Om inte annat så finns det nog många med As som kan uppfattas som blyga fast dom inte alltid är det.

Jag själv är blyg ibland, oftast beror det på vem jag träffar. Även då jag inte är blyg kan jag uppfattas som blyg då jag mer observerar till en början och därför är rätt tyst.
Tystnad verkar ibland kunna förknippas med blyghet

Träffar jag någon som är blyg för mig så brukar jag vara rätt duktig på att mildra den blygseln med min humor och öppenhet. Det är vad jag fått höra i alla fall så här efteråt.

Undviker man ögonkontakt (vilket är relativt vanligt vid AS) är det inte ovanligt/osannolikt att man uppfattas som blyg - fast man inte är det.

Thurizas skrev:Om inte annat så finns det nog många med As som kan uppfattas som blyga fast dom inte alltid är det.

Jag själv är blyg ibland, oftast beror det på vem jag träffar. Även då jag inte är blyg kan jag uppfattas som blyg då jag mer observerar till en början och därför är rätt tyst.
Tystnad verkar ibland kunna förknippas med blyghet

Träffar jag någon som är blyg för mig så brukar jag vara rätt duktig på att mildra den blygseln med min humor och öppenhet. Det är vad jag fått höra i alla fall så här efteråt.

Instämmer med ovanstående. Brukar också vara tyst och observera till en början. Kolla in läget liksom. Många tar mig för blyg då men, jag säger inget om jag inte har något att säga. Har jag något att säga, så säger jag det. Men, jag kan också vara blyg ibland. Beror helt och håller på situationen och människorna.

Flinta skrev:Undviker man ögonkontakt (vilket är relativt vanligt vid AS) är det inte ovanligt/osannolikt att man uppfattas som blyg - fast man inte är det.

Har man inte heller så mycket "kroppsspråk" och/eller ansiktsmimik så kan det säkert spä på intrycket av blyghet.

Jag är inte blyg, men jag har svårt att ta initiativet att börja prata med andra, förutom de jag känner väl. Det handlar nog mest om dålig fantasi, jag kommer helt enkelt inte på nåt att säga. Då är det nog lätt att få intrycket av att jag skulle vara blyg.

Men så drar min ADHD igång, och jag kan kläcka ur mig vilka grodor som helst...

Jag känner igen mig i Kimmelies berättelse, fast jag brukar ibland ha kanske lite extrem humor för vissa, istället för "grodor". Fast det är i grund och botten samma sak, tippar jag på

Jag var blyg som barn. Som ung vuxen försökte jag bli tuffare. Men situationen blev inte bättre för det. Nu är jag blyg. Svårt att träffa nya människor.

Jag var jätteblyg som barn (med undantag för om jag råkade hamna på en scen ) men nu i vuxen ålder är jag ofta clownen. Jag kan dock bli väldigt tystlåten om det är för många människor närvarande samtidigt, jag gillar inte att samtala i alltför stora grupper.

Jag kan aldrig starta en konversation, eller ta ögonkontakt. Är det killar brukar det vara lättare att börja prata, men med tjejer är det helt omöjligt. När det är flera människor omkring blir det svårare, men jag tror som många andra säger här att man kanske inte är blyg man håller sig egentligen bara för sig själv eftersom man är obekväm.

Med människor i min innersta sällskapskrets brukar det gå rätt så bra, men brukar ändå vara väldigt inaktiv om det inte är några intressanta topics på discussion.

Jag har varit klassens clown ^_^ innan jag fick reda på att jag hade aspergers. Nu e jag blyg som fan..

John, vad menar du? Ändrades ditt beteende när du fick reda på att du fick AS?

japp

John skrev:japp

WTF ?

Jag kanske framstår som en idiot, men just nu är jag "gobsmacked" - ändrade du på ditt beteende efter du fick reda på att du hade AS?

Varför till det negativa (mer blyg), än klassens lirare, vilket oftast är en rätt kul grabb!

Syntax error!

Jag är varken eller , inte lagom heller men ogillar ögonkontakt .

Varför måste folk stirra så här fräckt ???
Oftast bero på vem jag pratar med , men har ofta svårt att känna sig avslappnad när jag umgås med folk .

Håller med miaspie. Så funkar jag också, heh.

Andra trådar om blyghet:

blyghet-en-sjukdom-t25385.html

att-vara-sig-sjalv-tydligen-inte-om-du-ar-blyg-t18045.html

Hej Delfinen!

Jag har diagnostiserat Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Jag skulle inte beskriva mig som blyg alls. Däremot är jag en "verka men inte synas"-personlighet, som mycket hellre ser till att saker fungerar (av sådant jag behärskar att fixa) än att prata om vilka bra saker jag gör.

Alla mina förebilder när det gäller sådant är/var på samma sätt. Alla mina syskon, mina föräldrar och andra anhöriga.

Bror Duktig skrev:Nu läste jag lite i artikeln och tänker genast:

De har missat att se alla orsaker till blyghet.
Vissa som är blyga borde jobba med att fokusera mindre på sitt beteende och bete sig mer avslappnat och "som sig själv". Det rådet fungerar inte för många aspergare. Om jag skulle slappna av och vara "mig själv" så skulle det sociala INTE fungera bättre *lol* En del aspergare skulle verka ännu mer blyga eller "stela" om de "var sig själva".

