Lakrits skrev:Sökfunktionen är svårhanterlig (läs urusel) och får de flesta att känna sig som en sjuåring i ett enormt bibliotek där alla böckerna slumpvis har kastats in i hyllorna.

Thurizas skrev:Kanske det är så att du äter fel när du väl äter? Vad äter du?

Bror Duktig skrev:Vad har du för ideal av kroppar i allmänhet?

Jag ansåg att så magert som möjligt såg bäst ut. När jag jobbade på att ändra det idealet, så fick jag lättare att hantera min egen kropp.

Och när jag aktivt tänkte på hur sjuk och orkeslös jag var, och att det är starkt förknippat till för mager kropp.

Gafsan skrev:Hej Blyger!

Jag har Asperger och drag av ADHD och har brottats med ätstörningar sen 9-10 årsåldern. Nu är jag 37 och mår bra, men jag tror att jag alltid kommer att ha ett annorlunda förhållande till mat än NT.

Jag har svårt att tolka känslor och kroppsliga signaler och jag tror att det är roten till problemet. Att överäta är ju en "enkel lösning" för att hantera jobbiga känslor och situationer, och att äta för lite är en lika "enkel lösning" för att känna att jag har kontroll. Tyvärr är ju ingen av varianterna speciellt lyckad och både att äta för mycket och för lite leder till att jag mår sämre både fysiskt och psykiskt. Och att äta "lagom" är ju inte så himla enkelt heller när man inte har lika tydliga hunger- och mättnadssignaler som andra.

Jag har kommit fram till att jag mår bäst om jag äter väldigt GI-anpassat och tränar mycket. Jag klarar helt enkelt inte av de blodsockersvängningar som snabba kolhydrater och stillasittande leder till. Det kan ibland kännas trist att inte kunna äta "normalt" (eller ta en slödag i TV-soffan) men det är helt enkelt inte värt det för mig.

När jag var yngre mådde jag också jättedåligt och vantrivdes i min kropp. Jag kände mig fet och äcklig trots att jag egentligen var rätt så normalviktig. Men nu gillar jag faktiskt min kropp.

Förutom svårigheterna att hantera känslor och fysiska signaler så tror jag att det finns andra faktorer som också kan bidra starkt till att tjejer med npf oftare utvecklar ätstörningar än andra tjejer. För det första så kan man ha svårare att uppfatta sig själv som en "helhet" och det gäller både mentalt och fysiskt. Man får helt enkelt inte ihop all input till en vettig helhetsbild av vem man är, vilket är nödvändigt för att trivas med sig själv. För det andra har personer med autismspektrumproblem en tendens att fastna på detaljer och tillmäta dem oproportionellt stor betydelse. Och om man då är en tjej som intresserar sig för sitt yttre så kan man lättare än andra tjejer haka upp sig på detaljer i sitt utseende och börja må dåligt över hur man ser ut.

Sen finns det även yttre faktorer som kan spela in. Många med AS och ADHD mobbas och det gör förstås att man kan börja uppfatta sig själv på ett negativt sätt. Dessutom hamnar många tjejer med AS och ADHD i sexuella sammanhang som kan påverka självkänslan och uppfattningen om den egna kroppen på ett negativt sätt. Många tjejer med npf utnyttjas sexuellt av personer som drar nytta av dessa tjejers sårbarhet, och/eller använder mer eller mindre medvetet sin sexuella dragningskraft för att kompensera för sina sociala svårigheter, vilket sällan brukar bli så värst lyckat i längden.

Så jag känner igen mig i det du skriver och jag känner starkt med dig. Mitt bästa råd är nog att undvika snabba kolhydrater (det är de som gör att man blir uppsvälld förresten!). Ät mycket protein (kött, fisk, ägg, magra mjölkprodukter) och massor av frukt och grönsaker. Och se till att du får i dig även fett av god kvalitet, att helt stryka fettet ur kosten mår man inte bra av. Avokado, nötter, olivolja och rapsolja är exempel på bra fettkällor.

blyger skrev:

Bror Duktig skrev:Vad har du för ideal av kroppar i allmänhet?

Jag ansåg att så magert som möjligt såg bäst ut. När jag jobbade på att ändra det idealet, så fick jag lättare att hantera min egen kropp.

Och när jag aktivt tänkte på hur sjuk och orkeslös jag var, och att det är starkt förknippat till för mager kropp.

Jag har nog hårda krav på mig själv och kan tilltalas av magra kroppar, tyvärr.

