Hej!
Jag har en dotter på 16 år, som väntar på en Aspergerutredning. Vi har egentligen redan ställt diagnosen själva (eller rättare sagt, HON har ställt diagnosen). Hon har lärt oss mycket om Asperger och många bitar har fallit på plats.

För drygt ett år sedan besökte vi regelbundet BUP och hon begärde att få en utredning, men blev inte tagen på allvar. Sista terminen på högstadiet blev jobbig och hon var borta mycket för att hon inte orkade med pressen, människorna och vägen till skolan. Trots det lyckades hon gå ut nian med ett mycket bra slutbetyg.

Vi fick under våren en ny kontakt med BUP-akuten och där fanns ingen tvekan - självklart skulle hon få sin utredning. Problemet är bara att psykiatrin har personalbrist och jag har försökt ta reda på var i prioriteringen hon ligger. Jag har blivit lovad en telefonkontakt med den som kan svara på detta, men trots påstötningar så hör ingen av sej.

Nu till det verkliga problemet: hon har sökt och kommit in på ett gymnasium 10 mil hemifrån och både hon och vi föräldrar är mycket oroliga för detta. Hon brinner verkligen för det program hon ska gå och vi vill verkligen att hon ska få göra det hon vill, men vi vet inte hur vi ska lösa detta praktiskt. Hon har svårt med nya situationer och klarar inte av att pendla (ca 4 tim/dag). Men hon klarar heller inte att bo själv eftersom hon inte kan gå ut och handla o dyl.
Så länge hon inte har en diagnos har hon ju heller ingen hjälp att få.

Vad är det jag är ute efter? Ja, kanske bara någon att prata med, som vet vad det handlar om. Man känner sej ganska ensam ibland. Kanske någon har egna erfarenheter eller vet mer om hur såna här saker fungerar. Finns t.ex. hjälp att få även om man har en diagnos?

Jag skulle vara mycket tacksam om det finns någon som vill ge mej lite respons och kanske räta ut några frågetecken.

"Men hon klarar heller inte att bo själv eftersom hon inte kan gå ut och handla o dyl"

Är du verkligen säker på detta dock? Jag vet inte om detta är typiskt för folk med Asperger men jag kommer ihåg själv när jag flyttade hemifrån att jag inte var helt säker på att jag skulle klara vissa saker själv. Men när jag väl kände att jag hade mer ansvar för mig själv så gick allt mycket lättare och jag klarade saker som jag aldrig trodde jag skulle klara.

Det finns ju hjälp man kan..få i min kommun kunde man i alla fall bli erbjuden LSS hjälp utan att behöva bo i LSS-boende, hjälp med städning och väckning om jag minns korrect. Däremot är jag inte hundra på om det finns någon hjälp att få när det gäller mat, förutom kanske möjligen dagverksamhet där man lagar mat med andra.

Ska väl kanske klargöra att jag först flyttade hemifrån som 21 åring då det ändå är relevant trots att jag personligen tror att jag kunnat klara av en hemmaflytt betydligt tidigare.

Ni har aldrig tänkt tanken att hon INTE har asperger? Varför tog BUP inte Er på allvar första gången? Ibland har man olika faser i livet. Att ge en diagnos som inte stämmer kan ju vara förödande för en person. Ärligt talat, vem har inte haft problem med skolan i den åldern?

Nu vet jag ingenting om Er situation och hur allvarliga problemen är, men en sak är säker.
Fall inte offer för diagnoshysterin! Den har skördat alltför många oskyldiga offer, inklusive mig själv.

En kontaktperson/ledsagare på den nya orten kanske kan vara en idé?
Starkt jobbat av henne att gå ut högstadiet med bra betyg trots aspergerproblematiken. Många av oss kommer ihåg högstadietiden som ett veritabelt helvete.

Tack KrigarSjäl för ditt svar, som kändes som ett stöd och en uppmuntran. Ifrågasatt blir man ofta nog ändå... En kontaktperson vore perfekt men hur får man en sådan?

