Jag läste tråden innan med liknande rubrik, min historia är ju precis tvärtom! Här är två oroliga föräldrar som kontaktade socialen för hjälp då dottern löpte amok. Efter flera veckor på ett låst utredningshem (där hon för övrigt inte mår bra, vem skulle göra det, har börjat skära sig osv) så tror dom att hon kan ha Aspberger samt ev ADHD.
Dottern vägrar att flytta hem till mig, hon har bott hos sin pappa i lite drygt ett år och det var där hon spårade ur rejält. Jag har hört att har man Aspbergers så behöver man struktur i tillvaron vilket pappan inte har kunnat erbjuda. Nu vill socialen att hon ska skickas hem till honom igen, med hjälp av bla familjebehandlare. (och ett LVU)
Jag som mamma kan inte direkt se att det skulle hjälpa, hon spårade ur där, har varit inlåst i x antal veckor (till vilken nytta då!?) och ska sedan tillbaka dit, dit hon i och för sig vill.
Pappan kan ju inte få struktur på sig själv och sin tillvaro över en natt direkt, och att hon har fått en diagnos tror jag inte hjälper mer än att nu har man lite bättre förståelse för hennes beteende men hur ska man gå vidare? Ny skola, visst, men det motsätter hon sig.
Kanske är ett HVB-hem det bästa? Läste länken om ett hem "specialisterat" på Aspbergers, tyvärr även blandat med barn som är svagbegåvade och förståndshandikappade, min dotter visade sig vara högintelligent och jag inte att hon skulle må bra i den miljön heller.
Någon som varit i samma sits som min dotter eller mig?


______________________________

Moderator weasley:

Ändrade stavning i rubriken.

Jag tror du måste komma på bättre talefot med ditt ex oavsett hans brister om ni ska kunna underlätta för dotterns framtid. Genom att ha en så negativ syn på honom oavsett hur myclet du själv tror du visar det är risken att du tvingar tvingar dottern att välja mellan er och det ska hon inte behöva göra.

Förlåt att jag yttrar mig så tvärsäkert om någon jag inte vet så mycket om men det är som jag tycker det låter efter att ha läst det du har skrivit.

Hon behöver inte välja, hon har bott hos honom och hos mig vill hon inte bo. Saken är ju den att hans brister är VÄLDIGT stora, såpass att jag överväger om inte ett HVB-hem alternativ fosterfamilj vore bättre.
Både socialtjänsten och jag är överens om att hans föräldraförmåga är otillräcklig men frågan är om det räcker med familjebehandlare för att göra den tillräcklig. Därför undrar jag också vad för resurser det behövs för att stödja ett barn med Aspbergers.

Som förälder krävs det fyra resurser, framförallt.

1) En insikt att alla inte är lika och att det jag uppskattar eller avskyr är inte samma saker som du uppskattar eller avskyr.

2) En acceptans för ovanstående. Alltså en förmåga att se barnet för det den är och att det är bra, snarare än att försöka tvinga in barnet i "jomen serdu så HÄR -gör- man bara" av ren slentrian.

3) En önskan att ta reda på hur barnet tänker i olika situationer. Det bästa sättet att få reda på det är att fråga! (Ibland kan det ta ett tag innan svaret kommer; då gäller det att vänta lite i bakgrunden.)

4) Tålamod.

En sak till; det känns lite som om Asperger (inget 'b'!) är lite av en poppisdiagnos just nu. Det bästa sättet är att fråga flickan vad hon vill och tycker och tänker. Därmed inte sagt att man måste följa dessa tyckanden och tänkanden (exempel: tycker hon "jag vill råna banken" eller "jag vill slå Nisse" så bör man naturligtvis försöka få henne på andra tankar...) hela tiden, men hon bör naturligtvis få säga sitt.

Du har en gång valt skaffa barn med karln ifråga trots alla hans nuvarande brister och det borde innebära att han har några positiva sifor som borde vara en fördel för din dotter också.

