Jag har läst och fått till mig från många inom vården att det finns forskning som visar att personer med asperger har svårare att ta till sig behandling på samma sätt som nt-personer. Jag har varit sjuk hela mitt liv, har ångestsjukdom/ångest syndrom som i papprena står som GAD men jag har också i perioder panikattacker. Jag är bipolär och har en svår anorexi. Jag har haft anorexin i 13 år men ingen vanlig ätstörningsbehandling har hjälpt mig att bli helt frisk eller gett varaktigt resultat och vården har sagt att vanlig ätstörningsbehandlin inte fungerar på mig och att dom inte vet riktigt vad dom ska göra.

Att det inte bara är jag som är rädd och orolig skrämmer så klart mig, dom säger att jag behöver en omfattande behandling med hjälp från flera håll. Helst vill dom att jag ska ha hjälp både från psykiatrin och ast-teamet men ast-teamet säger att för att man ska gå där måste man avsluta kontakten med psyk.

Vi ska ha team möte på fredag, då kommer fysioterapeuten, dietisten, arbetsterapeuten och förhoppningsvis skötaren som sköter vägning och och kontroller som jag skulle vilja gå i samtal hos men inte vet om jag kommer få men jag har framfört mitt önskemål om det. Men kommer det här hjälpa mig? Och dessutom är jag så sjukt, sjukt trött på att gå i behandling. Jag vet att jag måste men jag orkar bara inte, att ta mig dit, att engagera mig i det hela och vara nervös inför varje möte som jag alltid är känns hemskt jobbigt. Dom vill att jag ska vara inlagd på slutenvård men det har aldrig hjälpt mig så det kommer jag inte gå med på, jag är rädd för lpt igen men jag är ganska långt därifrån just nu.

Nåja till frågan, är det fler som har både anorexi/ätstörningar och asperger? Vad har ni för behandling? Eller går ni inte i behandling? Har förstått att det är ganska vanligt att kvinnor med asperger utvecklar ätstörningar.

Och mer generellt, ni som har problematik utöver aspergern, har ni svårt att ta till er behandlingar som typ KBT och sånt? Känner ni igen er i att stå rådlös och med vårdpersonal som inte vet hur dom ska hjälpa er?

Jag har uppfattat det som att det har med begåvningsnivån att göra hurudvida man tillgodogör sig viss terapi eller inte, se inläggen här:

post594288.html#p594288

post594311.html#p594311

Wine skrev:Jag har uppfattat det som att det har med begåvningsnivån att göra hurudvida man tillgodogör sig viss terapi eller inte, se inläggen här:

post594288.html#p594288

post594311.html#p594311

Hmm, jag har dock fått till mig att jag är högbegåvad, att jag alltid legat många år före i kunskapsnivå i skolan i dom flesta ämnena och alltid setts som lillgammal och trivts bäst med äldre personer. Har väl alltid setts som "den smarta tjejen". Men däremot kan jag kanske ha problem med att generalisera saker och ta med det som sägs i terapin ut i vardagen, jag fattar ju vad vi pratar om, jag förstår teorin men jag kan inte föra över det till praktiken.

Teagirl skrev:

Wine skrev:Jag har uppfattat det som att det har med begåvningsnivån att göra hurudvida man tillgodogör sig viss terapi eller inte, se inläggen här:

post594288.html#p594288

post594311.html#p594311

Hmm, jag har dock fått till mig att jag är högbegåvad, att jag alltid legat många år före i kunskapsnivå i skolan i dom flesta ämnena och alltid setts som lillgammal och trivts bäst med äldre personer. Har väl alltid setts som "den smarta tjejen". Men däremot kan jag kanske ha problem med att generalisera saker och ta med det som sägs i terapin ut i vardagen, jag fattar ju vad vi pratar om, jag förstår teorin men jag kan inte föra över det till praktiken.

