MLI skrev: I övrigt tänker jag varken skriva min diagnos i pannan eller gömma den, har jag en anledning att ta upp den så gör jag det.

Så tänker jag också.

Vettigt tänk.

Som jag ser det finns det ingen anledning att berätta i sig, det brukar funka att omnämna aspergerdragen i vardagliga ordalag.
Jag tror fortfarande att det kan verka stigmatiserande att berätta öppet om en aspergerdiagnos.

Att berätta för de som behöver veta; anhöriga, nära vänner, vissa myndigheter är en sak.
Att däremot basunera ut att man har en diagnos på nya jobbet eller i nya klassen är däremot inte särskilt smart.

KrigarSjäl skrev:Vettigt tänk.

Som jag ser det finns det ingen anledning att berätta i sig, det brukar funka att omnämna aspergerdragen i vardagliga ordalag.
Jag tror fortfarande att det kan verka stigmatiserande att berätta öppet om en aspergerdiagnos.

Att berätta för de som behöver veta; anhöriga, nära vänner, vissa myndigheter är en sak.
Att däremot basunera ut att man har en diagnos på nya jobbet eller i nya klassen är däremot inte särskilt smart.

Jag väljer att inte berätta i vida ordalag heller för folk kan få misstankar och ev. börja analysera.

Exakt Att berätta för anhöriga, myndigheter och ev. för vänner och kompisar bör räcka. Jag har bara berättat för den vän som jag känner nära och har känt ett tag. De andra får veta sedan eller aldrig. Det får tiden utvisa efterhand som jag lär känna dem bättre och bättre vet var de står. Inget fel på dem men så känner jag.

sugrövmanövern skrev:

MsTibbs skrev:Jag är både aspegare och HBT-person och jag tycker folk inbillar sig mer problem än vad som finns. Har omgivningen svårt för en har man fel omgivning.

Så jävla rätt .

Jag berättar för alla att jag har AS. Svårundvikligt i och med att jag är sjukpensionär. Så för att folk med darrande röst inte trevande ska behöva fråga vad jag är sjukskriven för gör jag processen kort.

Min familj säger varken bu eller bä men tycker ju att det är skönt att det inte är någonting progressivt jag lider av.

Människor i allmänhet, nya bekantskaper tex brukar ofta lägga huvudet på sned och ömka så fort man nämner sjukskrivning. Då tycker jag det är skönt att förklara för dem att det är ingen fara, jag kommer inte dö av Aspergern, utan i sådana fall blir det depressionen som tar kål på mig .

Jag önskar mig antidepressiva av läkaren imorrn. Wish me luck!

KrigarSjäl skrev:
Att berätta för de som behöver veta; anhöriga, nära vänner, vissa myndigheter är en sak.
Att däremot basunera ut att man har en diagnos på nya jobbet eller i nya klassen är däremot inte särskilt smart.

Jo precis, det finns ju ingen anledning med att presentera sig som Aspergare för en grupp människor. Det är ju först när man börjar diskutera med folk vad man gjorde tidigare innan nya jobbet, kursen osv som man kan nämna diagnosen. Det skulle jag behöva göra i en sådan situation eftersom jag gått sjukskriven i 11 år nu. Svårt att förklara ett glapp på 11 år annars .

sugrövmanövern skrev:

KrigarSjäl skrev:
Att berätta för de som behöver veta; anhöriga, nära vänner, vissa myndigheter är en sak.
Att däremot basunera ut att man har en diagnos på nya jobbet eller i nya klassen är däremot inte särskilt smart.

Jo precis, det finns ju ingen anledning med att presentera sig som Aspergare för en grupp människor. Det är ju först när man börjar diskutera med folk vad man gjorde tidigare innan nya jobbet, kursen osv som man kan nämna diagnosen. Det skulle jag behöva göra i en sådan situation eftersom jag gått sjukskriven i 11 år nu. Svårt att förklara ett glapp på 11 år annars .

Hehe Jodu, det kan nog bli lite tajt!

Måste bara höra med dig eftersom du verkar erfaren, hur ser det ut på den ekonomiska sidan för en aspergare som är sjukskriven? Är det socbidrag + något extra tillägg på någon tusing p.g.a ens diagnos?
Jag har aspergers (99% iaf, ej diagnostiserad), och vill helst inte jobba pga sociala problem, men vill heller inte leva "fattigt" och nästan aldrig ha råd att göra något, så det känns lite både och...
Mvh

Alexanderr skrev:

sugrövmanövern skrev:

KrigarSjäl skrev:
Att berätta för de som behöver veta; anhöriga, nära vänner, vissa myndigheter är en sak.
Att däremot basunera ut att man har en diagnos på nya jobbet eller i nya klassen är däremot inte särskilt smart.

Jo precis, det finns ju ingen anledning med att presentera sig som Aspergare för en grupp människor. Det är ju först när man börjar diskutera med folk vad man gjorde tidigare innan nya jobbet, kursen osv som man kan nämna diagnosen. Det skulle jag behöva göra i en sådan situation eftersom jag gått sjukskriven i 11 år nu. Svårt att förklara ett glapp på 11 år annars .

