Jag håller med dig, alfapetsmamma...
Ibland blir jag så trött. Om de bara kunde få uppleva hur jag har det för en dag...
Om jag bara kunde visa dem...
Då skulle de nog inte ställa så höga krav sedan.

Förlåt,

Kriterier och diagnoser är bara ett sätt att beskriva ett syndrom/sjukdom/tillstånd.

Det säger väldigt litet om hur det känns att ha syndromet/sjukdomen/tillståndet.

Och framför allt en del läkare/psykologer/terapeuter har ingen som helst aning om hus det känns och upplevs.

De läkare etc som inte begriper (och ibland inte ans anar) vad upplevelsen av syndromet/sjukdomen/tillståndet är och vad det innebär är farliga på gränsen till onda.

Det kan gälla NPF/AST, ätstörningar, schizofreni, bipolaritet etc.

Men också en massa kroppsliga sjukdomar (MS och andra neurologiska, stroke och en massa andra).

Ganesh skrev:Kriterier och diagnoser är bara ett sätt att beskriva ett syndrom/sjukdom/tillstånd.

Det säger väldigt litet om hur det känns att ha syndromet/sjukdomen/tillståndet.

Och framför allt en del läkare/psykologer/terapeuter har ingen som helst aning om hus det känns och upplevs.

De läkare etc som inte begriper (och ibland inte ans anar) vad upplevelsen av syndromet/sjukdomen/tillståndet är och vad det innebär är farliga på gränsen till onda.

Det kan gälla NPF/AST, ätstörningar, schizofreni, bipolaritet etc.

Men också en massa kroppsliga sjukdomar (MS och andra neurologiska, stroke och en massa andra).

Och därför borde de vidareutbildas, så man t ex inte propsar på att nån som mår fysiskt och psykiskt illa av att äta mat som blandats eller mat som har fel färg eller konsistens, och tror det handlar om att man obstruerar på pin kiv.

Jag minns hur jag suttit i skolbespisningen och hemma hos släktingar och inte fått gått ifrån förrän jag ätit upp. Minns inte om jag ätit upp och kräkts sen, låtsats och gömt det i kjolsfickan eller om jag vägrade i sten däremot, antagligen är det för jobbigt att komma ihåg och så har jag säkert gjort olika olika gånger.

Lika konstruktivt som att säga Du får inte gå härifrån förrän du visat att du visst kan gå/se/höra till nån som sitter i rullstol/är blind/döv.

Än idag finns det saker jag inte äter för att jag inte tål hur de känns i munnen och idag är jag så vuxen som jag kan bli, så det går inte att säga att det handlar om rädsla för nya smaker eller barnsligt trots, som jag fick höra till leda.

hysteriskt skrev:Jag håller med dig, alfapetsmamma...
Ibland blir jag så trött. Om de bara kunde få uppleva hur jag har det för en dag...
Om jag bara kunde visa dem...
Då skulle de nog inte ställa så höga krav sedan.

Förlåt,

Jag blir ledsen och arg av att läsa det här. Det är väldigt tråkigt att du har det så och att inte de förstår

alfapetsmamma skrev:

Ganesh skrev:Kriterier och diagnoser är bara ett sätt att beskriva ett syndrom/sjukdom/tillstånd.

Det säger väldigt litet om hur det känns att ha syndromet/sjukdomen/tillståndet.

Och framför allt en del läkare/psykologer/terapeuter har ingen som helst aning om hus det känns och upplevs.

De läkare etc som inte begriper (och ibland inte ans anar) vad upplevelsen av syndromet/sjukdomen/tillståndet är och vad det innebär är farliga på gränsen till onda.

Det kan gälla NPF/AST, ätstörningar, schizofreni, bipolaritet etc.

Men också en massa kroppsliga sjukdomar (MS och andra neurologiska, stroke och en massa andra).

Och därför borde de vidareutbildas, så man t ex inte propsar på att nån som mår fysiskt och psykiskt illa av att äta mat som blandats eller mat som har fel färg eller konsistens, och tror det handlar om att man obstruerar på pin kiv.

Jag minns hur jag suttit i skolbespisningen och hemma hos släktingar och inte fått gått ifrån förrän jag ätit upp. Minns inte om jag ätit upp och kräkts sen, låtsats och gömt det i kjolsfickan eller om jag vägrade i sten däremot, antagligen är det för jobbigt att komma ihåg och så har jag säkert gjort olika olika gånger.

