Asperger och ömhet (förhållande NT och aspie)
NT + AS = SANT?
Jag är kramigare än min man, och det jag som har diagnos... Och min lilla (som är elva) är kramigare än jag, och har samma diagnoser (AS och ADHD).
Rekommenderar läsning av förslagsvis Konflikter, missförstånd, ensamhet- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna, av Karin Stadler, och ännu hellre (om man läser engelska obehindrat) Alone together - making an Asperger marriage work, av Katrin Bentley (om jag minns namnet rätt. Titeln stämmer, så du kan googla den).
Det lustigaste med den senare (som var väldigt bra på många sätt) var att jag kände igen min man mer i beskrivningen av den aspige mannen i boken än vad jag kände igen mig själv. Men boken är bra. Och ganska kort.
Lycka till!
Rekommenderar läsning av förslagsvis Konflikter, missförstånd, ensamhet- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna, av Karin Stadler, och ännu hellre (om man läser engelska obehindrat) Alone together - making an Asperger marriage work, av Katrin Bentley (om jag minns namnet rätt. Titeln stämmer, så du kan googla den).
Det lustigaste med den senare (som var väldigt bra på många sätt) var att jag kände igen min man mer i beskrivningen av den aspige mannen i boken än vad jag kände igen mig själv. Men boken är bra. Och ganska kort.
Lycka till!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Re: NT + AS = SANT?
silvercloud skrev:Nykomling på forumet, men hoppas på lite tankar och hjälp...
Välkommen!
Senast redigerad av kakmonstret 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- kakmonstret
- Inlägg: 1244
- Anslöt: 2008-10-14
- Ort: Valley of tears
NT + AS = SANT?
Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.
Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.
Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.
Senast redigerad av barracuber 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
NT + AS = SANT?
alfapetsmamma skrev:Jag är kramigare än min man, och det jag som har diagnos... Och min lilla (som är elva) är kramigare än jag, och har samma diagnoser (AS och ADHD).
Tack för boktipsen, skall kolla upp dem.
Jag inbillar mig att tjejer ofta (oavsett om man har någon diagnos eller ej) ofta är kramigare än killar, mycket pga samhällets förväntningar. I det här fallet är det inte bara AS som spelar in utan även vana hemifrån och liknande, men även om jag kan förstår varför det är så, vet jag inte hur jag skall få det att fungera.
Det är inte bara kramarna, utan även det här med att uppmärksamma den andre med komplimanger, att tänka och prata om "oss" och inte bara "du och jag" (hoppas ni förstår skillnaden) och att verkligen sätta förhållandet i första rummet.
Allt är säkert inte pga AS, men här på forumet kanske finns personer som har liknande erfarenheter och kan komma med några tips om hur man rent praktiskt kan få det att fungera. Alla artiklar verkar så deprimerande, man får lätt känslan av att det inte alls går.
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
Även när det gäller är jag lååååångt bättre på det och också mer krävande/frustrerad än maken. Tror det handlar minst lika mycket om sociala konventioner/fostran osv som "bokstäverna"...
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
ståochglo skrev:Oculi skrev:Ursäkta att jag frågar och hurdumt det än må låta,
men vad är exakt NT?
Har jag också undrat, men min gissning är neurotypisk (?)
Ja. Ledsen att det var oklart. Jag har stött på det på flera ställen och trodde att det var ett ganska vedertaget begrepp för "vanliga människor" (missförstå inte, det är ingen värdering lagd i det), ungefär som aspergers förkortas AS.
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
NT + AS = SANT?
barracuber skrev:Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.
Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.
Ovanstående är en ren kopia av mig o min nt-fru
Senast redigerad av Chilehead 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
Nu är jag kanske ensam om det, men jag tycker inte om att kramas överhuvudtaget, varför vet jag inte, men jag tycker att det är rätt obehagligt, sen är det en sådan sak som är ganska svår att uppfatta när det är lämpligt, och hur länge man ska kramas. Jag skulle väl inte direkt bli förvånad om han bara inte vet när du vill kramas, det är inte alltid så lätt att förstå folks intentioner.
Senast redigerad av Roach 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
Själv är jag kramig, ömsint och känslofull - och har AS. Och skulle verkligen vilja dela de bitarna, och livet, med en likasinnad tjej...
Fast det känns ju rentav som att det är just det som är felet - kanske just i kombination med att ha en av AS förvrängd utstrålning.
Jag tror fler än jag skulle vilja ställa följdfrågan varje gång det startas sådana här trådar (för det kommer en och annan sådan tråd någon gång varannan månad eller så): Hur träffades ni, hur kom det sig att du föll för honom, hur gick det till? Vad är hemligheten, liksom?
Fast det känns ju rentav som att det är just det som är felet - kanske just i kombination med att ha en av AS förvrängd utstrålning.
Jag tror fler än jag skulle vilja ställa följdfrågan varje gång det startas sådana här trådar (för det kommer en och annan sådan tråd någon gång varannan månad eller så): Hur träffades ni, hur kom det sig att du föll för honom, hur gick det till? Vad är hemligheten, liksom?
Senast redigerad av Pemer 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
Roach skrev:Nu är jag kanske ensam om det, men jag tycker inte om att kramas överhuvudtaget, varför vet jag inte, men jag tycker att det är rätt obehagligt, sen är det en sådan sak som är ganska svår att uppfatta när det är lämpligt, och hur länge man ska kramas. Jag skulle väl inte direkt bli förvånad om han bara inte vet när du vill kramas, det är inte alltid så lätt att förstå folks intentioner.
Jag tror det är samma sak för honom, dvs att han inte gillar att kramas (med kramas menar jag nästan all fysisk kontakt).
Finns det någonting som skulle kunna få dig att känna att det var trevliga att kramas, eller är det någonting du aldrig kommer att vilja?
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
Chilehead skrev:barracuber skrev:Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.
Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.
Ovanstående är en ren kopia av mig o min nt-fru
Hur gjorde era fruar för att få er mer "kramiga"?
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:58, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
Pemer skrev:Själv är jag kramig, ömsint och känslofull - och har AS. Och skulle verkligen vilja dela de bitarna, och livet, med en likasinnad tjej...
Fast det känns ju rentav som att det är just det som är felet - kanske just i kombination med att ha en av AS förvrängd utstrålning.
Ja, vem vet. Jag tycker rent spontant att det verkar vara många som har svårt att hitta någon, AS eller ej. Framförallt inbillar jag mig att det är svårare ju mer man tänker på det, dvs det verkar gå bäst för dem som bara "går ut och träffar någon", hur de nu gör. Men det är bara helt privata spekulationer och löser ju inga problem.
Pemer skrev:Jag tror fler än jag skulle vilja ställa följdfrågan varje gång det startas sådana här trådar (för det kommer en och annan sådan tråd någon gång varannan månad eller så): Hur träffades ni, hur kom det sig att du föll för honom, hur gick det till? Vad är hemligheten, liksom?
Vi träffades via jobbet och det var nog lite av detta med "den tystlåtna, mystiske främligen" (det brukar stå med som ett vanligt skäl i en hel del AS-böcker har jag märkt). Det är svårt att säga exakt vad som gör att man faller för en viss person, men han ÄR ju världens mest underbara person, det är bara visst beteende (eller avsaknad av beteende kanske) som gör det jobbigt. Det som gör det så bra är ju att han är fantastiskt snäll, sällan säger nej, är intelligent och kan få mig att skratta. Klassiskt.
AS var ingenting som märktes i början, och även om vi rätt tidigt hade gräl om detta med fysisk kontakt så påverkade det inte så mycket då. Vi var ganska unga och ingen av oss hade nog särskilt stora krav på förhållandet utan tog det som det kom. Jag är extremt frihetsälskande och tycker ofta det är skönt att inte ha någon som låter mig göra det jag vill utan några uppslitande gräl eller diskussioner - men det är en svår balansgång mellan det och att inte ha någonting alls tillsammans.
Om du vill får du hemskt gärna länka till gamla trådar. Jag försökte söka men hittade inte några.
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
silvercloud skrev:Chilehead skrev:barracuber skrev:Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.
Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.
Ovanstående är en ren kopia av mig o min nt-fru
Hur gjorde era fruar för att få er mer "kramiga"?
Genom att hon bara varit sig själv, skulle jag säga; hon är en väldigt varm och känslofull person. Att träffa henne är mitt största lyckokast i livet. Och hela hennes familj är kramiga typer.
Lite beror nog på mina egna förutsättningar också. Min pappa var en väldigt varm person vilket har gynnat mig. Det är min mamma som är flodhästen i vardagsrummet pga epilepsin. Hon fick anfall när hon var upprörd eller stressad; därför fick vi tassa på tå runt henne och hålla nere våra egna känslor; resultatet blev en ganska torftig och tråkig uppväxt.