Om du är högbegåvad kan du bara får reda på om du gör ett övervakat begåvningstest med en psykolog, det du pratar om verkar handla om allmänbildning, OK om det är ämnen som matte då kommer det in i ett annat ljus.

slackern skrev:

Teagirl skrev:

Wine skrev:Jag har uppfattat det som att det har med begåvningsnivån att göra hurudvida man tillgodogör sig viss terapi eller inte, se inläggen här:

post594288.html#p594288

post594311.html#p594311

Hmm, jag har dock fått till mig att jag är högbegåvad, att jag alltid legat många år före i kunskapsnivå i skolan i dom flesta ämnena och alltid setts som lillgammal och trivts bäst med äldre personer. Har väl alltid setts som "den smarta tjejen". Men däremot kan jag kanske ha problem med att generalisera saker och ta med det som sägs i terapin ut i vardagen, jag fattar ju vad vi pratar om, jag förstår teorin men jag kan inte föra över det till praktiken.

Om du är högbegåvad kan du bara får reda på om du gör ett övervakat begåvningstest med en psykolog, det du pratar om verkar handla om allmänbildning, OK om det är ämnen som matte då kommer det in i ett annat ljus.

Just matte ansåg jag mig vara dålig på för jag tycke det var tråkigt men det jag ser som dåligt är oftast inte det för andra, jag fick högsta betyg i alla matte kurser och även om jag till exempel hade halkat efter i boken och inte hade kommit till det kapitlet i boken som provet skulle vara på (sjukdom, semester, resa, att jag tyckte det var svårt, tråkigt osv) kunde jag lösa talen genom logik. Jag gjorde klar hela högstadiets kemi, fysik, biologi och teknik på en termin. När jag gick i åttan skrev jag uppsatser på universitets nivå. Så nej, jag har inget psykologs utlåtande utan mer "livserfarenhet" av att få det inpräntat i mig.

Hm... min dotter har ADHD och ätstörning. Hon har en lite blandad ätstörning (UNS alltså), mest anorektisk men med hetsätning emellan. Bulimi utan att kräkas kan man också säga. Bulimi ska vara vanlig för ADHD, det är impulsiviteten som spelar in där. En person med ADHD klarar oftast inte att låta bli att äta. Min dotter kunde ibland hoppa över måltider för att sedan kunna äta godis ändå. Hon gick till Stockholms centrum för ätstörningar, och det blev ganska bra efter något år eller kanske två sammanlagd.

Min erfarenhet av framför allt ungdomar med Asperger är att ganska många (i tonåren, vet inte hur det blir sedan) inte har så stort intresse av mat, många väljer bort mat, om det är fel struktur eller liknande.

När det gäller din situation så är det ganska svårt att ge råd där, då du redan har provat mycket och det inte har hjälpt. Jag tycker generellt att det kan behövas någon slags behandling så att det inte blir värre i alla fall. Skadebegränsning, men andra ord. Du kanske kan ta nya tag så snart du orkar och börja med samtal och när man är lite inne i det igen, så kanske får man bättre känsla för vad som skulle kunna hjälpa.

De med Asperger har svårare att ta till sig terapi för att den inte alls är anpassad efter oss. Terapi bygger på socialt samspel (som vi har svårt för) och mycket är subtila signaler och att läsa av teraputen (vilket vi inte heller kan) vi uppfattar också vissa saker annorlunda. Jag intervjuades för en students C uppsats (ämnet var Asperger och psykoterapi) och där kom hon bland annat fram till att de med Asperger uppfattar menande tystnader som att teraputen är oengagerad medan en NT person såg det som ett tillfälle att tänka efter. Det var flera sådana saker och helheten blir att de med AS uppfattar terapin på ett annat vis.

Det finns inte någon forskning alls på hur autister fungerar i terapi, och i och med det finns det såklart ingen utbildning heller. En teraput som är specialiserad på ATS kan hjälpa till med svårigheter som har med själva autismen att göra, t.ex hur du ska hantera sensoriska intryck, men de kan inte anpassa terapin så att du kan ta till dig den då du har andra psykiska diagnoser (t.ex ätstörning) Den terapin och hjälpen du behöver existerar helt enkelt inte. Det här har inget med intelligens att göra, vi autister funkar helt enkelt annorlunda.