Precis. Känner igen mig jättemycket i det där. Som liten var jag extremt blyg, jag kunde ofta inte ens svara på tilltal. I tonåren blev det lite lättare men jag diagnosticerades då med social fobi och fick gå i KBT på BUP, något som inte hjälpte alls. Socionomen konstaterade, alldeles riktigt, att jag inte verkade rädd när vi satt på ett fullsatt café och fikade under exponeringen - jag tyckte bara det var jättejobbigt med alla människor och ljud och visste inte vad jag skulle prata om.

Jag måste förställa mig i viss mån när jag är ute. Jag måste anstränga mig för att bete mig rätt och prata om rätt saker. Jag måste också tränga undan en del tics och sådant jag har för mig - jag kan inte "vara mig själv".

Bror Duktig skrev:Extrem blyghet hos små flickor har det skrivits om, kan vara ett tecken på asperger.

Intressant, kommer du ihåg var du läste det?

Jester'sTear skrev:

Bror Duktig skrev:Extrem blyghet hos små flickor har det skrivits om, kan vara ett tecken på asperger.

Intressant, kommer du ihåg var du läste det?

Nä, minns inte. Kan tänka mig att jag har läst det på antingen autismforum.se eller hört Svenny Kopp prata om det. Men jag har också för mig att jag läst det lite här och var. Att det inte är något ovanligt alls. Kan tyvärr inte hjälpa dig med källa...

Jag var både extremt blyg och det konstaterades på BUP att jag hade autistiska drag vid fyraårsåldern.
Blygheten satt i under hela uppväxten och förstärktes till nästintill selektiv mutism i skolan efter all mobbning.

Som barn, innan spontaniteten förstördes av mobbning och vuxnas strävan att stimulera och fostra bort det autistiska, var jag motsägelsefull. Jag kunde fråga människor om vad som helst, vara initiativrik, klättra, verka hyperaktiv och inte bry mig om vad andra tyckte. Skolans bullriga miljöer, aggressiva barn hämmade och gjorde mig tillbakadragen, underaktiv och trött. Trots att blygheten var värst under tidiga tonåren hade jag mod att gå min egen väg och välja tillvalsämnen, aktiviteter oavsett jag hade kamrater med mig eller inte. Andra och mindre blyga valde samma som deras dominerande kompisar valde.

Jag fick höra till förbannelse att blygheten skulle till viss del jobbas bort och till större delen växa bort av sig själv. Den växte aldrig bort. Blygheten är kopplad till min personlighetstyp, men jag kan hantera den bättre som vuxen.

Inom psykiatrin i tidig vuxenålder, var det aldrig någon som någonsin läste gamla journaler om autistiska drag. Det skulle förnekas och undangömmas av vården själva, kändes det som. Mina föräldrar lät mig växa upp utan
diagnosmedvetande, men jag känner mig istället lurad. I tidig ålder funderade jag över vad som var så annorlunda.
Det bästa som kunde hända mig var att få veta som vuxen att jag har autism. Jag har också en introvert, reflekterande personlighetstyp som tänker först och handlar sen

Mystiqa skrev:Går blyghet att bota?

Jag säger ja, jag botade själv min för 8 år sedan.

Mystiqa skrev:Växer blyghet bort med åren?

Det kan göra men det kan också gå åt andra hållet så blygheten blir värre med åren.

Mystiqa skrev: Vem är blyg?

Inte jag, skulle chansa på att en stor del av svenska befolkningen är blyga.

Mystiqa skrev:Kan asperger förväxlas med blyghet?

Jag tror det. Det verkar även vara så att folk förväntar sig att man ska vara blyg och tystlåten om man har asperger. Jag är varken blyg eller tystlåten.

Jag var väldigt blyg som barn och upplevde även att jag inte verkade funka som andra.
I vuxen ålder insåg jag att annorlundaskapet jag kände måste bero på någon form av Autism och det blev jag senare också diagnosticerad för (Aspergers syndrom).

Blygheten försvann i stort sett under barndomen och idag får jag väl säga att jag bara ibland känner mig blyg/osäker när jag träffar okända människor eller i nya sociala situationer. Det försvinner ganska fort, är nog ganska vanligt.

Så jag tror nog inte att Aspergers nödvändigtvis måste hänga ihop med blyghet.

Men det tolkades i min barndom länge som att alla mina svårigheter var just blyghet.
Man försökte få mig att leka med andra barn som jag inte synkade med alls.

Träffade dock några riktigt bra kompisar och det räddade mig, vi röjde runt och hade kul helt enkelt utan att gräva ner oss i varandras problem.
De hade själva svårigheter att passa in, men mer åt det impulsiva hållet.

Mellan oss fanns en slags ömsesidig förståelse och det lärde mig att även om det är svårt så går det att hitta riktiga kompisar.

Det är något jag är tacksam för.