Senast redigerad av barracuber 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
silvercloud skrev:Jag tror det är samma sak för honom, dvs att han inte gillar att kramas (med kramas menar jag nästan all fysisk kontakt).
Finns det någonting som skulle kunna få dig att känna att det var trevliga att kramas, eller är det någonting du aldrig kommer att vilja?
Jag vet inte riktigt, jag har aldrig varit i ett förhållande heller, jag är bara 17, men ändå. Jag har bara svårt att uppskatta det, och tycker mest att det känns jobbigt.
Jag vet inte om jag skulle kunna lära mig att uppskatta det, men det kanske vore möjligt. Just nu känner jag inte att jag någonsin skulle vilja göra det, men man ska väl inte utesluta att man kan förändras.
Senast redigerad av Roach 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
Har funderat lite under dagen på den här tråden.
Tror att alla förhållanden kantas av divergerande förväntningar, vi får inte heller glömma att män och kvinnor i allmänhet har olika sätt att kommunicera sina behov. I det avseendet är det här ingen Aspergergrej.
Som vi ser av flera inlägg kan men måste inte ovillighet till fysisk kontakt vara en följd av AS.
Själv upplever jag att med fysisk beröring når jag längre än med orden, och kan alltså kommunicera det jag känner på detta underbara sätt.
Och i detta instinktiva, jordnära, sensuella finns för mig frihet från aspergerrelaterade kommunikationsproblem. Det är även oerhört välgörande för min egen sinnesstämning och hur mycket vissa AS-drag håller sig lugna i stället för att slå igenom.
Men jag vet att de jag varit tillsammans med tyvärr upplevt att det saknats andra former av bekräftelse och att bli sedd och förstådd.
(inte så mycket svar på frågeställarens fråga, men...)
Som ni förstår är jag en bimbo...
Tror att alla förhållanden kantas av divergerande förväntningar, vi får inte heller glömma att män och kvinnor i allmänhet har olika sätt att kommunicera sina behov. I det avseendet är det här ingen Aspergergrej.
Som vi ser av flera inlägg kan men måste inte ovillighet till fysisk kontakt vara en följd av AS.
Själv upplever jag att med fysisk beröring når jag längre än med orden, och kan alltså kommunicera det jag känner på detta underbara sätt.
Och i detta instinktiva, jordnära, sensuella finns för mig frihet från aspergerrelaterade kommunikationsproblem. Det är även oerhört välgörande för min egen sinnesstämning och hur mycket vissa AS-drag håller sig lugna i stället för att slå igenom.
Men jag vet att de jag varit tillsammans med tyvärr upplevt att det saknats andra former av bekräftelse och att bli sedd och förstådd.
(inte så mycket svar på frågeställarens fråga, men...)
Som ni förstår är jag en bimbo...
Senast redigerad av Windfarne 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
barracuber skrev:Att träffa henne är mitt största lyckokast i livet.
Vad fint!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Kramar är ett väldigt märkligt område. Min mor har på senare år blivit väldigt kramig, något jag tycker är synnerligen obehagligt och jag blir oftast ganska lik en död sill som respons på det hela. Däremot kramar jag gärna min väninna. Jag är oerhört dålig på att bekräfta min sambo med en kram. Vill han spontankramas kan det gå åt båda hållen, antingen blir det en kram eller så blir jag stel och väntar till han är klar, typ och går sedan vidare (i värsta fall blir jag alldeles störd och viker undan helt). Däremot tycker jag om att själv smyga in i hans famn, och det är jätteskönt om han håller om mig när vi ska sova. Jag tar gärna på folk, för att understryka ord och sådant (har jag lärt mig på senare år att många tycker om - kalas!) men att ge upp hela mig själv och min kropp, som man ju gör när man kramas på riktigt, det gör jag bara med väninnan och med sambon.
Jag skattar min lyckliga stjärna att jag har en sambo som jag kan prata med om dessa små... besynnerligheter om man uttrycker det milt. Att han inte bara tröttnar och går, menar jag. Moderskapet har jag gett upp att försöka relatera till, men hon verkar inte bry sig så mycket om det. Hon tar emot den döda sillen...
Jag skattar min lyckliga stjärna att jag har en sambo som jag kan prata med om dessa små... besynnerligheter om man uttrycker det milt. Att han inte bara tröttnar och går, menar jag. Moderskapet har jag gett upp att försöka relatera till, men hon verkar inte bry sig så mycket om det. Hon tar emot den döda sillen...
