Hej alla!
Jag träffade min "pojkvän" på internet i höstas och har pratat på telefon sedan januari. Han berättade att han hade asperger men att han i princip var frisk. Jag vet inte mycket om det men han ville inte att jag skulle leta för mkt info på internet eftersom han menade att det finns mkt skrämselpropaganda där.

Han pluggar väldigt mycket och det är hans passion och därmed väldigt viktigt för honom vilket jag förstår. Pga hans plugg gjorde han klart att vi fick ha ett telefonförhållande till sommaren vilket jag accepterade. Vi har pratat ca 4 timmar om dagen och känslor uppstod snart. Han är den finaste människan jag har träffat och jag älskar honom.

Nu till problemet. Vi har träffats öga mot öga en gång, det gick väldigt bra. Sedan skulle han hälsa på sin familj i några veckor men kom hem tidigare pga sjukdom. Jag var såklart glad och erbjöd honom att bo hos mig medan han var sjuk så att jag fick ta hand om honom. Han sa att det inte gick pga hans asperger, vilket jag inte riktigt förstod men accepterade. Jag har därför väntat på att han skulle bli frisk så vi kunde träffas.

Igår ringde han och berättade att hans uppsats ska vara inne två veckor tidigare än beräknat. Han lät som en annan människa, helt iskall. Han sa att han inte visste om han hade tid med ett förhållande pga hans plugg. Jag blev jätteledsen och förstod ingenting. För några dagar sedan pratade han om barn och nu har han inte längre tid med ett förhållande...? Han lät stressad och sa att han kände sig det också och var extremt negativ till oss. Han sa att han hade stängt ner känslomässigt, att han var lika ledsen som jag men att han inte hade tid att gråta. Han menade att han egentligen inte ens hade tid med detta samtalet. Han sa att jag är den rätta för honom och att han vill ha mig men att han inte har tid med mig just nu. Han lät verkligen som en helt främmande människa och jag kände mer och mer att han ville göra slut, trots att han sa att han vill fortsätta men att det var upp till mig om jag orkade, trots detta kände jag mig halvt om halvt dumpad. När vi skulle lägga på sa han "ta inte för allvarligt på detta samtalet nu, det är ju inte så att jag inte älskar dig".

Jag vet egentligen inte vad min fråga är... men jag antar att jag undrar om det inte går att ha ett förhållande när man har asperger? Han har tidigare varit sambo men hävdar att han kände att hans plugg blev lidande pga henne och att han lovat sig själv att det aldrig mer får ske. Jag förstår att hans plugg/passion är jätteviktigt för honom och jag vill inte konkurrera med det men jag vill ju såklart få träffa honom ibland men han får det att låta som att han endast har tid och ork till sitt intresse. Samtidigt säger han att han inte vill mista mig.

Jag känner mig förvirrad och vet inte hur jag ska tänka. Jag vill verkligen inte mista honom och jag försöker förstå men det är svårt när man vet så lite om hans diagnos och hur hans vardag ser ut. I mitt huvud får jag inte in hur han kan säga att han älskar mig men inte vill/kan träffa mig öga mot öga. Någon som har några åsikter eller tips? Jag vill verkligen få det här att funka för jag har letat efter någon som honom hela mitt liv...

Det är fullt möjligt att han älskar dig och inte vill mista dig men att hans ork inte räcker. Det vore inte första gången en person med Aspergers vill mycket mer än de orkar, speciellt socialt och/eller relationsmässigt.
Själv saknar jag ofta människor/umgänge (som jag egentligen tycker om) men min energi räcker inte till och de gånger jag umgås kostar det mig alldeles för mycket - tar mig dagar att bli "normal" igen.

Törs inte råda dig åt något håll - du får helt enkelt ta upp frågan med honom på ett väldigt rakt och tydligt sätt. Om du insinuerar saker är risken stor att du inte får den respons du vill ha. Det närmaste råd jag kommer är att lyssna på vad han säger - rent bokstavligt. Undvik att läsa in en hel del saker han inte har sagt för chansen är stor att de inte heller finns där.

EDIT: Huruvida det går att ha en relation när man har AS eller inte är ju högst individuellt. Här på forumet hittar du människor i parrelationer och/eller människor som har ett regelbundet umgänge med vänner men också människor som "valt" att isolera sig.