Svar till Bjäbbmonster:
Jag vill inte utreda här varför jag anser att han brister som förälder, jag skrev redan innan att både jag och socialtjänsten anser att han gör det.
Självklart har han även bra sidor men de dåliga överväger och jag tror inte att han har förmågan att ge det hon behöver. Därav undrar jag lite vad för särskilda behov ett barn som blivit diagnostiserat med Aspberger behöver MER av än andra barn. Jag har fått höra att struktur är viktigt.
Något mer?

Själv säger flickan att hon vill springa ute, knarka, rymma, bo hos kompisar och en massa annat som man självfallet inte kan tillåta.

Och igen: Asperger.....

(Du får förlåta oss, men det är ofta ett ganska utmärkande Asperger-drag att reagera starkt på att se Asperger stavas på andra sätt än Asperger... )

Orolig mamma skrev:Därav undrar jag lite vad för särskilda behov ett barn som blivit diagnostiserat med Aspberger behöver MER av än andra barn. Jag har fått höra att struktur är viktigt.
Något mer?

Själv säger flickan att hon vill springa ute, knarka, rymma, bo hos kompisar och en massa annat som man självfallet inte kan tillåta.

Naturligtvis är det helt korrekt att inte låta flickan bli oregerlig, vilket det verkar som om hon önskar just nu.

Försök prata lite vett i henne, fråga vad hon BEHÖVER - men tolerera inte sånt där ovettigt som du skriver därovan. Struktur är bra förvisso, men en del kan reagera negativt på fel sorts struktur.

En positiv struktur är tex att man vet att man alltid kan lita på en person - säger man att det ska bli A så vet man att det kommer att bli A och inget annat.
En negativ struktur är att försöka upprätthålla militärisk noggrannhet vad gäller städ, tvätt, disk, etc. Blir strukturen för krävande kan det lätt bli kortslutning och saker far åt alla håll.

Jag tycker fortfarande du inte ska ha alltför mycket tilltro till eventuella diagnoser. Det allra allra bästa vore om du hängde här ett tag, läste sidor som handlar om diagnosen och försöker få grepp om det genom att prata med din dotter - hur vill hon ha det? Vad tycker hon mest om att göra? Vad gillar hon inte? Är hon känslig mot något - ljud? ljus? kläder? Såna saker. Det verkar som sagt väldigt poppis att klassa folk i Asperger- eller ADHD-gruppen.

Jag känner igen oron...men i vårt fall är det ännu mer tvärtom...vi vill ha ett LVU men får inget, för både bup och soc anser inte att han är en fara för sig själv eller någon annan. Jag ser det som en fara för honom själv i längden eftersom han missköter sig själv. Just nu så dör han inte av det men i framtiden ser jag missbruk och kriminalitet och det är inget man önskar sina barn.

Han behöver hjälp som varken jag eller hans pappa är kapabla att ge honom. Vi jobbar heltid båda två, vi försöker att ställa upp på alla möten och att behålla en struktur men vad gör man när ungen inte är mottaglig för vuxnas åsikter? Han gör som han vill ändå.

Nu har han varit ett halvår på hvb hem som jag tyvärr måste säga att varken han eller vi är nöjda med. De var mer kompisar och försökte inte ens att diskutera problemsituationer med honom. Han vill veta vad han ska göra när det "låser" sig för honom, samtidigt som han vägrar utredning och behandling. Någonstans måste det väl finnas kompetenta personer som vet hur man gör?

Han beslutar sig för att lämna hvb hemmet och ska bo hos kompisar, det höll i två nätter, sedan hände något och allt låste sig. Två nätter hos pappa och nu ett akutboende och sedan? Nästa gång det låser sig? Nästa gång någon säger till honom vad han inte får göra? Svaren vi får är att han är sjutton år och då kan de inte tvinga honom.

