De gånger som jag har varit i en kärleksrelation, eller haft en ganska nära relation utan att vara s.k. "tillsammans", så har jag tyvärr ibland varit lite sådär borderline-jobbig; jag får oönskade och outgrundliga känslor som provocerar fram den här allmänt föraktade primaten som finns i de flesta människor, även kallad Detet inom Freudiansk psykologi. Oftast så låter jag dock en förälskelse rinna ut i sanden, vilket är lika bra då jag inte är en mästare på intima relationer och det typ manipulerar de mest fundamentala komponenterna i mitt sinne för det sämre.

Joakoni skrev:Man kan bli kär i ens personlighet via mailkorrespondens, tro mig, egen erfarenhet.
Ytlighet har för mig inget med ämnet att göra.

kullan skrev:Den relation jag har med min älskade bygger på allt utom ytlighet. vi är kära i varandras personlighet. Vi är ganska jordbundna och är inte så mycket för att flaxa runt.

Det låter på er som att jag på något vis kritiserade er eller era relationer (om inte: varför tog ni annars illa upp och tyckte det kändes som att ni behövde stå till svars?) när jag enbart pratade om mig själv. I repeat:

-Jag måste känna en tjej för att bli kär - ytligheter räcker inte.
-Jag får inte tillräckligt med social exponering - dvs jag knyter aldrig några meningsfulla relationer till andra.

...Alltså blir jag typ aldrig förälskad

Mer klarspråk än så kan jag väl ändå inte använda?!

Nixer skrev:Såg att det inte fanns någon tråd som handlar om kärlek här på forumet.
Hur gör ni gör du när du blir kär i någon? Vart det ett förhållande?

Jag tycker frågan är en smula otydlig men jag tolkar det som att du undrar hur andra agerat när dom blivit kära i någon och om det ledde vidare till ett förhållande.

Jag pratar med den jag är kär i, flirtar och sänder ut blickar som typ säger "du verkar inte så dum, himla söt också, om du spelar dina kort rätt så kanske det kan bli nått" och den jag är kär i brukar ge mej såna blickar också men vi står inte bara o glor på varran utan man pratar och skojar, retas lite smått(och snällt) och skapar närkontakt när det känns rätt osv och sen kan det pågå ett tag och sen brukar man prata lite mer seriöst och lära känna varran och se så den biten känns rätt med och hålla på med varran och till slut blir man ihopp om det känns rätt för båda.
Och ja det har lett till förhållanden för mej fast inte när jag var kär i grundskolan för då var jag lite för blyg för att göra så mycket när jag blev intresserad.

Fråga på om det är nått mer du undrar.

Jag får extremt starka känslor när jag blir kär i någon och leder tydligen ofta till självmordsförsök när de blir slut.. vet ej om detta sen är typiskt aspergare men mina läkare tycker ju det så...

Jag är inne i min första seriösa relation.
Vi har varit tillsammans i tre år nu och jag älskar honom ( även om han driver mig till vansinne ibland också. )

Vi blev vänner över internet genom ett gemensamt intresse.
Han trodde att jag var lesbisk i nästan ett år så han försökte aldrig stöta på mig på grund av det.
Så vi lärde känna varandra som vänner, och ju mer jag lärde mig om honom ju mer tyckte jag om honom.

Sedan blev det så att han skulle hälsa på här i Sverige och plötsligt fick jag panik då jag insåg att jag hade romantiska känslor för honom. Något som jag aldrig upplevt tidigare.

Jag blev jätte arg och förvirrad och sa åt honom att inte komma alls.

Han förstod inte varför, så jag berättade hur jag kände och att jag inte alls ville ha dem känslorna eller en relation.
Då blev han ganska paff och berättade att han hela tiden gillat mig men aldrig gjort något åt saken då han trodde att det inte fanns någon chans.

Efter några dagars velande så gick jag med på att han skulle hälsa på trots allt, då gick det som det gick och vi blev ett par.

Det visade sig att det inte var så farligt trots allt.