Tack för ditt svar!
Jag förstår vad du menar med orken men hur ska jag få ett förhållande att fungera med honom om han bara orkar med plugget? Är det då helt hopplöst eller kan jag hjälpa honom på något sätt?

Jag är väldigt analytisk och läser ofta in saker, även med honom tyvärr. Tack för att du sa till, ska tänka på det i framtiden! Men hur vanligt är det att folk med asperger kan stänga av sina känslor så som han gjorde igår? Det skulle jag aldrig kunna, även om jag ibland vill. Och jag förstår inte hur han kan säga att han inte vet om han har tid med ett förhållande, att han blivit skeptisk till det det sista och sedan avsluta med att säga att jag inte ska ta för allvarligt på samtalet? Menade han det inte? Jag är så förvirrad och det är frustrerande att inte kunna så mkt om asperger...

Vet inte om du ska se det som att han "stänger av" sina känslor, för det gör han säkerligen inte, de finns där hela tiden. Det han tycks vara kapabel att göra dock är att separera sina känslor från sina tankar, funderingar och resonemang vilket tillåter honom att göra en objektiv logisk bedömning. Det är inte en allt för ovanlig företeelse hos personer med AS (själv har jag sett det i huvudsak hos den manliga delen, men finns säkerligen hos vissa kvinnor också).

Huruvida det är helt hopplöst eller om du kan hjälpa honom på något sätt blir du tvungen att ta upp med honom själv, jag kan inte spekulera i hur pass mycket utrymme just han behöver för sitt intresse och hur mycket ork han har. Önskar jag kunde vara mer till hjälp, men det är trots allt han själv som är expert på honom - Aspegers är som sagt tämligen individuellt och varierar en hel del från person till person.

Att han säger att du inte ska ta så allvarligt på samtalet kan, som jag ser det, bero på två saker. Antigen är han fullt medveten om att han känner sig väldigt stressad av tentan du nämnde och att han vet att detta påverkar hur han just nu tänker eller så vill han ogärna se att du blir upprörd förrän saken är utredd och det sista ordet sagt.

Gör dig själv en tjänst, spekulera inte så mycket utan fråga honom, prata med honom. Ställ raka och tydliga frågor och var så rak och tydlig du bara kan med det du känner och tänker.

Tack tahlia! Då förstår jag lite bättre, kanske var det det han menade när han sa att han var "emotionellt avstängd" som han uttryckte det. Han sa att han inte kunde känna varken glädje eller sorg nu för att han inte hann med det pga plugget.

Det känns bara så tråkigt att han först skrämde upp mig rejält (han har alltid trott på oss innan, detta är första gången han säger att han är skeptisk) och sedan säger att jag inte ska ta det allvarligt. I mitt huvud går inte de båda sakerna ihop.

Vi har väldigt fin kommunikation, bästa jag någonsin haft med någon. Men just när det gäller aspergern så är det svårt. Det har börjat visa sig den senaste månaden att han inte är så frisk som han tidigare har sagt eftersom hans diagnos har kommit upp mer och mer som förklaringar till saker. Han har gått från att hävda att den knappt påverkar hans vardagsliv till visa att den i högsta grad påverkar. Därför är det lite svårt att prata om. Kanske ville han inte skrämma bort mig i början och därför avdramatiserade den, jag vet inte... Igår gjorde han dessutom klart för mig att han knappt kommer hinna prata med mig innan uppsatsen ska vara inne, det är om tre veckor...

Man blir inte "frisk" från sin aspergers, det har man hela livet. Men man kan kompensera och anstränga sig, så det inte märks. Man kan också anpassa sitt liv efter sin AS, så man inte blir utbränd. Blir man stressad så märks ens AS mera.

Det som du får fråga honom (om några veckor alltså) är om han verkligen vill prioritera sina intressen så att allt annat får stå tillbaka. I så fall klarar han inte av barn och inte samboliv heller, det får bli ett särboliv på hans villkor.

Det som du får fråga dig själv är om du klarar av ett förhållande s a s på sparlåga. Det kan vara att du behöver mer än han kan/vill/orkar ge.

Säger han att han älskar dig så är det säkert så. Han älskar dig på sitt sätt. Men det kanske inte är det sätt du behöver?

Intressant att läsa om stressen för igår lät han verkligen som en helt annan människa. Hans röst var helt monotom och känslolös. Har du några tips på hur man kan hantera stress med asperger?

Den diskussionen har vi haft och han menar att hans plugg är hans enda chans, att han inte har något annat val än att prioritera det. Tror att han dessutom har extremt höga krav på sig själv, han lämnar inte in något halvdant utan uppsatsen måste vara perfekt. Jag har ju såklart tagit upp hur det ska gå med barn osv men han menar att det är skillnad, att han är klar med plugget när det blir aktuellt. Han vill gärna ha barn.

Jag har tänkt mycket på det där och jag känner att jag vill inte kräva för mkt av honom. Jag har många intressen och mycket vänner och behöver inte vara med honom 24 timmar om dygnet utan har full förståelse för hans passion. Men då och då måste han ju kunna umgås med mig också och det hävdar han att han inte kan just nu.

Du har säkert rätt i det och jag litar på honom när han säger att han älskar mig och vill vara med mig. Det jag inte förstår är att han säger t ex att han vill träffa mig men inte kan. I mitt huvud kan man om man bara vill men det kanske inte fungerar så när man har asperger?

Jacksparrow skrev:Intressant att läsa om stressen för igår lät han verkligen som en helt annan människa. Hans röst var helt monotom och känslolös.

Det är vanligt bland aspergare att man låter monoton och känslolös. När jag var yngre trodde folk ofta att jag var sur eller något pga detta, men med tiden har jag lärt mig att inte låta så monoton, vilket dock kräver mer ansträgning. Oftast går det ganska automatiskt nuförtiden, men när jag är trött, stressad eller något annat som besvärar mig så kan jag ofta låta sur eller kall även om jag inte är det. Det kanske är likadant för din kille?

Så kan det vara, han har faktiskt sagt att folk brukar tycka att hans röst är väldigt monotom, dock har jag alltid tyckt att den är väldigt uttrycksfull och jag brukar kunna höra kärleken i rösten också. Igår var det isbitar dock...

Det är svårt att ge några konkreta råd eftersom jag inte känner personen i fråga.

Att hantera stress tror jag man kan göra på olika sätt, beror vad sig stressen i sig är orsakad av. Själv låser jag in mig själv i lägenheten så länge som det behövs tills jag känner att systemet har lugnat ner sig. Äta och sova adekvat fungerar också att dämpa stress, som det gör för de flesta människor. Det gäller att hitta vad som fungerar för en själv som person, någon kanske stressar av i löpspåret, en annan hemma med en bok eller film.

I bland kan jag känna att även om jag skulle vilja träffa en vän en viss dag så gör jag inte det. Jag har en begränsad mängd energi som jag får dela upp mellan de saker jag vill göra och då får vissa ting ta prioritering medan andra väljs bort. Det kanske är detsamma med honom, men det bästa sättet att få svar är att fråga, direkt och rakt på sak.

Är i ett särbo förhållande med en person som är NT (neurotypisk). Han är en känslomänniska av rang och vi har fått arbeta på att hitta ett sätt som fungerar för oss. Det vi har är totalt, brutal, öppen, rak och ärlig kommunikation. Vilket är a och o, enligt mig, för att undvika missförstånd. Jag är inte alls speciellt känslosam utan ter mig nog mest ganska flack i det mesta. Brukar säga att jag är 95% logik 5% explosiva känslor. Vilket onekligen kan tolkas som om att jag inte känner. Vilket inte är fallet. Jag känner, älskar och bryr mig på mitt sätt. Kanske lite annorlunda än vad vissa är vana vid, men det är inte bättre eller sämre, det bara är.

Sedan måste du, som Alien skriver, känna om det är ett förhållande du vill ha och mår bra i och av.

Och som alltid: rak och ärlig kommunikation. Min fästman slutade upp med att insinuera och tolka saker och ting i det jag säger till stor del för något halvt år sedan (efter dryga 3,5år). Ja, i alla fall när det gäller mig, i annat fall kan det ju vara en bra kunskap att ha

Tror han gör som du, stänger in sig i lägenheten och pluggar, stänger av telefonen osv. Ibland undrar jag om han hanterar stressen alls eller om hans sätt är just att plugga när han känner stress över plugget.

