Om man skalar bort termer som subjekts- och objektsform och går direkt på pudelns kärna:

Jag - mig
Du - dig
Han - honom/sig
Hon - henne/sig
Vi - oss
Ni - er
De - dem

Jag heter Pemer, du heter Sommar, de heter Pettersson.

Kalle såg mig när jag betalade dig, innan vi gick och tittade på dem.

Och att skriva "dom" i stället precis som man antagligen säger (men det är ju inte i alla dialekter båda orden uttalas just så) har förklarats vara helt okej, och då gör man ju bara det.

Antingen det eller så använder man de/dem enligt konstens regler. Som alltså inte är konstigare än jag/mig eller han/henne osv.

Blanda alltså inte ihop det som att det är "dom" ibland och någon av de/dem ibland, de ligger inte på samma skala. "Dom" är en talspråksvariant som skolorna av någon anledning valde att trumma igenom att lära ut till barnen, från och med någon gång sent på 70-talet.

Innan dess var det inget "riktigt" ord, utan bara hur alltså både de och dem krångligt nog uttalades på de flesta (?) svenska dialekter. Vilket väl i och för sig är en slarvig glidning från första början, jag kan inte tänka mig annat än att det först bara var dem som kom att uttalas "dom". De brukar ju på flera sydsvenska dialekter uttalas mer som "di".

Hade inte uttalet blivit detta samma "dom" för båda orden hade det säkert aldrig blivit uppfattat som så krångligt att lära sig skillnaden mellan de och dem.

Det finns en utväg ur dem-problemet - SvD 29 nov 2010''

Numera säger nästan alla svensktalande bara
dom, finlandssvenskar undantagna. Annat var det förr: ”Di kan inte förstå dom”, sade både Jerring och Hyland, 1900-talets stora rikslikare för standardtal.