göra igen. T.ex. kan jag ha tappat förtroendet för gott.

Fabela skrev:Tänkte just på det där med olika "genrer" för förlåtelse.
Har själv haft en dust med begreppet, försökt förstå vad förlåtelse ens handlar om, egentligen. Som ateist fick jag inte ut särskilt mycket av att läsa om den kristna beskrivningen, däremot klack det på plats när jag hittade texter skrivna ur det psykologiska perspektivet.

Ja att förlåta är ju verkligen inte något som är förbehållet kristna personer.

Personligen kan jag nog inte förlåta, om jag inte förstår vad som hände och varför. Antingen genom att själv klura ut det, eller gå igenom det med personen-/rna ifråga.
Med förståelse kommer nog åtminstone nån grad av empati av sig själv. Iaf för mig. Iaf i form av insikten att vi alla är bara människor, ingen är perfekt, alla gör fel.
(I bästa fall ser man också sin egen del i det som hänt.)

Ja det är ju ofta en fördel om man får den andres syn på saken och varför det blev som det blev, inte minst om denne dessutom uppvisar uppriktig ånger. Och som du skriver så har man väl inte sällan själv del i att det blev som det blev, och då är det ju en fördel om man ser detta förstås. Mycket friktion uppstår ju pga att vi tenderar att se stickan i vår broders öga men inte bjälken i vårt egna.

Sen kan man nog mena lite olika saker med förlåtelse, tycker jag mig ha förstått.
Vad jag menar är att jag accepterar det som hänt, inte längre hyser agg. Släppa det, gå vidare. Sinnesfrid, kanske man också kan kalla det.
Vilket inte behöver betyda att jag vill ha med personen att göra igen. T.ex. kan jag ha tappat förtroendet för gott.

Jag har samma syn på förlåtelse. Det är nog olyckligt om man tror att ett förlåtande nödvändigtvis måste innebära att man skall förhålla sig till personen på samma sätt som tidigare. Om man förlåter någon så förväntar man sig ofta att denne skall ha tagit lärdom, men ibland är det nog minst lika viktigt att man själv gjort det och alltså inte förhåller sig till denne på samma sätt som tidigare.

Jag har lätt att förlåta. Oftast handlar de om att dom inte förstår tillräckligt som leder till tokigheter. Som min mamma exempelvis. Hon förstod inte på djupet (störd). Hon hade ju själv fart illa i barndomen, så jag har accepterat detta genom förståelse. Hade jag inte förstått hur hon kunde vara så taskig så hade jag nog inte kunnat accepterat henne. Så för mig är förståelse avgörande. Jag tror att kan man förstå den andre på djupet så är de lättare att acceptera/förlåta.

Micke skrev:Ja det är ju ofta en fördel om man får den andres syn på saken och varför det blev som det blev, inte minst om denne dessutom uppvisar uppriktig ånger. Och som du skriver så har man väl inte sällan själv del i att det blev som det blev, och då är det ju en fördel om man ser detta förstås. Mycket friktion uppstår ju pga att vi tenderar att se stickan i vår broders öga men inte bjälken i vårt egna.

Ja, den andra partens inställning/agerande kan påverka på olika sätt. Om man fortfarande har kontakt med hen, vill säga. Annars får man ju hitta ett sätt att förhålla sig på egen hand, helt utifrån sig själv.

Kommer att tänka på nånting jag hörde på radion, i ett program som handlade om rädsla, bitterhet mm.
Det togs upp även förlåtelse, och vad vi har svårast att släppa. Det sas att det inte handlar om hur svårt vi blivit kränkta, utan maktbalansen.
Dvs en petitess kan sitta som berget, om den som kränkt hade ett övertag och medvetet utnyttjade det.
Medan en grov kränkning kan rinna av som vatten, om båda parter är jämlika.
Kan handla om numerärt överläge, politisk makt, ekonomisk/social ställning, osv.

Funderade mycket på det, och det ligger nog en hel del i det. Det är nog därför jag har svårt att släppa bl.a. en del som hänt inom vården, där är ju maktobalansen uppenbar.

Micke skrev:Det är nog olyckligt om man tror att ett förlåtande nödvändigtvis måste innebära att man skall förhålla sig till personen på samma sätt som tidigare. Om man förlåter någon så förväntar man sig ofta att denne skall ha tagit lärdom, men ibland är det nog minst lika viktigt att man själv gjort det och alltså inte förhåller sig till denne på samma sätt som tidigare.

Mm, det här är en intressant bit. Också nånting jag tänkt en del på.
Har man egentligen nån rätt att förvänta sig att människor ska förändra sitt beteende, så att det passar ens egna preferenser?
Finns förstås inga enkla svar på det. Det beror ju bl.a. just t.ex på om det handlar om privata kontakter eller professionella.

Man måste inte nödvändigtvis alltid förlåta. Oftast är det bättre för en själv, om man kan. Ibland bör man sluta försöka.

Jag förstår inte begreppet förlåtelse. Det som har hänt har hänt. Onda människor förblir onda. Det beror på olämpliga gener.

nescio skrev:Jag förstår inte begreppet förlåtelse. Det som har hänt har hänt. Onda människor förblir onda. Det beror på olämpliga gener.

Har du aldrig gjort något dumt och sen ångrat dig och lärt dig att göra rätt istället?

Karamell skrev:

nescio skrev:Jag förstår inte begreppet förlåtelse. Det som har hänt har hänt. Onda människor förblir onda. Det beror på olämpliga gener.

Har du aldrig gjort något dumt och sen ångrat dig och lärt dig att göra rätt istället?

Svår fråga. Jag är ju så god att jag knappt har gjort något dumt.