Lika konstruktivt som att säga Du får inte gå härifrån förrän du visat att du visst kan gå/se/höra till nån som sitter i rullstol/är blind/döv.

Än idag finns det saker jag inte äter för att jag inte tål hur de känns i munnen och idag är jag så vuxen som jag kan bli, så det går inte att säga att det handlar om rädsla för nya smaker eller barnsligt trots, som jag fick höra till leda.

Håller med dig, Ganesh. Man behöver alltid gå vidare och inte fastna vid kriterierna. Det finns så mycket annat som kriterierna inte säger och mycket som de säger på ett kortfattat sätt som inte rymmer helheten och nyanserna. Ska man hjälpa någon då behöver man verkligen vara insatt i diagnosen och vad den innebär för den personen.
Håller med alfapetsmamma också. Vidareutbildning är a och o.Känner igen det som du beskriver... Jag blir så irriterad när folk är så rigida: barn ska äta allt, barn ska äta färdigt blah blah och så ser man inte nyanserna och att inte alla är likadana...

Man kan undra hur många med ätstörning och odiagnosticerad AS som förblir odiagnosticerade aspergare (eller andra npf:are).

Nyligen läste jag följande (fritt citerat ur mitt minne):
"F.d. anorektiker har ofta fått ett kroniskt beteende att flytta sin sjukliga fixering på tidigare mat, till diverse saker. Än det ena, än det andra. Ibland är det bra saker, ibland destruktiva."

Med tanke på hur hög andel av ätstörda som har ett annat problem i botten, så borde något verkligen göras.
Ätstörningar sätter ned livskvaliteten väldigt mycket. Anorexi är dödligt till stor del (20 % dör är en siffra jag har i minnet) och bulimi leder till hjärtproblem och tandproblem m.m. Bara själva tänkandet vid ätstörning är starkt livskvalitetsnedsättande, som att ständigt leva i det första jobbiga stadiet av att försöka sluta med ett missbruk.

Av ätstörda som jag har träffat, så har speciellt de med långvariga eller kroniska problem, helt klart verkat npf:iga eller som att någon personlighetsstörning (säga vad man vill om dem, men nu skriver jag dem så här i alla fall) finns i botten.
De som har återgått till att bli "normala"/"vanliga" människor har verkat ha en annan typ av grundproblem och verkar gå att skilja från tidigare nämnda grupp.

Jag har tagit upp npf-tankar bland kunniga om ätstörningar, men blev avfärdad.
Jag vet att kraftig svält kan ge autismliknande problem, men detta får inte bli ett hinder för att utreda ordentligt. Det fanns ju ett liv tidigare, och det finns under sjukdomen specifika sätt att tänka och bete sig på, som jag misstänker kan tyda på AS. Bara en sådan sak som vad som händer när man säger till en anorektiker/bulimiker: "släpp all kontroll".

Rätt diagnos och förståelse, ger en helt annan prognos.

Jag var också med i en internetgrupp för ätstörda, men de verkade mest bli förbannade över ett påstående att AS/npf skulle vara vanligare bland ätstörda.

Hm, så anorexia hos odiagnosticerade skulle till del kunna förklaras med läggningen åt tvångsbeteende och specialintressen generellt? Jag känner en AS som har haft anorexia.

I undersökningar verkar det vanliga vara:
- mellan 18 och 23% av de med ätstörningar har också AS
- i strax under 50% av fallen har de med ätstörningar AS i den närmaste familjen (föräldrar, syskon).

Ganesh skrev:I undersökningar verkar det vanliga vara:
- mellan 18 och 23% av de med ätstörningar har också AS
- i strax under 50% av fallen har de med ätstörningar AS i den närmaste familjen (föräldrar, syskon).

Men hur känt är det bland de som behandlar anorexi/ätstörningar?

Det verkar ganska känt bland npf-kunniga, men inte bland ätstörnings-"experter".

Drabbade och anhöriga till ätstörda verkar inte ens vilja höra talas om "något så dumt" som att autism eller asperger skulle kunna vara inblandat.

Kan tänka mig att man avvaktar med att ge en diagnos till för att det KAN bli för tungt att bära när man redan är skör och att det kan vara svårt att ställa en helt säker diagnos om personen är för sjuk och/eller medecinerad.

Jag tänker mer på att det inte pratas om särskilt mycket. Personer med AS kan bli mer sjuka i ätstörning om personal inte upptäcker hur de fungerar.

Därför borde det vara mer känt att AS är ganska vanligt bland ätstörda.
Man behöver tänka på ett annat sätt om man har en aspergare med ätstörning än om det är en "vanlig" person.

Jag reagerar på att man behandlar i stort sett alla ätstörda som om de vore NT med en neuros.

Jag tror att många npf:are förblir "oupptäckta" och i stället ses som neurotiska och tvångsmässiga. Kanske får en personlighetsstörningsdiagnos till slut.

En tragisk verklighet.

Tror du har rätt i att det säkert finns ett stort mörkertal och en MASSA feldiagnosticering. Vet för lite om anorexi för att säga nåt om det, det enda jag läst är att ätstörningar av olika slag är vanlig som samsjukligt tillstånd till npf, samt att det är jättevanligt med binge eating, särskilt av snabba kolhydrater när man har ADHD, så pass vanligt att det talats om att screena för ADHD när nån söker för bulimi.

Det andra jag tänker på är det känt att alkoholister ofta varit sockergrisar som barn, det är samma belöningsmekanismer som är igång då och att socker hetsar upp och triggar hyperaktivitet, liksom andra ämnen också kan göra det (som tillsatser i mat, glutamat, aspartam osv).

Det tycker jag borde komma fram mer när man talar med t ex föräldrar med barn som har ADHD, så man tänker på vad man ger barnen, och inte gör besvären större. Det har gjorts försök med folk i fängelse (med eller utan ADHD, det sa inte undersökningen) och de blev mkt mkt lugnare och jämnare i humöret av sockerfattig diet.

Men socker är ju vanligaste knarket som finns så det vill ju inte samhället på allvar göra sig av med, det skulle man ju förlora pengar på, kan tänka...

alfapetsmamma skrev:Tror du har rätt i att det säkert finns ett stort mörkertal och en MASSA feldiagnosticering. Vet för lite om anorexi för att säga nåt om det, det enda jag läst är att ätstörningar av olika slag är vanlig som samsjukligt tillstånd till npf, samt att det är jättevanligt med binge eating, särskilt av snabba kolhydrater när man har ADHD, så pass vanligt att det talats om att screena för ADHD när nån söker för bulimi.

De som håller på med npf (och är duktiga) vet allt detta. Men de som håller på med ätstörningar verkar vara trögare och okunnigare.

Jag kan bara hoppas att det vänder (det kanske redan börjar göra det?)

Så fort jag har tagit upp ämnet, så kommer argumenten att det är sjukdomen som framkallar npf-dragen. Må så vara hos en del, men också att befintliga drag förstärks. Jag tror mycket på medfödda förutsättningar för att falla in i olika sjukdomar (missbruk, tvång, depression m.m.). Att det är det som gör att t.ex. aspergare och tourettare har lätt att få tvång, att AD/HD-are har lättare att få bulimi, att dopaminpersoner har lätt att hamna i missbruk o.s.v.

Medvetenhet om detta, skulle göra mycket.

Undrar om docfrasse har lite info att delge i ämnet?

Aspkvinna skrev:Kan tänka mig att man avvaktar med att ge en diagnos till för att det KAN bli för tungt att bära när man redan är skör och att det kan vara svårt att ställa en helt säker diagnos om personen är för sjuk och/eller medecinerad.

Förlåt om det låter plumpt, men vad är det som skulle vara så otroligt tungt med att få en AS-diagnos? Anorektiker och andra ätstörda är ju inte direkt "svagare" än någon annan (psykiskt), snarare tvärtom.

Och för det andra så brukar man väl ändå aldrig medicinera bort anorexia?
Blev lite förvirrad där...

invicta, det kan hjälpa med SSRI som t.ex. Fontex.
Fontex kan minska okontrollerbart matsug. Fontex kan minska på tvång rätt rejält. Och så huvudsakliga effekten, höja stämningsläget.

Så det kan vara idé att medicinera.

Angående att det är tungt att få en AS-diagnos. Det kan vara det för en del, och det kan vara tvärtom för andra.
För mig hade det varit en lättnad.

Bror Duktig skrev:invicta, det kan hjälpa med SSRI som t.ex. Fontex.
Fontex kan minska okontrollerbart matsug. Fontex kan minska på tvång rätt rejält. Och så huvudsakliga effekten, höja stämningsläget.

Så det kan vara idé att medicinera.

Angående att det är tungt att få en AS-diagnos. Det kan vara det för en del, och det kan vara tvärtom för andra.
För mig hade det varit en lättnad.

Jo, självklart förstår jag att det går att använda SSRI mot depression i samband med ätstörningarna.