Men samtidigt på något puckat vis ser jag inte för fem öre ner på folk med övervikt hur det nu går ihop. Jag menar, jag dömer inte mina vänner eller min omgivning efter hur dom ser ut.
Däremot kan jag nästan haft lite svårt med att min sambo ser ut som en super vältränad idrottsman

Men det kanske ändå är där jag måste försöka jobba lite, att inte drömma så om en mager kropp, att inte se det som ett ideal.
Kanske snarare en stark smidig kropp.

Fast jag tror jag går lite vilse i att när jag går ner i vikt mot lite undervikt blir jag smidigare och rörligare, men det kräver svält.

Bror Duktig skrev:Som aspergare kan man tyvärr bli tvungen att ha viss koll på maten. Jag fick ju alltid höra att jag måste släppa all kontroll, men så fungerade det inte för mig. Jag behöver ha struktur, för att komma ihåg att jag har ätit. För att inte äta för mycket eller för att inte glömma att äta. Så om du kämpar dig ur det, ta inte råd som "du MÅSTE släppa ALL kontroll" på så stort allvar. Det kan hända att det inte går p.g.a. AS. Om man inte hade bulimi så är det lätt att få när man kastar kontrollen. Liksom över- eller undervikt eller usel mathållning. Så var det för mig, och jag förknippar det helt klart med mina AS-drag.

Gafsan skrev:Detta skriver jag under på till 100%! Goda råd och tips typ att "äta "normalt"" eller att "man kan äta allt men inte alltid" och att man ska "lyssna på kroppens signaler" är säkert jättebra för många men absolut inte för mig och jag tror att det beror på asperger. Min kropps signaler ger helt enkelt inte tillräckligt bra information om vad, när och hur mycket jag borde äta, och om jag försöker äta samma mat som folk i omgivningen verkar äta så slutar det ofelbart i katastrof.

Jag kan aldrig släppa på kontrollen utan måste ALLTID vara medveten om vad jag äter och fixa och trixa och justera matvanorna för att hålla vikten lagom. Jag är alltid på väg uppåt eller nedåt i vikt, jag har fortfarande inte lärt mig att hålla vikten stabil. Jag tror att jag kommer att hålla på så här resten av livet. Men det är helt OK eftersom jag mår bra fysiskt och psykiskt.

Neko-chan skrev:Jag tror inte man kan tvinga att intala sig själv när de kommer till kroppen, ser man inte ut som sitt eget ideal så går de aldrig, de är nog nått man måste höra utifrån för att bygga upp självkännsla, iallafall är de så för mig, många säger jag är så söt m.m och då är jag nöjd

Bror Duktig skrev:

Neko-chan skrev:Jag tror inte man kan tvinga att intala sig själv när de kommer till kroppen, ser man inte ut som sitt eget ideal så går de aldrig, de är nog nått man måste höra utifrån för att bygga upp självkännsla, iallafall är de så för mig, många säger jag är så söt m.m och då är jag nöjd

Men det kan gå att ändra ideal, så som jag gjorde. Så man måste inte vara fast i att kämpa mot sitt eget ideal. Men man måste jobba på det, och inse hur olika attribut i ens (felaktiga om det handlar om så smal som möjligt) ideal egentligen signalerar, står för eller innebär dåliga saker.

Gafsan skrev:Hej Blyger!

Jag har Asperger och drag av ADHD och har brottats med ätstörningar sen 9-10 årsåldern. Nu är jag 37 och mår bra, men jag tror att jag alltid kommer att ha ett annorlunda förhållande till mat än NT.

Jag har svårt att tolka känslor och kroppsliga signaler och jag tror att det är roten till problemet. Att överäta är ju en "enkel lösning" för att hantera jobbiga känslor och situationer, och att äta för lite är en lika "enkel lösning" för att känna att jag har kontroll. Tyvärr är ju ingen av varianterna speciellt lyckad och både att äta för mycket och för lite leder till att jag mår sämre både fysiskt och psykiskt. Och att äta "lagom" är ju inte så himla enkelt heller när man inte har lika tydliga hunger- och mättnadssignaler som andra.
Jag har kommit fram till att jag mår bäst om jag äter väldigt GI-anpassat och tränar mycket. Jag klarar helt enkelt inte av de blodsockersvängningar som snabba kolhydrater och stillasittande leder till. Det kan ibland kännas trist att inte kunna äta "normalt" (eller ta en slödag i TV-soffan) men det är helt enkelt inte värt det för mig.
När jag var yngre mådde jag också jättedåligt och vantrivdes i min kropp. Jag kände mig fet och äcklig trots att jag egentligen var rätt så normalviktig. Men nu gillar jag faktiskt min kropp.

