asperger = snäll ?

av **Inger** » 2008-03-27 21:11:51

KrigarSjäl skrev:Det spelar ingen roll vad jag svarar ärade damer Weasley & Inger; ni verkar vilja missförstå allt som sägs om mannens villkor i samhället, den dysfunktionella arbetarmannens alltså.

Jag vill inte missförstå, tvärtom vill jag jättegärna förstå. Men detta är första gången jag ser uttryck som "den dysfunktionella arbetarmannen" från ditt tangentbord, du brukar inte tala om nån dysfunktion ö h t utan bara hur fantastiskt bra det är att ha nära till knytnävarna och hur 'mesiga' alla andra är som inte har det.

Det som inte passar in i er något tillrättalagda världsbild.

Jag är medveten om att jag lever i en mer skyddad värld, åtminstone numera. När jag var yngre ungicks jag med både knarkare och tjuvar och kom bra överens med dom. Och jag vet förstås också att det finns olika typer av människor, somliga mer fredliga eller med bättre självkontrollförmåga än andra.

Så ni tycker alltså att jag skryter & "bekräftar" mig själv när jag säger mig besitta både hjärna och mod/kaxighet? Ni får naturligtvis tycka vad ni vill, kaxigheten torde i alla fall vara uppenbar för de som hängt här en tid.

Från dag ett, typ.... -> Det var det som var själva poängen! Varken jag eller Weasley fattar varför du måste påpeka det sjutusenelvahundrafjorton gånger (ungefär) när alla fattade första gången. Dessutom är blir det lite märkligt att kaxa sig just på ett Aspie-forum liksom. Kanske är det där du har en lite aspig social blindhet som inte fattar det onödiga och ev olämpliga i det?

Min intellektuella nivå har jag en hyfsad uppfattning om själv, varför andras bekräftelse spelar mig mindre roll.

För mig framstår den som välutvecklad så den är inte ifrågasatt. (Min generalisering om den celebrala utvecklingen var just en generalisering och inte personligt menad.)

Er begränsade inlevelseförmåga framstår mycket tydligt, vilket jag inte vill klandra er för; ni är inte män.

Men alla män är ju inte som du heller.

En fråga bara: nästa gång jag blir påhoppad på stan, ska jag utstråla aggression eller ta fram mitt vokabulär? Kanske jag skulle undvika risken helt genom att försätta mig i lägenhetsisolering!?

Som jag redan skrivit så är det skillnad mellan självförsvar och att själv gå och spöa upp folk. Om du inte kan snacka dig ur situationen så har du väl rätt att försvara dig. Fast man kan ju också undra vad det är som gör att du blir påhoppad? Du kanske har ett utseende eller attityd som medvetet provocerar? Dock inte min ensak, bara en stillsam fundering.

Men inget av detta är intressant i aktuell trådkontext; min kritik vänder sig mot en allmänt spridd uppfattning att aspergare är snälla i harmlös bemärkelse. Det känner jag helt enkelt inte igen mig i.

Men du, vi har fattat det. Du är det stora stygga undantaget som bekräftar regeln. Ingen kan ha missat det nu. Ingen vill sätta nån mjukis-stämpel på dig, jag lovar!

(Fast jag tyckte det var gulligt att du brydde dig om autisterna i TV-programmet.)

av **Moggy** » 2008-03-27 21:40:37

ford skrev:
Moggy skrev:
Den dag vi skapar maskiner som är smartare än oss kan bli startpunkten för en extermt snabb utveckling kunskapsmässigt. Om vi ska skapa nåt som är smartare än oss själva så kommer dessa maskiner att kunna skapa nåt som är än smartare, och dessa nya maskiner kan göra nåt ännu smartare och så vidare...

Detta skrämmer mig, för hur pass "nödvändig" blir människan i en sådan värld?
Det är nog inte helt osannolikt att dessa, smartare maskiner kommer att antinget utrota oss, eller ha oss som slavar/husdjur.

*tänker på en gammal bibelberättelse om babels torn*

Dom kanske skapar en enorm virtuell verklighet där alla människor blir inkopplade och får leva lyckliga i ett virtuellt paradis?

av **ford** » 2008-03-27 21:41:54

Jag föredrar verkligheten, även om den inte alltid är perfekt.

av **Kristofer** » 2008-03-27 22:03:42

Jag levde i tron att tungan var mäktigare än svärdet i alla situationer. Alltför länge levde jag så. Nävar gör ibland mer. Den insikten hade varit till nytta för mig. Framförallt under mellanstadiet då jag bitvis var rejält knäckt av mobbing. Jag fattade det 2007, jag borde ha fattat det 1991. Jag bodde hos min mor. Hon är lågstadielärare, utbildad på 70-talet.

Mamma jobbade i kommunala förskolan med den lön det innebar. Inget ont om min mor, men hon är nog präglad av den velouraktiga tidsanda som rådde under hennes studieår. Den andan kom nog att prägla min, förmodligen, aningens för pacifistiska uppfostran. Jag är äldst av två bröder. Jag var ett NPF:igt barn. Jag blev nog ett tacksamt mobboffer och också ett säkert mobboffer eftersom jag inte slogs. Hade jag tagit till nävarna 1991 hade jag säkert fått stryk, men förr eller senare hade jag lärt mig slåss och tillslut satt mig i respekt. Glåporden hade slutat hagla efter att min näve tillslut träffat rätt. Jag tror det faktiskt kunde ha fått mig att ha fått ett bättre självförtroende idag.

I år jobbar jag på mitt självförtroende. Fortfarande, eller för första gången? Jag vet inte. Jag hoppas på att kunna jobba mig fram till ett bättre självförtroende. För att bli så trygg i mig själv som en man bör vara, för att våga gå i polemik även i verkliga livet och för att bli vän med mig själv.

Vi kan skriva spaltmeter om hur vi i världen måste ta hand om varandra och hur vi inte ska hacka på varandras olikheter. Mobbingen kommer inte att upphöra. Vi kan ropa på fler vuxna i skolan.Mobbingen kommer inte uphöra. De vuxna har inte hela bilden, ser inte allt och förstår därför inte barnens pikar fullt ut.

av **Inger** » 2008-03-27 22:20:53

Jag sket i mobbarna och bara skrattade, vad de än gjorde. Det drev dem till vansinne. Men så en dag tappade jag tålamodet och klippte till en av dem mitt i planeten på ren reflex. Blev först lite ängslig när jag insåg vad jag gjort och tänkte att det kommer jag nog få sota för, men till min stora förvåning blev mobbaren ännu räddare och undvek mig nogsamt därefter. Så, i mitt fall funkade det faktiskt med lite handgriplighet. Fast det var roligare att reta gallfeber på dom.

P.S. Gillade mammutbilden. :lol:

av **weasley** » 2008-03-27 22:37:59

Visst är det bra att kunna ta till knytnävarna ibland, inget snack om den saken. Som killen som skrev ett inlägg i FF om hur myndigheterna försöker ta ifrån honom hans barn... DÄR har jag god lust att välta betongsuggor på de ansvariga tjänstemännen och psykologerna! Det skulle förvisso vara oerhört mer konstruktivt med ett välsmort ordförråd i den situationen.... annars åker man bara dit för övergrepp på tjänsteman...

Vad jag funderar över är det som KS beskriver som "verkligheten" - och jag frågar mej varför just DET är Verkligheten. Varför är den miljö KS lever i "mer verklig" än någon annan? Vad är meningen med dessa ständiga nedvärderande uttalanden om dem som lyckas med konsten att inte hamna i hotande situationer öht? Varför är en hotande situation mer verklig än en som inte är det?

Och KS; jag betvivlar icke att du är både klurig och stark; klurigheten har du visat ett antal ggr här, styrkan får jag ta dej på orden om. Men varför denna ständiga lust och vilja att påpeka detta i nästan varannat inlägg? När du inte ägnar dej åt smädelser över de "förklenade stackare" som inte lever i din verklighet så är dina inlägg oftast mycket läsvärda och genomtänkta.

av **Mats** » 2008-03-28 0:27:38

Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen om "mannens villkor i sammhället", att jag ständigt borde vara beredd att slåss. Jag har inte varit i slagsmål sen jag gick i högstadiet och det är över 30 år sedan. Sen dess har jag inte ens varit i närheten av att hamna i slagsmål. Jag går inte omkring och känner mig rädd för att bli påhoppad. Det är ingenting jag tänker på över huvud taget. "Livet på savannen" känns inte som min verklighet.

Knoten skrev:Försvarssystem = försvar mot "hot".

Låter rimligt.

Knoten skrev:Hot = i "naturligt existentiella" termer; rädsla (för döden).

Hot = rädsla??? Nädu, det är det inte!

Knoten skrev:Att inte leva i rädsla = d-u-m-t.

Att leva i rädsla = ä-n-n-u d-u-m-m-a-r-e. Jag vill absolut inte byta mitt nuvarande liv mot ett liv i rädsla.

Knoten skrev:Velourfikus = orädd människa.

Ett patetiskt försök att håna orädda män.

Knoten skrev:Orädd = onaturligt.

Naturligt = att leva i rädsla.

Hellre lever jag "onaturligt" än i rädsla. (Om det här nu stämmer...)

av **Kvasir** » 2008-03-28 0:40:26

Mats skrev:Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen om "mannens villkor i sammhället", att jag ständigt borde vara beredd att slåss. Jag har inte varit i slagsmål sen jag gick i högstadiet och det är över 30 år sedan. Sen dess har jag inte ens varit i närheten av att hamna i slagsmål. Jag går inte omkring och känner mig rädd för att bli påhoppad. Det är ingenting jag tänker på över huvud taget. "Livet på savannen" känns inte som min verklighet.

Precis, jag känner inte heller igen mig. Jag umgås inte i kretsar där folk tycker det är naturligt att slåss och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon skulle vilja göra det heller. Visst kan det någon enstaka gång förekomma någon person som får lite våldsamma tendenser efter några glas för mycket, eller kanske några flaskor för mycket, men det brukar då inte accepteras av omgivningen och det brukar inte bli några faktiska våldsamheter av det. Men det beror ju på att folk försöker lugna ner personen och avstyra våld innan det förekommer, istället för att svara med aggresion.

Visst finns det en liten risk att man blir oprovocerat utsatt för våld på gatan, men det är knappast någon anledning att lära sig slåss. Med det argumentet skulla man i så fall gå beväpnad med skjutvapen också eftersom det finns en liten risk att bli beskjuten på gatan.

av **Ganesh** » 2008-03-28 1:45:07

Vilka ord är snäll granne med?
Solidaritet
Vänlig
Kärleksfull
Respekt
Tillåtande
Generös
Lojal
Kamratlig
Här bor snäll. Tillsammans med sina kompisar.

Vad är motsatsen till snäll?
Elak - och vilka kompisar har elak?
Gemen
Hämndlysten
Hat
Närig
Egoistisk
Mobbing

Om man blundar och tänker på nån riktigt snäll en, då tänker många på farmor eller mormor och värme och villkorslös kärlek. Nån man alltid kan prata med, nån som alltid är där. En plats dit man alltid är välkommen. Där man aldrig behöver förställa sig eller spela spel. Sån är snällheten.

Nån kanske säger: Snäll - kor är snälla!

Men det är inte sant. Snälla människor äs snälla därför att dom VILL vara det. På gränsen till att de inte kan vara på något annat sätt. Kor är inte snälla av det enkla skälet att de inte vill vara det. Dom är som dom är därför att dom är såna. punkt. Farmor och mormor (eller vad man nu har för modeller för snäll) däremot VILL vara snälla. Det är deras obegränsade kärlek till barnen som gör att de VILL vara snälla. Snäll är ett medvetet val.

Det finns heller ingen motsättning mellan att vara snäll och stå för saker. Rättvisa. Värdighet. Och inte heller att finns det en motsättning mellan att kämpa för det goda och att vara snäll. Man kan vara snäll och samtidigt vara en oresonlig och oförsonlig motståndare till förtryck och orättvisor. I själva verket är det bara en annan sida av snäll. För snäll har överhuvud taget ingenting med mesighet att göra.

av **Pemer** » 2008-03-28 2:38:23

Väl talat!

av **earlydayminer** » 2008-03-28 20:13:16

Zombie skrev:
earlydayminer skrev:Det där med att dela ut sina sista stålar har jag också problem med, men för det mesta håller jag tillbaks att jag ens har stålar. Men jag ger efter för att jag inte orkar tjat om pengar. Jag tar upp pengarna, slänger dem lite nonchalant på personen och tittar inte ens på den under tiden.

Angående ilska, oj. Fel samtalsämne och min värld fylls av mörker. Om någon gång på gång frågar mig samma sak, eller "hoppar på mig" verbalt så kan jag bli oerhört arg.

Jag har faktiskt talat om för min mamma, psykologen och den jag har möten med att jag vill lära mig att bli lugn, jag avskyr att bli arg för jag vet inte hur jag ska stänga av den. I mina tonår rykte samtliga 4 dörrar i vår lägenhet & mycket porslin blev krossat. Jag har krossat speglar och glasrutor med mina knytnävar utan någon som helst tanke på vad som faktiskt kan hände. Jag är aldrig rädd för att råka ut för någonting, jag är rädd för vad jag är kapabel till för att se till att personen/personerna inte längre är ett hot. När jag blir riktigt arg så finns det inget mer än total förödelse i mina tankar. Allt i min väg skall rensas. Det som gör mig elak är att jag ger mig på det som hålls mest kärt. Jag ser till att lämna ett avtryck för att markera att man inte ska vara och rota där man nyss var hos mig.

Det är också det som skrämmer mig lite, om jag får en blackout så är jag övertygad om att jag, om jag hamnar i ett riktigt slagsmål, kommer se till att han inte reser sig upp efter det att jag blivit attackerad. Jag gjorde misstaget att sluta springa ifrån ett gäng när han i fronten skrek att det var lugnt, dem skämta bara och jag fick ett knä i magen. Jag har sen dess aldrig gjort om det, jag springer eller så ser jag till att mitt mörker får föda.

Jag slår aldrig först, jag säger aldrig någonting först. Jag är totallt inställd på försvar, aldrig på att attackera.

Jag hatar att vara arg, det är den värsta känslan som finns för jag är glad och har ett mycket stort hjärta. Men när "mörkret" som jag väljer att kalla det, för det är vad det är, så släpps alla mina personliga känslor för de runt omkring mig. Jag skiter fullständigt i all den uppståndelse som blir, vilka som kommer för att försöka smöra mig med något, "suppose to be" , lugnande känslotal. 'Familj', 'Vänner' betyder inget mer än att det är en benämning på någon/några man har i sitt liv oftare än andra människor.
---
Mobbning. Det tror jag aldrig att jag blivit utsatt för, men jag har gått på 9 olika skolor. Högstadiet gick jag dock på samma skola alla tre år. Hamnade på en specialskola för barn med svårigheter, men jag ansågs vara för överlägsen i samtliga ämnen i jämförelse med de andra efter en termin och fick gå tillbaks till en normal klass igen. Jag har dock alltid blivit syndabock för allting som hänt i skolan av lärarna och föräldrarna till barnen. Människor har alltid varit på mig om det, det och det. Jag har alltid ansetts varit överbegåvad, men jag har ingen utbildning för att jag aldrig fått ro. 9 skolor. Att vara någon som aldrig känner sig som en del av en grupp och ha fått gå på ett så extremt bisarrt antal skolor under omloppet av 10-11 år är ren mindterror. Det har tagit år av ensamhet, funderingar och utanförskap för att ha klarat sig undan (rent psykiskt) en kollaps.

---

Jag är 22 år nu och blir 23 i Maj, livet är inte enkelt och aldrig har jag hört någon påstå det. Det enda jag tycker är skittråkigt och orättvist är att jag alltid har fått anpassa mig efter alla andra medans andra, endast vid fåtal tillfällen under alla år anpassat sig efter mig.

Jag är ganska säker på varför jag har ett stort hjärta. Jag är uppvuxen i "vår världs" fattigdom i en förort med många olika kulturer. Jag har sett att människor kan göra sitt yttersta för att försvara någon annan och lyckats. Jag hade en oerhört rolig, skön och drömlik tonårsperiod även om mycket var jobbigt när ingen såg.

Det finns endast en sak jag är besviken på, Sverige. Samhället i synnerhet. När mina egna "landsmän" hoppar på mig för att skada mig var det albaner, kurder, afrikaner, chilenare, persier, bosnier och mina bröder som hjälpte mig. De bjöd in mig på mat, de var snälla och visa respekt mot min familj, de hjälpte oss med både det ena och det andra. Tvp saker minns jag väldigt väl: när jag hade ett långt samtal som 8-åring med en somalier som förlorat sina föräldrar i svält då öppnades min värld, och när en kille från chile lärde mig att spela fotboll.

Att ett land som vårat kan innehålla så många otacksamma, fega jävla as är för mig fullständigt obegripligt. Vi är ett av världens absolut mest framgångsrika länder och trots detta så MISSLYCKAS vi med att uppehålla rättvisa och ordning. Alla spelar så oerhört förstående till världens alla problem och låtsas om som om allting är okej. Vi spottar och fräser åt människor som ser annorlunda ut. För att ha någon chans att nå ut och få ett någolunda normalt liv måste vi tvinga oss själv att anpassa sig efter de ramar som finns. Att hålla lagen till sitt maximal, självklart. Att anpassa sig efter de regler som finns (om de inte innehåller någon form av diskriminering), yes sir. Att lyssna på och respektera andra människor, JA.

Många av oss vandrar runt med en bild av livet. Men jag har varit med om jävligt mycket störande saker. Det värsta var väl när polisen slet tag i min mamma och körde henne till psyket efter en svår psykos, då hon höll mig och min dagisfröken kvar på dagis och vägrade att lämna för någon "var ute efter oss", mitt framför min 16-åriga broder. Jag blev skickad till min moster, hon hade ansvaret. EN dag efter det att mamma skrevs in på psyket så skickas jag till min far som aldrig har varit där för mig 25 mil utanför stan. Jag fick sitta i en källare hela dagarna när han jobbade och min farfar gav mig en smäll på käften för att jag inte la ner telefonen propert. Det har varit jävligt tufft och grymt svårt att lära sig och acceptera sig själv, men utan varken medicin eller professionell hjälp har jag slagits mot krafter starkare än någonting annat jag slagits mot, mina tankar. Jag önskade att jag kunde förklara hur, för jag tror det kan hjälpa. När jag behärskar svenska språket bättre så ska jag göra en starkt försök till att förklara vägen ut från ondska.

Oj Herregud var det bar i väg, ursäkta. Jag vaknade upp och såg all denna text typ. Heh.

Tack för det! Det gav mig mycket.
earlydayminer skrev:För att summera. Nu går jag undan så fort jag känner onda vibbar. Jag är mer förstående, lyssnar på vad som sägs, TÄNKER innan jag handlar, bryr mig mer om andras värdesaker och känslor, respekterar dem.

Jag, mina kära kamrater, är ett levande bevis för vad hopp kan göra med en människa.

Om du är allvarlig, gav dig mycket av vad?

Om det är sarkasm, är den lite svår att förstå trots betoningen.

av **earlydayminer** » 2008-03-28 20:14:52

weasley skrev:
earlydayminer skrev:Oj, oj oj vad det bar i väg i min post ovan.
Vilken dramatisk text det blev, jag läser den om och om igen och det blir allt värre för varje gång!

Nåja, en känsla ledde till en annan och det bar i väg på tok för långt.
Jag får be så mycket om ursäkt för att jag än en gång lyckades gå ur det aktuella ämnet.
Jag ska försöka att tänka en extra gång innan jag postar.

Jag tyckte det du skrev var väldigt bra. Du är sällsynt modig som vågar!

Förklara gärna hur du menar "modigt", tack!

av **KrigarSjäl** » 2008-03-29 0:34:27

Mats skrev:Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen om "mannens villkor i sammhället", att jag ständigt borde vara beredd att slåss. Jag har inte varit i slagsmål sen jag gick i högstadiet och det är över 30 år sedan. Sen dess har jag inte ens varit i närheten av att hamna i slagsmål. Jag går inte omkring och känner mig rädd för att bli påhoppad. Det är ingenting jag tänker på över huvud taget. "Livet på savannen" känns inte som min verklighet.

Ja vad ska man säga, grattis!?

av **KrigarSjäl** » 2008-03-29 0:47:12

Kvasir skrev:
Mats skrev:Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen om "mannens villkor i sammhället", att jag ständigt borde vara beredd att slåss. Jag har inte varit i slagsmål sen jag gick i högstadiet och det är över 30 år sedan. Sen dess har jag inte ens varit i närheten av att hamna i slagsmål. Jag går inte omkring och känner mig rädd för att bli påhoppad. Det är ingenting jag tänker på över huvud taget. "Livet på savannen" känns inte som min verklighet.

Precis, jag känner inte heller igen mig. Jag umgås inte i kretsar där folk tycker det är naturligt att slåss och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon skulle vilja göra det heller. Visst kan det någon enstaka gång förekomma någon person som får lite våldsamma tendenser efter några glas för mycket, eller kanske några flaskor för mycket, men det brukar då inte accepteras av omgivningen och det brukar inte bli några faktiska våldsamheter av det. Men det beror ju på att folk försöker lugna ner personen och avstyra våld innan det förekommer, istället för att svara med aggresion.

Visst finns det en liten risk att man blir oprovocerat utsatt för våld på gatan, men det är knappast någon anledning att lära sig slåss. Med det argumentet skulla man i så fall gå beväpnad med skjutvapen också eftersom det finns en liten risk att bli beskjuten på gatan.

Det är precis det jag säger; en sofistikerad människa som framlever sina dagar i skyddad miljö tillsammans med andra sofistikerade människor gör en annan erfarenhet än jag. Jag skulle gärna byta med er. Det jag inte gillar är er något förmätna ton; det verkar som att ni tror att man söker upp våld när man råkar ut för det, att det "bara är att hålla sig undan" för att slippa. Våld är till väsentlig del en klassfråga, i vissa miljöer förekommer det mer våld än i andra. Ni akademiker tror ni vet allt, vad ni inte vet är att visdom emanerar från erfarenhet. Med all respekt för det andra du skriver Kvasir (det håller alltid hög nivå), men här har du ingen koll. Du teoretiserar om något andra har levt med.

av **Mats** » 2008-03-29 2:05:09

KrigarSjäl skrev:
Mats skrev:Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen om "mannens villkor i sammhället", att jag ständigt borde vara beredd att slåss. Jag har inte varit i slagsmål sen jag gick i högstadiet och det är över 30 år sedan. Sen dess har jag inte ens varit i närheten av att hamna i slagsmål. Jag går inte omkring och känner mig rädd för att bli påhoppad. Det är ingenting jag tänker på över huvud taget. "Livet på savannen" känns inte som min verklighet.

Ja vad ska man säga, grattis!?

Vet inte heller vad jag ska säga. Tack, kanske? Är inte så bra på det där med artighetsfraser...

av **Pemer** » 2008-03-29 4:24:00

KrigarSjäl skrev:
Mats skrev:Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen om "mannens villkor i sammhället", att jag ständigt borde vara beredd att slåss. Jag har inte varit i slagsmål sen jag gick i högstadiet och det är över 30 år sedan. Sen dess har jag inte ens varit i närheten av att hamna i slagsmål. Jag går inte omkring och känner mig rädd för att bli påhoppad. Det är ingenting jag tänker på över huvud taget. "Livet på savannen" känns inte som min verklighet.

Ja vad ska man säga, grattis!?

Ja, grattis får man nog säga, detta inlägg blev nr 3000 av din hand!

av **Kvasir** » 2008-03-29 15:08:44

KrigarSjäl skrev:Det är precis det jag säger; en sofistikerad människa som framlever sina dagar i skyddad miljö tillsammans med andra sofistikerade människor gör en annan erfarenhet än jag. Jag skulle gärna byta med er. Det jag inte gillar är er något förmätna ton; det verkar som att ni tror att man söker upp våld när man råkar ut för det, att det "bara är att hålla sig undan" för att slippa. Våld är till väsentlig del en klassfråga, i vissa miljöer förekommer det mer våld än i andra. Ni akademiker tror ni vet allt, vad ni inte vet är att visdom emanerar från erfarenhet. Med all respekt för det andra du skriver Kvasir (det håller alltid hög nivå), men här har du ingen koll. Du teoretiserar om något andra har levt med.

Jo men frågan är om du måste umgås i de miljöer du gör? Är det inte ett frivilligt val, eller är enda alternativet ensamhet och du inte kan tänka dig det? Jag menar inte att vara förmäten, utan jag ifrågasätter bara om det inte trots allt handlar om ett val i grund och botten. Sedan kanske alternativen inte alltid är bra heller, t.ex. ensamhet, men det är ju tyvärr ett vanligt problem för oss Aspergare.

av **ford** » 2008-03-29 15:13:01

KrigarSjäl skrev:En fråga bara: nästa gång jag blir påhoppad på stan, ska jag utstråla aggression eller ta fram mitt vokabulär? Kanske jag skulle undvika risken helt genom att försätta mig i lägenhetsisolering!?

Om jag blir påhoppad på stan gör jag vad jag kan för att undvika slagsmål, jag skiter fullständigt i om ett gäng korkade nötter tycker att jag "är en fitta", för jag känner inget behov av att bevisa något för några kompletta idioter.

av **weasley** » 2008-03-29 20:54:38

KrigarSjäl skrev:Det är precis det jag säger; en sofistikerad människa som framlever sina dagar i skyddad miljö tillsammans med andra sofistikerade människor gör en annan erfarenhet än jag. Jag skulle gärna byta med er.

Varför byter du inte miljö då?

av **Adkit** » 2008-03-29 21:32:41

weasley skrev:Varför byter du inte miljö då?

det hade vi nog alla gjort om vi varit säkra på att den nya miljön var bättre än den gamla på alla sätt. det är osäkerheten som får oss att stanna kvar på samma ställe.

av **KrigarSjäl** » 2008-03-30 15:16:00

weasley skrev:
KrigarSjäl skrev:Det är precis det jag säger; en sofistikerad människa som framlever sina dagar i skyddad miljö tillsammans med andra sofistikerade människor gör en annan erfarenhet än jag. Jag skulle gärna byta med er.

Varför byter du inte miljö då?

Jag är i full gång med att leta hyresrätt på annan ort. Som du säkert förstår är det långa köer och allmänt tight på bostadsmarknaden, särskilt knepigt blir det om man dessutom är så opraktisk som jag är.

av **weasley** » 2008-03-30 15:33:37

KrigarSjäl skrev:
weasley skrev:Varför byter du inte miljö då?

Jag är i full gång med att leta hyresrätt på annan ort. Som du säkert förstår är det långa köer och allmänt tight på bostadsmarknaden, särskilt knepigt blir det om man dessutom är så opraktisk som jag är.

Coolt! Behöver du hilfe? Jag är expert på bostäder. Nästan iaf. ;-D

av **KrigarSjäl** » 2008-03-30 15:38:55

weasley skrev:
KrigarSjäl skrev:
weasley skrev:Varför byter du inte miljö då?

Jag är i full gång med att leta hyresrätt på annan ort. Som du säkert förstår är det långa köer och allmänt tight på bostadsmarknaden, särskilt knepigt blir det om man dessutom är så opraktisk som jag är.

Coolt! Behöver du hilfe? Jag är expert på bostäder. Nästan iaf. ;-D

Tja, kan du hitta en etta eller tvåa med hyra kring 3000 (är hyran för låg får jag inte bostadsbidrag) i Lund beläget i ett tryggt, bra område och dessutom ombesörja flyttens alla logistiska detaljer plus allt pappersarbete samt kontakta berörda myndigheter så är du mer än välkommen att beitrage mit hilfe.

av **ford** » 2008-03-30 22:43:57

Står du i LKF:s bostadskö?

asperger = snäll ?

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in