Men om man nu inte hade någon depression innan man utvecklade ätstörningen så kommer ju stämningsläget att höjas (d.v.s återgå till den nivå man hade innan) så fort man får i sig tillräckligt av de rätta näringsämnena igen, då den (neuro)fysiska depressionen i dessa fall enbart beror på undernäring och brister på de ämnen som krävs för att bilda diverse signalsubstanser, t.ex serotonin.

Jag tycker bara att det verkar så otroligt kasst om man nu har börjat ge folk mediciner för något som enkelt skulle kunna avhjälpas utan dem?

Jag hade själv både anorexi och bulimi i flera år, men jag mådde ju inte dåligt av ätstörningarna i sig, det var ju inte därför jag tog medicin. Slutsatsen får väl bli att man inte medicinerar själva ätstörningen, utan en ev. bakomliggande depression. Det fanns ju anledningar till att jag skapade mig en ätstörning och det tror jag det gör för praktiskt taget alla, men det behöver inte betyda att en komorbid depression är en del av ätstörningen som sådan.

Hoppas att det är någon som förstår vart jag ville komma med detta? Och förlåt om det verkar som att jag enbart märker ord, men det är ju faktiskt ett Aspergerforum.
Det var iaf det enda jag försökte påpeka. Förlåt om jag uttryckte mig otydligt eller lät som en besserwisser...

Och om jag då (när jag var sjuk) hade fått reda på iaf en del av orsaken genom en AS-diagnos så hade jag blivit överlycklig. Det blev jag ju också nu när jag väl fick den, men jag fick vänta i 5 år extra om man jämför med hur det varit ifall de hade gjort en uttredning på mig då när jag var 13-14 år. Så jag är helt klart för screening-förslaget.

Men hjälper Fontex och liknande mediciner mot tvång om man har Aspergers?
Jag kan inte minnas om jag märkte någon sådan effekt...

invicta skrev:

Bror Duktig skrev:invicta, det kan hjälpa med SSRI som t.ex. Fontex.
Fontex kan minska okontrollerbart matsug. Fontex kan minska på tvång rätt rejält. Och så huvudsakliga effekten, höja stämningsläget.

Så det kan vara idé att medicinera.

Angående att det är tungt att få en AS-diagnos. Det kan vara det för en del, och det kan vara tvärtom för andra.
För mig hade det varit en lättnad.

Jo, självklart förstår jag att det går att använda SSRI mot depression i samband med ätstörningarna.

Men om man nu inte hade någon depression innan man utvecklade ätstörningen så kommer ju stämningsläget att höjas (d.v.s återgå till den nivå man hade innan) så fort man får i sig tillräckligt av de rätta näringsämnena igen, då den (neuro)fysiska depressionen i dessa fall enbart beror på undernäring och brister på de ämnen som krävs för att bilda diverse signalsubstanser, t.ex serotonin.

Vissa kan ha svårt att komma igång och bryta svältandet/ätstörningen. Då kan SSRI fungera som en starthjälp.
För även om det är något annat bakomliggande som startade en ätstörning, så bildas en "ond spiral" som håller igång sig själv med tillkomna symptom (fysiska och psykiska).

Jag tycker bara att det verkar så otroligt kasst om man nu har börjat ge folk mediciner för något som enkelt skulle kunna avhjälpas utan dem?

Ja, det håller jag med om. Fast det kan vara väldigt effektivt att kombinera olika behandlingssätt.

Jag hade själv både anorexi och bulimi i flera år, men jag mådde ju inte dåligt av ätstörningarna i sig, det var ju inte därför jag tog medicin. Slutsatsen får väl bli att man inte medicinerar själva ätstörningen, utan en ev. bakomliggande depression. Det fanns ju anledningar till att jag skapade mig en ätstörning och det tror jag det gör för praktiskt taget alla, men det behöver inte betyda att en komorbid depression är en del av ätstörningen som sådan.

Jag mådde dåligt av ätstörningen i sig.
Till slut, när jag ville bli frisk, så blev jag väldigt deprimerad över att jag förstörde så för mig genom att hålla på med svält.
Innan dess så fick jag ångest, oro och nedstämdhet för att jag ständigt var missnöjd hur jag såg ut (jag ville ju hela tiden vara magrare).

Jag tycker att i alla fall för min del, så har ätstörning hjälp till att framkalla nya och förstärka gamla depressionssymptom.