Hehe Jodu, det kan nog bli lite tajt!

Måste bara höra med dig eftersom du verkar erfaren, hur ser det ut på den ekonomiska sidan för en aspergare som är sjukskriven? Är det socbidrag + något extra tillägg på någon tusing p.g.a ens diagnos?
Jag har aspergers (99% iaf, ej diagnostiserad), och vill helst inte jobba pga sociala problem, men vill heller inte leva "fattigt" och nästan aldrig ha råd att göra något, så det känns lite både och...
Mvh

Kan man jobba ska man jobba, men jag har aktivitetsersättning från FK. Diagnos ger inga extra pengar, det är ens arbetsförhet som räknas.

Alexanderr skrev:hur ser det ut på den ekonomiska sidan för en aspergare som är sjukskriven? Är det socbidrag + något extra tillägg på någon tusing p.g.a ens diagnos?

Som socialbidragstagare är det A-kassa och eller socialbidrag. Om man blir sjukpensionär blir det förnedringskassan som betalar. Beloppet för sjukpensionen är ju baserat på den lön man haft innan sjukskrivningen. Jag jobbade bara 75% så jag har minimibeloppet. Får väl ut runt 6000:- i månaden om jag inte har någon bostad. Folk under 30 är mindre värda så de får någon femhundring mindre och då heter det aktivitetsersättning.

Bostadstillägget är maximalt 4095 kr. Så jag får ut sammanlagt drygt 10 000:- eftersom min bostad kostar 4800:-.

Men man får inget extra beroende på diagnos.

Det man kan få extra är handikappersättning, om man har merkostnader pga sitt handikapp. Då är en spikad diagnos bra att man har. Men om detta får man ansöka separat, vilket jag skall göra när jag får ork.

sugrövmanövern skrev:Beloppet för sjukpensionen är ju baserat på den lön man haft innan sjukskrivningen.

Okej, i see.. Hur funkar det om man aldrig har haft en inkomst då? (på papper ivf, jobbat svart 2 somrar..), det låter lite luddigt att det ska vara så, då kan man ju dra till norge och tjäna kanske 30k i månaden skattat och klart, fara tillbaka och sedan få ut det? Eller ställer de krav på att man måste ha jobbat en viss tid för att få ut det man tidigare har tjänat, och hur lång tid är detta? Det känns som att jag har missförstått något riktigt ordentligt.

Jag jobbade bara 75% så jag har minimibeloppet. Får väl ut runt 6000:- i månaden om jag inte har någon bostad.
Folk under 30 är mindre värda så de får någon femhundring mindre och då heter det aktivitetsersättning.

Aha, okey. Minibeloppet, påverkas inte det också av tidigare inkomst (med syfte till frågan ovan)


... Kändes platskrävande att citera hela ditt inlägg, men jag tackar ödmjukast för ett bra svar och lättförståeligt skrivet inlägg, är dock fortfarande kvar lite frågetecken (my bad!).

Mvh

Åh gud vad jag känner mig korkad när jag läste vad jag skrev igår, skyller på dålig sömn!

Växlade ihop sjukpension med aktivitetsersättning, är dålig på "ord" i ekonomiska sammanhang när det gäller bidrag och allt vad det heter, eftersom allt är nytt för mig.

Måste också påpeka att anledningen till att jag frågar är för att jag vill veta vart jag står ekonomiskt den dagen jag ska komma till skott med om det blir att jobba eller inte. Jag "kan" nog jobba, men mina sociala färdigheter och andra små brister i tänkandet gör att jag oftast känner mig nere, så man får överväga om ett jobb med kanske lite (eller mycket, vem vet) bättre inkomst är värt "besväret".

Bör man berätta för sina vänner att man har Asperger?

Beror på om man vill att de ska veta det eller inte.

Jag har gjort det, men så har jag vettiga vänner och släktingar som förstår när man förklarar hur det yttrar sig i just mitt fall och inte tror att de redan vet allt om AS för att de sett Rainman eller läst Läckberg, typ.

Andra har berättat att de blivit behandlade annorlunda efter att de låtit omgivningen veta, antingen som mindre vetande eller som genier som kan hacka vilken dator som helst, multiplicera 3768x5439 i huvudet eller lära sig ett nytt språk på en vecka, beroende på vännernas personliga uppfattning om vad AS är.

Det beror på vilken nivå dina vänner är på.

Om det skulle vara nödvändigt, skulle jag utan tvekan berätta. Men om det alltid fungerat bra skulle det nog inte kännas skärskillt nödvändigt.

Besvaras med två motfrågor för varje person det gäller:

1. Har du något att tjäna på att personen vet?
2. Bedömer du att personen har förmågan att förstå vad AS är och vad det innebär i praktiken, så det gör nytta snarare än bidra till en konstig syn på dig?

Om båda frågorna besvaras med ja så ska du troligen berätta för den personen. I annat fall inte.

Mina närmsta vänner och familj vet, jag vet inte om mina halvsyskon vet, en av de vet i alla fall. Jag är dock öppen på nätet så det är inte svårt att ta reda på.

