Hej.

Vet inte vart jag skall vända mig med mina funderingar så jag blev medlem här på Aspergerforum.

Jag har sällskapat med en kille i snart 1 1/2 år. Vissa perioder går allting riktigt bra, men sedan kommer det perioder då han är jätteknepig.

Råkade en gång se ett TV-program om en flicka som har asperger. Efter det började jag fundera över att orsaken till varför han är knepig ligger i att han eventullt är en aspergerpersonlighet.

Efter det har jag lånat böcker om asperger, letat efter information på nätet mm, och jag har kommit till att det är mycket troligt att jag har rätt.

Just nu har vi en knepigare period. Senast vi träffades hade jag ett stort behov av ömhet och visade det genom att smeka och kelas med honom. Nu har han dragit sig undan igen. På flera veckor har han inte svarat på sms eller mail. Han bara är tyst.

Jag har försökt att låta honom vara ifred. Men idag skickade jag ett sms och frågade om jag fick komma dit till honom.

Jag fick äntligen svar. Han skrev: "Det är något fel på mig. Jag kan inte hantera ditt stora ömhetsbehov."

Min fråga är: Kan en som har asperger reagera så att han känner att han inte kan hantera en annans behov av t.e.x ömhet?

Om han är känslig för beröring så kan han dra sig undan om han känner sig trängd. Det är förmodligen motvilligt (han vill ha beröringen), men han vet inte riktigt hur han ska bete sig.

Hans undandragande låter som något jag skulle göra. Han är rädd för att ta kontakt och väntade istället på att du skulle göra det. Du har gjort rätt som läste på angående AS. Det verkar som att du vill att förhållandet ska funka och genom att ha läst så vet du lite om hur han har det.

Då jag själv saknar flickvän så kan jag inte ge några bra tips för hur man får ett förhållande att funka men ett tips är att berätta vad du tänker. Oavsett hur högfungerande man är så kan ingen läsa tankar så vill du något är det bäst att säga det rakt ut och ha tålamod.

Jo, min pojkvän är känslig för beröring. Ibland är han känsligare som ibland tycker jag mig ha märkt.

Jag vill att förhållandet skall funka. Han är en så speciell personlighet och har ett mycket gott hjärta.

När allting funkar glömmer jag bort mig och då blir det alltid något som krånglar till det igen.

Jag vet inte om han själv förstår att de problem han har kan bero på att han är en aspergerpersonlighet. Och jag vet inte hur jag skall gå tillväga för att berätta det för honom om mina funderingar. Jag tror ändå att hans liv skulle bli mycket lättare om han skulle förstå det.

Jag börjar haja vad min fd snackade om för 10 år sen.
Innan vi blev tillsammans jobbade vi ihop, och hon menade
att jag ryckte till om hon råkade vidröra mig.

Att jag nonchalerade henne totalt ibland, fattar inte varför hon
blev intresserad ö.h.t. Jag gillade henne men det lyckades
jag tydligen inte visa. Hon tog kontakt med mig naturligtvis.

Vi blev ihop och hon klagade en hel del på min stelhet, att jag
inte kunde ta emot eller besvara hennes känslor. Hon sade rent
ut: "ibland känns det som att det bara är jag som älskar dig. Du
älskar inte mig ett smack." Det var inte sant, det känns bara som
att känslorna blir instängda. Som om man bär rustning. Den går
inte att ta av.

Eller om det handlar om nån sorts kravkänsla som gör att hela
kroppen låser sig. Jag vet inte riktigt.

Sen att man är ofokuserad, lyssnar utan att höra, tänker på
annat, frånvarande…hehe ja listan kan göras lång.

PS Hon lämnade mig naturligtvis.

Undrande skrev:Jo, min pojkvän är känslig för beröring. Ibland är han känsligare som ibland tycker jag mig ha märkt.

Jag vill att förhållandet skall funka. Han är en så speciell personlighet och har ett mycket gott hjärta.

När allting funkar glömmer jag bort mig och då blir det alltid något som krånglar till det igen.