Tror han är som du även där, med skillnaden att han alltid prioriterar sitt plugg först. Och det har han gjort klart att han tänker fortsätta göra. Han säger att får han en viss mängd plugg gjort och följer sitt schema så att han får tid över en kväll så vill han vara med mig. Det är bara det att just nu får han inte den tiden. Det upprepade han hela tiden igår "jag vill vara med dig men jag kan inte just nu".

Som jag ser det har du tre val: acceptera det han säger, ifrågasätta det eller helt enkelt vänta ut tiden tills uppsatsen är färdig. Kan också ge er båda tid på varsitt håll för att se om det är en relation som fungerar för er båda.

Kan dock tillägga att det är inte nödvändigtvis aspigt att bli uppslukad av sitt intresse. Min fästman tränar och instruerar kampsport 5 dgr/veckan och på det är det läger, kurser och om en snar framtid heltids jobb plus att han har egna vänner osv. Vi bor 10 min. ifrån varandra till fots och ibland träffas vi bara varannan vecka. I bland vill han spendera mer tid med mig men hinner helt enkelt inte med. Det har ingenting med att det ena är viktigare än det andra att göra utan just nu ser det bara ut så.

Precis och planen har alltid varit att vänta ut honom, jag tycker att han är värd det. Frågan är bara om han kommer tillåta det med tanke på hur negativ han var igår. Det låter ju inte hoppfullt när han säger saker som att han börjar bli skeptisk om han hinner ha ett förhållande, att det kommer bli ännu värre i höst osv. Jag kände mig halvt om halvt dumpad igår. Därför blev jag så förvånad (och förvirrad!) när han avslutade med att säga att jag inte skulle ta samtalet på alltför stort allvar. Jag förstår fortfarande inte...?

Skönt att höra att det finns såna förhållanden som funkar!!

Hallå allihopa, första gången och ny här.

Jag är i en liknande situation fast jag är AS och hon är NT och vill därför skriva en kommentar.

Som alla andra säger alla är väldigt olika. Här är några tips som jag iaf skulle uppskatta.
1. Läs, läs, läs och läs om AS, hur människan funkar typ kognitiv psykologi etc. Själv är jag välartikulerad och precis i mitt uttryck men ändå är den få av NT som förstår mig. Olkheterna AS har verkar vara exeptionellt svåra att förstå för en NT. Därför kan jag rekommendera att lära dig så mycket du bara kan.

2. Ni har uppenbarligen en bra kommunikation vilket naturligtvis är super. Men något jag gillar är, förutom raka rör som andra påpekat, är när andra tydligt förklarar vad det är de känner och upplever t.ex. att jag uppfattar dig som känslokall och det får mig att känna en oro,sårad och blir rädd. Jag känner mig oförstådd. När du säger att jag inte ska ta detta på allvar vad kan du beskriva det på ett annat sätt. Hoppas du förstår vad jag efter. Vad tydlig i vad du känner, inget lull.lull. Förklara vad det gör. Fråga om han kan säga det på ett annat sätt.

Men, som sagt jag vet inte hur han funkar men detta skule nog hjälpa mig. Hoppas detta är till någon nytta.

... Mitt spell check funkar sådär! Sorry

Ja jag borde ha sagt något igår men jag blev så förvånad. Jag satt där med tårarna rinnande och kände mig dumpad och sen säger han att jag inte ska ta det på alltför stort allvar och att det inte var så att han inte älskade mig. Jag blev så chockad liksom och sen ville han lägga på eftersom han skulle plugga. Och därför sitter jag idag och undrar vad fasen han menade... Vet ju inte heller om han kommer höra av sig idag eller om det ens är läge att fråga.

Det verkar som du har en del känslor att jobba med. Misstänker att du inte kommer hitta vad du söker på internet, bättre att prata med någon irl om dina känslor. Svårt att ge bekräftelse bakom tangenterna.

Kan egentligen bara säga det igen: Fråga han och lär dig hur du ska förhålla dig.

Ta lite neuroleptika, då glömmer du allt vad kärlek o sånt betyder... Jag hade en flickvän i Göteborg, vi håller iof. på att bli ihop igen, men så länge jag tar mina Haldol, så är jag totalt känslokall. Jag bryr mig inte...

