Jag har fått asperger diagnos för ett tag sen.

Och ganska ofta kopplar jag ihop mig själv med den.. jag säger saker som "det är så typiskt asperger".
Men jag har börjat fundera på om jag inte hade fått diagnosen.. Då hade jag ju inte sagt, "det är så typiskt asperger".
Och att man kanske definerar sig själv väldigt mycket med diagnosen. Man läser på om den (vilket många "vanliga" människor gör om saker). Man läser på och tar lite för givet.. "så här är jag! Så här fungerar jag". Alla är ju lite weird och har lite konstiga saker för sig. Men vi har fått det på ett papper och då tar man nog det lite på större allvar. Och kanske definerar sig själv att "jag är som alla asperger" när man kanske ska säga: Jag är tex, Erika. "Jag är Erika och jag funkar så här."
Det är inte min asperger som talar utan JAG.
Och man kanske begränsar sig själv för man har fått en diagnos och det står på ett papper. Och man läser på om den, och tänker "detta är mina begränsningar" när dom kanske inte är så stora som man egentligen tror. Utan begränsningarna har man fått skriven till en. När man kanske ska skriva dom själv.

hmm.. bara en tanke, någon annan som känner igen sig? (:

Det kan nog både vara fördel och nackdel.
Om man får diagnosen för att ens liv inte fungerar alls så är det fördel då man kan få hjälp att få ordning på det via LSS och annat. Det var så får mig. Annars hade jag aldrig ens kommit ut ur pojkrummet. Nu är väl saker inte så bra ändå men har ändå ett jobb och fungerar bättre socialt när jag fått träna på det.

Har man redan ett fungerande liv kanske det är en nackdel då man kanske begränsar sin potential som du skrev.

enkille skrev:Det kan nog både vara fördel och nackdel.
Om man får diagnosen för att ens liv inte fungerar alls så är det fördel då man kan få hjälp att få ordning på det via LSS och annat. Det var så får mig. Annars hade jag aldrig ens kommit ut ur pojkrummet. Nu är väl saker inte så bra ändå men har ändå ett jobb och fungerar bättre socialt när jag fått träna på det.

Har man redan ett fungerande liv kanske det är en nackdel då man kanske begränsar sin potential som du skrev.

Jo det har du rätt i. Och jag har väldigt liknande liv du har haft. Jag hade nog aldrig kommit ur mitt flickrum om jag inte hade fått diagnosen. Och jag har fått så otroligt mycket hjälp av LSS och stöd. Man får väldigt mycket av LSS som hjälper en så otroligt. Tror jag kanske har kommit så långt så jag har glömt hur långt nere man en gång har varit.

I början läste jag väldigt mycket om diagnosen och vilka svårigheter den innebär men nuförtiden försöker jag att inte tänka på själva diagnosen längre och bara försöka vara mig själv. Diagnosen är bra att ha i bagaget då det underlättar mitt liv med den hjälp jag kan få.

enkille skrev:I början läste jag väldigt mycket om diagnosen och vilka svårigheter den innebär men nuförtiden försöker jag att inte tänka på själva diagnosen längre och bara försöka vara mig själv. Diagnosen är bra att ha i bagaget då det underlättar mitt liv med den hjälp jag kan få.

Ja det har du nog rätt i. Tror det är en stor anpassnings till sig själv man går igenom om man precis har fått diagnosen. Det är också en sorg man går igenom, att man inte är som alla andra. Men man måste väl acceptera sig själv och folk runt en. Men också att inte definera sig själv med diagnosen, för kan kanske bli att man får en handbok till hur man fungerar. När en sådan inte finns.. menmen (: kanske bara jag som tänker lite annorlunda än andra (: