Gersa skrev:Arbetsbeskrivningar lika så, de flesta med AS har mer eller mindre problem med att hantera stress.

Snarare är det så att de personer som har svårighet att hantera stress har mycket större risk att få diagnos. Det betyder inte att de som har personlighetsdragen utan diagnos (en majoritet) oxå har svårt med stress. Personligen har jag mycket över normal förmåga att hantera stress, och använder autistiska drag för att göra det (t.ex. hyperfokusering och "stänga av").

Schmetterling skrev:Bristande theory of mind försvårar kommunikation, och att kommunicera med någon annan som också har bristande theory of mind är inte lättare. En person med hög theory of mind kan överbrygga kommnunikationssvårigheterna genom att gå längre än halva vägen i försök att kommunicera med någon som inte kan gå halva vägen. Om ingen av två kommunicerande parter klarar av att gå ens halva vägen kommer de inte att mötas.

Ja, precis! En socialt kompetent person har ju större anpassningsförmåga. Men LÅNGT IFRÅN alla har bristfälligt utvecklad "theory of mind." http://urplay.se/172514

Insiktsfulla föreläsningar, tycker jag. Men endast kanske en 5% som jag verkligen känner igen med mig själv.

rdos skrev:

Schmetterling skrev:Bristande theory of mind försvårar kommunikation, och att kommunicera med någon annan som också har bristande theory of mind är inte lättare.

Det är såklart fel det med. Bristande theory of mind är identiskt med "förstår ej NTs kommunikation". Så därför så är din slutsats såklart fel.

Schmetterling skrev:En person med hög theory of mind kan överbrygga kommnunikationssvårigheterna genom att gå längre än halva vägen i försök att kommunicera med någon som inte kan gå halva vägen. Om ingen av två kommunicerande parter klarar av att gå ens halva vägen kommer de inte att mötas.

Visst. Det är såklart därför som NTs förstår oss så jättebra?

Snarare så är övermått av NT theory of mind i det närmaste identiskt med psykopati.

Schmetterling skrev:rdos påstår att autister har en egen autistisk kommunikation men jag har aldrig sett honom utveckla denna teori (jag har inte scannat hela forumet så om det redan förklarats länka till ställe) vilket ja gärna ser att han gör. Jätteintressant.

Läs de här trådarna:
aspie-quiz-t5208.html
traden-om-rdos-neandertalsteori-t4839.html

NT:s med välutvecklad theory of mind och ambitionen att förstå är de jag funkar bäst ihop med, ja. Autister är ofta för autistiska. En del högintelligenta aspergare går jag bra ihop med, och även med högintelligenta NT, men aldrig med normalbegåvade aspergare. Kanske är det intelligens som är den relevanta faktorn här.

Jag har läst tråden om neandertalsteorin, och jag applåderar teorin som sådan, men några förklaringar hittar jag inte, bara one-liners från din sida. Kanske din bristande theory of mind förhindrar dig att förklara saker på ett pedagogiskt sätt?

lillmupp skrev:"Hjälpsamt" för AS vet jag inte riktigt vad det skulle kunna vara men i vart fall att slippa stressa runt i folksamlingar som pratar en massa ovidkommande.

Tänk, jag är precis tvärtom. Jag ÄLSKAR att vara ute bland folk och ha liv och rörelse omkring mig. Älskade nätterna i Aten i folkträngda gator och 38 graders värme! Alltid någon att växla några ord med. Om inte annat så en med kypare/servitör. Därför jag flyttade hit till Helsingborg för att inte vara så isolerad. Sen är det ju social träning jag behöver mycket plus mer än allt annat närheten! Närhet är vad vi alla behöver. Var och varannan törstar ihjäl sig efter genuin mänsklig närhet idag, tror jag. Jag känner att jag utvecklas mycket fort om jag bara får vara i sammanhang bland andra. Lär mig massvis på bara ett par månader. Problemet är att man är så isolerad från andra.

lillmupp skrev:Avdramatisering sker effektivt genom att vara öppen, prata om det, sprida kunskap och därmed få bort rädslor.

+1 Alltid bra med öppenhet. ... Det minst dramatiska tycker jag är "störning". Visst, även det är ju en aning stigmatiserande, men det låter inte så förfärligt förödande. En störning kan jag leva med och lära mig hantera.

Men ingen verkar ge uttryck för någon egen åsikt om vad AS egentligen är?

Sen är ju problemet också att hitta forum att träna att utbyta erfarenheter och skapa möjligheter att träna på specifika områden. Det är hur många saker som helst jag skulle vilja och känner att jag behöver träna på, men var hittar man ett forum för detta? Inte lätt! Jag har länge funderat på att starta egna samtalsgrupper, men var värvar man medlemmar, så att säga?

