Jag har en del funderingar kring Asperger, träning och ork/uthållighet. Jag har alltid, hela livet, haft mycket dålig fysisk uthållighet, dvs jag tycks bli fortare trött än andra. Jag går promenader varje dag, cyklar och gör pilates, men orkar inte några långa pass, max 20-30 min promenad ex. Det känns som att jag har mycket energi innan, men under tiden jag motionerar blir energin lägre och lägre för att till sist ofta mynna ut i en total utmattning - total trötthet med "spagetti-ben", yrsel, matthet etc. När jag vilat en stund och ätit återvänder energin.

Det är så tråkigt att bli utmattad så fort, det blir ett stort hinder i vardagen. Nu undrar jag - ni som tränar - känner ni igen detta, att den fysiska uthålligheten är dålig?

maris skrev:Det är så tråkigt att bli utmattad så fort, det blir ett stort hinder i vardagen. Nu undrar jag - ni som tränar - känner ni igen detta, att den fysiska uthålligheten är dålig?

Ja, tyvärr, har också haft problem sedan barndomen med ork och uthållighet, känner igen det du beskriver. Gymnastik eller idrott var inget ämne som man utmärkte sig i direkt, hade dåligt betyg och inte så stort intresse många ggr bl.a. på grund av brist på ork, energi och motivation.

Ja.

Okej, skönt att det finns fler. När jag klagat på detta med orken har vården tagit många tester men de visar bara normala värden. Då börjar man ju tillslut undra om man har någon sjukdom eller nåt, eftersom orken aldirg är bra.

Känner inte igen mig alls. Jag har bra kondition och tränar både konditionsträning och styrka.

Tror det till stor del handlar om att lära sig stå ut med "obehaget" vid träning. För progression krävs överbelastning av kroppen och det är alltid jobbigt.

Jag känner igen det mycket väl, men i dagsläget kan även järnbrist förklara min dåliga ork. Brukar ha väldigt dålig ork även när mina värden är bra, trots regelbunden träning. Jag älskar att träna men tycks aldrig kunna få bra kondition.

Kanske är det vanligare för aspergare att ha högre känslighet för den smärta man upplever vid fysisk ansträngning. Man upplever att man inte orkar, trots att man har kapacitet kvar rent fysiskt.

Jag tycker annars att t.ex långdistanslöpning känns som en typisk aspergersport.

Känner inte alls igen mig i det.
Jag var och är urkass på bollsporter såklart... Rädd för bollen!
Och lagsport är inte min grej sas.

Men jag kan gå i princip hur långt och länge som helst och tidigare sprang jag ofta och jag kunde lätt springa en mil utan problem. Tröttnade aldrig.
Men jag ville bara springa själv och med musik.
Vi hade en tävling på ungdomshemmet en gång och jag var sist i början men redan efter en tredjedel av sträckan sprang jag om alla och var långt före de andra i mål.
Har haft väldigt bra kondition förr och i flera år var det bästa jag visste att springa, springa, springa med bra musik i öronen och sen kväll.

Sammelsurium skrev:Kanske är det vanligare för aspergare att ha högre känslighet för den smärta man upplever vid fysisk ansträngning. Man upplever att man inte orkar, trots att man har kapacitet kvar rent fysiskt.

Jag tycker annars att t.ex långdistanslöpning känns som en typisk aspergersport.

För mig är det tvärtom. Jag njuter av fysisk ansträngning.

Och älskar att pressa mig själv på gränsen. Men så gillar jag också på ett sätt vanlig smärta. Dvs jag kan njuta av smärta. Låter sjukt jag vet, men det har nog alltid varit så och jag mår bra i hela kroppen av fysisk ansträngning och konstigt nog även av ofarlig lagom smärta. En tandläkare som satte in ett tandimplantat på mig efter en olycka sa att han aldrig träffat nån som klarat att sätta in den utan bedövning.

Men intensiv farligt smärta som t ex en allvarlig akut infektion njuter jag ju inte av direkt! Har haft det och det var rent vidrigt..

Sammelsurium skrev:Känner inte igen mig alls. Jag har bra kondition och tränar både konditionsträning och styrka.

Tror det till stor del handlar om att lära sig stå ut med "obehaget" vid träning. För progression krävs överbelastning av kroppen och det är alltid jobbigt.

Precis. Man kan lära sig tom att älska obehaget och den kick av endorfiner man får av hård träning och av smärta.

Jag funkar också mer såsom KalleKus, kan gå en mil utan problem, hade jag bättre syn skulle jag springa och cykla långdistans. Nu får jag nöja mej med att träna på gym, men funderar ev. på att också börja simma då jag älskar vatten.

När jag under barndomen och tonårstiden var aktiv inom en viss lagsport, så var min dåliga ork ett konstant skämt inom laget.

Trots elitsatsning med upp till 6 pass i veckan av träning, så var min kondition absolut inte vad man borde kunna förvänta sig på den nivån. Springa långt utan paus var supersvårt för mig (och idag är det stört omöjligt, då jag numera är extremt otränad).

Däremot var jag extremt smärttålig och bufflig i "stridens hetta", och hade aldrig ont utav närkamper och tjuvnyp.