Senast redigerad av Shawn 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
Jag är gift. Har tre barn och ett barnbarn. Det finns saker som kommer med min AS som gör relationen jobbig på vissa plan, på andra tycker jag att det är min frus neurotiska NT-grejer som ställer till det.
De största problemen är dels att vi hamnar i onödiga konflikter beroende på att jag har en rätt aspig relation till språket och dels att jag i perioder är avstängd, inte har lust att umgås.
Men på det stora hela har vi det bra ihop. Normalt rullar det på. Vi har levt ihop i mer än tjugo år och såklart har vi haft våra kriser, men vi går nog båda med betydligt mer plus än minus liksom.
Det där med närhet och ömhet är inte nödvändigtvis en AS-grej. Jag behöver närhet och vill inte leva utan ömhet. Även om jag kanske inte är någon sexgalning så har jag inget problem med intimitet. Men visst är det jobbigt ibland för min fru när hon känner att jag inte riktigt är där, att jag liksom lever i en egen bubbla.
Så här tänker jag: Kärlek är inte lätt att hitta och även om jag inte är det minsta romantisk egentligen så finns det en människa i världen som jag vill ge allt jag kan till. Hon står ut med mina konstigheter och älskar mig, då kan jag faktiskt anstränga mig. Även om jag inte uppskattar massage, även om jag inte egentligen behöver hålla handen framför teven, egentligen mest tycker att det är jobbigt och även om jag inte behöver snacka en massa om hur min dag har varit så behöver hon det. Då kan jag väl ge henne det.
Det är en sak om man är så påverkad av sin asperger att man inte fixar en relation, men om man gör det så är det inte omöjligt att bestämma sig för att vårda sin relation.
Jag tror inte ett dugg på kärlek i NT-betydelse. Jag vet inte hur det känns. Men jag älskar min fru på mitt sätt. Jag känner kärlek på mitt sätt. Som jag förstår det är jag enklare och rakare i mitt känsloliv än många andra. Innan jag fick min diagnos förvånades jag ofta över när kompisar krånglade till livet och funderade på om de var kära eller inte. Jag fattade ofta inte vad det var de ville veta.
De största problemen är dels att vi hamnar i onödiga konflikter beroende på att jag har en rätt aspig relation till språket och dels att jag i perioder är avstängd, inte har lust att umgås.
Men på det stora hela har vi det bra ihop. Normalt rullar det på. Vi har levt ihop i mer än tjugo år och såklart har vi haft våra kriser, men vi går nog båda med betydligt mer plus än minus liksom.
Det där med närhet och ömhet är inte nödvändigtvis en AS-grej. Jag behöver närhet och vill inte leva utan ömhet. Även om jag kanske inte är någon sexgalning så har jag inget problem med intimitet. Men visst är det jobbigt ibland för min fru när hon känner att jag inte riktigt är där, att jag liksom lever i en egen bubbla.
Så här tänker jag: Kärlek är inte lätt att hitta och även om jag inte är det minsta romantisk egentligen så finns det en människa i världen som jag vill ge allt jag kan till. Hon står ut med mina konstigheter och älskar mig, då kan jag faktiskt anstränga mig. Även om jag inte uppskattar massage, även om jag inte egentligen behöver hålla handen framför teven, egentligen mest tycker att det är jobbigt och även om jag inte behöver snacka en massa om hur min dag har varit så behöver hon det. Då kan jag väl ge henne det.
Det är en sak om man är så påverkad av sin asperger att man inte fixar en relation, men om man gör det så är det inte omöjligt att bestämma sig för att vårda sin relation.
Jag tror inte ett dugg på kärlek i NT-betydelse. Jag vet inte hur det känns. Men jag älskar min fru på mitt sätt. Jag känner kärlek på mitt sätt. Som jag förstår det är jag enklare och rakare i mitt känsloliv än många andra. Innan jag fick min diagnos förvånades jag ofta över när kompisar krånglade till livet och funderade på om de var kära eller inte. Jag fattade ofta inte vad det var de ville veta.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
vadloink skrev: Innan jag fick min diagnos förvånades jag ofta över när kompisar krånglade till livet och funderade på om de var kära eller inte. Jag fattade ofta inte vad det var de ville veta.
Stor igenkänning på det. Fast jag skulle inte säga att det inte är för att jag inte känner som dem (vilket jag inte kan veta) utan för att jag tycker folk krånglar till saker som inte behöver vara så krångliga som de vill ha det till. Det är så mycket tjafs, jidder, falskspel, teater o onödor helt enkelt.