Och om jag då (när jag var sjuk) hade fått reda på iaf en del av orsaken genom en AS-diagnos så hade jag blivit överlycklig. Det blev jag ju också nu när jag väl fick den, men jag fick vänta i 5 år extra om man jämför med hur det varit ifall de hade gjort en uttredning på mig då när jag var 13-14 år. Så jag är helt klart för screening-förslaget.

Ja, hade man upptäckte AS hos mig, så hade jag sluppit mängder med overkbar kränkning av vården genom åren.
Jag har gått på BUP hela skolåldern, och senare vuxenpsyk.
Jag har fått höra allt möjligt "skit" som förklaringar. Som att ingen alls kunde förstå sig på mig.
Och de tolkade allt som jag gjorde helt galet. Ett försök med en pennas hållfasthet skrevs in i journalen som att jag hade dolda aggressioner t.ex.
Sista gången jag var inlagd på psyket, fick jag så mycket skit så det var inte sant. Inte att de tvingade mig till saker, men psykologen fick utbrott på mig för att han tyckte att jag bara jävlades (det gjorde jag inte), och personalen tyckte att jag var konstig.

Men hjälper Fontex och liknande mediciner mot tvång om man har Aspergers?
Jag kan inte minnas om jag märkte någon sådan effekt...

Ja, jag tycker det. Och då inte en för en aspergare sund del av "tvång". Jag t.ex. gör en del saker som folk kallar för tvång, men som är nödvändigt för att jag ska fungera. T.ex. att ha ett schema med hållpunkter och komihåglistor - sådant har en del kallat för tvångsbeteende.
Men ibland blir det verkligen riktiga tvång som förstör för mig. Ofta fixeringar vid symmetri. Jag kan stänga in mig helt i dessa fixeringar och tvång, bli som helt galen. Jag har upptäckt att Fontex fungerar väldigt br mot detta. Och folk i min omgivning (familjen och min vän) märker direkt skillnaden.

Angående bulimi, så kan de stora sugen som hjälper till att driva på hetsätningssessioner, mildras med hjälp av Fontex.
Det var något jag kände av, fast jag hade anorexi då. Jag fixerade mig mindre vid maten då jag inte hade det eviga suget och tanken på mat. Samtidigt som ju ätstörning är ett slags fixeringstvång som kan mildras i sig med hjälp av Fontex.

Jag tycker att det är intressant att diskutera ätstörningar, gärna i kombination med AS. Just för att aspergare verkligen kan fungera annorlunda i sina ätstörningar, än vad som står skrivet om dem.
Den lilla kunska som finns, är helt anpassad efter en medel-NT så även många NT faller utanför (vården passar inte dem heller eftersom alla inte är en medelperson rakt igenom).
Största framsteget vore kanske om vården lärde sig att läsa individer i stället för att välja att alla ska vara medel rakt igenom på alla sätt.

Bror Duktig, du som verkar så grundlig och noggrann när du gör saker, kan du inte skriva om just det då, alltså AS och ätstörningar? Vanlighet, felbehandling och feltolkning, hur det yttrar sig hos AS och NT osv? Det verkar ju finnas ett hål att fylla! Vet flera som skulle vilja läsa om det.

Bror Duktig, du skriver så många kloka och initierade saker i den här tråden att man knappt vet var man ska börja att kommentera.

Om samsjuklighet med ätstörningar: jag är övertygad om att en stor del av dem med AN har AS/autism - även om personer under pågående ätstörning (av det slaget) blir allt mer tvångiga och ritualbundna av sjukdomen.

Är du hanne eller hona? Restriktiva ätstörningar hos män är mycket ovanliga utanför autismsfären. Jag brukar säga att pojke/man med AN ska antas ha AS tills motsatsen är bevisad. Jag har själv arbetat (under en kortare tid) med ätstörningar hos vuxna och upplevde liksom du att det saknades kunskap om de här sammanhangen. På de fåtal månaderna jag arbetade i Stockholm på ett känt ställe med specialkunskaper om ätstörningar, såg jag ett flertal personer med odiagnosticerat NPF. Jag remitterade iväg flera yngre män för utredning för AS och flera tjejer med bulimi/hetsätning som jag starkt misstänkte AD/HD hos.

Håller fullständigt med om att diagnos är nödvändigt för förståelse och rätt hjälp eller behandling.

Håller även med om den (oerhört) viktiga distinktionen mellan obehagliga tvång och trygghetsskapande ritualer (love of sameness). Även här är det lite si och så med kunskaperna om detta inom psykiatrin.

