alfapetsmamma skrev:

pappan skrev:Tack för tipsen alfapetmamman , Skönt att det nog underlättar för utredningen att ha klarbild av sina svårigheter. Har pratat med kurator och sköterskor och dom har blivit nästan chockade av hur medveten jag är men jag har ännu inte fått snacka med en doktor

Min utredningsläkare sa samma sak, att jag hade en väldig självinsikt och självkännedom, vilket var ovanligt hos patienter överlag och allrahelst ska vara det hos folk med ADHD som inte stannar till länge nog för att reflektera över sånt, samt saknar en del koll på orsak verkan.

Människor, psykologi, språk och läsning om detta som specialintressen ger resultat, liksom att leva bland dårpippin och gå i vanlig psykodynamisk terapi i fem långa år och då vända på de flesta stenar sa jag.

Lycka till nu!

Samma här. Välkommen pappan. Massa lycka till!

Ja Välkommen pappan!

Känner igen mig en del i tråden. Tror själv jag har nån "spännande" kombination av AS och ADHD.

/Barracuber

klumpighet, går in i dörrkarmar

dålig fingerfärdighet. misslyckas med att öppna förpackningar av olika slag. kan inte knyta skorna (jag kan knyta men undviker knytskor eftersom jag har ont i mina händer)

obekvämt med hur man ska hälsa / säga hej då.

Känsligt luktsinne, hörsel, känsel.

Blit trött av sociala situationer. måste tänka mig för om det ska funka ananrs blir det bara konstigt.

Allt jag gör funkar i oliak steg. Att diska är många olika steg.. är inte att bara diska. vart ska det stå. hur ska jag hålla det. vill iten fläckarna bort tar det stop helt.

Jag gillar inte släktmiddagar. får ångest. Äter dåligt. svårt att äta det som jag inte gillar eller känner för. kan utan problem äta för lite så att säga. får ångest av att inet få göra det mitt sug inom mig vill. (Detta var värre förr. Nu står jag ut bättre men är väldigt trött efteråt och kan ha svårt att komma till ro och somna. Mycket "surr" i huvudet)

blir arg om nån avbryter mig i nåt jag gör. även små ting eller bara avbryter mig när jag står och tänker. (Här måste jag behärska mig till max eftersom jag har ett litet barn.)

Stirrar ibland på folk som jag finner intressanta och ignorerar dom jag inte finne intresanta helt.

Har svårt att vänta i kö ellerpå min tur i sociala samanhang. kan inte vänta på maten att bli färdig. lämnar bordet när jag ätit.. kan inte sitta kvar..

Känner igen mig framförallt i ovanstående.

Välkommen pappan,
Just kombinationen AS/ADHD (som jag själv har) är som tidigare nämnts inte ovanligt i dessa kretsar. Vilka symptom som tillhör vilken diagnos är på pappret relativt lätt att se, men det handlar om människor och i alla fall för mig så går de väldigt mycket hand i hand. Alla intryck gör att min AS gör mig trött. Min adhd gör att jag vill vara sysselsatt. Detta orkar jag inte för att jag är trött, vilket gör att jag ofta är trött och rastlös på samma gång. Ganska frustrerande.

Just tröttheten har speciellt äldre människor svårt att förstå; "Men du som är så ung har väl ork". Det handlar inte om lathet som du själv nämnt. När man gör något så gör man det till den gräns att man kör slut på sig själv. Det finns inget som heter "i lagom mängd" i min värld. Detta har ställt till med en del problem på jobb jag haft. Jag behöver ofta ta pauser. Kanske lite oftare än andra. Men å andra sidan tar jag inte lika långa pauser för jag vill inte vara sysslolös, och under min produktiva tid är jag säkert tre gånger så effektiv som andra, utan att förlora noggranheten. Det är synd att alla arbetssätt inte kan accepteras så länge som man får jobbet gjort. Jag klarar helt enkelt inte av att sitta och jobba i lugnt takt, och kanske kolla Aftonbladet en gång i kvarten eller småprata med grannen medan jag gör något. Det är fullt ös, medvetslös. Klart som fan man behöver en paus då.
Lycka till med din utredning.

pappan skrev:dålig fingerfärdighet. misslyckas med att öppna förpackningar av olika slag. obekvämt med hur man ska hälsa / säga hej då. Känsligt luktsinne, hörsel.