Inte så att man behöver köra Me Tarzan you Jane och skippa prat och så, men måste allting plockas sönder och vridas och vändas och bli han ba hon ba-material. Varför beter sig vuxna mänskor som fjårtisar menar jag?
Helt allvarligt tror jag att entisar skulle ha glädje och nytta av att bli lite aspigare eller iaf aspifierade genom umgänge med oss eller härmande av lite rakare puckar.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
alfapetsmamma skrev:vadloink skrev: Innan jag fick min diagnos förvånades jag ofta över när kompisar krånglade till livet och funderade på om de var kära eller inte. Jag fattade ofta inte vad det var de ville veta.
Stor igenkänning på det. Fast jag skulle inte säga att det inte är för att jag inte känner som dem (vilket jag inte kan veta) utan för att jag tycker folk krånglar till saker som inte behöver vara så krångliga som de vill ha det till. Det är så mycket tjafs, jidder, falskspel, teater o onödor helt enkelt.
Nu blev jag nyfiken. Upplever du/ni/någon det som att det är så i ett förhållande också? Jag känner ofta att jag förväntar mig mer tecken på att min kille faktiskt älskar mig, men för honom verkar det räcka med att han en gång har sagt det. Jag vet inte om det också är sådant som kan upplevas som "tjafs" eller iaf onödigt (även om jag förstås också håller med om att vissa människor verkligen krånglar till sina relationer något absurt)?
Jag vet förstås att skillnader i uppskattande av närhet och fysisk kontakt inte alls behöver vara ett tecken på AS och att det är väldigt individuellt, men jag hoppas på kloka råd ändå.
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
Roach skrev:silvercloud skrev:Jag tror det är samma sak för honom, dvs att han inte gillar att kramas (med kramas menar jag nästan all fysisk kontakt).
Finns det någonting som skulle kunna få dig att känna att det var trevliga att kramas, eller är det någonting du aldrig kommer att vilja?
Jag vet inte riktigt, jag har aldrig varit i ett förhållande heller, jag är bara 17, men ändå. Jag har bara svårt att uppskatta det, och tycker mest att det känns jobbigt.
Jag vet inte om jag skulle kunna lära mig att uppskatta det, men det kanske vore möjligt. Just nu känner jag inte att jag någonsin skulle vilja göra det, men man ska väl inte utesluta att man kan förändras.
Kanske lite personligt, så du behöver verkligen inte svara - men har du varit kär någon gång och har du då känt att du vill vara nära någon? Gäller det bara kramar eller all fysisk kontakt (t.ex. även om någon lägger handen på din arm, håller handen eller liknande)?
Finns det något annat sätt som du känner att du vill att folk skall visa att de tycker om dig på eller som du visar att du tycker om folk på?
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:36:59, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
silvercloud skrev:Kanske lite personligt, så du behöver verkligen inte svara - men har du varit kär någon gång och har du då känt att du vill vara nära någon? Gäller det bara kramar eller all fysisk kontakt (t.ex. även om någon lägger handen på din arm, håller handen eller liknande)?
Finns det något annat sätt som du känner att du vill att folk skall visa att de tycker om dig på eller som du visar att du tycker om folk på?
Jag vet ärligt talat inte om jag har varit kär, men jag har svårt att se mig själv längta efter att spendera massor av tid med en och samma person. Visst har jag i perioder varit mer med vissa kompisar än med andra, och jag tycker inte om alla precis lika mycket, men för mig är det så viktigt att få vara ifred att jag oftast längtar efter att få vara själv, snarare än tvärtom.
Jag har egentligen bara en erfarenhet av att kramas och hålla handen, från när jag och några kompisar såg en skräckfilm hos min kompis, jag blev livrädd (jag brukar bli det) och det slutade med att jag mer eller mindre satt i en tjejs knä. Jag hade inget emot det under själva filmen, för då hade jag tankarna på annat, men så fort filmen var slut så började det kännas obehagligt, främst pga att det var alldeles för nära för min smak, men också för att hon hade en kille och jag inte har någon aning om var gränsen för vad som är ok går.
Om jag vill visa att jag tycker om någon, ja du... Om jag hittar en passande situation så skulle jag bara säga det, jag tror inte att jag skulle välja att kramas eller dylikt. Hypotetiskt, om jag redan tyckte om en person väldigt mycket så kanske kramar och sådant skulle kunna vara ett naturligt sätt att visa affektion, men det är ju hypotetiskt, jag vet ärligt talat inte.
Senast redigerad av Roach 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor