I december har jag haft depression i 4 år. Har varit på bup ett antal år, och mår inte ett dugg bättre. Nu har min terapeut äntligen kommit fram till anledningen att jag mår så dåligt- Aspergerproblematik. Stora frågan är ju om det är Aspegers, eller bristande anknytning till mina föräldrar som liten.
Tydligen ger de likadana symptom. Inte för den informationen hjälper mig ett jävla dugg.

Blev misshandlad av mina föräldrar som liten (både psykiskt och fysiskt).
Mina föräldrar har ofta hjälpt min bror med läxor, eftersom han har dyslexi (som inte upptäcktes förrän han började gymnasiet). Detta, plus att min syster, till skillnad från mig, KRÄVDE uppmärksamhet, har gjort att jag helt enkelt inte fått tillräckligt med uppmärksamhet som liten.

Jag börjar bli otroligt förtvivlad nu, vill äntligen veta vafan det är som gör mitt mig så jävla olycklig.

Är det NÅGON som har den minsta aningen om om det finns/vilka skillnaderna mellan bristande anknytning och AS är? Några som helst förslag?

Hjälp

Problematik som beror på bristande anknytning borde gå att lindra genom olika former av samtalsterapi och annat.
Har du genomgått någon form av terapi?

LILITH_ skrev:Problematik som beror på bristande anknytning borde gå att lindra genom olika former av samtalsterapi och annat.
Har du genomgått någon form av terapi?

Hade "familjeterapi" under en kort period, gick i en depressionsgrupp med lite inbyggd KBT, och samtalsterapi i lite mer än ett år. Men eftersom problemen inte upptäckts förrän nyligen, har vi inte aktivt kunnat jobba med dem. Har även tagit två olika SSRI-preperat med föga effekt, hjälpte i princip ingenting, fick bara massa biverkningar vid utsättningen. Som sagt, inget av detta har hjälpt hitintills.

Jo, bristande anknytning kan man bli av med, men jag vet ärligt talat inte om jag har orken att jobba med det i flera år till, tills det blir bra.

En tredje möjlighet kanske kana vara att dina föräldrar eller den ena av dem själv har något dysfunktionellt (åt NPF-hållet eller annat), som de inte har fått rum eller hjälp för utan istället har visat sig i att de inte kunde ta hand om sina barn.

Zombie skrev:En tredje möjlighet kanske kana vara att dina föräldrar eller den ena av dem själv har något dysfunktionellt (åt NPF-hållet eller annat), som de inte har fått rum eller hjälp för utan istället har visat sig i att de inte kunde ta hand om sina barn.

Jo, preics. Pappa visar symptom på AS, under misshandlen har det ofta varit så att han vill ha sin vilja genom, eller att han inte tålt att man sagt emot/ haft annan åsikt. Då blev han arg, och började skrika, dra i en, sparka en osv. Tror inte han förstod att han skadar mig med det. Har också hänt att han helt enkelt inte haft tålamod med mig, och därför tvingat mig till saker (äta upp, tex).
Som sagt har min bror dyslexi, det har ju också med NPF att göra.
Både jag, mina syskon, min mamma och min morbror har/ har haft få vänner.
Tror att min syster har koncentrationssvårigheter.

Det ena behöver tyvärr inte utesluta det andra.
Det kan ju vara att du både har något inom autismspektrumet och problematik från bristande anknytning. Det här skriver jag inte för att trycka ner dig i skorna fullständigt utan för att du inte ska låsa dig vid antingen det ena eller det andra.

Att du blev misshandlad både fysiskt som psykiskt under din barndom är alltså ett faktum?
Du skriver att din bror har dyslexi som även den ofta länkar till autismspektrumproblematik.
Hur är dina föräldrar? Finns det fler tecken på möjlig autismspektrumproblematik inom den närmaste familjen eller övriga släkten?
Eventuell hereditet kan ju peka på en möjlig genetisk avvikelse även hos dig, tänker jag.

Edit: Zombie hann före!

Eftersom ingen vet med säkerhet "vad AS är" och hur en mänsklig hjärna påverkas av dålig anknytning och liknande förhållanden, vågar jag mig på en teori:

Det finns egentligen ingen avgörande skillnad mellan "arv" och miljö då miljön främjar eller hämmar vår postnatala utveckling.
Vi är inte färdigutvecklade vid födseln.


Mycket tidigt börjar barnet köra sitt "utvecklingsprogram" som innehåller både sociala/psykiska och fysiska moment för att utveckla hjärnans "firmware".
De kommunikationssteg barnet efter några försök inte för gensvar för, läggs ned då de (tycks) sakna funktion just pga att de inte väcker gensvar hos föräldern.

Allt är inte fysiskt, men emotioner och minnen, liksom "firmware" dvs de grundläggande fysiska och sociala begreppen, grundläggs och administreras i hjärnan, som är ett fysiskt organ.

Ett ytterst tydligt och välkänt exempel, som inte har med psykiatri/psykologi att göra, men däremot neurologi:

Ett barn som har ett friskt men skelande öga stänger automatiskt av dess signaler i hjärnan (vem vill se en näsrot 24/7?) vilket på sikt leder till synmässig funktionsnedsättning. Tillståndet måste brytas tidigt för att synförmågan ska kunna börja utvecklas.

Jag gissar att man med tiden kommer att kunna se AS-drag av olika ursprung:
Såväl histologiskt (vävnaden) som med magnetröntgen (aktiviteten) och kanske i signalsubstanserna.
Det finns personer med medfödda skador eller svagheter i berörda områden, liksom personer där kontakten med dessa områden inte kan aktiveras - av samma skäl som det skelande barnet fått en synnedsättning, nämligen understimulering.

Men båda varianterna (det finns säkert fler t ex trauma) är nog lika oåtkomliga för terapi, och båda ger sannolikt identiska symptom, och bör sannolikt hanteras på samma sätt, med en medvetenhet om att personen har begränsningar, men även styrkor.
Möjligen skulle intensivterapi på barn kunna ha viss effekt. men personer med lätt AS är nog väldigt svåra att identifiera i en grupp.

Och är det etiskt riktigt att försöka forma om ett barn till att bli som alla andra?

Känner att det inte såg så positivt ut, det jag skrev. Men det kan alltid bli bättre, man kan få ett bättre liv än man vågar hoppas när man är deprimerad.

Det är viktigt att man får bukt med din depression då den sänker livskvalitén så mycket. Det andra är sekundärt tills vidare.

Jag förstår att du är ung, och många gånger är livet svårare som ung, man har starkare känslor (både positiva och negativa) och förmodligen en större vilsenhet + att man söker sin identitet. I tjugoårsåldern när det är dags att ta sig an livet på allvar inser man ofta att man har fått helt fel saker med sig i ryggsäcken.

Det jag vill säga är att ditt liv bara kan bli bättre, och jag tror att din diagnos kan var till hjälp. Detta hoppas jag, och sänder mitt medlidande till dig.

//W

Jo, men det känns liksom som att det ena bör utesluta det andra, eftersom det har samma symptom, och påverkar tydligen samma del av hjärnan. Så antingen går det bort (ankytning) eller inte (AS).
För att sammanfatta:

Tyder på AS:
Det finns drag av NPF i familjen. Pappa har drag av AS, bror dyslexi. Enligt min mormor var min morbror (han dog för ett år sen, och jag kände honom knappt) pedantiskt, han kunde bli upprörd över stavfel i böcker mm. Mamma berättade att hon och hennes bror (min morbror) har haft få vänner i skolan. Jag tycker att min syster verkar ha koncentrationssvårigheter.

Tyder på brist på anknytning:
Jag blev misshandlad och fick för lite uppmärksamhet när jag var liten.
Min terapeut säger att jag, i vissa få stunder, kan bli väldigt känslosam, vilket enligt hennes erfarenhet tyder mot asperger. Jag håller med om att jag ibland blir känslosam och impulsiv, men jag tycker inte det tyder på aspergers. Men jag har ju ingen erfarenhet av AS heller, så hur har ni det egentligen? Blir ni också känslosamma och impulsiva ibland, eller inte?

Väldigt känslosam och väldigt impulsiv till och från, har AS-diagnos.

Nej, jag skrev just att jag inte alls tror att de utesluter varandra utan tvärtom kan vara i princip nästan samma sak.

Och föräldrars AST-problematik leder också till svagheter som visar sig i kontakten med barnen, så både arvet och miljön som båda kommer av AST, bidrar till att funktionsnedsättningen hos en pga arvet redan sårbar individ kan förstärkas.

Jag blir ledsen när jag läser hur du haft det och tänker på vad Strindberg skrev:

"Det är synd om människorna"...