Jag har ingen ätstörning eller några andra matproblem, jag har generellt ångestsyndrom och depression (med bipolära tendenser) Jag har exakt samma problem som dig vid behandling.

Jag har en ätstörning (men själva diagnosen är nog bortplockad nu?) som jag fick hjälp för i kanske två år, men det hände ingenting. Jag bytte behandlare/psykolog ett par gånger men allting stod stilla. Jag var nog 18-20 då och ingen hade några misstankar om AS.
Nu i efterhand när jag läser journalerna från de besöken finns det ett tydligt mönster. Behandlare, läkare och psykologer säger att jag inte tar till mig behandlingen, inte initierar konversationer, vägrar medverka (?!) osv. Till slut sa de till mig att vi nog skulle ta en paus med behandlingen. Jag sa okej, och sen blev det något kort telefonsamtal som uppföljning och inget mer.

Jag har länge tänkt att en AS-diagnos nog skulle ökat förståelsen hos teamet som behandlade mig, men ju mer jag läser om andra i liknande situationer förstår jag att det nog är tvärtom. Om de inte förstod hur de skulle utforma behandlingen utifrån mig och min personlighet, hade nog inte en diagnos på pappret heller hjälpt. De kanske inte ens hade försökt.

Jag tyckte heller aldrig om att de frågade mig hur jag ville ha det. Typ "hur vill du fortsätta behandlingen?", huvudet blev ju helt tomt. Och alla dessa tystnader i samtalen... Jag satt bara där. Nu i efterhand vet jag att de tyckte att jag borde börjat prata efter ett tags funderande, men jag förstod inte det.

Har psykiatrin verkligen inte bättre kunskap om AS (speciellt kvinnor med AS och ätstörningar) än såhär? Jag måste varit väldigt naiv som trodde att jag kommit till experter som kunde hjälpa mig.

valami skrev:Jag har en ätstörning (men själva diagnosen är nog bortplockad nu?) som jag fick hjälp för i kanske två år, men det hände ingenting. Jag bytte behandlare/psykolog ett par gånger men allting stod stilla. Jag var nog 18-20 då och ingen hade några misstankar om AS.
Nu i efterhand när jag läser journalerna från de besöken finns det ett tydligt mönster. Behandlare, läkare och psykologer säger att jag inte tar till mig behandlingen, inte initierar konversationer, vägrar medverka (?!) osv. Till slut sa de till mig att vi nog skulle ta en paus med behandlingen. Jag sa okej, och sen blev det något kort telefonsamtal som uppföljning och inget mer.

Jag har länge tänkt att en AS-diagnos nog skulle ökat förståelsen hos teamet som behandlade mig, men ju mer jag läser om andra i liknande situationer förstår jag att det nog är tvärtom. Om de inte förstod hur de skulle utforma behandlingen utifrån mig och min personlighet, hade nog inte en diagnos på pappret heller hjälpt. De kanske inte ens hade försökt.

Jag tyckte heller aldrig om att de frågade mig hur jag ville ha det. Typ "hur vill du fortsätta behandlingen?", huvudet blev ju helt tomt. Och alla dessa tystnader i samtalen... Jag satt bara där. Nu i efterhand vet jag att de tyckte att jag borde börjat prata efter ett tags funderande, men jag förstod inte det.

Har psykiatrin verkligen inte bättre kunskap om AS (speciellt kvinnor med AS och ätstörningar) än såhär? Jag måste varit väldigt naiv som trodde att jag kommit till experter som kunde hjälpa mig.

Jag trodde att jag äntligen skulle få terapi jag kunde tillgöra mig efter att jag nu till slut fått rätt diagnos. Jag trodde fel.

Liljan skrev:De med Asperger har svårare att ta till sig terapi för att den inte alls är anpassad efter oss. Terapi bygger på socialt samspel (som vi har svårt för) och mycket är subtila signaler och att läsa av teraputen (vilket vi inte heller kan) vi uppfattar också vissa saker annorlunda. Jag intervjuades för en students C uppsats (ämnet var Asperger och psykoterapi) och där kom hon bland annat fram till att de med Asperger uppfattar menande tystnader som att teraputen är oengagerad medan en NT person såg det som ett tillfälle att tänka efter. Det var flera sådana saker och helheten blir att de med AS uppfattar terapin på ett annat vis.

Det finns inte någon forskning alls på hur autister fungerar i terapi, och i och med det finns det såklart ingen utbildning heller. En teraput som är specialiserad på ATS kan hjälpa till med svårigheter som har med själva autismen att göra, t.ex hur du ska hantera sensoriska intryck, men de kan inte anpassa terapin så att du kan ta till dig den då du har andra psykiska diagnoser (t.ex ätstörning) Den terapin och hjälpen du behöver existerar helt enkelt inte. Det här har inget med intelligens att göra, vi autister funkar helt enkelt annorlunda.

Jag har ingen ätstörning eller några andra matproblem, jag har generellt ångestsyndrom och depression (med bipolära tendenser) Jag har exakt samma problem som dig vid behandling.

Precis, jag har jätte svårt för själva samtalsgrejen och är nervös inför varje möte, när jag ska prata utan att avbryta, när det är min tur, att fatta så kallade "pikar"/"antydningar" när dom säger något eller frågar något och har ett svar som dom tycker är självklart men jag fattar inte och dom får säga att " Jaha, jag trodde du skulle snappa upp vad jag menade där men det gjorde du inte".

Eller när dom frågar saker som "Skulle du kunna berätta om det här?" och jag svara bara "ja" eftersom jag visst kan berätta om det men jag fattar ju inte att dom menar att jag SKA göra det just då, jag tänker bara på att jag skulle kunna berätta om det.

Har också svårt för terapi där det är flummigt eller där terapeuten inte driver samtalet utan är mest tyst, vill också gärna ha det konkret.

valami skrev:Jag har en ätstörning (men själva diagnosen är nog bortplockad nu?) som jag fick hjälp för i kanske två år, men det hände ingenting. Jag bytte behandlare/psykolog ett par gånger men allting stod stilla. Jag var nog 18-20 då och ingen hade några misstankar om AS.
Nu i efterhand när jag läser journalerna från de besöken finns det ett tydligt mönster. Behandlare, läkare och psykologer säger att jag inte tar till mig behandlingen, inte initierar konversationer, vägrar medverka (?!) osv. Till slut sa de till mig att vi nog skulle ta en paus med behandlingen. Jag sa okej, och sen blev det något kort telefonsamtal som uppföljning och inget mer.

Jag har länge tänkt att en AS-diagnos nog skulle ökat förståelsen hos teamet som behandlade mig, men ju mer jag läser om andra i liknande situationer förstår jag att det nog är tvärtom. Om de inte förstod hur de skulle utforma behandlingen utifrån mig och min personlighet, hade nog inte en diagnos på pappret heller hjälpt. De kanske inte ens hade försökt.

Jag tyckte heller aldrig om att de frågade mig hur jag ville ha det. Typ "hur vill du fortsätta behandlingen?", huvudet blev ju helt tomt. Och alla dessa tystnader i samtalen... Jag satt bara där. Nu i efterhand vet jag att de tyckte att jag borde börjat prata efter ett tags funderande, men jag förstod inte det.

Har psykiatrin verkligen inte bättre kunskap om AS (speciellt kvinnor med AS och ätstörningar) än såhär? Jag måste varit väldigt naiv som trodde att jag kommit till experter som kunde hjälpa mig.

Varför skulle diagnosen vara borttagen? Vad har du för diagnos?

Håller med om att det finns oerhörda brister i vården om kvinnor och asperger överlag och speciellt kvinnor med ätstörningar och jag har läst en hel del om det och det är en vanlig koppling. Jag har också fått höra och läsa i mina journaler att asperger räknas som en försvårande faktor i behandlingen av anorexin. Det behövs verkligen mer kunskap men det känns inte som att vi är en prioriterad grupp direkt

När man är inlagd i slutenvård får man ju mat 5 gånger om dagen och jag tror att det är pga din anorexi som de vill att du ska bli inlagd just för att du behöver hjälp att klara av vardagen.
När man mår riktigt dåligt och inte kan eller orkar ta hand om sig så finns slutenvården att tillgå.
Det är min erfarenhet av det. Jag har varit inlagd flera gånger pga mentala kriser och hög ångest. Det har hjälpt till viss del men mina problem är nog mer i verkliga livet och när jag varit inlagd har det bara varit för att få vila och kunna varva ned. Kanske kunna skratta med personalen också.
Dock är en del av personalen ganska sura, men har mött trevliga skötare, sjukskäterskor och läkare där med.
Även om ganska mycket fokus ligger på att hitta rätt medicin så tror jag att det inte är den enda vägen att gå. Att kunna bli ompysslad ibland kan vara bra och få trevliga samtal med personalen och de andra som är där kan också vara givande.
Kanske släppa en tår och få ett gott skratt så att stressen man upplever minskar.
För jag tror i allra högsta grad du upplever väldigt mycket stress nu.

Jag har Asperger och har gått i behandling för ätstörning. Jag har aldrig haft anorexi, men har sysslat med diverse beteenden som hetsätning, överträning, kalorirestriktion. Jag har också gått i samtal på den vanliga öppenvårdspsykiatrin.
Jag har upplevt att ett krav för att det överhuvudtaget ska funka för mig att gå i någon slags behandling (ätstörnings- eller annan) är att behandlaren är vad jag kallar aspergeranpassad. Det behöver vara en person som har koll på diagnosen och på hur den kan yttra sig hos olika personer, och som kan anpassa sig efter det. Både anpassa sitt bemötande - inget prat om vädret, sparsam med öppna frågor och hjälpa mig att komma igång att prata osv. - och också anpassa hur hen tolkar mig. (Jag läste journalanteckningar från en behandlare som jag träffade men bad att få byta, just eftersom hen inte hade någon erfarenhet av AST. Det var väldigt intressant att se hur hen t.ex. hade tolkat min brist på mimik...) Det är helt enkelt jätteviktigt att behandlaren är rätt person.

Jag var också otroligt nervös inför varje möte på psykiatrin. I början så nervös att jag alltid mådde fysiskt illa innan mötena. Det blev dock gradvis bättre och mer uthärdligt efter att jag hade fått min AS-diagnos och gick hos en person som det funkade bra med.

Visst, jag tror att Asperger är en försvårande faktor i terapi, men det betyder inte att fungerande terapi är omöjlig. Sedan är det väl väldigt svårt även för människor utan AS att övervinna anorexi som man har haft så länge som du. Men ge inte upp!

Hur gick det på mötet som du skrev om i ditt första inlägg? Får du gå i samtal till den skötaren som du önskade?

Teagirl skrev:

valami skrev:Jag har en ätstörning (men själva diagnosen är nog bortplockad nu?) som jag fick hjälp för i kanske två år, men det hände ingenting. Jag bytte behandlare/psykolog ett par gånger men allting stod stilla. Jag var nog 18-20 då och ingen hade några misstankar om AS.
Nu i efterhand när jag läser journalerna från de besöken finns det ett tydligt mönster. Behandlare, läkare och psykologer säger att jag inte tar till mig behandlingen, inte initierar konversationer, vägrar medverka (?!) osv. Till slut sa de till mig att vi nog skulle ta en paus med behandlingen. Jag sa okej, och sen blev det något kort telefonsamtal som uppföljning och inget mer.

Jag har länge tänkt att en AS-diagnos nog skulle ökat förståelsen hos teamet som behandlade mig, men ju mer jag läser om andra i liknande situationer förstår jag att det nog är tvärtom. Om de inte förstod hur de skulle utforma behandlingen utifrån mig och min personlighet, hade nog inte en diagnos på pappret heller hjälpt. De kanske inte ens hade försökt.

Jag tyckte heller aldrig om att de frågade mig hur jag ville ha det. Typ "hur vill du fortsätta behandlingen?", huvudet blev ju helt tomt. Och alla dessa tystnader i samtalen... Jag satt bara där. Nu i efterhand vet jag att de tyckte att jag borde börjat prata efter ett tags funderande, men jag förstod inte det.

Har psykiatrin verkligen inte bättre kunskap om AS (speciellt kvinnor med AS och ätstörningar) än såhär? Jag måste varit väldigt naiv som trodde att jag kommit till experter som kunde hjälpa mig.

Varför skulle diagnosen vara borttagen? Vad har du för diagnos?

Håller med om att det finns oerhörda brister i vården om kvinnor och asperger överlag och speciellt kvinnor med ätstörningar och jag har läst en hel del om det och det är en vanlig koppling. Jag har också fått höra och läsa i mina journaler att asperger räknas som en försvårande faktor i behandlingen av anorexin. Det behövs verkligen mer kunskap men det känns inte som att vi är en prioriterad grupp direkt

Jag vet inte om diagnosen är borttagen. Min diagnos är/var ospecificerad ätstörning. När de tyckte att vi skulle pausa behandlingen var jag normalviktig och hade inga större problem med maten. Sedan följde en läkare upp via telefon angående medicinering ett par gånger, då berättade jag att jag inte kände någon skillnad alls. Efter det står det bara i min journal att "Stepwise 2-årsuppföljning bortfallsregistreras och ärendet stängs sedan för kommande uppföljningar."
De verkar räkna mig som frisk? Har jag fortfarande diagnosen då? Jag vet inte hur sådant fungerar.

Hur gick det på mötet som du skrev om i ditt första inlägg? Får du gå i samtal till den skötaren som du önskade?

Svar, det gick inte att citera ditt inlägg, vet inte varför.

Nej, jag har inte fått den kontakten tyvärr. Nu lutar det åt inläggning. Fick reda på i veckan att läkaren tagit kontakt med slutenvården och att dom börjat planera en inläggning och att det är stor chans/ oundvikligt att det blir LPT (tvångsvård) om jag inte går med på inläggning.

Problemet är att för att slippa tvångsvård måste jag gå med på det frivilligt, men jag har sådana hemska erfarenheter från Psyk efter över 10 gånger som inlagd där att jag inte blir logisk eller fungerande när ämnet kommer upp på läkarsamtal. Jag låser mig totalt, klarar inte av minsta lilla ögonkontakt, svarar inte på frågor, jag fastnar i ord och typ vaggar lite och bara upprepar "Nej, nej, nej, nej, nej" och "Vill inte, vill inte, vill inte" och kan få för mig att springa iväg och blir typ lite okontaktbar

Är livrädd för hur det kommer bli rent ut sagt.

valami skrev:

Teagirl skrev:

valami skrev:Jag har en ätstörning (men själva diagnosen är nog bortplockad nu?) som jag fick hjälp för i kanske två år, men det hände ingenting. Jag bytte behandlare/psykolog ett par gånger men allting stod stilla. Jag var nog 18-20 då och ingen hade några misstankar om AS.
Nu i efterhand när jag läser journalerna från de besöken finns det ett tydligt mönster. Behandlare, läkare och psykologer säger att jag inte tar till mig behandlingen, inte initierar konversationer, vägrar medverka (?!) osv. Till slut sa de till mig att vi nog skulle ta en paus med behandlingen. Jag sa okej, och sen blev det något kort telefonsamtal som uppföljning och inget mer.

Jag har länge tänkt att en AS-diagnos nog skulle ökat förståelsen hos teamet som behandlade mig, men ju mer jag läser om andra i liknande situationer förstår jag att det nog är tvärtom. Om de inte förstod hur de skulle utforma behandlingen utifrån mig och min personlighet, hade nog inte en diagnos på pappret heller hjälpt. De kanske inte ens hade försökt.

Jag tyckte heller aldrig om att de frågade mig hur jag ville ha det. Typ "hur vill du fortsätta behandlingen?", huvudet blev ju helt tomt. Och alla dessa tystnader i samtalen... Jag satt bara där. Nu i efterhand vet jag att de tyckte att jag borde börjat prata efter ett tags funderande, men jag förstod inte det.

Har psykiatrin verkligen inte bättre kunskap om AS (speciellt kvinnor med AS och ätstörningar) än såhär? Jag måste varit väldigt naiv som trodde att jag kommit till experter som kunde hjälpa mig.

Varför skulle diagnosen vara borttagen? Vad har du för diagnos?

Håller med om att det finns oerhörda brister i vården om kvinnor och asperger överlag och speciellt kvinnor med ätstörningar och jag har läst en hel del om det och det är en vanlig koppling. Jag har också fått höra och läsa i mina journaler att asperger räknas som en försvårande faktor i behandlingen av anorexin. Det behövs verkligen mer kunskap men det känns inte som att vi är en prioriterad grupp direkt

Jag vet inte om diagnosen är borttagen. Min diagnos är/var ospecificerad ätstörning. När de tyckte att vi skulle pausa behandlingen var jag normalviktig och hade inga större problem med maten. Sedan följde en läkare upp via telefon angående medicinering ett par gånger, då berättade jag att jag inte kände någon skillnad alls. Efter det står det bara i min journal att "Stepwise 2-årsuppföljning bortfallsregistreras och ärendet stängs sedan för kommande uppföljningar."
De verkar räkna mig som frisk? Har jag fortfarande diagnosen då? Jag vet inte hur sådant fungerar.

Hmm, låter lite konstigt. Vet faktiskt inte. Jag var på behandlingshem förra året och när jag åkte hem var jag normalviktig och återställd fysiskt men inte helt i tankarna så dom bytte diagnosen till atypisk anorexi pga vikten men sen när jag gick ner i vikt igen blev det vanlig anorexi igen.

Just normalvikt är inget "hinder" för att ha en ätstörnings diagnos. Det är faktiskt så att av alla som har ätstörningar så är det bara 6% som har anorexi och ungefär lika många procent som är underviktiga även om media målar upp bilden att ätstörning = anorexi. Men så är det inte.

Fröken Fräken skrev:Jag har Asperger och har gått i behandling för ätstörning. Jag har aldrig haft anorexi, men har sysslat med diverse beteenden som hetsätning, överträning, kalorirestriktion. Jag har också gått i samtal på den vanliga öppenvårdspsykiatrin.
Jag har upplevt att ett krav för att det överhuvudtaget ska funka för mig att gå i någon slags behandling (ätstörnings- eller annan) är att behandlaren är vad jag kallar aspergeranpassad. Det behöver vara en person som har koll på diagnosen och på hur den kan yttra sig hos olika personer, och som kan anpassa sig efter det. Både anpassa sitt bemötande - inget prat om vädret, sparsam med öppna frågor och hjälpa mig att komma igång att prata osv. - och också anpassa hur hen tolkar mig. (Jag läste journalanteckningar från en behandlare som jag träffade men bad att få byta, just eftersom hen inte hade någon erfarenhet av AST. Det var väldigt intressant att se hur hen t.ex. hade tolkat min brist på mimik...) Det är helt enkelt jätteviktigt att behandlaren är rätt person.

Jag var också otroligt nervös inför varje möte på psykiatrin. I början så nervös att jag alltid mådde fysiskt illa innan mötena. Det blev dock gradvis bättre och mer uthärdligt efter att jag hade fått min AS-diagnos och gick hos en person som det funkade bra med.

Visst, jag tror att Asperger är en försvårande faktor i terapi, men det betyder inte att fungerande terapi är omöjlig. Sedan är det väl väldigt svårt även för människor utan AS att övervinna anorexi som man har haft så länge som du. Men ge inte upp!

Hur gick det på mötet som du skrev om i ditt första inlägg? Får du gå i samtal till den skötaren som du önskade?

Har också märkt enorm skillnad dom gångerna jag fått någon som kan saker om Asperger, det går liksom inte att jämföra med hur det blir annars.