Jag vet inte om han själv förstår att de problem han har kan bero på att han är en aspergerpersonlighet. Och jag vet inte hur jag skall gå tillväga för att berätta det för honom om mina funderingar. Jag tror ändå att hans liv skulle bli mycket lättare om han skulle förstå det.

Du borde berätta. Det kan vara så att han inte vet om att han har AS (fick min egen diagnos för ett år sen) och jag tror det skulle hjälpa er båda om han vet. Visst det blir ju en stämpel men om han anses "konstig" av andra så kan det vara bra att veta vad som gör att det blir fel. Jag vet själv hur jobbigt det är att inte veta om vad som är fel på en men ändå vara säker på att något är det.

Det kan också vara så att han har fått en diagnos men inte vetat hur han ska berätta det för dig. Försök framföra dina funderingar på ett mjukt sätt och bli inte förskräckt om han verkar vilja dra sig undan. As är vid vissa omständigheter ett handikap och det är svårt att berätta sånt. Jag själv tvekade i det längsta och till slut så skrev jag en artikel om det på min hemsida och såg till så att släktingar kunde läsa den. Då behövde jag inte ta upp det själv. Jag tror inte syrran vet om det men det lär jag få reda på vid middagen på julafton. Eftersom hennes ungar och min ljudkänslighet inte passar särskilt bra ihop så är det ett laddat ämne.

MAO så är inte AS något man skyltar med hur som helst. Det är möjligt att din kille inte ville gå ut med det utan hoppades att det skulle gå ändå. Men det är bara spekulationer. Det bästa är att bara fråga.

Jag tror inte min pojkvän har tänkt på att asperger kan vara en orsak till hans reaktioner. Ikväll har vi smsat åt varandra och allt körde ihop sig.

Nu har jag just skrivit ett mail åt honom där jag skrivit vad jag funderat på.

Få se vilken soppa jag har kokat!

Jag har funderat hela veckoslutet över min och min pojkväns situation just nu.

Min pojkvän skrev på lördagkvällen att han förskjuter mig nu.
För senast vi träffades var han nära att tappa besinningen när jag smekte honom i ansiktet. Och nu är han rädd för vad som kan hända om han tappar besinningen. Därför ansåg han det bäst att förskjuta mig!

Livet är inte lätt just nu för oss någondera! Jag tycker om honom för mycket och jag tror att han tycker om mig. Men jag är för impulsiv med att visa min ömhet och visa behovet av ömhet. Jag borde komma ihåg att berätta första vad jag vill göra. Och det är inte alltid så lätt!


Jag skulle vilja fråga er hur ni reagerar på beröring.

Är det svårt för er om er partner plötsligt vill kelas och smekas?

Plötsligt kommer och tar er i handen när ni är ute och promenerar?

Hur reagerar ni på om partnern vill smeka er i ansiktet mm ??
Upplever någon av er det obehagligt att bli smekt i ansiktet?

Är det obehagligt att bli smekt i andra situationer än när man älskas?

Hur förtjusta är ni i att kyssas?

Kan beröring kännas så att ni kan tappa besinningen?

Undrande skrev:Jag har funderat hela veckoslutet över min och min pojkväns situation just nu.

Tycker i alla fall att det låter på din beskrivning som om han skulle kunna ha AS eller nåt åt det hållet. Kanske han skulle ha nytta av att göra en NPF-utredning? Jag hade också en kille som jag i efterhand insåg var väldigt aspig. Efter att jag fått min diagnos så tipsade jag honom också och han fick en i våras. Många pusselbitar föll på plats för honom då.

Men det gäller att framföra det vid 'rätt' tillfälle, eftersom saken kan vara lite känslig och det inte är säkert att personen är öppen för de tankegångarna. För mitt ex tog det nog minst ett år från det att jag först nämnde det tills dess att han hade accepterat tanken tillräckligt mycket för att vilja göra en utredning.

Min pojkvän skrev på lördagkvällen att han förskjuter mig nu.
För senast vi träffades var han nära att tappa besinningen när jag smekte honom i ansiktet. Och nu är han rädd för vad som kan hända om han tappar besinningen. Därför ansåg han det bäst att förskjuta mig!

Detta osjälviska handlande indikerar att han tycker om dig och sätter din säkerhet före sitt eget behov av att vara tillsammans med dig. Förskjuta var ett gulligt uttryck. Som ur en gammal roman. Väldigt ridderligt av honom.

Livet är inte lätt just nu för oss någondera! Jag tycker om honom för mycket och jag tror att han tycker om mig. Men jag är för impulsiv med att visa min ömhet och visa behovet av ömhet. Jag borde komma ihåg att berätta först vad jag vill göra. Och det är inte alltid så lätt!

Om du har ett så stort behov av ömhet så har du nog satsat på fel häst, om man säger så...

Var kommer detta behov av fysisk ömhet ifrån? Har du alltid haft det? Var dina föräldrar väldigt kramiga?

Jag skulle vilja fråga er hur ni reagerar på beröring.

Är det svårt för er om er partner plötsligt vill kelas och smekas?

Ja, hugaligen! Ibland (typ nån gång om året) kan det gå bra om jag är på rätt humör och har det programmet aktivt. Och vid de tillfällena föredrar jag att vara den som vidrör.

Plötsligt kommer och tar er i handen när ni är ute och promenerar?

Samma där. Om jag mot förmodan skulle vilja hålla nån i handen vid sällsynta tillfällen (eller hellre: under armen) så vill jag att det ska vara på mitt initiativ. Innan jag visste att jag hade AS så tyckte jag själv att jag 'borde' gilla att hålla handen som 'alla andra' och undrade vad det var för fel på mig som kände mig som inlåst i fängelse av att vara tvungen att hålla i nån.

Hur reagerar ni på om partnern vill smeka er i ansiktet mm ??
Upplever någon av er det obehagligt att bli smekt i ansiktet?

Ja, mycket obehagligt, utom vid extremt sällsynta tillfällen. Det är alltför intimt och skulle kännas som en våldtäkt om nån bara skulle få för sig att göra det utan vidare.

Är det obehagligt att bli smekt i andra situationer än när man älskas?

Mycket! Antingen tycker man att beröringen är obehaglig i sig och därmed fysiskt plågsam (beröringskänsliga Aspergare föredrar nästan alltid hård/fast beröring framför lätt, om man måste ta i varann öht) eller också väcker det alltför känsliga känslor som möjligen kan accepteras i nån väldigt intim situation (t ex efter att man älskat, om man inte somnar direkt), men absolut inte till vardags eller ute bland folk!

Hur förtjusta är ni i att kyssas?

Måttligt.

Kan beröring kännas så att ni kan tappa besinningen?

Om den är lätt och vid fel tillfälle kanske, annars reagerar jag mest så bara när jag blir bländad. Men jag vet att det inte alls är ovanligt bland Aspergare att ha stora problem med beröring. Många av oss är extremt känsiga för beröring och/eller andra sinnesintryck. Vissa hyperkänsliga - som i normala fall är sinnebilden av pacifism och bokstavligen inte kan göra en fluga förnär - kan ibland mot sin vilja förvandlas till Hulken när man utsätts för något som upplevs som alltför plågsamt rent fysiskt. Eller bara så lider man i tysthet och hoppas att det ska gå över så fort som möjligt.

Mitt råd: skaffa en katt.

Undrande skrev:Jag skulle vilja fråga er hur ni reagerar på beröring.

Jag kommer inte ihåg, det var ungefär tjugo år sedan någon försökte senast. Den senaste kramen jag kommer ihåg var med en kompis storasyster när jag gick i mellanstadiet. Det gillade jag (det var varmt och mjukt). Det hände också ibland att folk försökte tvångskrama mig och det tyckte jag inte om (de dök alltså upp plötsligt och skulle krama mig för att retas). De gånger jag gillat beröring har nog varit när jag vetat om det, men det var så länge sedan och jag vet inte hur jag skulle reagera i dag.

Mitt största problem med beröring är att inte ha någon som vill göra den. Att krama morsan räknas inte. PGA min oerfarenhet med förhållanden så ligger jag lågt med tips. Ingers inlägg var informativt.

Inger skrev:Efter att jag fått min diagnos så tipsade jag honom också och han fick en i våras. Många pusselbitar föll på plats för honom då.
Men det gäller att framföra det vid 'rätt' tillfälle, eftersom saken kan vara lite känslig och det inte är säkert att personen är öppen för de tankegångarna. För mitt ex tog det nog minst ett år från det att jag först nämnde det tills dess att han hade accepterat tanken tillräckligt mycket för att vilja göra en utredning.

I ett års tid har jag emellanåt funderat i de här med Asperger och min pojkvän som jag nu funderar. Men jag har inte vågat ta upp det med honom. Jag hade ingen kunskap om Asperger före jag såg ett Tv-program om en kvinna asp. Det var så många av hennes egenskaper som helt stämde överens med min pojkvän. Sedan har jag glömt bort det igen när allt till synes har gått bra.

På lördagen efter att han skrev att han förskjuter, mig skrev jag i ett mail, som jag sände honom, vad jag funderade på att är orsaken till att han reagerar som han gör. Jag har ingen aning om hur han reagerade på min tankar nu. Eftersom jag är förskjuten förstår jag att det betyder att vårt förhållande är slut, så jag har inte tagit någonkontakt med honom efter att jag sände mailet.

Eftersom min pojkvän studerat specialpedagogik så har han kunskap om Autism och andra störningar som kan finnas på det här området. Jag tror bara att han tänkt att det är problem man har när man växer upp. Jag tror att han inte har tänkt på att det är något som man lever med hela livet.

Detta osjälviska handlande indikerar att han tycker om dig och sätter din säkerhet före sitt eget behov av att vara tillsammans med dig. Förskjuta var ett gulligt uttryck. Som ur en gammal roman. Väldigt ridderligt av honom.

Min pojkvän har visat jättestor omtanke om mig. Jag har aldrig fått så mycket kärlek av någon förut. Så jag tror att han tycker om mig.

Om du har ett så stort behov av ömhet så har du nog satsat på fel häst, om man säger så...

Det märkliga är ju att allt har gått bra om jag först säger att nu vill jag ha kram eller nu vill jag bli smekt eller om jag först säger att jag har behov.

Var kommer detta behov av fysisk ömhet ifrån? Har du alltid haft det? Var dina föräldrar väldigt kramiga?

Jag vet inte om jag alltid har haft så här stort behov av ömhet som jag har nu. Visst har min mamma och pappa kanske visat mera kärlek mot varandra än vad många gjorde förr i tiden. Men jag tror inte att det beror på det att jag har behov av ömhet.

Jag tror att det är det att jag levt i ett äktenskap med psyksikt och fysiskt våld som gör att jag har så stort behov av kärlek. Efter skilsmässan var det länge som jag inte alls ville veta av någon man. Nu när jag blir smekt och när jag får smeka känns som om man skulle plåstra om såren. Och det är jätteskönt.

På mina fråga: Är det svårt för er om er partner plötsligt vill kelas och smekas? Svarar du:

Ja, hugaligen! Ibland (typ nån gång om året) kan det gå bra om jag är på rätt humör och har det programmet aktivt. Och vid de tillfällena föredrar jag att vara den som vidrör.

Så tror jag att min pojkvän har haft det också.

Följande fråga: Plötsligt kommer och tar er i handen när ni är ute och promenerar?

Samma där. Om jag mot förmodan skulle vilja hålla nån i handen vid sällsynta tillfällen (eller hellre: under armen) så vill jag att det ska vara på mitt initiativ. Innan jag visste att jag hade AS så tyckte jag själv att jag 'borde' gilla att hålla handen som 'alla andra' och undrade vad det var för fel på mig som kände mig som inlåst i fängelse av att vara tvungen att hålla i nån.

Min pojkvän skrev ju också: " det är något fel på mig"

Inger du skrev om att bli smekt i ansiket så här:

Ja, mycket obehagligt, utom vid extremt sällsynta tillfällen. Det är alltför intimt och skulle kännas som en våldtäkt om nån bara skulle få för sig att göra det utan vidare.

Det var en gång som min pojkvän sade likadant åt mig. Han sade att jag våldför mig på honom när jag rör vid honom. Efter det har jag försökt att hålla mig i skinnet. Men senast vi träffades så älskades vi och då smekte jag honom i ansiket efteråt. Det kände så skönt för mig att få göra det men antagligen inte för honom.

Oo. vad jag ångrar vad jag gjort nu när jag förstår vidden av det hela.


På min fråga om det är obehagligt att bli smekt i andra situationer än när man älskas skriver du.

Mycket! Antingen tycker man att beröringen är obehaglig i sig och därmed fysiskt plågsam (beröringskänsliga Aspergare föredrar nästan alltid hård/fast beröring framför lätt, om man måste ta i varann öht) eller också väcker det alltför känsliga känslor som möjligen kan accepteras i nån väldigt intim situation (t ex efter att man älskat, om man inte somnar direkt), men absolut inte till vardags eller ute bland folk! ?

Min pojkvän har sagt att han tycker det är obehagligt när jag tar i honom för lätt!

Hur är det om er partner till både vardags och fest vill gå i armkrok eller hand i hand när ni är ute. Kan det inte bli en rutin som ni vänjer er med?

Jag fråga:Hur förtjusta är ni i att kyssas?

Måttligt.

Det har jag accepterat.


Min nästa fråga var: Kan beröring kännas så att ni kan tappa besinningen? Och du svarade:

Om den är lätt och vid fel tillfälle kanske, annars reagerar jag mest så bara när jag blir bländad. Men jag vet att det inte alls är ovanligt bland Aspergare att ha stora problem med beröring. Många av oss är extremt känsiga för beröring och/eller andra sinnesintryck. Vissa hyperkänsliga - som i normala fall är sinnebilden av pacifism och bokstavligen inte kan göra en fluga förnär - kan ibland mot sin vilja förvandlas till Hulken när man utsätts för något som upplevs som alltför plågsamt rent fysiskt. Eller bara så lider man i tysthet och hoppas att det ska gå över så fort som möjligt.

Det är väl det som min pojkvän var rädd för, att förvandlas till Hulken. Han tycker att jag lidit tillräckligt i mitt äktenskap och han vill inte åstadkomma nytt lidande för mig.

Jag förstår att det är av omtanke om mig som han gjort det han gjort när han förskjutit mig.

Mitt råd: skaffa en katt.

Det är väl det jag skulle behöva göra.
Jag måste vara en kattmänniska själv. Jag tycker om att bli smekt som katten. Och när jag vill bli smekt smeker jag precis så där som katten när han stryker sig mot människan! Jag borde lära mig av katten att istället säga mjau när jag vill bli smekt. Och så tycker jag ju att det inte är djurvänlit att ha en katt i stan.

Varför gör jag mig egentligen så mycklet bekymmer om det här när jag är förskjuten. Jag borde ju kunna lämna allt bakom mig.

Men ju mera jag får veta, desto mera börjar jag förstå och jag lider för att ha åstadkommit denhär situationen för min pojkvän.

Att fortkämpa kämpa en stund även när det är över torde hjälpa till att lägga något bakom sig, eller iallafall att man inte känner att man gett upp.

Saninaé skrev:Att fortkämpa kämpa en stund även när det är över torde hjälpa till att lägga något bakom sig, eller iallafall att man inte känner att man gett upp.

Tack. Det är möjligt att jag på det här viset får hjälp att bearbeta det här som hänt. Men dessvärre vill jag inte ge upp. Jag skulle vilja att allting reder upp sig med min pojkvän. Jag vill lära mig leva så att dylika situationer inte uppstår igen.