Blit trött av sociala situationer.

Jag gillar inte släktmiddagar. får ångest.
Är rädd för många saker. Kan inte påbörja, avsluta saker. Stirrar ibland på folk som jag finner intressanta. Har svårt att vänta i kö.

Känner igen mig i allt ovanstående! Du är inte ensam pappan. Det stämmer nog att det känns betydligt lättare om man kan förmedla detta till människor i omgivningen. Sen är det väldigt synd att vissa inte vill ta till sig informationen. Men det finns även de som går före rullstolsburna i köer. Människor som inte vill förstå andras handikapp tar enorm energi från mig. För att må bättre själv måste man nog lära sig att bry sig mindre om andras oförståelse. De som inte vill förstå kommer aldrig att förstå. Tyvärr.

linek skrev:

alfapetsmamma skrev:Än en gång rekommenderar jag boken The ADHD autism connection, av Diane Kennedy. Känner igen mig i din berättelse, förutom att det finns på tok för mycket aspigt i mig för att vara en ren adhd-are.

Tack! Någon chans att den kan finnas i autistbibblan på SöS?

Jag köpte den på amazon.com för 160 spänn inklusive frakt tror jag det var.

linek skrev:Oefterfrågad länk till annans vaknande aspergerifrågasättande. Tacksamt att allt tänkbart redan har hunnit hända i USA.

Tack för den länken, verkar vara ett intressant forum.

Tyckte den här artikeln var bra: <a target="_blank" href="http://www.addforums.com/forums/showthread.php?s=fc7b76775405de67036b4bc27fb06e5d&t=22411">A Lifetime of Distractions</a>.

/Barracuber

linek skrev:

alfapetsmamma skrev:Än en gång rekommenderar jag boken The ADHD autism connection, av Diane Kennedy. Känner igen mig i din berättelse, förutom att det finns på tok för mycket aspigt i mig för att vara en ren adhd-are.

Tack! Någon chans att den kan finnas i autistbibblan på SöS?



Oefterfrågad länk till annans vaknande aspergerifrågasättande. Tacksamt att allt tänkbart redan har hunnit hända i USA.

Förstås lurigt att navigera mellan tumregeln om föräldrars överslätanden av barnets brister och Barkleys senaste konstaterande att de trots allt anger tio gånger större problem än självrapporterande adehådebarn i tidiga tjugoårsåldern. (Omkring sjutton minuter in.)

Har inte tagit mig iväg till SöS-bibblan än, det står på Att göra-listan... Däremot finns det genom min försorg på ADHD-center mittemot SöS! Fast dit kommer man bara om man är inskriven med nåt barn med ADHD-dessvärre, eller är ung vuxen (under 26 tror jag).

barracuber skrev:

alfapetsmamma skrev:Än en gång rekommenderar jag boken The ADHD autism connection, av Diane Kennedy. Känner igen mig i din berättelse, förutom att det finns på tok för mycket aspigt i mig för att vara en ren adhd-are.

När man har drag som både förstärker varann (exekutiva dysfunktioner, gilla tydlighet, behöva rutiner men kanske ha svårt att upprätthålla dem om de är tråkiga, lätt bli matt av för många intryck osv) och är helt disparata (novelty seeking och love of sameness, för att ta det mest extrema) så tror jag inte riktigt man kan känna igen sig klockrent i en beskrivning av nån som bara är åt ena hållet (eller bara beskriver drag som stämmer med just det syndromet, snarare).

Förlåt för den alltför långa meningen.

Tror man får försöka tänka sig en tredje modell då, som t ex i boken jag började med.

Du beskriver mig, a-mamman!