Larson - Nej du har rätt... du vet ingenting om vår situation så det känns inte så himla bra att du börjar med att ifrågasätta. Vi har ALDRIG tänkt tanken att hon har Asperger fram till förra året. För oss föräldrar är inte en diagnos särskilt viktig men det är den för henne. Hon har kämpat med detta så länge och trott att det var "fel" på henne. Hon har kämpat så hårt för att anpassa sej och va som alla andra. Att få en diagnos är för henne ett slags bekräftelse och där måste du förstå att människor är olika.
Vi är väl medvetna om farorna i att få fel diagnos!

Din kommentar "vem har inte haft problem med skolan i den åldern" finner jag knappt värd att kommentera. Det är precis den attityden vi klarar oss utan.

bitte01se skrev:Tack KrigarSjäl för ditt svar, som kändes som ett stöd och en uppmuntran. Ifrågasatt blir man ofta nog ändå... En kontaktperson vore perfekt men hur får man en sådan?

Normalt sett genom att kontakta LSS-handläggaren i din hemkommun. Men din dotter kanske måste ha diagnos först.
Du kan också prata med Habiliteringen eller höra med någon psykolog eller kurator.
En del är riktiga bålnötter som fastnat bland sina pärmar men ibland hittar man bra folk som förstår.

Vad du gör, ta inte kontakt med Soc. Där har de sällan kompetens i de här frågorna.

Larson skrev:Ni har aldrig tänkt tanken att hon INTE har asperger? Varför tog BUP inte Er på allvar första gången? Ibland har man olika faser i livet. Att ge en diagnos som inte stämmer kan ju vara förödande för en person. Ärligt talat, vem har inte haft problem med skolan i den åldern?

Nu vet jag ingenting om Er situation och hur allvarliga problemen är, men en sak är säker.
Fall inte offer för diagnoshysterin! Den har skördat alltför många oskyldiga offer, inklusive mig själv.

-Och vem är du? Har du AS själv?

bitte01se skrev:Larson - Nej du har rätt... du vet ingenting om vår situation så det känns inte så himla bra att du börjar med att ifrågasätta. Vi har ALDRIG tänkt tanken att hon har Asperger fram till förra året. För oss föräldrar är inte en diagnos särskilt viktig men det är den för henne. Hon har kämpat med detta så länge och trott att det var "fel" på henne. Hon har kämpat så hårt för att anpassa sej och va som alla andra. Att få en diagnos är för henne ett slags bekräftelse och där måste du förstå att människor är olika.
Vi är väl medvetna om farorna i att få fel diagnos!

Din kommentar "vem har inte haft problem med skolan i den åldern" finner jag knappt värd att kommentera. Det är precis den attityden vi klarar oss utan.

Vad förväntar du dig? Vill du inte ha min åsikt så behöver du inte skriva på ett allmänt forum.
Det är numera allmänt accepterat att alla barn som inte passar in i mallen ska stämplas med en etikett, m.a.o en helt absurd masshysteri kring exempelvis asperger och adhd. En förlorad generation om du frågar mig.

Många här vill inte veta av det. Men det är en helt annan diskussion.

KrigarSjäl skrev:-Och vem är du? Har du AS själv?

Vänligen förklara hur det är relevant till ämnet.
Har du personliga frågor kan Du ta det via PM.

Jag vet inte om du märkt det själv Larson, men många av alla dessa barn blir stämplade och utfrysta helt utan diagnosens "hjälp". Läs forumet och alla berättelser innan du kommer med generaliserande uttalanden som de där. Förstå att en diagnos kan innebära konkret hjälp för den som lidit på egen hand tidigare. Förstå också att dessa människor har de problem de har oavsett etiketten.

Slutligen, om du ska säga A och komma med vag och värdeladdad kritik mot npf-diagnoser i största allmänhet kan det vara en idé att också säga B... vad är DIN patentlösning som ersätter det system som finns?

KrigarSjäl - tack igen för dina goda råd.

NIF - Du har rätt, man klarar ofta mer än man tror om man får eget ansvar. Vi har diskuterat det där mycket och hon tycker om att få ta ansvar. Men i vissa situationer funkar det ändå inte, t.ex. när det handlar om de sociala bitarna. Det är nog inget typiskt symptom för Aspergare att inte kunna gå o handla men däremot har de många andra problem, som gör det svårt att klara av olika situationer.

Rent allmänt tror jag inte att det är många som egentligen är mogna att flytta hemifrån vid 16 års ålder och det är normalt att föräldrar oroar sej. Vi har varit noga med att pusha henne till att göra det hon verkligen vill och uppmuntrat henne. Hon vet att vi står bakom henne vilket beslut hon än tar. Men hon känner också sej själv otroligt väl och är mycket orolig.
Tack för dina goda råd.

Larson - Jag lyssnar gärna på dina åsikter men här gällde det först o främst hur vi går vidare från där vi befinner oss just nu. Processen fram till att ev. få en diagnos fastställd, har vi tagit oss igenom och det är inte det vi helst vill diskutera - huruvida vi gör rätt eller fel. Jag förstår vad du menar med diagnoshysteri. Jag tror också att man ibland har ställt diagnoser alltför lättvindigt och vi har sett hur förödande konsekvenser det kan få för den enskilda individen. Men jag tror också att man lärt sej en del av detta och att det idag genomarbetas på ett annat sätt. Men som du själv sa - det är en helt annan diskussion.

Hejsan alla,
jag skulle behöva lite input kring funderingar jag har kring vår 15-årige AS-son, som fick diagnos för fem år sen.

Han har haft anpassad undervisning sen dess och det går bra för honom teoretiskt men socialt brister det,men ändå har han utvecklats mycket och klarar nu bättre saker som tidigare inte gått alls.

Nu står gymnasievalet för dörren,han kommer få godkänt eller mer i alla ämnen.
MEN skolan oroar sig för att hans expressiva problem kommer bli ett problem på gymnasiet.
Jag menar alltså att han inte pratar särskilt mycket, det har han aldrig gjort. Han pratar lättast hemma men är tyst i sociala sammanhang.

Skolan vill gärna att han ska redovisa muntligt,prata spontant,delta i gruppdiskussioner,prata med lärare och andra elever,sjunga, fråga mer och visa när han behöver hjälp. De lägger ner mycket tid på att tolka hans ickeverbala signaler.Liksom vi föräldrar.

Skolan tycker vi ska kontakta BUP eller gå KBT-kurs för att förbättra hans tal. Jag har svårt att se hur det ska hjälpa.Att sitta och tvingas prata med främmande människor om ett problem han inte själv kan kontrollera skulle sannolikt kasta honom tillbaka i den ångest och kaos han upplevde innan han fick diagnosen.

Vad tycker ni? Jag tycker det känns som att skolan lägger väldigt mycket fokus på just de bitar som människor med autism har svårast för. Det är inte "bara" att öppna munnen liksom....

Jag tror problemen är väldigt situationsbundna


Moderator atoms - tråden flyttad från Övriga Aspergerfrågor.
Moderator Alien: Slog ihop två trådar om samma ämne.

Det är idiotiskt att lärdomsinstitutionerna nuförtiden värderar flum som "social kompetens" högre än kunskap. Och varför måste man sjunga i gymnasiet? Varför skulle det vara viktigt?

Skolan är till för eleverna och inte tvärtom, det är heller inte rimligt att be en människa gå i terapi för att klara av en utbildning.

anna2 skrev:MEN skolan oroar sig för att hans expressiva problem kommer bli ett problem på gymnasiet.

Vilken skola bekymrar sig, hans nuvarande eller kommande?

Det är så olika mellan skolor och kommuner, det kan skilja sig så mycket.

Min son är 17, fick sin dagnos för 2 år sedan.
På gymnasiet där vi bor finns en stödgrupp för NPF- barn som vid behov sköter kommunikationen mellan lärare, elever och föräldra. De stöttar elever, informerar lärare om problem och försöker hitta individanpassade lösningar.
Muntlig redovisning ingår i de flesta ämnen. Min son har inga problem med det men jag vet många andra som har det. Skolan försöker lösa det genom att låta de eleverna prata inför mindre grupper, i början kanske bara inför läraren för att sedan "träna" att prata inför flera.

