Jag har ingen att berätta för, mer än min psykolog/ psykiatriker/ läkare/ personliga assistent/ gode man.

Jag svarade alternativ två. Jag ställer mig inte precis på torget och skriker ut att jag har AS men jag är ganska öppen med diagnosen. Dels tycker jag att det känns viktigt att folk förstår VARFÖR jag har lite problem, även om de nog inte alltid fullt ut förstår vad som är problemet. Men om jag säger att jag har AS så har de iaf en etikett att sätta på mina små konstigheter och jag tänker att det underlättar.

Sen känner jag också ett visst ansvar att sätta ett ansikte på diagnosen. Det pratas mycket om Asperger i samhället idag men de flesta verkar antingen tänka på empatistörda våldsbrottslingar eller på särskolebarn. Då tycker jag att det känns viktigt att visa att man kan faktiskt vara mamma, ingenjör, ha vänner och verka hyfsat "normal" och ändå ha aspergers syndrom. Jag tänker att när mina barn (och andra barn och ungdomar med diagnosen) växer upp, så ska samhället veta vad aspergers syndrom är och ha en positiv bild, och det kan jag faktiskt hjälpa till att bidra med (haha, så länge jag låter bli att yxmörda någon eller fylla lägenheten med 200 undernärda katter... )