Jag har den boken i min hand och har börjat läsa den men tycker den är lite för ammerikannsk för min smak, och den har för lite "arbete" i sig (mina egna problem är huvudsakligen arbetsrelaterade - fast inte enbart, när jag tänker riktigt efter). Men jag är bara halvvägs in i den och återkommer.

/Barracuber

Det finns böcker om adhd-relaterade problem i andra amerikanska böcker vet jag, men de är ju amerrkanska de också... och handlar inte om aspighet alls.. Däremot finns boken om just arbete och AS, med intervjuer och egna berättelser.. Vänta ska jag leta fram titeln. Den handlar ju inte om konkreta råd alls, men är ändå intressant.

Nu när jag letade efter titeln hittade jag följande, som kan vara intressant

http://www.andet.se/form_bokbestallning.htm

Här är länk till boken jag tänkte på först.

http://www.biblioteket.stockholm.se/def ... 85000%2FID

Det är dock samma Torbjörn det handlar om.

Och här hittade jag nåt som jag tror kan vara intressant när jag skulle sätta ihop en önskelista till ADHD-centers bokinköpare.

Det här är en pdf om exekutiva funktioner, skriven av Thomas E Brown som skrivit en bok som Docfrasse rekommenderat.

http://www.drthomasebrown.com/pdfs/Exec ... _Brown.pdf

alfapetsmamma skrev:Och här hittade jag nåt som jag tror kan vara intressant när jag skulle sätta ihop en önskelista till ADHD-centers bokinköpare.

Det här är en pdf om exekutiva funktioner, skriven av Thomas E Brown som skrivit en bok som Docfrasse rekommenderat.

http://www.drthomasebrown.com/pdfs/Exec ... _Brown.pdf

Han har också skrivit en bok om komorbiditet, och där ingår ett avsnitt om autismspektrumstörningar. En del är skriven ihop med Gillberg... Hmmm. Skulle vilja läsa det innan jag rekommenderar det alltså.

Skönt man inte är ensam. Men jag blir tokig. Jag hyperfokuserar på det här. är det bra? eller ska man bara släppa det och försöka leva livet?

Du borde nog grubbla på det tills du hittar de svar du söker. Du kommer nog bli mindre fokuserad sen när du hittat en del svar.

Har du precis vunnit 20 miljoner på lotto däremot så tycker jag du ska leva livet. Jorden runt kryssning, månsafari etc. (skojar hehe)

känns rätt

Coolt många smiles det fanns på detta forumet

pappan skrev:klumpighet, går in i dörrkarmar när jag e helt inne i vart jag ska gå.
dålig fingerfärdighet. misslyckas med att öppna förpackningar av olika slag. kan inte knyta skorna . obekvämt med hur man ska hälsa / säga hej då. Känsligt luktsinne, hörsel, känsel.

(Psssst! Hej, Pappan!)

Kan inte påstå att jag är klumpig, åtminstone inte så att jag ständigt går in i saker och ting (har inte ens lyckats gå in i väggen), men jag vet att jag kan vara lite ur balans när jag går, det händer att jag så att säga knallar in i den som går bredvid mig och vi är ute och promenerar.

Inga problem med att knyta skorna, men föredrar kardborr, så att jag slipper använda svordomar OM jag misslyckas med snörena. Det där med att inte få upp olika förpackningar känner jag igen; kan stå som en idiot och glo på förpackningen, sen suckar sambon och öppnar den plättlätt.

Trots att jag rökt i snart 29 år så är det inget fel på min näsa. Eller, jo, den är kanske stor, men om vi pratar luktsinne är det inga problem. Det händer ofta att jag känner olika dofter innan andra gör det. Sen har jag den märkliga förmågan att känna dofter som ingen annan känner, hur de än anstränger sig. Kanske inbillar jag mig bara, vad vet jag.

Känseln då... Min sambo tycker att jag är jobbig för jag tycker om beröring, typ lätt kittling; som när någon lätt drar naglarna över handflatorna, underarmarna, ryggen, mellan fingrarna.

Riktigt bra hörsel också, trots många år i replokaler (innan man började använda öronpluggar).

pappan skrev:Blit trött av sociala situationer. måste tänka mig för om det ska funka ananrs blir det bara konstigt. Obekvämt när jag ska skratta.. hur jag ska skratta. Titta folk i ögonen etc också obekvämt. Allt jag gör funkar i oliak steg.

Det är konstigt, för jag både gillar och avskyr sociala situationer, men det senare är förstås när situationen liksom är påtvingad. Jag blir trött, vill helst inte prata utan det blir mest yada-yada-kallprat av artighet (om jag inte går in i hyper mode och snackar sönder den som hade mage att börja snacka), och sen drar jag mig undan. Nu för tiden festar jag inte så mycket, men jag har varit ute MYCKET i svängen, på fest och krog. Konstigt, kanske... Även i de fallen har jag alltid föredragit att hålla mig på in kant, har ofta varit på krogen på egen hand och bara betraktat folk på avstånd.

Känner igen mig i det du skriver om att inte veta hur man ska bete sig; jag känner att det mesta är så konstlat och alla ska kramas och säga heeeeejdåååå när det räcker att nicka och smälla igen dörren. Jag har svårt för såna där "onödiga" ceremonier kring möten och avsked.

pappan skrev:Är rädd för många saker. som glas splitter. höjder, baciler, etc. Kan inte påbörja, avsluta saker. luktar mig på händerna ofta. kliar mig i huvudet.. har ofta ljud effekter för mig, Stirrar ibland på folk som jag finner intressanta och ignorerar dom jag inte finne intresanta helt. Har svårt att vänta i kö ellerpå min tur i sociala samanhang. kan inte vänta på maten att bli färdig. lämnar bordet när jag ätit.. kan inte sitta kvar..

Bortsett från höjdskräck är jag inte direkt rädd för mycket, förutom att jag är lite så där hälsosamt rädd för äckliga småkryp och ormar och somliga politiker. Jag har inga ljud för mig (om ni inte frågar sambon, men då syftar hon INTE på läten från munnen), men fingrar mig mycket i ansiktet, kliar mig och... (hur förklarar man det här?) brukar sitta och liksom spärra upp ögonen titt som tätt. Inga Marty Feldman-grejer, utan mer som ögonbrynsjympa av något slag.

Sitter ogärna kvar vid middagsbordet, men är hårt uppfostrad med det och KAN göra det. Men jag gillar det INTE.

Aahh nåt som jag alltid varit i mitt liv är observatör. Alltid känns mig som jag ser allt men ingen ser mig. När jag umgås med folk, flera samtidigt får jag lätt känslan att jag inte syns. jag bara iakktar. ibland så bara hoppar jag in i konversationen och folk nästan hoppar till för jag inte varit alls med innan liksom. Tyckt om fester ,bara sitta och titta. Folk trodde alltid jag var uttråkad. Men det var jag inte. Blev det dock av att vara social för länge haha.

Aspkvinna skrev:Gift dig inte med arbetet det leder många gånger till utmattningdepression

Jag försöker, men det är så kul att jobba! Och livet är relativit enkelt när jag jobbar...då får jag någon sorts rutiner och vet vad jag ska göra. Nu är jag ledig i ungefär två veckor efter en grymt intensiv nyårsperiod då jag jobbat betydligt mer än jag borde...bytt till mig lite för många extrapass.
Men jag vet att jag inte mår bra av det heller. Maten går sämre än på länge och jag har tappat lite i vikt så jag nu väger knappt 50 kg till mina 171 cm, känner mig inte speciellt bra vare sig i kroppen eller huvudet. Jag ska ta och försöka våga ringa till vårdcentralen senare idag, för hjälp av något slag behöver jag nog vad det än är för fel.

När jag börjar jobba i slutet av månaden igen har jag en äldre vän på jobbet som har erbjudit sig att hjälpa mig så vi handlar och lagar mat tillsammans när vi är lediga samtidigt och att hon har lite koll på mig så jag får in rutiner. Jättesnällt av henne! Men är det att begära för mycket? Egentligen borde jag ju klara det själv..

Gryningsflickan skrev:

Aspkvinna skrev:Gift dig inte med arbetet det leder många gånger till utmattningdepression

Jag försöker, men det är så kul att jobba! Och livet är relativit enkelt när jag jobbar...då får jag någon sorts rutiner och vet vad jag ska göra. Nu är jag ledig i ungefär två veckor efter en grymt intensiv nyårsperiod då jag jobbat betydligt mer än jag borde...bytt till mig lite för många extrapass.
Men jag vet att jag inte mår bra av det heller. Maten går sämre än på länge och jag har tappat lite i vikt så jag nu väger knappt 50 kg till mina 171 cm, känner mig inte speciellt bra vare sig i kroppen eller huvudet. Jag ska ta och försöka våga ringa till vårdcentralen senare idag, för hjälp av något slag behöver jag nog vad det än är för fel.

När jag börjar jobba i slutet av månaden igen har jag en äldre vän på jobbet som har erbjudit sig att hjälpa mig så vi handlar och lagar mat tillsammans när vi är lediga samtidigt och att hon har lite koll på mig så jag får in rutiner. Jättesnällt av henne! Men är det att begära för mycket? Egentligen borde jag ju klara det själv..

Om man har svårt att känna sina begränsningar och när ena agerandet slår ut det andra så får man helt enkelt börja att intellektuellt samtala med sig själv för man ser ju att det inte är hållbart. Man arbetar ju på det där sättet för att det ger en bekräftelse men är det bra till priset att man inte äter och sover?

NEJ, ALDRIG.

Sova, vakna på morgonen utvilad, kunna äta är en förutsättning för att leva OCH arbeta.

Att köra slut på sig och ge sig själv beröm att "jag var ju så bra på att arbeta nu i alla fall" ser jag personligen som ett missbruk att arbeta på det sättet.

Att landa i sin kropp och själ är något som behövs och ändra lite på sina värderingar om sig själv, inte lätt men när man har kraschat helt, står och stirrar i väggen och inte kan röra sig så är det längre väg tillbaka och bättre att ändra riktning medans man har styrfart.

phu, nu har jag till slut ringt till vårdcentralen och fick en tid hos läkare imorgon, läskigt!!!! Vågade mig inte på att säga något om mina AS-funderingar utan sa väl i princip bara att jag mår dåligt, har svårt med mat och rutiner i mitt liv och behöver hjälp...
Kan jag skriva upp en lista över vad jag funderar på och tycker är svårt och ge till läkaren? Det känns lite fånigt men jag tror att jag annars kommer ha så svårt att säga det jag verkligen menar utan bara "prata bort" mig om oviktiga saker annars. Jag kan få så lätt att babbla på (eller precis tvärtom och knappt säga något alls) när jag är nervös och missa allt det som egentligen är viktigt.[/code]

Det är precis det du skall göra, tycker jag.

earlydayminer skrev:Det är precis det du skall göra, tycker jag.

Bra gjort och tänkt håller med EDM!

Fortfarande efter 14 år med samma läkare har jag lista..... det är ok att inte vara som andra.

Tack för ert stöd!!

Nu har jag träffat läkaren...kändes sådär i sanningens namn. Men jag försökte få fram hur jag mår och vad jag tycker är jobbigt. Fick väl i princip veta att det inte finns så stort utbud av hjälp här (inte så förvånande...) det finns någon sorts samtalskontakt där som jag skulle bli kontaktad av snart och så skrev han ut Sertralin Hexal åt mig och så fick jag några stycken Stesolid 5 mg ifall det skulle bli för jobbigt i början. Har ingen erfarenhet alls av sådant sen tidigare, känner mig lite obehaglig till mods att ta dem men ska kanske ge det ett försök. Jag hoppas på att den här samtalskontakten är en vettig människa..

Angående as-funderingarna kändes det som han inte hade så bra koll egentligen, han frågade väl lite löst hur det gått för mig i skolan och om jag har några specialintressen. Men han tyckte väl att det kanske kunde vara så när jag berättade vad jag fundeat på och skulle ge mig något sorts frågeformulär att fylla i. Dock hittade han det inte utan ska posta det till mig nu i efterhand...men tydligen finns det inte någon som utreder asperger ens i Mora längre så det kändes som han inte alls ville gå vidare med det egentligen..kan jag propsa på att vilja göra en utredning om det nu inte är så att han tycker jag är helt nt efter att jag fyllt i det där formuläret? Hur det nu ska gå till då det inte verkar finnas någonstans att göra det...

hmm..känner mig ganska så förvirrad just nu..

http://www.ltdalarna.se/templates/Base.aspx?id=3823

Du kanske kan ringa dom och fråga hur du ska gå vidare?

Är ju inte riktigt säker om jag vill få en diagnos som jag skrev i den andra tråden men det driver mig till vansinne att jag inte vet vad det är jag har.

Ska skriva lite om mina symptom:

Jag är en väldigt tillbakadragen person, har alltid varit det. Har svårt att förstå hur andra är som de är, det de pratar om, vad de har för intressen.
Har aldrig haft mer en två vänner samtidigt. Jag var mobbad under hela grundskolan. Jag tycker inte om att prata om vardagliga grejer och kallt småprat, är inte ett dugg intresserad av deras problem, speciellt när det gäller killar, eller hur de klagar på att de inte har festat på en månad och fått utegångsförbud, brukar få spykänslor då. Jag gillar att prata om musik, film, historia, vetenskap och filosofi är även vädligt intresserad av mordfall. Folk brukar tycka att jag har problem när jag säger att jag är fascinerad av mördare, hur de tänker och varför de mördar. De tror då att jag ska bli en mördare med då . Får bara veta att jag konstig smak på allt och att jag borde ändra på mig för att få kompisar.
Jag har en kompis nu som bara kritiserar allt jag gör och berättar allt jag säger för sina syskon.
Jag tycker inte om att prata, gör det bara med min mamma, och hon tycker att jag pratar alldeles för mycket om mina intressen utan att hon har visat något intresse och andra människor tycker att jag är helt tyst och har frågat om jag mår dåligt och har problem hemma.
Men jag tänker mycket, tycker inte om att yttra mina åsikter och har socialfobi, känner ångest när jag måste prata offentligt, speciellt när jag ska promenera. Hatar att träffa bekanta och känner mig tvungen att vinka till dom, det känns så pinsamt och onaturligt för mig. Jag kan inte uttrycka eller förklara mina känslor. Jag kan inte beskriva en films handling utan att allt blir fel och då ger jag upp. Trodde först att jag var efterbliven tills jag läste mer om asperger. Det känns tom svårt för mig att skriva ett meddelande på ett forum utan att jag klantar till texten.
Folk tror att jag ogillar dom för att jag pratar på det sättet.

När jag ska träffa någon måste jag planera allt i mitt huvud, hur allt ska gå till och blir jävligt nervös, hatar att ringa människor, måste tänka ut allt jag ska säga och såklart börjar stamma så in i helvete och gör bort mig och vill bara lägga på. Stör mig när folk ska prata med mig i kassan när jag köper något, vad fan ska man säga. Har inte kommit för att småprata vill bara handla och gå därifrån.
Jag tycker om att vara själv i mitt rum och lyssna på musik, läsa böcker, historia och kolla på film. Brukar inte svara i telefonen när jag är upptagen med det, vill bara njuta och få lugn och ro.
Folk tycker synd om mig för att jag inte har vänner, jag tycker synd om dom att de tänker så om mig, känner mig illa till mods när folk försöker vara snälla och prata med mig som att jag är ett barn. Speciellt i skolan när jag satt själv i matsalen så var folk tvungna att tycka synd om mig och satte sig bredvid mig och började prata om strunt som fick mig att skynda mig och gå därifrån, några försökte bli vän med mig men jag kände att jag inte hade något gemensamt med någon och visste inte hur jag skulle prata.
Kan inte heller se folk i ögonen, det är ett rent helvete för mig och jag måste se dum ut när jag frösker se dom i ögonen, det är det enda jag tänker på när jag är på ett möte och brukar oftast kolla på marken när jag går förbi någon.