Föräldraansvar, visst, men när man inser att man inte klarar av situationen och söker hjälp, varför är det då så svårt att få den? Hade jag struntat i honom hade jag väl inte sökt hjälp?

Att man har socialen på sin sida betyder inte att socialen alltid har rätt. Du har problem med din relation till ditt ex som du måste kunna hantera bättre om ni ska kunna samarbeta om er dotters framtid. Annars kan du ju skita i honom, det är en variant, men vad tror du det betyder för henne? Hon har ju ärvt något av er båda två och måste hitta de bästa bitarna.

Nu tycker jag att du bjäbbar för mycket bjäbbmonstret...det är väl oroliga mammans sak att avgöra hur mycket de kan samarbeta? Det kanske inte är där problemet ligger? Hon har ju redan talat om att hon av andra orsaker inte vill gå in på det här och då ska väl inte vi tvinga henne till det?

Givetvis är det bra om man kan arbeta mot samma mål, men ibland är det faktiskt omöjligt. Och i sådana lägen anser inte jag att någon annan har rätt att döma! Det kan endast involverade parter göra!

Hon är orolig för sitt barn och ska hon då få mer på sig? Jag är övertygad om att hon redan har fått sin beskärda del av sådant från både socialtjänst och BUP...*kramar till dig oroliga mamma*...du gör vad du kan!

Det är ingen självklarhet att alla barn med AS behöver struktur, utan det kan mera betraktas som en fördom. Om dottern inte har svårt för förändringar så har hon sannolikt inget större behov av struktur heller. Det där med att ha en massa fantasier om att rymma, knarka och sova över hos kompisar tycker jag inte man ska ta så allvarligt på heller. Jag känner en tjej med ADHD som har en massa sådana idéer. Vad dessa behöver är helt enkelt lite vanlig ledning kring vad som är lämpligt eller inte utan att man använder auktoritet. Det är iaf min erfarenhet att det fungerar bäst så. En massa förbud funkar oftast inte alls.

Bjäbbmonstret skrev:Att man har socialen på sin sida betyder inte att socialen alltid har rätt. Du har problem med din relation till ditt ex som du måste kunna hantera bättre om ni ska kunna samarbeta om er dotters framtid. Annars kan du ju skita i honom, det är en variant, men vad tror du det betyder för henne? Hon har ju ärvt något av er båda två och måste hitta de bästa bitarna.

Håller med Bjäbbis här. Det är ingen självklarhet att socialen har rätt. De är oftast dåligt insatta. Jag tycker det verkar som om du använder socialens attityd för att ställa till med problem för ditt ex vilket inte är speciellt konstruktivt för din dotter.

Vidare så betyder naturligtvis ditt ex förmåga att organisera sitt liv inte så mycket för hur bra din dotter mår hos honom. Socialen har en tendens att sätta likhetstecken mellan dåligt organisationsförmåga och dålig förälder, vilket man definitivt kan ifrågasätta.

Matulda skrev:Han behöver hjälp som varken jag eller hans pappa är kapabla att ge honom. Vi jobbar heltid båda två, vi försöker att ställa upp på alla möten och att behålla en struktur men vad gör man när ungen inte är mottaglig för vuxnas åsikter? Han gör som han vill ändå.

Då lär man sig att hantera ungen utan att använda auktoritet. Kan det vara så svårt att fatta? Man förklarar för honom att om man gör sak x så händer kanske sak y, och du vill väl inte att sak y ska hända dig? Och då menar jag inte att sak y är att du får skäll av mig eller någon annan bestraffning, utan rent logiskt varför man inte gör sak x. Man säger inte åt honom att "du får inte göra sak x", för då gör han det på rent trots. Eftersom ni säkerligen redan byggt upp en hel massa av trots hos honom så blir naturligtvis övergången svår att hantera, men det är enda möjligheten om ni vill komma någonvart. Ett LVU hjälper inte ett skit. Det finns ingen annan som är mer lämpad att klara av en sådan unge.