Ätstörningar och asperger rimmar dåligt. Ätstörning som specialintresse eller fixering hur ska man behandla det?

Och för att göra saken ännu värre..När hjärnan svälter är man inte mottaglig för samtal, terapier eller specialdieter. Det enda som gäller är att först gå upp i vikt ordentligt. Det är bara mat som gäller för hjärnan. Hjärnan som befinner sig i svältläge är inte mottaglig för argument, samtal och behandlingar.

Det finns böcker. De måste man läsa flera gånger. Gisela van der Ster "Mattillåtet" och "Ät allt".

elle skrev: Gisela van der Ster "Mattillåtet"

Hela samhället är ätstört idag har jag hört sägas och med det i åtanke kan nog boken vara givande för många.

Liljan skrev:Jag intervjuades för en students C uppsats (ämnet var Asperger och psykoterapi) och där kom hon bland annat fram till att de med Asperger uppfattar menande tystnader som att teraputen är oengagerad medan en NT person såg det som ett tillfälle att tänka efter.

Exakt så har jag upplevt terapi! Var hos en terapeut förut som var precis på det sättet och min upplevelse av honom var att jag kände att han inte var så brydd när han satt och hummade och skrev i sitt block. Men kanske var det inte så han menade...

Hjärnan är den hungrigaste organen och den konsumerar mer kalorier än någon annan kroppsdel.

Jag tror starkt att ätstörningar hänger ihop med hjärnan.

Viktigt att förstå att får hjärnan ingen näring kan det blir svårt att blir frisk från ätstörningar . Om hjärnan svälter är man inte mottaglig för terapi och behandlingar.

Gisela van der Ster är t.o.m.övertygad att vegansk kost är en typ av ätstörningar.

En dokumentär Mat för hjärnan.Vad vill hjärnan egentligen matas med?

https://www.svtplay.se/video/16935726/m ... o&tab=2017

Själv har jag inte gått i terapi för just ätstörningar (även om jag är en matmissbrukare). Däremot försökt gå i KBT ett antal ggr (derpressioner bl a). Funkar inte alls. Jag ligger liksom steget före behandlaren hela tiden, så jag vet vad hen kommer att fråga, och jag vet vad hen vill ha för svar. Och till slut sitter jag liksom där för behandlarens skull, för att denne ska känna att hen gör ett bra jobb

Myter om ätstörningar:

"Många med ätstörningar ser ut att vara hälsosamma och må bra, men är egentligen extremt svårt sjuka. Det går inte att se på en person om hon eller han har en ätstörning.

En ätstörning är inte ett personligt val någon gör, utan en allvarligt biologiskt påverkad sjukdom. Belöningssystemet är lite bakvänt. Det som borde kännas biologiskt farligt (som svält) känns euforiskt. Det som borde kännas bra (som mättnad) kan kännas starkt obehagligt och motbjudande.

Ätstörningar diskriminerar inte någon. Ätstörningar finns överallt, bland människor av olika kön, i alla åldrar, olika etniciteter, kroppsformer, viktklasser, sexuella läggningar och i alla socioekonomiska samhällsklasser.

Gener och miljö spelar en viktig roll i utvecklandet av ätstörningar. Genom tvillingstudier i Sverige, Norge, Finland, Danmark och USA kan forskare sett att ärftligheten är så mycket som 50-60 procent."

"Genom att titta på enbart gener kan man dock inte förutspå vilka som kommer att utveckla ätstörningar. ”Generna laddar pistolen, men det är miljön klämmer åt avtryckaren”, säger Cynthia Bulik.

Riskmiljö är bland annat sport och idrottsutövande där vikten är i fokus. Olika dieter eller om man börjar hoppa över måltider kan trigga igång en vilande ätstörningsgen. Mobbning kan sätta igång en ätstörningsgen, BÅDE i den som är offret och den som mobbar. Mobbning kan alltså vara en så kallad biomarkör för ätstörningar."

http://www.vardagspuls.se/inre-halsa/9- ... torningar/

Känslan av småhungrighet kan lindra såväl psykisk som fysisk smärta.