Hej!
Jag är en 39-årig tre barns mamma som är under utredning för AS och add.
Efter att ha läst här är jag säker på att jag har AS. Ni har satt ord på det jag känner och upplever.

Ni som har familj hur får ni chans att återhämta er? Hur löser ni det?

Jag är gift med en man som är som en duracell kanin, han kan stänga öronen när som helst och återhämta sig. Jag "gick i väggen" för 8 år sedan och har varit sjukskriven fram till i somras. Nu pluggar jag på folkhögskola.

Mitt stora problem är att få min man att förstå vad det är som gör mig trött, hur det påverkar mig, vad jag behöver för att återhämta mig och hur vi ska lösa det praktiskt.

Han lyssnar inte på vad jag säger utan vill vänta på att utredningen blir färdig och hoppas på att få en färdig "bruksanvisning" på mig och mina problem.

Just nu mår jag jätte dåligt och jag når inte fram till honom. Andra (dvs klasskamrater m fl) har mycket sällan svårt att förstå mig, men min och min mans kommunikation brister ofta. Ganska ofta känns det som att han inte vill förstå.

Jag har säkert brutit mot en massa regler i mitt inlägg - Förlåt!


Moderator: Förtydligade rubriken.

Inga regler brutna vad jag ser.

Det låter jobbigt att han inte verkar vilja lyssna.

Jag har dock ingen familj så jag överlämnar åt andra med mer liknande situation, att kommentera.

Om du behöver vara själv ett tag så åk iväg med bilen och sov över i den någon annanstans?
(om kommunikation inte fungerar, agera)

Om han nu vill ha en bruksanvisning kanske du kan börja med att ge honom böcker eller skriva ut papper med info om AS. När han har läst det du givit honom kan ni prata om dina problem utifrån det han läst.

Är det en bok kanske ni kan ta kapitel per kapitel, och skriver du ut fakta från internet kan du själv välja vilket område du vill att ni fokuserar på först.

Egentligen behöver han ingen information om 'AS', han behöver ju just en guide till Dig och hur just Du fungerar. Om han inte 'vill förstå din AS', förmodligen just för att han inte förstår, så räcker det kanske att definiera dina problemområden för dig själv och sen praktiskt i vardagen beskriva för honom hur ni kan göra saker bättre.

Lyssna och kommunikation är nog hörnstenar.

Tack för era svar!
Jag har visat honom åtskilliga artiklar och han har själv beställt böcker.
Vi har varit på föreläsningar som han säger har gett honom en helt annan förståelse, men när jag ber om "återhämtning" då kommer det efter allting annat.

Ett exempel (jag är så dålig på att förklara).
Jag har sedan i november bett om en helg då vi inte har några "måsten", inga tjat på barnen om läxor osv. Nu råkade det bli så att en helg skulle han resa i väg för att träffa gamla kompisar, helgen efter skulle han på ett julbord en av dagarna och helgen efter skulle han på ett annat. Helgen efter det hamnade jag på sjukhus pga mycket kraftig migrän (läkarna var rädda för att det var en hjärnblödning). Och sen var det jul.

Eftersom jag själv kunde se att det inte fanns plats för "återhämtning" satte jag juldagen som "helig". Nu blev det så att hans äldre dotter hade annat för sig och ville bara ses den dagen. Jag sa ok till att min man och barnen gick och jag stannade hemma. Att få barnen i ordning med kläder och hår m m innebär stor stress för mig när jag har nått till den "utmattningspunkt" där jag är nu. Men jag skulle ju få 100 procents ro när de var borta. De kom hem efter en och en halv timme (dvs de sågs bara i 45 min). Jag hade inte ens hunnit landa efter att få barnen i ordning. Vår stora dotter stannade hos sin stora syster och det gjorde att vår yngsta dotter var olycklig hela kvällen eftersom hon också ville vara där. Tyvärr innebar det att jag inte fick den vila som jag så väl behöver (vila från stimulans).

Jag har varit sjukskriven i 7 år för utmattningssyndrom så jag är oerhört stresskänslig (började skolan i höstas pga problem med FK).

Hur brukar ni hantera det? Jag vet så väl vad jag behöver för att må bra, men jag kan inte få min man att förstå att ljud, ljus och "rörelse" omkring mig gör mig trött/sjuk.

Jag är i nästan exakt samma sits som du, har dessvärre inga bra råd att komma med.
Det mesta känns helt hopplöst faktiskt...

Jobbigt läge. Det viktigaste är att ni kommunicerar och att han börjar förstå att du inte är sjukskriven utan orsak.

Vi har tre barn i väldigt spridda åldrar med både AS och ADHD i olika doser. Min fru är sjukskriven och jag jobbar heltid. Det är svårt att få egentid. Under julen nu längtar jag tillbaks till jobbet så jag slipper barnen runt mig konstant. Känns som om jag blir sinnessjuk efter ett tag. Jag har åkt iväg och handlat själv ett par gånger och fått ett par timmar själv. Men det är ju ute med andra människor så efter det är jag slut efter intrycksöverdos ändå. Ingen rast ingen ro.

Att sova länge är bra om det går. Annars måste man som par växla stafettpinne och låta den andra få egentid. Och inte planera in saker på helgerna! Särskilt inte att ha gäster eller åka till någon. Men det kräver ju att man är lite lika på den punkten.