Windfarne skrev:Och är det etiskt riktigt att försöka forma om ett barn till att bli som alla andra?

Är det etiskt riktigt att försöka göra så att barnet inte känner sig utanför och ensam? För det är konsekvensen av att vara annorlunda/ ha sociala svårigheter. Ingen kommer någonsin vara som någon annan, så det är omöjligt att forma någon till att bli som "alla andra". Men att ge dem de verktyg de behöver för att klara sig relativt bra i samhället är viktigt, enligt mig.

Det är viktigt att man får bukt med din depression då den sänker livskvalitén så mycket. Det andra är sekundärt tills vidare.

Anledningen till att SSRI-preperaten och terapin inte hjälp är att depressionen är sekundär. Nedstämdheten kommer från ensamhets-och utanförskapskänslorna. Den kommer från tomheten. Anledningen till att det gått så lång tid utan att jag mått bättre än att personalen på BUP inte förstått att depressionen är sekundär. Måste ta tag i de andra problemen först, så lär depressionen försvinna eller lätta av sig självt.

man har starkare känslor (både positiva och negativa)

Snarare tvärtemot i mitt fall, skulle jag säga. Har nästan ingen kontakt till mina känslor. Jag kan sitta och se förbannad ut, men inte känna ett dugg inombords. De enda gångerna jag känner något, är när känslan är väldigt stark, annars är det bara tomt.

Såvitt jag förstår är skillnaden mellan AS och desorganiserad anknytning den att vid AS finns "störningen" i hjärnan redan från födseln elelr tidig ålder, medan den vid anknytningen är frisk, förutom att alldeles för många synapser förstörs. Så vid bristande ankytning kan man "återställa" synapserna. Vid AS kan man ju träna upp sig och bli bättre, men jag vet faktiskt inte hur det ser ut med hjärnan, hur den förändras.

Windfarne skrev:Men båda varianterna (det finns säkert fler t ex trauma) är nog lika oåtkomliga för terapi

Förresten, har hört att man kan "bota" vissa hjärnskador genom terapi. Man börjar stimulera de skadade områdena genom terapi, och få dem att fungera "normalt". (tex vid bristande anknytning har man brist på synapser i en viss del av hjärnan, detta orsakar sociala svårigheter. Man kan knyta an vid sin terapeut och genomgå alla processer man borde gjort som liten, och därmed fixas synapserna till.)
Min terapeut berättade det för mig, att man rätt nyligen kommit på att man kan hjälpa personer med tex hjärnskador från olyckor. Förr trodde man att det helt enkelt var kört med dessa, men nej, så är det tydligen inte.

Det blev rätt rörigt nu, men om jag förstått det rätt så stimulerar man de skadade delarna av hjärnan med hjälp av terapi, så "läker" hjärnan sig själv.

Det är ju off-topic angående etiken...men eftersom du ställer en motfråga så försöker jag svara på den.

När jag spånade om intensivterapi på yngre AS-barn så var det bara en spekulation.
Problemet är att vi lever i ett samhälle som säger sig vilja värna mångfald och personlig utveckling, men där det ändå finns starkt rigida sociala regler som syftar till mental likriktning.

Detta samhälle är inte vänligt mot autister - om ens barn visar tecken på att hellre rita en teckning än att riva skolan uppstår misstänksamhet från personalens sida. (tillspetsat). Som vuxen kan man lättare klara sig undan, om man väljer rätt yrke eller isolerar sig från andra.

Jag är ytterst tveksam om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma så drastiska personlighetsförändringar hos ett "lätt avvikande" barn att detta skulle nå samma sociala status som "alla andra".

Och varför skall det anses att problemet ligger hos det drabbade barnet, när det är den trångsynta sociala miljön i skolan som handikappar, istället för att premiera de starka förmågor barnet äger?

Orkar inte läsa noga, men jag tycker Windfarne verkar säga samma sak som jag och Lilith kastade fram om hur ett NPF-arv kan yttra sig både hos en själv och i den uppfostran man får av sina NPF:iga föräldrar och hur det kan förstärka vartannat. (Måste förresten inte vara bara på ont, det kan finnas fördelar med det också. Men chansen för det är ju större när föräldrarna känner sig själva och lever i en inte alltför fientlig omvärld.)

NoteToSelf skrev:Min terapeut säger att jag, i vissa få stunder, kan bli väldigt känslosam, vilket enligt hennes erfarenhet tyder mot asperger.

Menar du tyder på, det vill säga hon menar att det stärker att du skulle ha asperger? Eller tyder i riktning mot att du inte skulle ha det?

NoteToSelf skrev:Jag håller med om att jag ibland blir känslosam och impulsiv, men jag tycker inte det tyder på aspergers. Men jag har ju ingen erfarenhet av AS heller, så hur har ni det egentligen? Blir ni också känslosamma och impulsiva ibland, eller inte?

Vi kan vara hur olika som helst - på den lilla antydningen kan man inte säga hit eller dit om asperger. Se upp för experter som är tvärsäkra på sådant, det tycks vara ett säkert tecken på okunnighet och inkompetens. (Nu påstår jag inte alls att det skulle vara så illa med din psykolog.)

Vad jag kan tänka mig i den vägen, som kan tyda på asperger, skulle väl i så fall vara antingen överdrivna, underdrivna eller ömsom under- och ömsom överdrivna känslor och reaktioner och/eller uttryck för dem - till följd av att regleringen av känslor och uttryck ofta är dålig/för tröga/för lätt hos oss och att sociala beteenden sällan är självklara.

Det är nog ofantligt svårt att genom terapi verkligen lyckas stimulera igång inaktiva delar av hjärnan, men visst vore det intressant.

Dock är det en skillnad mellan en hjärna som drabbats av en mindre stroke, resp en hjärna som saknat vissa förmågor sedan födseln.

Om hjärnan har en slags uppfattning om sin egen "firmware", i form av ett minne hur det brukade vara, så kan en del förmågor relokaliseras. Bland annat kan man förflytta sensorisk känslighet i handen till de områden i cortex som egentligen tar emot signaler från överarmen.

Sådant som aldrig har fungerat finns det nog tyvärr väldigt lite hopp om...

Allt detta är även enormt resurskrävande i dagsläget, hur många terapeuter klarar detta och hur många patienter kan de behandla under en yrkeskarriär?
Där allt styrs av pengar är nog hoppet satt på undantag.
Men långt fram i tiden kanske man skulle kunna bygga både ny hardware och plantera (datorproducerad) firmware i den fixade hjärnan. Ett par decennier fram gissningsvis.

Windfarne skrev:Detta samhälle är inte vänligt mot autister - om ens barn visar tecken på att hellre rita en teckning än att riva skolan uppstår misstänksamhet från personalens sida. (tillspetsat). Som vuxen kan man lättare klara sig undan, om man väljer rätt yrke eller isolerar sig från andra.

Jag är ytterst tveksam om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma så drastiska personlighetsförändringar hos ett "lätt avvikande" barn att detta skulle nå samma sociala status som "alla andra".

Och varför skall det anses att problemet ligger hos det drabbade barnet, när det är den trångsynta sociala miljön i skolan som handikappar, istället för att premiera de starka förmågor barnet äger?

Håller med. Är för övrigt väldigt emot skolsystemet, där de tror att alla är precis likadana, men ingen är ju det. Man kan inte bara plocka ut några elever, sätta dem i en klass, och tro att alla ligger på samma nivå och det inte kommer bli några problem. Har själv "fallit offer" för skolsystemet. Min klass var otroligt stökig, sämsta nian enligt lärarna. Mentorn sa en gång till mig att vi skulle ha en psykolog i klassrummet som typ skulle analysera vad som orsakade allt stök och skulle hjälpa till. Men det kom aldrig någon. I vilket fall som helst blev det så outhärdigt med det ständiga stöket och den låga nivån (syftar inte på intelligensnivån. Lektionerna bestod mycket av uppredade frågor som inte hade med undervisningen att göra "När slutar vi?", "vad är det till lunch?", "vad sa du?" eller bara massa prat om annat) att min terapeut såg till att jag blev deltidssjukskriven hela sista terminen i nian. Dvs, alla teoretiska ämnen hemma, gick bara till skolan för att vara med på praktiska ämnen. Som tur är gick det bra, och jag gick ut nian med bra betyg trots utebliven undervisning.

Ämnet intensivterapi tangerade jag häromdan. Har också ett minne av en tråd där en variant av det diskuterades utförligare, en jag och många till tyckte verkade som ren tortyr och hjärntvätt (en risk samtliga ansvariga i vilket fall som helst måste vara mycket ödmjukare inför än vad vuxna brukar vara med något de brinner för eller inför barn) – men den fann jag inte när jag sökte.

Zombie, denna?

http://www.aspergerforum.se/beteendeterapi-t11629.html

Måste upp i morgon...återkommer! God natt!

Zombie skrev:Menar du tyder på, det vill säga hon menar att det stärker att du skulle ha asperger? Eller tyder i riktning mot att du inte skulle ha det?

Att det tyder på att jag inte har AS.

Vi kan vara hur olika som helst - på den lilla antydningen kan man inte säga hit eller dit om asperger. Se upp för experter som är tvärsäkra på sådant, det tycks vara ett säkert tecken på okunnighet och inkompetens. (Nu påstår jag inte alls att det skulle vara så illa med din psykolog.)

Nej, tror inte problemet är att hon är "okunnig" i den benämningen, utan snarare oerfaren i området aspergers. Hon sa själv att hon inte har så mycket erfarenhet med aspergare, men de hon träffat har tydligen inte varit så känslosamma som jag kan bli ibland. Min tanke kring det är 1) Det finns ju de aspergare vars ansikten är "slappa" eller hur man ska uttrycka det. Alltså de visar inte sina känslor genom ansiktsuttryck. Kan ju vara att hon träffat sådana?
2) Jag vet med mig att jag blir lugnare och mer behärskad när jag väl sitter där hos henne. Kan tänka mig att många andra också blir det, kanske därför?

Vad jag kan tänka mig i den vägen, som kan tyda på asperger, skulle väl i så fall vara antingen överdrivna, underdrivna eller ömsom under- och ömsom överdrivna känslor och reaktioner och/eller uttryck för dem - till följd av att regleringen av känslor och uttryck ofta är dålig/för tröga/för lätt hos oss och att sociala beteenden sällan är självklara.

Vet faktiskt inte om mina få känslor är över/underdriva.. Har inget att jämföra med. Blir nästan bara ledsen när jag blir påmind om eller ska prata om ensamheten eller att jag knappt gör något om dagarna. Då kan jag bli otroligt ledsen, men ibland reagerar jag inte alls. Annars kan jag få sammanbrott och bara gråta och gråta i en timme, får nästintill psykotiska tankar just då. Detta sker dock bara när jag är för trött, inte annars.
Arg blir jag nästan bara på trångsynta människor, speciellt om det handlar om hbt, eller om att "det i princip är mitt eget fel att jag mår dåligt, eftersom jag inte anstränger mig tillräckligt mycket" -.- Om någon påstår att jag "får skylla mig själv" bryter jag kontakten med dem direkt. Överdrivet eller bara förnuftigt? O.o

Orkar inte läsa hela tråden nu, men bristande anknytning kan ju uppstå just på grund av AS, för att den som har AS kan ha svårt att knyta med nån som bara ger "vanliga" kontakten, den kräver mer stimuli (det handlar ju om utbyte av signaler, leenden, mimik osv). Sen kan det vara svårare att knyta an med en förälder som själv har den sortens problematik, vare sig man nu själv har den problematiken eller inte.

Så jag skulle nog inte säga att det måste vara ANTINGEN AS eller bristande anknytning utan att det mycket väl kan vara en del av båda. Man måste kunna ta in både det neurobiologiska och det vanliga psykologiska och inte låsa sig vid en förklaringsmodell.

alfapetsmamma skrev:Så jag skulle nog inte säga att det måste vara ANTINGEN AS eller bristande anknytning utan att det mycket väl kan vara en del av båda. Man måste kunna ta in både det neurobiologiska och det vanliga psykologiska och inte låsa sig vid en förklaringsmodell.

+1

Ta hand om dig efter bästa förmåga, NoteToSelf och lycka till!

Jag ser det som att du är en väldigt intelligent ung man, som haft en jobbig uppväxt. Det är förståligt att du känner dig annorlunda bara på grund av det, man kan oftast inte bara säga bu eller blä när det gäller en fullständig psykisk analys. Det är förmodligen en rad olika omständigheter, vilka uppfattas som en rad olika problem, sammanslaget till 2 slutsatser ifrån din synvinkel.