Detta har hänt en gång förut. Då berättade han om sina känslor för mig. Då kunde skriva mail och han berättade om hur han upplvde det sedan pratade vi igenom allt och vi klrade av det på det viset. Men tyvärr är jag likadan som han. Jag lär mig inte med första gången som han. Min intelligenskvot är inte på samma nivå som hans.

För mig gäller det att få allt jag skall lära mig repeterat. Jag behöver få höra en sak eller vara med om en sak eller göra den flera gånger innan jag lär mig mönstret. Det sägs att repetitionen är lärdomens moder. Repetitionen är viktig för mig. På det området är vi inte alls likadana. När jag har sagt något till honom en gång så kommer han ihåg det för alltid. Och eftersom han är sådan tror jag att han förväntar sig samma av mig och så blir besviken på mig att jag kan gära samma misstag två gånger fastän han har sagt till hur han reagerar.

Det gör ont i hjärtat att göra honom besviken på mig. Men jag kan inte rå för att jag inte kommer ihåg allt med förtsa gången. Dessutom har det förut gått bra när jag smekt honom i samband med att vi älskats. Men den här gången måste jag ha gjort något som avvek från de vanliga rutinerna.

Annars tycker att det är skönt med rutiner, men på kärleksområdet har jag svårt att alltid gå efter rutiner. Där kan jag glömma bort att säga förrän jag gör.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"O, min Gud, vad har jag egentligen gjort? Jag är olycklig!!

Å, kära Undrande, tack för att du berättade närmare om hur du fungerar och vad du varit med om. Då blir allting betydligt mer begripligt!

Försök nu först av allt att förlåta dig själv för det du bara gjort av okunnighet och innerlighet; du kan ju inte rå för vare sig din pojkväns sensitivitet, ditt eget behov eller att du bara är människa och inte går att omprogrammera på fläcken som en robot. Bara det att du ju fått denna misstanke om AS och lagt ned tid och möda på att försöka förstå din pojkvän, vittnar ju om att du verkligen bryr dig och försöker hitta en balans mellan hans behov och dina.

Som jag ser det har du nu två val:

Antingen be din pojkvän att överväga att återuppta relationen om du lovar att försöka lägga band på ditt smekbehov och han lovar att kommunicera sitt behov tydligt hela tiden så att han inte bara tiger och lider; det ligger på hans anvsar. Ni verkar ju båda väldigt måna om att inte orsaka varandra lidande så det är ju en fin grund att stå på.

Eller så kan du gå vidare och söka efter någon som gillar ömhet lika mycket som du.

Det vore också bra om du kunde ge dig dig själv den ömhet och omtanke du söker från någon annan. Ju mer man förstår, accepterar och älskar sig själv (med alla ens förtjänster och tillkortakommanden) desto mer av detta kan man dra till sig/ ta emot av andra. Att ge sig själv en kram och säga "fastän jag är si eller så (alt gjort det eller det) så älskar och accepterar jag mig själv som jag är."

Du frågade:

Hur är det om er partner till både vardags och fest vill gå i armkrok eller hand i hand när ni är ute. Kan det inte bli en rutin som ni vänjer er med?

Nej, tyvärr. Inte jag i alla fall. Det hindrar en att gå fritt och bör enligt min mening reserveras för speciella tillfällen.

De 4-5 gånger jag velat ta någon under armen en stund under detta året har varit:

- när det var halt ute;

- när det var en Aspie-kille jag var fysiskt attraherad av, precis under flörtstadiet (jag valde att inte låta det gå längre än så);

- när jag var på museum med mamma (som har osteoporos) och var orolig för att hon skulle ramla;

- när jag gick och shoppade med min väninna dagen efter min födelsedag och var på extra gott humör och glad över att hon var med mig. Hon är den som oftast kan få mig att vilja kramas eller gå i arm rent spontant, och då blir det ändå bara några få gånger om året. (Hom är väldigt taktil av sig precis som du och måste ständigt lägga band på sig för att inte kramas oftare än vad jag känner mig bekväm med.)

Att hålla handen vill jag så gott som aldrig eftersom jag inte gillar hudkontakt.

Berätta gärna om det skulle vara så att ni får ihop det igen. Hoppas verkligen att det löser sig på bästa sätt för er båda.

I misstag skerv jag det här inlägget under min tråd "Asperger och den sociala interaktionen"

Undrande skrev:Hittade en länk i ett av forumen till AspergerGirls hemsida. Där fick jag reda på mycket lätt läst fakta om neuroligiska störningar och Asperger. Jag mera jag läste desto mera förstod jag. Jag borde ha läst allt det här tidigare så kanske det inte skulle ha bliit slut med min pojkvän.

Nu förstår jag att det måste ha varit plågsamt för honom när jag smekte honom i ansiket och villa gå hand i hand. Jag har våldfört mig på honom! Jag får ångest när jag tänker på den plåga jag måst ha orsakat honom.

Jag var in på länken http://www.angelfire.com/psy/psykiatri/
och läste under faktarutorna. Självbiografin på sidan har jag inte hunnit läsa.

Undrande skrev:Jag skulle vilja fråga er hur ni reagerar på beröring.

Är det svårt för er om er partner plötsligt vill kelas och smekas?

Plötsligt kommer och tar er i handen när ni är ute och promenerar?

Hur reagerar ni på om partnern vill smeka er i ansiktet mm ??
Upplever någon av er det obehagligt att bli smekt i ansiktet?

Är det obehagligt att bli smekt i andra situationer än när man älskas?

Hur förtjusta är ni i att kyssas?

För min del så är samtliga av dessa senarion inget problem. Jag tycker snarare att närhet och beröring är något mysigt. Men jag måste ha ganksa/väldigt klart för mig vad dessa handlingar innebär för den som utför dem. Annars kan jag lätt känna mig obekväm pga att jag funderar alldeles för mycket på vad handlingen i sig innebär för den personen.

När det gäller beröring är jag olika känslig vid olika tillfällen. Ibland märker jag ingenting förens jag blir biten och ibland behöver man knappt vidröra mig innan jag känner av det väldigt mycket. Oftast har det att göra med hur intresserad jag är av det för stunden. Är jag inte intresserad (tex håller på med datorn) då för man ta i mig ordentligt innan jag märker något. Är jag intresserad av närhet så kan det räcka med en lätt beröring för att det ska kännas oerhört mycket. Att som partner försöka läsa av mig på det planet har jag märkt är väldigt svårt.

Jag är lite av en periodare när det gäller närhet. Ibland vill jag det rätt mycket och ibland är det som någon knäppt på "off knappen". Hur jag mår i största allmänhet är en viktig del i hur mycket närhet jag vill ha. Funkar inte mina dagliga rutiner och jag inte får använda huvudet dagligen då är det som att närhet inte intresserar mig heller. Jag måste må bra och känna att allt annat fungerar för att känna mig intresserad av närhet. Får jag inte närhet på ett par dagar då glömmer jag oftast bort den biten och måste bli påmind om att närhet existerar.

Bra beskrivet. Lite åt det hållet kan jag vara också. I somras när ett kramvänligt ex kom och hälsade på så blev jag till min egen stora förvåning plötsligt väldigt kramig och hade inget emot att ligga och mysa i soffan en hel eftermiddag.

Men oftast har jag inget behov alls utan då blir det mer att jag ibland väljer att offra mig för andras skull och kramas lite nån gång i halvåret eftersom jag vet att det gör dom så glada.

Hur har det gått för dig, Undrande? Om det inte är för sent tycker jag att du ska skriva ett mejl till honom och tala om allting du sagt här, att du förstår hur ditt beteende kan ha uppfattats av honom osv. Kommunikation är alltid det bästa! Var så ärlig och uppriktig du kan och säg att du vill fortsätta ha honom i ditt liv. Om det inte är för sent vill säga...

*håller tummarna och hoppas på det bästa*

Pazuzu93 skrev:Hur har det gått för dig, Undrande? Om det inte är för sent tycker jag att du ska skriva ett mejl till honom och tala om allting du sagt här, att du förstår hur ditt beteende kan ha uppfattats av honom osv. Kommunikation är alltid det bästa! Var så ärlig och uppriktig du kan och säg att du vill fortsätta ha honom i ditt liv. Om det inte är för sent vill säga... *

Tack för ditt råd! Du har rätt att det bästa är att kommunicera, men där gäller också att göra det först på den där rätta tiden. Liknande situationer som varit hittills, har ordnat sig genom kommunikation. Men det är så svårt att veta när den rätta tiden är! Om jag tar kontakt när han vill vara ifred i sin värld med sina tankar, gör jag allting bara värre. Sådana gånger låser han sig helt. Det är minsann inte lätt att veta när den rätta tiden är.

Jag tänker på det här nu nästan natt och dag. Just nu funderar jag på om det är mig han vill skydda genom det här, för att jag upplevt så mycket svårt i livet redan. Han vill ju inte göra en fluga förnär.

Och å andra sidan funderar jag på om det är han själv som upplever det så hemskt, om han tappar besinningen, att han inte vill utsätta sig för den upplevelsen.

Pazuzu93 skrev:*håller tummarna och hoppas på det bästa*

Tack för att du håller tummarna, det kändes så gott när du skrev det.

Jag vill inte att han skall försvinna ur mitt liv trots att han är "knepig", som han själv säger!

Pazuzu93 skrev:Hur har det gått för dig, Undrande? Om det inte är för sent tycker jag att du ska skriva ett mejl till honom och tala om allting du sagt här, att du förstår hur ditt beteende kan ha uppfattats av honom osv. Kommunikation är alltid det bästa! Var så ärlig och uppriktig du kan och säg att du vill fortsätta ha honom i ditt liv. Om det inte är för sent vill säga...

*håller tummarna och hoppas på det bästa*

Hej "Pazuzu93". Allting oförändrat än! Jag har skrivit ett kort mail där jag ber honom förlåta mig för att jag inte förstått honom.

Jag har förut inte kunnat förstå honom. Efter att jag varit in på olika trådar här är det mycket som har klarna. Som t.ex. varför rutinerna med mattider, matordning mm. behövs och likaså planeringen. Varför han undviker ögonkontakt etc.

Alla de här egenskaperna har bara gett mig trygghet. Och det har funkat mellan oss... men.., men problemet med ömhet och smekningar kvarstår...

Inte ens i min vildaste fantasi har jag kunnat leva mig in i hans värld och förstå hur hans hud reagerar för beröring när hans kropp vill vara ifred.

Efter att läst mig in på AS föreställer jag mig att det är som om han får en elektriskt stöt när jag rör vid honom och han inte vill ha beröring. Och får han beröring en längre stund måste det ju bli en fruktansvärd känsla han får.

Då är det inte undra på att han tycker det är bäst att förskjuta mig innan nåt värre händer!

Nu är ju det här bara mina funderingar...

Fast det är så jäkla svårt att jämföra fysisk och psykisk smärta

Saninaé skrev:Fast det är så jäkla svårt att jämföra fysisk och psykisk smärta

Hmmm...

Vilken sorts smärta tror du min vän upplever?

Psykisk eller fysisk?

Just nu har jag det jättejobbigt för att min pojkvän förskjutit mig och jag vet inte vad jag skall göra. Jag sörjer och jag önskar innerligt att allting skall bli bra igen!

Nu har jag mera funderingar som jag gärna vill få besvarade. Det kanske kan hjälpa mig att våga göra det jag helst vill göra!

Jag skulle vilja veta hur ni som AS personer upplever det när det blir slut mellan er och er pojkvän/flickvän.

Sörjer ni om er pojkvän/flickvän gör slut?

Sörjer ni om det är ni själva som gör slut?

Om ni fortfarande tycker om er före detta vän, går ni då och hoppas att allting skall bli bra igen? Går ni och hoppas att er f.d vän på något vis skall ta kontakt igen?

Eller tar ni själva kontakt?

hoppas du inte menar "ni" i betydelsen "alla ni aspergere". Jag är en individ.