Hej! Det låter väldigt tufft! Känner igen mig i att kunna hålla ihop sig själv till en viss gräns men när den gränsen är nådd måste man få återhämta sig. Om din partner har svårt att förstå när du förklarar hur det känns för dig och vad du behöver kanske du kan ta hjälp av den psykolog som utreder dig. Ni tre kanske kan prata om detta tillsammans, psykologen kanske kanske kan hjälpa dig att få din partner att förstå?

Åh. Vilken svår sits du har.

Återhämtning kan ju innebära olika saker för olika människor. Tyvärr tycka det som att din make har svårt att se ditt behov av återhämtning. Jag har det lite lättare eftersom min man inser att jag behöver vila mer än andra, även om han inte alltid gillar det.

Jag vilar på följande sätt:

- Jobbar. Jag tycker att det är mindre ansträngande att arbeta än att vara hemma med barn och familj.

- Jag behöver emellanåt sova en hel dag när det varit många dagar med social aktivitet.

- Jag kan behöva stanna hemma från jobbet och vila ibland.

- Jag behöver tid för mig själv på kvällarna då barnen inte för störa.

- Vi bjuder inte hem människor så ofta under höst och vinter då jag är som tröttast. Jag behöver få vila i mitt hem och blir mkt trött att träffa människor.

- Min make tar hand om majoriteten av de konflikter som rör det äldre barnet (som med stor sannolikhet har samma diagnoser som jag)

Vi tillbringar semestrar i lugn och ro utan krav på att ha för mkt aktiviteter eller sällskap. Det underlättas ju till stor del av att vi har en stuga på en ö.

Jag känner väl igen mig i det du skriver...
Nu är jag skild, och mina barnfria veckor räddar mig. Nackdelen är att när barnen är hos mig, är jag ensam om att lösa allt.
Inga kloka råd, tyvärr...

Tips: Våga säga nej även om det ställer till det för andra (inom rimliga gränser).

"Fastna i bilkö på vägen hem" osv..

Ordna barnvakt?

Skaffa en aktivitet som passar dig till exempel ta bilen och åk en sväng, ta en promenad någonstans dit du måste ta bilen så du får tid att varva ner emellan. Ta god tid på dig.

Det är inte bara din man som måste förstå utan även alla barnen. Om du kan schemalägga pauserna är det helt suveränt men vanligtvis går inte det men när du väl pausar så gör det hellre för länge än för kort tid.

När något sådant inträffar som det på juldagen dvs kort tid dom var borta finns det någonstans du kan åka för att få en paus, någon du känner som bor så till att du kanske kan gömma dig själv i ett rum och bara vara du så länge du behöver?

Det låter som du behöver mycket mer egentid utan familj och måsten och om du gått sjukskriven i flera år och haft den möjligheten och nu börjat plugga så är det fullt förståeligt att du behöver mer än tidigare.

För mig är absolut tystnad viktigt samt värme när jag ska återhämta mig. Inte det lättaste i dagens samhälle. Hade en gång i tiden tillgång till en bastu där jag kunde vara själv och det var guld värt. 2-4 timmar i den på ungefär 50 grader och med jämna mellanrum öppna dörren och släppa in lite svalare luft, jag var som en ny människa efteråt. Så skönt. Kunde ligga och bara dåsa eller läsa eller sova. Det var tider det.

Tack för alla era svar! De betyder mycket för mig.
Bara er bekräftelse av att återhämtningen är viktig för mig betyder mycket.
Jag behöver höra av andra att jag behöver få återhämta mig annars kan jag inte kräva det - förstår ni vad jag menar? Är en riktig mes när det kommer till mig själv och vad jag behöver.

Jag ska träffa psykologen i morgon igen och det ser jag verkligen fram emot.

Får en känsla av att din man, Siddo, är mycket upptagen med sig själv.
Ett par frågor som dyker upp i mitt huvud:

1) Flyr han bort från er gemensamma situation? (De behöver ni kanske famljeterapi..)
2) Om Ja, på 1), kan han kanske känna sig otillräcklig? (Då behöver ni kanske familjeterapi ännu mer)
3) Är det alltid just Du som får hålla ihop familjebestyren? (Då borde han börja delta mer.)
4) Ser han, och tillgodoser, öht Dina behov? (Om inte.. familjeterapi!!)

5) Har Du svårt att sätta gränser?
6) Tycker Du att det är svårt att vara tydlig i ditt budskap när du säger något till honom?

Det känns som att du lever i en oacceptabel situation.
Ni, som vuxet par, måste se till att det fungerar bra för er båda. Det är inte enbart din eller hans uppgift.
Som jag ser det har alltid båda parterna, var för sig, fullt ansvar för hela relationen (men enbart ansvar för den egna personen). Inte så lätt att åstadkomma, men utan detta har jag svårt att se att en relation har en chans att vara sund.

Din karl förstår uppenbarligen inte vad utmattningssyndrom är heller. Jag undrar verkligen hur du klarat dig som sjukskriven alla de här åren? Vad får du för vård och hjälp med att återhämta dig från själva tillståndet?

Jag tror du måste försöka fly hemmet och lämna över mer av ansvaret till din man. Finns det miljöer utanför hemmet där du kan vistas och få lugn och ro? Har du lyckats få koll på hur många timmar det tar att återhämta sig eller är det olika från gång till gång?