Gersa skrev:Ett annat problem som jag tycker mig se är att som vuxen så måste livet i många fall haverera totalt innan det ges någon möjlighet till en anpassad tillvaro. Detta innebär ju också att kraven på eventuella anpassningar antagligen är extremt mycket större än vad de behövt vara om hjälpen kommit tidigare.
Det blir bara dyrare och medför mer lidande för individen, men det verkar vara så det ska gå till i många fall. Som tur är så finns det ju fall där det inte är så också, men det känns så fruktansvärt onödigt att det ska behöva drabba någon...

Den totala kostnaden för individer som kan hitta någon vettig tillvaro är troligen betydligt lägre än för de som inte hittar något. I många fall kan det säkerligen vara plus i slutändan för de som kan hitta någorlunda rätt. De som inte hittar någon vettig tillvaro kommer troligen alltid vara en kostnad för samhället och må betydligt sämre än den tidigare kategorien. Så jag förstår egentligen inte problemet, det borde ju vara ett ganska enkelt beslut...
Om detta nu inte berörde politiker som av ren praxis vägrar se initiala kostnader som inte går att mäta/ se som investeringar.

+1 Ja, här nämner du något mycket intressant! Jag tror att detta inte bara gäller våra svårigheter, utan över lag i samhället. Sjukvården borde satsa mycket mer på förebyggande av psykisk ohälsa. Det hade vi alla tjänat på och det borde vara en kostnadsbesparing för samhället i det långa loppet. Men allting är så uppdelat och avgränsat.

Hemtjänsten får inte lov att att stoppa ner handen i brevlådan och ta in tidningen till brukaren, för det är inte deras arbetsuppgift! Har ni hört på maken? Va? Och ... det är ju faktiskt så att vad som behövs är hjärta och engagemang. DET behöver vi alla. Att man tänker utanför ramarna, ser till individen och gör saker från sitt hjärta även om det formellt inte hör till ens uppgifter. Det är många gånger denna omtanke som gör skillnad, tror jag. Att man gör saker för andra av omtanke som man egentligen inte alls behöver. Men problemet är dels tidbegränsningen, dels att man idag många gånger inte får lov att göra si eller så utan att riskera att råka illa ut om man inte följer riktlinjerna.

Det jag tror mest på för mig personligen är ett nätverk av terapeuter. Samtalsstöd, samtalsstöd och åter samtalsstöd. Detta är vad JAG känner att jag behöver. Och då är det ju pengarna som sätter stopp. Skall man få hjälp krävs det att man har pengar, ofta mycket pengar. Men jag börjar se lösningar och möjligheter nu jag inte gjort tidigare. Har redan betalat 7000 kr för 10 sessioner med en terapeut och jag ser fram emot de 9 som är kvar. Problemet med t.ex. boendestödjare är att de inte har den blekaste aning om vad de här svårigheterna egentligen innebär. Man ser bara den absoluta toppen på isberget. Även folk som skall gälla för experter och psykologer ser många gånger också bara toppen på isberget.

lillmupp skrev: (Så bra skrivet!)

Tack för kramen och applåden. Hehehe.

rdos skrev:

Gersa skrev:Arbetsbeskrivningar lika så, de flesta med AS har mer eller mindre problem med att hantera stress.

Snarare är det så att de personer som har svårighet att hantera stress har mycket större risk att få diagnos. Det betyder inte att de som har personlighetsdragen utan diagnos (en majoritet) oxå har svårt med stress. Personligen har jag mycket över normal förmåga att hantera stress, och använder autistiska drag för att göra det (t.ex. hyperfokusering och "stänga av").

Så är det säkert också. Vilket är hönan och vilket ägget?

Personligen så är det framför allt att andra är så stressade hela tiden som jag inte klarar av. Allt går i ett sånt rasande tempo idag, många lider av det och det gör att jag isolerar mig från sådana människor. Jag behöver att man verkligen tar sig tid i lugn och ro för att jag skall må bra och inte ha ångest. jag klarar helt enkelt inte av det. Endast enstaka personer vid väl valda tillfällen tycks ha möjlighet och klarar av det idag. Det är därför jag säger närhet är det grundläggande. Det är vad vi alla behöver.

Schmetterling skrev:Jag har läst tråden om neandertalsteorin, och jag applåderar teorin som sådan, men några förklaringar hittar jag inte, bara one-liners från din sida. Kanske din bristande theory of mind förhindrar dig att förklara saker på ett pedagogiskt sätt?

Länk: http://www.rdos.net/eng/asperger.htm

rdos skrev:Länk: http://www.rdos.net/eng/asperger.htm

Tack!

marouschka skrev:Så här tänker jag: Om asperger skulle anses vara en typ av personlighetsstörning så skulle det inte längre finnas någon anledning att ha kvar diagnosen. Vid personlighetsstörning anser man att själva problematiken är rotad i personligheten, och alltså kan botas genom att man utvecklar personligheten i en sundare riktning. Problematiken vid asperger är av en annan art, den är rotad i själva hjärnans utseende.

Är inte allas personligheter rotade i deras hjärnors utseende?

Palindromus skrev:

Gersa skrev:Ett annat problem som jag tycker mig se är att som vuxen så måste livet i många fall haverera totalt innan det ges någon möjlighet till en anpassad tillvaro. Detta innebär ju också att kraven på eventuella anpassningar antagligen är extremt mycket större än vad de behövt vara om hjälpen kommit tidigare.
Det blir bara dyrare och medför mer lidande för individen, men det verkar vara så det ska gå till i många fall. Som tur är så finns det ju fall där det inte är så också, men det känns så fruktansvärt onödigt att det ska behöva drabba någon...

Den totala kostnaden för individer som kan hitta någon vettig tillvaro är troligen betydligt lägre än för de som inte hittar något. I många fall kan det säkerligen vara plus i slutändan för de som kan hitta någorlunda rätt. De som inte hittar någon vettig tillvaro kommer troligen alltid vara en kostnad för samhället och må betydligt sämre än den tidigare kategorien. Så jag förstår egentligen inte problemet, det borde ju vara ett ganska enkelt beslut...
Om detta nu inte berörde politiker som av ren praxis vägrar se initiala kostnader som inte går att mäta/ se som investeringar.

+1 Ja, här nämner du något mycket intressant! Jag tror att detta inte bara gäller våra svårigheter, utan över lag i samhället. Sjukvården borde satsa mycket mer på förebyggande av psykisk ohälsa. Det hade vi alla tjänat på och det borde vara en kostnadsbesparing för samhället i det långa loppet. Men allting är så uppdelat och avgränsat.

Hemtjänsten får inte lov att att stoppa ner handen i brevlådan och ta in tidningen till brukaren, för det är inte deras arbetsuppgift! Har ni hört på maken? Va? Och ... det är ju faktiskt så att vad som behövs är hjärta och engagemang. DET behöver vi alla. Att man tänker utanför ramarna, ser till individen och gör saker från sitt hjärta även om det formellt inte hör till ens uppgifter. Det är många gånger denna omtanke som gör skillnad, tror jag. Att man gör saker för andra av omtanke som man egentligen inte alls behöver. Men problemet är dels tidbegränsningen, dels att man idag många gånger inte får lov att göra si eller så utan att riskera att råka illa ut om man inte följer riktlinjerna.

Det jag tror mest på för mig personligen är ett nätverk av terapeuter. Samtalsstöd, samtalsstöd och åter samtalsstöd. Detta är vad JAG känner att jag behöver. Och då är det ju pengarna som sätter stopp. Skall man få hjälp krävs det att man har pengar, ofta mycket pengar. Men jag börjar se lösningar och möjligheter nu jag inte gjort tidigare. Har redan betalat 7000 kr för 10 sessioner med en terapeut och jag ser fram emot de 9 som är kvar. Problemet med t.ex. boendestödjare är att de inte har den blekaste aning om vad de här svårigheterna egentligen innebär. Man ser bara den absoluta toppen på isberget. Även folk som skall gälla för experter och psykologer ser många gånger också bara toppen på isberget.

Funkar väl mer så i Sverige att vi väntar och ser om vederbörande säckar ihop totalt först innan vi går in och hjälper till. Att det då vanligtvis är försent, hur lång tid ska det ta för dom att fatta det.

Finns ett bra exempel men det har inte med AS att göra. Stockholm har lagt ner miljarder för att handikappanpassa våra trottoarer och övergångställen. Man markerar med andra stenar samt sänker kanterna. Men vad ingen har tänkt på verkar det som är hur det ska fungera under vintern. Snöröjarna får inte ens info om det. Vinter i Sverige har vi i värsta fall från oktober till april, i Stockholm ska det vara sopat senast 15 maj och först då kanske dessa åtgärder funkar igen ända tills dess att det ligger för mycket löv på gatorna i september. Hur tänker man då???

Tiblan skrev:

Palindromus skrev:

Gersa skrev:Ett annat problem som jag tycker mig se är att som vuxen så måste livet i många fall haverera totalt innan det ges någon möjlighet till en anpassad tillvaro. Detta innebär ju också att kraven på eventuella anpassningar antagligen är extremt mycket större än vad de behövt vara om hjälpen kommit tidigare.
Det blir bara dyrare och medför mer lidande för individen, men det verkar vara så det ska gå till i många fall. Som tur är så finns det ju fall där det inte är så också, men det känns så fruktansvärt onödigt att det ska behöva drabba någon...

Den totala kostnaden för individer som kan hitta någon vettig tillvaro är troligen betydligt lägre än för de som inte hittar något. I många fall kan det säkerligen vara plus i slutändan för de som kan hitta någorlunda rätt. De som inte hittar någon vettig tillvaro kommer troligen alltid vara en kostnad för samhället och må betydligt sämre än den tidigare kategorien. Så jag förstår egentligen inte problemet, det borde ju vara ett ganska enkelt beslut...
Om detta nu inte berörde politiker som av ren praxis vägrar se initiala kostnader som inte går att mäta/ se som investeringar.

+1 Ja, här nämner du något mycket intressant! Jag tror att detta inte bara gäller våra svårigheter, utan över lag i samhället. Sjukvården borde satsa mycket mer på förebyggande av psykisk ohälsa. Det hade vi alla tjänat på och det borde vara en kostnadsbesparing för samhället i det långa loppet. Men allting är så uppdelat och avgränsat.

Hemtjänsten får inte lov att att stoppa ner handen i brevlådan och ta in tidningen till brukaren, för det är inte deras arbetsuppgift! Har ni hört på maken? Va? Och ... det är ju faktiskt så att vad som behövs är hjärta och engagemang. DET behöver vi alla. Att man tänker utanför ramarna, ser till individen och gör saker från sitt hjärta även om det formellt inte hör till ens uppgifter. Det är många gånger denna omtanke som gör skillnad, tror jag. Att man gör saker för andra av omtanke som man egentligen inte alls behöver. Men problemet är dels tidbegränsningen, dels att man idag många gånger inte får lov att göra si eller så utan att riskera att råka illa ut om man inte följer riktlinjerna.

Det jag tror mest på för mig personligen är ett nätverk av terapeuter. Samtalsstöd, samtalsstöd och åter samtalsstöd. Detta är vad JAG känner att jag behöver. Och då är det ju pengarna som sätter stopp. Skall man få hjälp krävs det att man har pengar, ofta mycket pengar. Men jag börjar se lösningar och möjligheter nu jag inte gjort tidigare. Har redan betalat 7000 kr för 10 sessioner med en terapeut och jag ser fram emot de 9 som är kvar. Problemet med t.ex. boendestödjare är att de inte har den blekaste aning om vad de här svårigheterna egentligen innebär. Man ser bara den absoluta toppen på isberget. Även folk som skall gälla för experter och psykologer ser många gånger också bara toppen på isberget.

Funkar väl mer så i Sverige att vi väntar och ser om vederbörande säckar ihop totalt först innan vi går in och hjälper till. Att det då vanligtvis är försent, hur lång tid ska det ta för dom att fatta det.

Finns ett bra exempel men det har inte med AS att göra. Stockholm har lagt ner miljarder för att handikappanpassa våra trottoarer och övergångställen. Man markerar med andra stenar samt sänker kanterna. Men vad ingen har tänkt på verkar det som är hur det ska fungera under vintern. Snöröjarna får inte ens info om det. Vinter i Sverige har vi i värsta fall från oktober till april, i Stockholm ska det vara sopat senast 15 maj och först då kanske dessa åtgärder funkar igen ända tills dess att det ligger för mycket löv på gatorna i september. Hur tänker man då???

Jag kallar det politiskverklighet.
Politikerna har gjort något och är då nöjda med sig själva. I deras verklighet fungerar nu allt och inga problem finns med framkomligheten...
Sen att det i praktiken inte fungerar vägrar man inse i den politiskaverkligheten, de har ju åtgärdat problemet....
Samma sak gäller SoL, LSS och alla andra lagstiftningar. I den politiskaverkligheten fungerar allt för det finns lagar som reglerar det hela. Sen att dessa lagar i praktiken inte används väljer man att blunda för...


Vidare kan jag efter ett snabbesök på psykakuten meddela läkarens svar.
Som ligger lite i samma linje.

Jag förklarade att jag nu i åtta år sagt att jag inte orkar längre och eftersom det inte har hänt något under dessa åtta år som gjort något bättre, bara tvärt om, så mår heller inte bättre.
Jag fick då svaret "Men du har ju orkat fram till nu! Så det är väl bara att göra likadant då!" med detta var jag "botat" och kunde åka hem och fortsätta "orka" i några år till...

Gersa skrev:Jag förklarade att jag nu i åtta år sagt att jag inte orkar längre och eftersom det inte har hänt något under dessa åtta år som gjort något bättre, bara tvärt om, så mår heller inte bättre.
Jag fick då svaret "Men du har ju orkat fram till nu! Så det är väl bara att göra likadant då!" med detta var jag "botat" och kunde åka hem och fortsätta "orka" i några år till...

Exakt. Det är så man blir behandlad! ( ... eee ... ja, bortsett från att det var dubbelbottnat)