Det finns alltid lösningar och din son har rätt till anpassad studiegång. Som förälder måste man dock engagera sig mycket, ofta och med en åsnas envishet.

Inför gymnasiet tog jag kontakt med habiliteringen för att få veta vad min son hade rätt till, för att få tips för att underlätta för honom och, framför allt, för att ha stöd från dem när skolan krånglade.
Jag pratade med studievägledare, kuratorer och mentorer. Tog reda på vad det finns för varianter på anpassade studiegång, hur regelverket ser ut för funktionshindrade och vilken hjälp vi hade rätt att få. Jag såg till att alla lärare var helt informerade om problemen och såg till att få rapporter varje månad. När det inte fungerar vänder jag mig till rektorn och när det krånglar extra mycket tar jag hjälp av habiliteringen.

När det gäller oss har habiliteringen funkat bäst. De har träffat mängder av NPF-barn och känner till de flesta problem, de kan alltså ofta komma med tips och råd.
Det är också på hab min son har kunnat reda ut sina problemområden och fått tips om hur det går att lösa.

Som jag upplever det är hab mer inriktade på det sociala livet än BUP, hab sysslar med praktiska problemlösningar.

ja det är den nuvarande skolan som oroar sig.
jag ska prata med en specialpedagog som jobbar på en av de gymnasier vi tänkt söka till. jag kan återkomma

Högstadiet som min son gick på oroade sig också. Och fick mig orolig ...

Med facit i hand har jag upptäckt att det inte var så mycket att oroa sig för.
Det händer mycket mentalt under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet, min son mognade betydlit på bara ett par månader.

Numer tror jag faktiskt att oron högstadiepersonalen hade främst var oron för att de inte skött sitt jobb. De hade mest sysslat med kompensatorisk hjälp, inte pedagogisk. De riktade in sig på att underlätta för min son, inte att utveckla honom och hans färdigheter.


Återkom gärna! Det är alltid intressant att se hur andra skolor fungerar och resonerar!

satt och pluggade specialpedagogik och autism hela helgen
Skickade lite tips som de blev tacksamma för. Sen ska jag träffa lite olika gymnasieskolor och sen får sonen en prova-på-dag i februari på en skola jag tror kan bli bra.

TS när det gäller att få honom att prata mer så tror jag det går när han själv får intresse för det, men jag tror inte han kommer att få intresse bara för att han behöver kunna prata med andra.
Inte förrän något blir intressant och vad som gör det intressant tror jag ni har bättre koll på än mig.
Personligen tror jag att det kan bli intressant att prata med andra när det ger glädje i någon form han gillar, kan tänka mig att prat givit jobbigheter förut?

nano: mycket möjligt att det är så.....

Tja avslutningen av grundskolan blev något av en antiklimax: hög frånvaro, sjukdom, ev utbrändhet..men han fick godkänt, nätt och jämnt.
Nu ska han skolas in i gymnasium, Aspergergrupp, men än har det inte gått så bra.

anna2 skrev:Att sitta och tvingas prata med främmande människor om ett problem han inte själv kan kontrollera skulle sannolikt kasta honom tillbaka i den ångest och kaos han upplevde innan han fick diagnosen.

Håller med om att det inte är bra, men det finns ju det "visuella" och KAT kit. Har ni provat det?

O


Admin
Gjorde en korrekt citering av texten.

nej men vi ska nog kolla upp det lite mer.

anna2 skrev:nej men vi ska nog kolla upp det lite mer.

Vilka "visuella" samtalsmetoder har presenterats för er familj?

inga alls faktiskt...det har kommit fram genom åren på den anpassade skolan (åk 5-9) att sonen funkar bäst visuellt, att han tar in information bäst den visuella vägen...vi har försökt lite sociala berättelser o seriesamtal men det är sånt vi spånat fram själva. han har inte velat komma med till hab bup osv för problemen har mest legat på skolfronten....han uppfattas nog som mer verbal än han egentligen är.

Sänd mig ett pm om du är intresserad av att veta mer om det "visuella".