Andra grejer:

Jag har väldigt dålig kroppshållning, tror att jag går lite konstigt. Vet inte vad jag ska göra med mina händer, hållningen är väldigt obekväm och jag märker oftast inget. Men det är plågsamt när jag är ute.

Jag har tvångstankar, tvättar mina händer hela tiden, får ångest om jag råkar röra något som inte tillhör mig. Måste byta kläder om någon kramar mig. Jag hatar bakterier, det är mitt största problem, det styr mitt liv.
Kan inte sova föräns allt i mitt rum är på sin rätta plats. Får oftast oönskade tvångstankar och blir inte av med dom.
Och jag räknar orden på tex översättningstexter när jag kollar på tv, vill att allt ska vara jämnt.


Tycker inte om att ta i folk, inte ens skaka hand. Hade en period när jag var liten då jag ville krama min mamma hela tiden, men nu hatar jag verkligen det.

Är väldigt känslig för ljud, jag blir galen om jag hör kranen droppa när jag ska sova eller läsa, datorn måste vara avstängd, tycker inte om ljudet från tvättmaskinen, får en konstig känsla, samma sak från motorcyklar och bilar som kör snabbt på kvällen. Känner mig hotad eller rädd.
Eller när jag sitter i spårvagnen, skrikande människor, barn som pratar för mycket. Brukar störa mig på det väldigt mycket svär mycket i mina tankar.

Älskar inte någon förutom min katt och min mamma.
Har inga känslor för mina kusiner, moster, pappa eller halvsyskon. Tycker att barn i allmänhet är vidriga, och förstår inte varför jag ska gilla dom. Och jag hatar hans fru, vill helst inte ha någon kontakt med min pappas familj, jag hat.
Men jag är ganska känslig när det gäller min mamma, tycker inte om när hon inte mår bra och bli också ledsen och om hon bråkar med mig så blir jag inte glad föräns vi är överens igen, men det är bara från henne jag beöver uppmärksamhet och bekräftelse ifrån.
Jag älskar iaf min katt mer än något annat, det räcker för mig.
Jag tror att jag kommer att spendera resten av mitt liv ensam och jag trivs faktiskt så.

Jag tycker om mönster, har alltid sett saker i dom, ansikten, föremål, osv. Har under 15 års tid ritat samma slags mönster när jag är uttråkad.

Jag är väldigt klumpig, brukar ramla ofta, slå mig i grejer och skada mig.
Kan inte knyta mina skosnören som andra, gör det på ett annat sätt, kan inte slå in paket snyggt, det ser ut som att en sjuåring har gjort det.

Jag tycker om siffror men jag HATAR matte. Brukar ända på siffror och ser oftast de som årtal. Om det står att någon har gjort 1850 inlägg, då tänker jag på år 1850. Eller nr 1939 då börjar jag tänka på mina favorit filmer som gjords det året.Det händer hela tiden, kan inte låta bli att tnäka på årtal. Eller om det står Efter 420 börjar jag tänka på gräs oftast haha.

Jag ser Siffror och bokstäver, veckodagarna, månader och vissa ord i färger. Har alltid trott att alla gjorde det men det verkar inte vara så vanligt.

Så tror ni att jag kan ha asperger och att det är nödvändigt för mig att göra en undersökning?

Förlåt att jag skrev för mycket, det finns mycket mer att berätta men ni blir nog trötta på mig

Jag har inte asperger men jag tycker att dina funderingar är förståeliga och att du inte ska behöva känna att dina funderingar är ointressanta för andra. Många har säkert gått igenom samma eller liknande saker som du. Och en del av det du beskriver kanske beror på Asperger det vet jag inte, men en del kan helt säkert också vara sviter efter mobbningen. Det är inte konstigt om man exempelvis blir mer osocial om man har gått igenom sånt. Det blev jag också och det gäller andra f.d. mobbade jag också känner.