Docfrasse, jag blir alltid lika glad när jag ser dig här inne på dina alltför sällsynta besök!

Kände att jag behövde stoffa ut mitt inlägg lite, så jag länkar till nåt om ämnet.

http://www.add.org/articles/eatingdisorders.html

alfapetsmamma skrev:Bror duktig, du som verkar så grundlig och noggrann när du gör saker, kan du inte skriva om just det då, alltså AS och ätstörningar? Vanlighet, felbehandling och feltolkning, hur det yttrar sig hos AS och NT osv? Det verkar ju finnas ett hål att fylla! Vet flera som skulle vilja läsa om det.

Jag har funderat på det, men jag vet inte var jag ska börja.
Alla ätstörda verkar ha sin version.

Det verkar också nästan vara fler likheter mellan ätstörda utan annat som npf, än mellan npf:are som har ätstörning.
För en npf:are verkar fler faktorer kunna spela in i att man blir sjuk: tvång, fixeringar, hyperfokus, perceptionsstörningar, alla "vanliga anledningar" till ätstörning, impulsivitet, "snabb sockeromsättning" (i brist på bättre ord), ovanliga eller avsaknad av hungers- och mättnadskänslor m.m. m.m.

Nu för tiden är jag så ojämn i det fysiska måendet, att jag försöker undvika projekt. Det finns redan tillräckligt mycket i mitt liv.

Vilken intressant tråd!

Mycket intressant skrivet i alla inlägg! Kan inte säga att jag har så mycket att tillägga annat än att jag själv undrar också över hur mycket procent personer med ätstörningar har en annan problematik på botten.

Har själv haft ätstörningar av olika slag i ett antal år. Bulimi, träningsanorexi (eller något åt det hållet), atypiska ätstörningar i tonåren, hetsätning osv osv osv.En period gick på en samtalgrupp/terapi för personer med ätstörningar (när jag bodde utomlands det). Kände mig så annorlunda även från dem, som ett ufo.
Ingen fattade varför jag inte ville släppa in andra i min behandling (typ att sambo skulle laga maten åt mig + att många inte förstod att några av mina matkonstigheter berodde på fel konsistens, lukt osv och inte t.ex. att man blir fett av kött) och varför det var så svårt med det där "släpp kontrollen", "gör som de andra" blah blah

Det fanns dock en med bulimi som var mer som jag. Hon förstod mig mer och hon var typ den mest strukturerade personen jag träffat där. Fick flera gånger tanken om hon hade Asperger eller inte. Riktigt aspig var hon. De övriga var mer vanliga som av någon anledning fick ätstörningar, men på inget sätt höll samma distans som jag och var så tvångsmässiga. En till som jag träffade en kort period hade någon slags problematik åt annat håll.
Försöker jag här knyta an till det som Bror duktig skrev... att det finns typ olika sorters ätstörda. De som har en NPF problematik på botten och de som blir "vanlig" efter lyckat behandling.
Fast hos alla kan man se gemensamma drag, så tycker jag i alla fall.

Själv har jag ingen NPF diagnos men tycker mig ha AS-drag. Rätt många. I perioder har jag undrat över ADD/ADHD också.
Hur som helst, känner mig helt annorlunda i den gruppen och behandlingen funkade inte alls för mig innan jag träffade min f d vettiga psykolog. Då började det gå framåt, fast har ätstörda tendenser av och till.

Att tillägga är att jag tycker att min hetsätningsstörning (som jag fick efter en rejäl period av träningsanorexi och allmän tvångsmässighet) ser jag som mycket kopplad till min dåvarande depression och serotoninivåer. Det började nämligen när jag blev deprimerad sista gången (och då orkade jag inte kämpa längre, orkade inte träna eller spy eller svälta) och släcktes successivt när jag började med antidepp. När jag nyligen försökte trappa ner och började bli depp igen poppade upp en rad symptom som jag känner igen sedan tidigare...

Och nu om jag inte längre skulle säga att jag har en aktiv ätstörning, är jag fortfarande samma personlighet i grunden. Tvång och fixeringar och social blyghet osv osv osv finns kvar.

(nu blev det längre än vad jag hade tänkt )


Bror duktig: får jag fråga vilken internetgrupp du var med??? Var det "vi finns"? Jag skrev aldrig där, men läste mycket. (Du behöver såklart inte säga om du inte vill).

Följer tråden med stort intresse!

Jag har druckit en kopp the idag,och jag börjar först nu bli lite hungrig.