Jag berättar när det faller sig naturligt. Är inte så noga med att urskilja vilka jag berättar för. Jag anser inte att det är nåt att skämmas för. Jag har aldrig fått nån dålig respons på det. Jag är ju samma person som jag var innan jag berättade det...

Vissa är intresserade och vill veta vad det innebär. Vissa kanske känner igen sig själva eller nån annan bekant. Vissa bara rycker på axlarna och visar varken positiv eller negativ respons. Jag har aldrig varit med om att nån börjat behandla mig annorlunda efter det, ingen som börjat tro att jag är typ utvecklingsstörd eller nåt sånt. Vissa visar förståelse för att jag har vissa svårigheter, utan att för den skull dalta eller nåt sånt. Men de allra flesta verkar snabbt ha glömt det, och behandlar mig precis som innan...

Jag gör ungefär som Kimmelie, kör på känn. Min erfarenhet hittills är att det inte gör så stor skillnad. De som känner mig vet ju vem jag är och hur jag funkar.

Jag tycker att Kvasir hade ett mycket bra svar på den ursprungliga frågan.

Jag brukar nästan bara berätta ifall någon frågar mig rent ut om jag har AS och om jag känner förtroende för den personen. En person som ställer frågan rakt och ärligt gör det just därför att han eller hon är intresserad av mig, och kanske har fördjupat sig i vad AS är. Detta kan leda till långa och givande diskussioner. Kanske har personen som frågar egna mer eller mindre nära erfarenheter av AS.

Att någon frågar om jag har AS händer ganska sällan, om jag ska vara ärlig. Jag upplever att många normalt fungerande människor i grund och botten har viktigare angelägenheter att bry sig om, än att fundera på varför jag fungerar lite underligt ibland.

Jag fick en Asperger-diagnos för en vecka sedan. För mig var diagnosen inte det minsta oväntad, utan snarare tvärtom. För mig är det som att det mesta börjar falla på plats på riktigt.

Nu vet jag jag inte hur jag ska berätta detta för mina föräldrar. Jag gjorde en AS-utredning som barn, men uppfyllde inte kritetiera då (jag var åtta år). Dessa papper tog jag och fick vara underlag till min utredning istället för föräldrasamtalen man brukar ha.

Jag misstänkte att jag har AS första gången när jag var 14 och fick höra talas om diagnosen i skolan och tog upp det redan då. Mina föräldrar har alltid förnekad att jag har Asperger och att jag var/är avvikande från många sociala normer, speciellt mamma. Jag tror hon tyckte det var skönt att ha en tonårsdotter som satt hemma och läste faktaböcker istället för att festa, supa och ragga på killar. Jag har alltid haft svårt att tolka människors kroppsspråk, ansiktsuttryck, inte förstått skämt m.m., vilket enligt min mamma beror på att jag inte ville umgås med folk. Jag har klarat skolan bra och tror att det är det som fått henne att ignorera detta. Tror som sagt denna förnekelse beror på att hon tyckt det varit bekvämt med en dotter som sitter hemma och inte träffar killar.

Jag har en pojkvän sedan ett par månader tillbaka och han precis som jag Asperger. Jag har fått mkt bekräftat genom honom. Detta bekäräftar återigen att jag faktiskt har Asperger. Jag har inte kunnat berätta för mamma att han har det av rädsla för att hon ska komma med förutfattade meningar.

Så frågan är: hur ska jag egentligen berätta att jag har Asperger?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd.

Varför ska du berätta?

Många har negativa fördommar omrking dessa diagnoser, av den anledningen har jag inte berättat för någon utom min närmsta familj.

Ett tips är att du skriver ut massa fakta om AS, som du kan be dina föräldrar läsa.

För det första ska du fundera om du verkligen vill berätta eller inte, det är inget du måste göra. Om du kommer fram till att du vill berätta har jag samma råd att ge som icke-idiotiska Idiot.

Det jag kan bidra med är lite tankar ur en förälders perspektiv (även om jag själv har diagnos). Det är möjligt att din mammas förnekelse har en mycket större bakgrund än att ha en dotter hemma som tar det lugnt. Som förälder har man väldigt nära till att skylla allt på sig själv, det är möjligt att din mamma blundat för att hon inte själv har kunnat hantera de skuldkänslor som skulle blomma upp om hon tänkt tanken "diagnoser" fullt ut - det är nämligen då högst troligt att hon skulle se det som hennes "fel" att du fått de här problemen, helt oavsett om hon har diagnos själv eller inte.

Personligen tycker jag aldrig att det är ok att blunda för något som kan hjälpa barnen oavsett hur tungt det är att hantera men jag har människor i min närhet som fungerar på samma vis så jag är inte obekant med fenomenet. När du berättar för din mamma så bli inte förvånad om hon slår ifrån sig men håll i tanken att det bara handlar om hennes behov av att försvara sig själv mot sina egna känslor, vid det här laget kan skuldkänslorna även blomma ut gällande "det borde jag ha sett tidigare/hjälpt med tidigare".

Nu är det fullt möjligt att hon bara accepterar det rakt av utan krångel, vilket skulle vara lättast. Men om det blir problem så kom ihåg att det har med henne själv att göra, inte med dig.