Tar det lång tid för er att återhämta er efter att ha gjort någonting jobbigt som att bli "utsatt" för mycket folk en dag, ändringar i era rutiner osv?

Jag upplever att det för mig tar väldigt lång tid att återhämta mig. Det leder till att jag är sjukskriven åtminstone några dagar varje månad. Så har det alltid sett ut, när jag gick skolan så fick jag vara hemma en vecka varje månad för att orka med resten av månaden.

Nu arbetstränar jag ju bara två timmar/dag och tycker således att det borde fungera bättre men jag känner ofta att jag går på minus med energi...Förutom jobbet så träffar man ju folk på andra ställen (om inte annat när jag är på jobbet för att sköta om min egen häst).

Sista 5 månaderna har det dessutom mest känts som en gröt i huvudet och jag tappar ständigt bort ord och har väldigt svårt för att formulera mig.



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Ja, det är samma för mig. Idag får jag tacka nej till en disputation med efterföljande fest p.g.a. att jag bowlade igår. Det tar i allmänhet några dagar för mig att återhämta mig om jag som igår klappade ihop totalt (jag trodde inte att jag skulle bli så pissig). Surt i röven av rönnbär...

Men, men. Jag får se fram emot en TV-kväll istället

Ja, ibland vet man ju inte i förväg vad som kommer att göra en trött. Andra gånger vet man ju av tidigare erfarenheter att man kommer att bli trött efteråt och kan ta med i beräkningen om det är värt det eller inte.

Hoppas att du får en trevlig tv-kväll

Eller så är man så omedveten om sina begränsningar och deras ursprung att man inte ens kopplat ihop sånt som folkmängder+ ljus+ ljud till tröttheten och kör på ändå, tills jag är så less på allt och så folkilsk att jag sitter inne i tre dagar och glor i taket.Har precis fattat en del av det här och försöker klura ut innan om nåt är värt det och hur andra dagar längre fram ser ut och hur jag ska hushålla lite med resurserna. Scary att vara så programmerad kring vad som är "normalt" och inte att man gör sånt våld på sig själv!

Jag märker sådant här också mer och mer. Börjar nog både bli äldre och äldre, liksom man inser sammanhangen mer och mer...

Annorlunda, gröt i huvet, tappa bort ord och svårt att formulera sig hade jag som värst innan de upptäckte att jag hade underfunktion i sköldkörteln. Stress hade lett till att mitt immunförsvar gett sig på sköldkörteln som då fungerade dåligt med riktigt trög hjärna som resultat. Så kolla upp dina sköldkörtelvärden tycker jag.

Men visst kan det vara skönt med balans på upplevelserna. Citerar en text från ett personlighetstest.

De inåtvända
De inåtvända riktar uppmärksamheten inåt, de har fokus på egna upplevelser. De inåtvända trivs bra ensamma och har nog med sina egna tankar. Inåtvända personer saknar det utlopp man finner hos utåtvända, de har mindre energi och en lägre aktivitetsnivå. De är stillsamma, håller en låg profil i grupper, verkar mer försiktiga och är skenbart inte så upptagna av den sociala världen.

Brist på engagemang i sociala sammanhang bör emellertid inte uppfattas som blyghet eller depression; inåtvända behöver bara mindre stimulans än de utåtvända och de föredrar ofta att vara ensamma. Självständigheten och reservationen hos inåtvända kan uppfattas som ovänlighet och arrogans. Den uppfattningen är ofta felaktig och om förutsättningarna är de rätta kan inåtvända personer vara både trevliga och intressanta. Men i stora grupper kan den inåtvända lätt bli överstimulerad och reagera med att bli tyst och dra sig tillbaka.


Inåtvända i parförhållande
Personer som får låga poäng på denna faktor har, också i ett förhållande, behov av en del tid för sig själva. I ett förhållande mellan två inåtvända personer har båda förståelse för den andras behov av ensamtid. De kan också uppleva att de har det bra i varandras stillhet.

Känner igen mig i det andra skrivit här. Jag är ofta trött och behöver längre tid för att återhämta mig, men samtidigt så kan jag tvinga mig att göra saker när jag egentligen inte vill eller orkar. Jag var i princip aldrig hemma från skolan som barn, för jag kände inte att jag var tillåten att vara det, och jag var för autistisk och distanserad från mina föräldrar för att kunna berätta om jag mådde dåligt.

För mig beror nog den här orkeslösheten både på depression och på att jag är naturligt inåtvänd och stillsam. Även när jag mår bra så gillar jag att ta det lugnt mycket, och jag har egentligen bara behov av att vara social och aktiv någon gång då och då. Det mesta jag tycker om att göra kan man göra hemma. Jag lider inte av min passivitet, men jag tycker det är jobbigt att det oftast är de aktiva och utåtriktade som sätter mallen för hur man ska vara. Jag har blivit anklagad för att vara lat, arg, otrevlig osv, när jag inte orkat umgås och behövt vara ifred. Det skulle vara lättare om folk lärde sig fatta att alla inte är likadana, och slutade döma ut det de inte kan förstå, men jag har inte så stort hopp om att det kommer ske.