Man kan inte lägga ansvaret för att hålla ett förhållande upprätt på en person, eg., det är inte DITT ansvar att se till att förhållandet funkar. Han måste också bidra, och som andra har nämnt, kanske kommer han inte att klara att bidra på ett sätt som kan ge ett meningsfullt och rikt liv för er båda?.

Jag är gift, när jag fick min Asperger-diagnos så hade vi varit tillsammans i ett halvår men då visste både han och jag att jag hade bipolär sjukdom. Jag är högfungerande. Min omgivning märker sällan av det att jag har AS om de inte vet. Jag har varit alldeles för bra på att kompensera tills jag inte var det.
Jag har onekligen klart andra sociala behov än min man. I att jag har inga. Jag umgås gärna med andra då och då och har gjort ett sådant urval bland personerna att det (nästan) alltid är trevligt. Men jag har inte det behovet i sociala aktiviteter för att inte känna mig ensam, jag trivs mycket bra i mitt eget sällskap, har mina egna intressen. Och vi har delade intressen också. Nu jobbar jag inte men det gör min man. Jag får tio timmar ensamtid per dag under veckorna och det funkar bra, hade han varit hemma som jag hade det varit en helt annan diskussion.

Hur menar han när han säger att pluggandet är hans stora chans?

Du ska inte göra dig själv till en veritabel Houdini för att få förhållandet att funka, pojkvän med Asperger eller inte.

Richard skrev:Ta lite neuroleptika, då glömmer du allt vad kärlek o sånt betyder... Jag hade en flickvän i Göteborg, vi håller iof. på att bli ihop igen, men så länge jag tar mina Haldol, så är jag totalt känslokall. Jag bryr mig inte...

Om man inte bryr sig så verkar det knepigt att ens försöka ha ett förhållande.

Jag håller med dig Juddy! Men han ser det nog inte riktigt så. Han säger samma sak hela tiden "jag vill träffa dig men jag kan inte just nu. Men du måste lita på mig när jag säger att jag vill ha dig, bo med dig osv". Jag känner mig förvirrad.

Han säger att han inte fixar ett vanligt jobb. Han har aldrig ens sommarjobbat för han klarar inte det säger han. Så hans plugg, som också är hans passion, är hans enda chans att få ett bra jobb så att han kan försörja sin familj sen säger han.

Jag vill verkligen att detta ska funka eftersom jag älskar honom men just gällande detta talar vi inte samma språk känns det som

Om han just nu inte vill bli störd kanske du kan smsa, maila eller skicka ett brev till honom och förklara hur du känner kring detta. Eller så väntar du bara tills han är klar med sina studier.

Jag förstår om mitt tips inte är optimalt, jag är trots allt bara 18 år och oerfaren.

Tja det absolut viktigaste som jag själv tycker att ni (NT's - neurotypiska (aka normala)) bör komma ihåg om ni har ett förhållande med en aspie är:
-Lyssna på VAD personen säger, inte HUR dom säger det.

Nästan alla kommunikationsmissar kommer just från att den ena parten misstolkar den andre.
Aspies lyssnar alldeles för mycket på vad som sägs - och för lite på hur det sägs. Med NT's är det tvärtom. Hos er är det helt naturligt att börja tolka tonlägen, kroppsspråk med mera (i detta fall skriver du att du tycker han lät kall och sur när han meddelade det där om att tentan skulle in 2 veckor tidigare). Så övertolka inte - lyssna på VAD som sägs inte hur det sägs.

Och vänder man på myntet så är våran problematik att vi hela tiden ska övertolka det som sägs, och att vi ofta missar hur det sägs... +alla annan icke-verbal kommunikation.

Vill även påpeka att jag personligen har det svårare med just tonfall, hastighet på orden, mm när jag är väldigt stressad. Folk uppfattar det då som att man är arg, irriterad eller kall när så inte är fallet. Energin läggs liksom på annat och det blir inget över för att paketera in mina ord i ett snyggt paket om du förstår vad jag menar.

Är väl bara att göra slut med honom och återuppta förhållandet när han har tid för ett... Har han inte haft tid att träffas mer än en gång irl på nästan ett år verkar han inte särskilt intresserad.