Där kan du nog ha en poäng.

Såg en dokumentär om Dolly Parton där de intervjuvade en vän till henne och han berättade att han inte ens en enda gång sett henne utan makeup och stylat hår.
Alltid den där Dolly Parton Looken oavsett situation.
Han sade "doin that for 30 years...that's hard!!".

Jag har några gånger kommit till min läkare och han frågat hur det är med mig o jag stämt upp i ett leende o sagt att det varit bra o berättat något som gått bra nyligen varpå han lyssnar en stund o sedan frågar han:
"jaha, men vad gör du här då?"
Då kommer jag av mig och får lov o leta i mitt sinne varför jag kom.

Har hänt typ 5 ggr

Det är svårt att visa sitt innersta efter år av teater... Man har övat in ett mönster för att passa in. Vem jag är egentligen -utan fasaden- vet jag knappt. Det känns som jag sålt min själ så många gånger för att vara som andra så av mig själv finns kanske inget kvar...

Jag har lärt mig under åren, tvingat mig, att ha ögonkontakt, ta i hand, säga trevliga saker och bli omtyckt. Då får man leenden tillbaka. Det känns aldrig bekvämt och numer drar jag mig undan mer och mer... orkar inte spelet längre...

Vad skönt med en sådan läkare - går hon att klona så fler kan ta del av henne?

Mitt tips är att byta läkare hela tiden tills man hittar någon som är bra. Finns ingen på den vårdcentralen man går till byter man vårdcentral.

Tyvärr är det mycket svårare att få byta läkare inom psykiatrin.
Blev jätteförvånad för en månad sedan när jag fick en ny läkare. Det var helt otroligt vilken lugn och sansad kvinna som så att säga "tog mig på orden" och inte tolkade det jag sa helt uppåt väggarna. Dit kommer jag nog att kunna våga gå tillbaka utan att få panik långt innan.

Låter som en mycket klok läkare

neuroLogiskt skrev:Det är svårt att visa sitt innersta efter år av teater... Man har övat in ett mönster för att passa in. Vem jag är egentligen -utan fasaden- vet jag knappt. Det känns som jag sålt min själ så många gånger för att vara som andra så av mig själv finns kanske inget kvar...

Jag har lärt mig under åren, tvingat mig, att ha ögonkontakt, ta i hand, säga trevliga saker och bli omtyckt. Då får man leenden tillbaka. Det känns aldrig bekvämt och numer drar jag mig undan mer och mer...orkar inte spelet längre...

Vad skönt med en sådan läkare - går hon att klona så fler kan ta del av henne?

Det där lät sorgligt - att du gömt dig bakom en fasad för att du inte får vara den du är. Kanske handlar min makeup också om fasad.

Jag fick diagnos så sent i livet att jag aldrig har hunnit lära mig hur man SKA vara.

Jag är som Kalle Anka - och det är svårt att göra något åt!



Var vore Kalle utan sin sjömanskostym - då är det inte riktigt Kalle. Hur kan han göra om sig? Omöjligt! Han SKA göra bort sig varenda dag!

Vissa personer kan inte klonas, inte Kalle och inte min infektionsläkare. Det är skönt att det finns original i världen, inte bara kopior.

Läkare stänger ibland av när man visar "för mycket" känslor också. Då blir man antingen i trovärdig eller också orkar de inte ta in vad man säger.
Precis som det ofta betraktas som misstänkt om man har mycket frågor och uppfattningar om sitt tillstånd.

Bjäbbmonstret skrev:Läkare stänger ibland av när man visar "för mycket" känslor också.

Det är väl inte alltför ovanligt att även läkare har Asperger...

En sak som borde ingå i grundutbildningen i patientbemötande om de har någon. (Annars: inför den för i helvete, vad har ni tänkt på i alla årtionden?) Som vanligt superbt målad av Debbido.

Borde in hit också:
http://www.aspergerforum.se/forslag-pa- ... t5511.html
och skickas ut som direktiv då och då så att det inte glömmer det.

För det är ju helt enkelt en av orsakerna till att många av oss som det nu är aldrig kan få lika bra sjukvård som andra.

Twiggy: Det där med att gå runt till olika läkare låter bra, men vad gör du om du hittar en riktigt bra läkare och nästa gång har stafettläkaren rusat vidare till nästa anställning. Mitt landsting har nästan bara stafettläkare.

Nano: Jaha, så du gör också för bra intryck på läkare... ett speciellt AS-problem tydligen.

Jag har väntat ett par månader på att få träffa en fast VC-läkare. IDAG var dagen D. Han var vänlig, snäll, mycket grundlig, tog massor med prover, ifrågasatte mig inte. En lyckoträff! Fast - han är inte aspergeranpassad.

Han förstod inte varför jag var isolerad trots min ledgångsreumatism mm. Han frågade flera ggr om jag inte var från sta'n? Vad skulle jag säga då? "Jo, det var i den här hålan jag blev ihjälmobbad?!"
"Men om du har AS så kan du väl hänge dig åt dina specialintressen?" Mina intressen är konst och musik men eftersom armarna värkt sönder så funkar det inte. Jag kan inte planera in spelningar eftersom jag är sjuk. Jag funderade på om jag skulle kräkas eller försöka förklara begreppet multisjuk...

Att AS kan vara isolerande, att jag inte kan spela glad när jag inte är det - det förstod han inte. Men han var sjysst på alla andra sätt, kanske för att jag var likblek, hade ytterst lite makeup och krälade in i hans rum med brutet revben, influensa, kraftigt illamående etc.

JAG GJORDE ETT JÄTTEDÅLIGT INTRYCK! JIPPI!

Miche skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Läkare stänger ibland av när man visar "för mycket" känslor också.

Det är väl inte alltför ovanligt att även läkare har Asperger...

Tror jag också. Men i regel är den väl då odiagnosticerad och obearbetad och de skulle värja sig mot tanken på att de har det.

Och då, om inte förr, gynnas ju de sämsta yttringarna av den: rigiditet, trångsynthet, fyrkantighet, dålig inlevelse, tunnelseende, svartvittänkande, oförmåga att ta in mångfald och komplexitet, fördömelsementalitet, käpphäststyrdhet, nedvärdering av allt och alla som väcker tanken på ens egna mödosamt förnekade problem, och så vidare.

Zombie skrev:En sak som borde ingå i grundutbildningen i patientbemötande om de har någon. (Annars: inför den för i helvete, vad har ni tänkt på i alla årtionden?) Som vanligt superbt målad av Debbido.

Borde in hit också:
http://www.aspergerforum.se/forslag-pa- ... t5511.html
och skickas ut som direktiv då och då så att det inte glömmer det.

För det är ju helt enkelt en av orsakerna till att många av oss som det nu är aldrig kan få lika bra sjukvård som andra.

Tack för att du visar uppskattning beträffande mitt "måleri"! Gulligt.

Nej, det vore inte fel med en enkel skrift: "Så här bemöter du dina aspergerpatienter". Fast vi är ju olika på många sätt. Men att 2 ggr påpeka att jag omöjligt kunde vara nästan utan vänner om jag växt upp i den här staden borde läkaren ha kunnat undvika om han visste att AS är ett socialt handikapp. Mitt vuxna yrkesverksamma liv utspelades i Stockholm.

Hur många aspergare här umgås idag med en bunt barndomsvänner? Var mobningen av mig något unikt?

Jag vill bli bemött som en intelligent människa. Jag vill ha svar på de frågor jag ställer, inte få svar på frågor de antar att jag tycker är relevanta.
Jag har få grejer som jag bara avskyr och det är oförberedda intryck. Det går i dörrar, det snackas i närheten. Till slut är det bara ett jävla liv. Jag har nu en lista där jag har prickat av vad som är viktigt för mig. Kan man inte anpassa det en smula så kommer det att sluta med att jag behöver ångestdämpande medicin som andra äter godis bara för att stå ut.

Själv har jag haft turen att få en underbar husläkare här i Stockholm.

Hon är definitivt inte någon expert på AS utan är helt enkelt en väldigt varm, lugn och saklig person som lyssnar på allt jag säger och alltid tar mig på allvar.

Ja, läkare verkar ha en förmåga att inte lyssna på vad man säger. Jag har flertalet gånger kommit in till en läkare och sagt ex. "Jag har ont som fan" på det ställe jag har haft ont.
De tar inte alls in denna information, det är som om jag hade sagt "Det kliar".

En gång böjde jag knäet åt fel håll (alltså "uppåt"), och stapplade in till läkaren och berättade vad som hade hänt, samt att jag hade gått runt på det i två dagar, och det var inte uthärdligt längre, att jag fan inte visste vart jag skulle ta vägen.
Hon klämde och funderade och tyckte att om jag skadat benet på det sättet så skulle jag inte ha kunnat gå på det, och jag sa att det gjorde för jävligt ont, och att det väl var självfallet, eftersom benet ju inte är ledat åt det hållet som benet hade böjt sig.
Nja, hon fortsatte att göra olika saker och fråga om de sakerna gjorde ont.
"Eeeh... Ja, det gör det"
När hon slutligen bestämde sig för att försöka böja ut benet på mig så märkte hon att det tog emot, och då fattade hon minsann. Jag fick inte ens kryckor, för det skulle belastat benet för mycket, jag blev ordinerad att ha benet i högläge och bara gå till toaletten, i 3 veckor.
Man tycker ju att min upplysning om vad som inträffat skulle ha räckt för att fatta att det inte var nyttigt. Det fattar väl t.o.m. människor som inte har gått läkarutbildning.

Ungefär som att komma till psyk och säga att man känner sig deprimerad. De verkar höra något i stil med: "Jag känner mig lite hängig"...

Det verkar som om vi sitter i något av en rävsax.

Å ena sidan: vet de att man har eller misstänks ha asperger så kan de farligaste tillstånd plötsligt vara inbillning på grund av det, såvida de inte rentav "ingår i aspergern".

Å andra sidan behöver de under hela sin utbildning få sig inbankat tumregeln:

"Ta alltid en patient med asperger på blodigt allvar. När orden inte stämmer med min, åtbörder eller 'allmänt intryck', gå på det som ger det allvarligaste intrycket — var noga med att göra det även när det allvarligaste intrycket ges av det signalsystem du vanligtvis skulle bedöma som det minst trovärdiga. Utgå alltid från att om patient med asperger -driver så är det under-, inte över-. Sök aktivt efter tecken på underdrift och bagatellisering, eftersom många med asperger har otillräckligt perspektiv på vad som kan anses 'rimligt' att stå ut med och/eller har svårt att ta plats och känna sig till besvär.

Gör detta oavsett hur många undantag från den tumregeln just du har råkat träffa".

Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Improviserad tumregel alltså. Kan förstås förbättras i detaljer.

Zombie skrev:

"Ta alltid en patient med asperger på blodigt allvar. När orden inte stämmer med min, åtbörder eller 'allmänt intryck', gå på det som ger det allvarligaste intrycket — var noga med att göra det även när det allvarligaste intrycket ges av det signalsystem du vanligtvis skulle bedöma som det minst trovärdiga. Utgå alltid från att om patient med asperger -driver så är det under-, inte över-. Sök aktivt efter tecken på underdrift och bagatellisering, eftersom många med asperger har otillräckligt perspektiv på vad som kan anses 'rimligt' att stå ut med och/eller har svårt att ta plats och känna sig till besvär.

Gör detta oavsett hur många undantag från den tumregeln just du har råkat träffa".

Jäkligt bra skrivet!

Fenren skrev:

Zombie skrev:

"Ta alltid en patient med asperger på blodigt allvar. När orden inte stämmer med min, åtbörder eller 'allmänt intryck', gå på det som ger det allvarligaste intrycket — var noga med att göra det även när det allvarligaste intrycket ges av det signalsystem du vanligtvis skulle bedöma som det minst trovärdiga. Utgå alltid från att om patient med asperger -driver så är det under-, inte över-. Sök aktivt efter tecken på underdrift och bagatellisering, eftersom många med asperger har otillräckligt perspektiv på vad som kan anses 'rimligt' att stå ut med och/eller har svårt att ta plats och känna sig till besvär.

Gör detta oavsett hur många undantag från den tumregeln just du har råkat träffa".

Jäkligt bra skrivet!

+1

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Väldigt förrädiskt. Många tror att det stämmer mer eller mindre jämt, och det är så en av de där för-ban-na-de fördomarna om oss uppstår. Dessutom kan, vad jag har märkt, de flesta av dem ändå inte omsätta det i praktiken när de faktiskt möter en sådan aspergare: de fortsätter att som alltid tro mer på kroppen än på orden.

Sedan misstror de ofta ens förstånd också, utan annat skäl än att man ju har asperger. Och, förmodligen, i förekommande fall att man kan ge ett utvecklingsstört intryck på grund av ovanstående samt eventuella motoriska svårigheter eller praktisk rådlöshet.

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Blev påmind om min gymnasietid.

Jag satt i ett möte med studievägledaren, kuratorn, skolsköterskan, rektorn och mamma. Vi skulle "reda ut" min studiesituation. Där satt jag och log och förklarade att jag mådde skit. Satt även och skrattade och fnittrade av nervositet vilket bidrog till att ingen tog mig på allvar.

Jag är riktigt bitter över att allt gick åt helvete pga att ingen förstod att jag hade problem.

Arkimedes skrev:

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Blev påmind om min gymnasietid.

Jag satt i ett möte med studievägledaren, kuratorn, skolsköterskan, rektorn och mamma. Vi skulle "reda ut" min studiesituation. Där satt jag och log och förklarade att jag mådde skit. Satt även och skrattade och fnittrade av nervositet vilket bidrog till att ingen tog mig på allvar.

Jag är riktigt bitter över att allt gick åt helvete pga att ingen förstod att jag hade problem.

Jag känner igen det där, ingen trodde mig när jag mådde dåligt i skolan heller.

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Blev påmind om min gymnasietid.

Jag satt i ett möte med studievägledaren, kuratorn, skolsköterskan, rektorn och mamma. Vi skulle "reda ut" min studiesituation. Där satt jag och log och förklarade att jag mådde skit. Satt även och skrattade och fnittrade av nervositet vilket bidrog till att ingen tog mig på allvar.

Jag är riktigt bitter över att allt gick åt helvete pga att ingen förstod att jag hade problem.

Jag känner igen det där, ingen trodde mig när jag mådde dåligt i skolan heller.