Det du bör göra är att träffa någon specialist, helst flera som kan sin bit av olika områden inom psykiatrin. En sammanslagen stor utredning med andra ord, det kan hjälpa dig att få en vis klarhet i det hela rent tekniskt. Det praktiska kan du sedan arbeta med utefter det. För att förenkla det, just nu har du en hylla ifrån Ikea men ingen ritning, du måste fixa ritningen innan du kan börja sätta ihop hyllan. Det behövs även verktyg och med det menar jag att du bör söka dig till en väldigt bra vän, som kan vara med och stötta dig och bolla analytiska slutsatser problem tankar osv.

Du behöver ha roligt på ditt sätt för att på så sätt bli klarare i tankarna och helt enkelt må bättre, allt blir så mycket lättare då. Så här över nätet på några få inlägg är det omöjligt att avgöra något, där i mot kan man ju bolla med lite teorier vilket alltid är kul enligt mig. Hög intelligens medför oftast ett mer deprimerat medvetet tillstånd, speciellt om man inte trivs med sin livssituation. Om du kan så försök att distansera dig ifrån din far, han är troligtvis inte bra för dig. Du måste växa som egen individ på egen hand.

Min far är likadan fast han är dum i mot mig pga att han är en fegis i vanliga fall som tar all skit ifrån alla, sedan avreagerar han sig på mig igenom att bli arg på mig när det inte är någon annan i närheten. Detta är en psykisk avreagering eftersom han inte rår på mig fysiskt, jag brukar dock påminna han om att det inte är mig han ska vara arg på. Ibland låter jag han avreagera sig, då jag är väldigt snäll av mig och inte längre påverkas av det. Men ibland väljer jag att belasta han på samma sätt då det är roligt och skönt att göra så, mycket negativa laddningar går att bli av med på så sätt. Jag gör det dock inte för att jag tar skit ifrån andra människor, utan det är för att jag anser att man får det man ger ifrån sig. Ger man ifrån sig en väldigt negativ energi hela tiden i mot någon, då kan man inte förvänta sig någon positiv energi tillbaks. Men eftersom jag är snäll av mig så kan jag låna ut lite sådan energi till min far i mellan åt också. Allt handlar om att kontrollera sina egna energiflöden och känslor, kan man även börja styra andras (vilket jag har lärt mig efter flera års träning) då har man en klar fördel i många lägen.

Man ska först och främst börja ignorera yttre omständigheter och börja koncentrera sig på de inte krafterna som man har, när man bemästrar dessa ganska bra, då kan man börja med de yttre omständigheterna. Om du har AS då har du oftast en stor analytisk fördel jämt i mot någon som inte har det, problemet är dock oftast att folk med AS inte kan använda det socialt utåt. Därför bör man börja där och tillämpa den på saker som du ser att andra tycker är viktiga. Man får oftast inte så mycket grattis när man har AS där i mot går det att lära in igenom analys, logisk sammansättning av sociala mönster bland annat. Många har dock svårt att analysera det som faller utanför intresset, dock skulle jag vilja säga att alla vill må bra. Så det borde ligga någonstans i folks intresse AS eller inte, det gäller bara att förstärka dessa tankar igenom att tänka belönande. I mitt fall hjälpte det nå otroligt då jag gillar att bli belönad och få beröm, där av kom envisheten att lära sig bland annat. Psykologi är något som är så otroligt användbart för någon som har diagnosen och inte mår riktigt bra, kanske har svårt för att veta hur man ska hantera saker socialt och känslomässigt (vilket är väldigt vanligt)

Jag skulle rekommendera dig att börja med avslappningsövningar meditation och möjligtvis en omställning i kosten. Det är bra att börja så innan man ger sig in på djupare vatten, det viktigaste är balansen i mellan allt, hittar du den då kommer du känna en otrolig inre frid. Lyckas du inte med detta på egen hand rekommenderar jag att du försöker hitta någon som kan vägleda dig i början, eftersom den kan vara väldigt svår. Först så blir det svårt sedan så blir det lättare och lättare sedan så blir det väldigt svårt igen osv. När man hittar en nivå som man tycker är behaglig så stannar man där och håller efter den nivån så gott det går, trivs man inte med den då kan man antingen avancera upp en nivå till eller sänka sig en nivå. Men sådant ligger långt fram så det kan vi ta då om du beslutar dig för att följa mitt råd, det du först och främst bör göra är att få din psykiska status utred av experter (du behöver din ritning och verktygen)

Har det bra och hoppas att det löser sig för dig verkligen.

MvH Emil