Förutom svårigheterna att hantera känslor och fysiska signaler så tror jag att det finns andra faktorer som också kan bidra starkt till att tjejer med npf oftare utvecklar ätstörningar än andra tjejer. För det första så kan man ha svårare att uppfatta sig själv som en "helhet" och det gäller både mentalt och fysiskt. Man får helt enkelt inte ihop all input till en vettig helhetsbild av vem man är, vilket är nödvändigt för att trivas med sig själv. För det andra har personer med autismspektrumproblem en tendens att fastna på detaljer och tillmäta dem oproportionellt stor betydelse. Och om man då är en tjej som intresserar sig för sitt yttre så kan man lättare än andra tjejer haka upp sig på detaljer i sitt utseende och börja må dåligt över hur man ser ut.

Sen finns det även yttre faktorer som kan spela in. Många med AS och ADHD mobbas och det gör förstås att man kan börja uppfatta sig själv på ett negativt sätt. Dessutom hamnar många tjejer med AS och ADHD i sexuella sammanhang som kan påverka självkänslan och uppfattningen om den egna kroppen på ett negativt sätt. Många tjejer med npf utnyttjas sexuellt av personer som drar nytta av dessa tjejers sårbarhet, och/eller använder mer eller mindre medvetet sin sexuella dragningskraft för att kompensera för sina sociala svårigheter, vilket sällan brukar bli så värst lyckat i längden.

Så jag känner igen mig i det du skriver och jag känner starkt med dig. Mitt bästa råd är nog att undvika snabba kolhydrater (det är de som gör att man blir uppsvälld förresten!). Ät mycket protein (kött, fisk, ägg, magra mjölkprodukter) och massor av frukt och grönsaker. Och se till att du får i dig även fett av god kvalitet, att helt stryka fettet ur kosten mår man inte bra av. Avokado, nötter, olivolja och rapsolja är exempel på bra fettkällor.

Gafsan skrev:Jahapp. Då trillade man över kanten igen. Jag blir så himla trött och ledsen på mig själv, varför ska det vara så jäkla svårt att ha ett bra förhållande till mat??

Nuförtiden handlar det tack och lov inte om månaders helvete när jag trillar in i mitt eget privata lilla ätstörningshelvete utan jag brukar klara av att bryta efter dygn (eller i värsta fall veckor) och det är ju bra. På det viset hinner inte kroppen ta så mycket skada. Men ändå!!!

Och det är så deprimerande förutsägbart - det här är mitt sätt att reagera när det blir "för mycket". Speciellt när jag blir sjuk. I det här fallet var det en förkylning i kombination med överbelastning på jobbet som triggade igång det hela. Nu är jag på väg "tillbaka" men jag mår fruktansvärt dåligt just nu.

Skulle verkligen uppskatta ifall någon kunde ta sig tid att säga några snälla ord eftersom detta inte är något som jag brukar prata om med folk IRL.

Gafsan skrev:Idag var jag ute och handlade kläder. I provhytten stod jag och retade mig på hur "lönnfet" jag är. Hallå??? Jag är 176 cm lång och hyfsat muskulös och kläderna jag köpte var i storlek 34 och 36. Då är man inte, KAN inte vara, speciellt fet.

Det är bara att inse att min kroppsuppfattning är rätt vriden. Å ena sidan kan jag vara nöjd med att jag är så vältränad och t.om. irritera mig på att revbenen syns så mycket men senare samma dag kan jag alltså tycka att jag är fläskig! Det är ju bara dumt. Antar att det beror på att jag liksom inte får ihop något helhetsintryck av hur jag ser ut utan ser varje liten detalj för sig och då blir det fel. Nä, jag kan verkligen inte lita till mitt eget omdöme så jag försöker att inte snöa in alltför mycket på hur jag ser ut. Nu ska jag gå och laga middag istället

prick skrev:hatar mej själv och SKÄMS. för jag borde veta bättre. eller, nej, jag önskar bara att mitt intellekt kunde vara överordnat dessa känslor. men nånstans vinner jag nåt på att låta allt kretsa kring mat och motion - jag slipper tänka på hur ensam/singel och depressionsbenägen och folkskygg jag är.