Nej, jag kände inte heller att jag var tillåten att stanna hemma från skolan men hade väl tur i oturen då min kropp är väldigt snabb på att säga ifrån när jag mår dåligt på ett eller annat sätt. Jag blev således hemskickad från skolan stup i ett eftersom jag kräktes. Innan det gick så långt så hade jag visserligen uppvisat en hel del andra symptom och en del lärare upptäckte de tidigare symptomen och skickade hem mig innan det stadiet var uppnått.

Även i dagsläget har jag svårt med att tillåta mig att vara hemma (från arbetsträningen) men jag lärde mig en hel del när jag gick i terapi för min senaste depression. Numera vet jag att jag blir hemma ännu längre perioder om jag inte lyssnar på mitt eget mående. Det är dock väldigt frustrerande att jag inte orkar mer än jag gör i dagsläget. Jag vill så mycket mer än jag klarar av och då blir jag lätt arg på mig själv.

Jag blev ofta "sjuk" när jag var på klassresor och liknande som varade över nätter. Tänkte inte så mycket på det mer än att jag tyckte att det var ren (o)tur att jag blev sjuk just då. Oftast har de ju gått ut på lekar o annat så anser inte att jag har förlorat något på just denna obligatoriska skitsak.

Undrar hur andra har det med återhämtningstid. Har varit borta över helgen för bröllop, åkt bil långt, sovit hos sambons släkting och socialiserat med middag och fest. Tog hand om massa barn då det blir lättare än att snacka massa skit med okänt folk. Barn är enklare och jag får fokusera på nåt. Men den sociala baksmällan är jävligt jobbig. Kom hem söndag natt och idag onsdag är jag fortfarande inte lugn, är slut på energi irriterad och haft ångest, hemma från jobbet för jag orkar helt enkelt inte. Käkat stesolid till natten för att få somna, behöver sova mycket. Skärmar av mig från familjen men mår ju dåligt av det också, jävla samvete! Hur funkar ni andra, hur lång tid tar det för er att få igen orken?

Har jag gjort nåt riktigt ansträngande en hel helg brukar ja först sova ut och ta en lugn dag då jag mest är hemma och kollar på tv. men dagen efter brukar jag vara pigg igen.
(Stesolid kan även göra så man blir seg när den slutar verka)

Det beror på vart jag varit och vad jag gjort men 1-3 dagar ungefär.
Tycker inte du ska ha dåligt samvete utan ta den tid du behöver.

Ick... social baksmälla. Den är vedervärdig. För mig varierar den beroende på hur länge jag ha måst varva upp, hur hägt jag måste vara upp - översatt hur många det socialiserats med, hur länge och hur intensivt. Ljudnivåer, synintryck och stress är fler faktorer som inverkar.

Du är helt klart inte ensam. Skulle säga åt dig att inte ha dåigt samvete men har själv familj så jag vet hur svår den känslan är att släppa.

Ja efter en sån strapats hade jag behövt vara eremit åtminstone fyra-fem dar efteråt.

Det tar tid att hitta tillbaka till sina vanliga gängor efter intensivt socialiserande med en massa olika människor samtidigt.

Vad är den mest effektiva återhämtningsstrategin?

Vara för sig själv och gå in i sina intressen några dagar, tyvärr funkar det inte så bra då andra är beroende av en. Men om man kunde isolera sig totalt skulle det gå snabbare att få tillbaka energinivån, i alla fall för mig'

Triangel skrev:Det beror på vart jag varit och vad jag gjort men 1-3 dagar ungefär.
Tycker inte du ska ha dåligt samvete utan ta den tid du behöver.

Ja, 1-3 dagar är nog vad något sådant tar för mig också.

Således bör eventuella sociala event innebära ekonomisk täckning för de där 1-3 dagarna? eller så vägrar man delta?

Om jag hade fixat allt som Njos72 klarade på en helg hade jag känt mig jätteduktig! Men också helt utmattad efteråt förstås ...
Har precis som Njos72 upptäckt att det kan vara betydligt lugnare i barnkammaren på såna här tillställningar. Eller i nån soffa med värdfolkets katter/hundar i knät.
(Total acceptans där. Tack alla djur och ungar!)
Men efter en sån helg. Ja, vad gör jag?
Fimpar definitivt alla umgängesförslag några dagar: - Nej, vill inte gå på fest nu. Nej, kan inte träffa kompis. Nej, vill inte gå på utställning.
Det som gäller är ensamhet. Helst ute i skogen. Promenera fort och samtidigt älta.
Gå igenom allt som fastnat i skallen på helgen: - Varför såg F ut så när jag sa si? Varför talade X och Y så ivrigt med varandra? Varför sa W okej, när hela hans kroppsspråk sa motsatsen? Tog jag för mycket plats i samtalet eller för litet? Och varför kan jag aldrig lära mig när det är "min tur"? Varför pratar jag alltid i munnen på folk?
Kort sagt - hela denna helg måste idisslas grundligt.
(Precis som helgen innan gick åt till att repetera inför den här helgen... Suck!)
När idisslandet till slut är färdigt och alla intryck gåtts igenom och stuvats undan infinner sig äntligen ett slags lugn.
Men innan dess får jag absolut inte "fylla på" med fler sociala intryck. För då brukar jag bli fysiskt sjuk: influensa, muskelinflammation, ischias.
Naturintryck går däremot bra. Blommor, susande löv, pippifåglar, moln, vind etc. är till god nytta medan jag idisslar.
Att skriva är också bra. Som om intrycken lämnar hjärnan ifred när de väl hamnat på papper.
Men hur/vad man gör om man har familj och inte kan gå undan - ja, det vet jag inte. Antar att man biter ihop.
Eller kan man göra nåt slags överenskommelse med sin familj om att man behöver lite egen tid emellanåt för att fungera?
En annan grej som funkar för mig är meditation. Eftersom jag var med redan på 70-talet, lärde jag mig transcendental meditation enligt Maharishi Mahesh Yogi, precis som Beatles.
Det behöver man inte bry sig om. Tekniken funkar ändå. Hitta på ett eget mantra. Koncentrera dig på det. Omgivningen brukar vara förvånansvärt förstående och lämna en ifred, om man säjer att man behöver meditera trekvart.

Behöver alltid återhämtning. Att göra något med flera personer blir uttröttande pga sociala krav + mycket ljud- och synintryck som är rörigare ju fler personer som deltar och om det då dessutom är en ny miljö blir det snabbt alldeles för mycket intryck att ta in. Det kan för mig innebära att jag i princip sover bort 2 dagar efter, även när det sociala bara pågått under tex en em eller kväll. Så det du beskriver med resa, sova borta, stor fest osv skulle nog kunna göra mig helt utslagen i flera dagar sedan.

Jag tycker också det är lättare att söka sig till barnen. De är också krävande och uttröttande men inte alls på samma sätt. Deras kommunikation är rak och därför behöver man inte analysera/fundera en massa kring vad de menar. De håller inte på med det där jobbiga social småpratet utan är mer konkreta.

Jag tänker ibland att det blivit värre de senaste åren men kanske är jag bara mer medveten om vad som tröttar ut mig. Har ju alltid fått dagar/perioder då jag varit helt slut men har kanske inte tidigare insett att det sker som följd av vad man gjort dagarna innan och då kanske inte sett sambandet lika klart? Så jag är inte säker på om det faktiskt blivit värre eller om jag bara fått bättre insikt. Det jag däremot är säker på är att jag numera i mycket högre grad förstår och accepterar att det är så och därmed tillåter återhämtningen att få ta sin tid på ett helt annat sätt.

Nu har jag inte jobbat på länge och vet inte om jag kommer kunna återgå på något sätt framöver. Problemet när jag arbetar (eller studerar, även redan i grundskolan) är att jag fokuserar så hårt på att göra det (och göra det bra) att inget annat i livet fungerar samtidigt + att jag tvingar mig att orka och det finns aldrig tillräcklig tid för återhämtning. Det leder då gång på gång till att jag sedan plötsligt tar helt slut. Totalkrasch, djupa och långa depressioner, "utbränd" osv. Orkar inte leva så längre för jag tror inte jag orkar ta mig igenom fler sådana perioder.

Det tar minst en dag att återhämta sig - alltså en dag då jag är helt off

Får ni någon kompensation för denna återhämtningsperiod?

plåtmonster skrev:Får ni någon kompensation för denna återhämtningsperiod?

Alltså menar du från arbetsgivare eller vad? Tror det kan vara svårt... Krävs nog då att man redan har anpassningar på arbetsplatsen som beslutats tillsammans med läkare, FK osv. Då skulle man ev kunna ta upp ett sådant problem och hur man ska göra de dagarna. Men om det inte är ett event som jobbet anordnat utan mer självvalda saker man gjort under ledig tid så undrar jag hur många arbetsgivare som tycker att de ska behöva ge ledigt osv då..?

Kan dock se en möjlighet i att man diskuterar sånt med FK, läkare osv inför anpassningar som ska göras på tex en arbetsplats. Man borde ju då kunna hävda att det ingår i en skälig livskvalitet att kunna delta i sådant och att man därmed ska kunna göra det och sen kunna få lov att vara ledig efteråt. Vet inte vad de anser om sådant och om man då skulle kunna få dessa dagar som sjukskrivning (undrar om det hade gått att få det som en anpassning att tex slippa karensdag då...?)? Eller handlar det då om att få lov att ta ledigt? Då skulle man ju kunnat slarva bort all sin semester... Eller ta obetalda semesterdagar, vilket man kanske inte har råd till?

Alltså jag har ingen aning, bara tankar och frågor. Jag är sjukskriven så för närvarande spelar det ingen roll för egen del..

Känner att det tar länge och längre tid att återhämta sig ju äldre jag blivit. Vet inte om det faktiskt är så eller om jag inte orkar låtsas vara som "vanligt" folk längre. Kanske en mix sen jag äntligen börjar fatta hur jag funkar. Funderat på att söka befrielse från karensdag, man kan få det från försäkringskassan men vet inte om det innefattar Npf diagnoser.