ling0n skrev:Det viktiga är väl kanske inte om du verkligen har AS eller inte, utan att du lär dig se vilka problem du har, och kanske söker hjälp för dem eller jobbar med dem själv.

Hej Lingon, det låter som en bra idé.

Vissa helger gör jag ingenting. I princip så kan jag vanka av och an i lägenheten utan att få något uträttat. Hur bör man skaffa sig rutiner för att få något gjort? Det är enkla grejor jag behöver göra. Handla, städa, diska, lämna kläder till kemtvätt och så vidare.

För att klara av sociala situationer bättre så kanske man ska ta en kurs eller nåt sånt...

Tack!

Nu har jag inte speciellt mycket erfarenhet och fick själv diagnos AS och ADHD för bara ett par månader sedan. Men jag tycker att förutom vissa AS-drag låter det som att du kanske har en uppmärksamhetsstörning. Det är klassiskt med sk uppskjutanden (man skjuter upp sådan som man borde göra), att inte kunna komma igång, koncentrationssvårigheter etc.

På den här sidan kan du göra ett vanligt använt självskattningstest (scrolla ner för svenska). http://www.hcp.med.harvard.edu/ncs/asrs.php

Instruktioner finns med. Beroende på resultat tycker jag att du ska överväga utredning. Lycka till!

Bör säga att jag blir närmast perplex när jag läser din historia, eftersom den i mångt och mycket (men alls inte allt) stämmer med min egen.

Dina igångsättningsproblem (eller vad man skall kalla dem) låter nästan som om jag har skrivit det själv eftersom det är mina egna tydligaste problem. Jag brukar också ligga under gränsen på många Aspergertester på nätet (mycket på grund av att mina sociala problem handlar om initiering, inte om faktiska sociala situationer, samt att jag inte fungerar mycket bättre när jag jobbar själv), men det var aldrig något snack när jag gjorde en utredning, utan jag fick en Aspergerdiagnos. Av det skälet misstänker jag att du mycket väl skulle kunna få en du också. Jag tycker resten du säger också verkar fullt förenligt med Asperger.

Skulle bara tillägga att jag har läst teknisk fysik (har ex-jobbet kvar), japanska (lyckades aldrig bli klar) samt diverse andra utbildningar som alltid stupat när det börjat vankas uppsatser eller dylikt. Allt är jobbigt att sätta igång med men skriva text och räkna uppgifter är svårare än läsning för mig (oavsett kul/tråkigt, hög/låg motivation, bra/dåligt humör).

Vad som kan vara lätt deprimerande är dock att det verkar finnas ganska liten hjälp att få mot de här problemen... Jag har spenderat 20 år att försöka bryta mina (de uppstod ungefär i tio-årsåldern) och har inte lyckats hitta fungerande strategier. Efter diagnosen har jag sökt med ljus och lykta, men det verkar svårt att hitta någon som är specialist på det här.

Det är det som är det tråkiga, får man väl en AS-diagnos så kan man inte använda den till så mycket. Men rutiner är nog dödsviktigt för just as-folk. Viktigt för NT också men har man svårt att sätta igång så är det bra att få in rutin på allt, definitivt.

ling0n skrev:Det är det som är det tråkiga, får man väl en AS-diagnos så kan man inte använda den till så mycket. Men rutiner är nog dödsviktigt för just as-folk. Viktigt för NT också men har man svårt att sätta igång så är det bra att få in rutin på allt, definitivt.

Det är ju massa bra saker man kan ha diagnosen till? Diverse LSS, boendestöd, vuxhabhjälp, förståelse från omgivning, personal och en själv...

MsTibbs skrev:

ling0n skrev:Det är det som är det tråkiga, får man väl en AS-diagnos så kan man inte använda den till så mycket. Men rutiner är nog dödsviktigt för just as-folk. Viktigt för NT också men har man svårt att sätta igång så är det bra att få in rutin på allt, definitivt.

Det är ju massa bra saker man kan ha diagnosen till? Diverse LSS, boendestöd, vuxhabhjälp, förståelse från omgivning, personal och en själv...

Nja, givet de problem som beskrivs ovan begränsar sig den hjälpen nog till möjlighet att få tandvårdskort...

MsTibbs skrev:

ling0n skrev:Det är det som är det tråkiga, får man väl en AS-diagnos så kan man inte använda den till så mycket. Men rutiner är nog dödsviktigt för just as-folk. Viktigt för NT också men har man svårt att sätta igång så är det bra att få in rutin på allt, definitivt.

Det är ju massa bra saker man kan ha diagnosen till? Diverse LSS, boendestöd, vuxhabhjälp, förståelse från omgivning, personal och en själv...

Fast det gäller dock att tänka på om dessa saker verkligen är den bästa hjälpen för att en person ska övervinna sina svårigheter/utvecklas. För vissa kan detta kanske innebära en staganation istället. Det måste avgöras i det individuella fallet. Det är varken per generell definition fel eller rätt.


LKS: Jag tror du inte ska lägga allt för stor vikt vid att få/inte få en diagnos. Försök analysera vad som skulle hända efter att du får en diagnos. Hur skulle en diagnos kunna hjälpa dig? Skulle den vara till någon hjälp? Var i ligger dina svårigheter osv. Detta är inte lätta frågor, jag vet. Vad jag menar är att du inte ska låsa dig allt för tidigt i ett diagnostänkande.


----------------
Listening to: X-Dream - Our Own Happiness
via FoxyTunes

Kristofer skrev:LKS: Jag tror du inte ska lägga allt för stor vikt vid att få/inte få en diagnos. Försök analysera vad som skulle hända efter att du får en diagnos. Hur skulle en diagnos kunna hjälpa dig? Skulle den vara till någon hjälp? Var i ligger dina svårigheter osv. Detta är inte lätta frågor, jag vet. Vad jag menar är att du inte ska låsa dig allt för tidigt i ett diagnostänkande.

Jag håller inte med där. Personligen är jag mycket kritisk till hur lite diagnosen inneburit för mig och jag mumlar ständigt om hur meningslöst det var och att jag inte borde ha skaffat en diagnos. Men faktum kvarstår att det inte (åtminstone inte normalt och om man är restriktiv med hur man använder den) finns några direkta nackdelar med diagnosen, medan det kan finnas fördelar, speciellt när man söker sådan hjälp man tror sig behöva. Vad man faktiskt får ut av diagnosen varierar, men så länge inga klara nackdelar finns ser jag inte varför man skall avstå annat än om man är helt säker på att man inte har någon nytta av diagnosen.

Peter:

Som jag ser det innebär en diagnos både för- nackdelar. En diagnos, som jag ser det, är något som ska vara till som ett verktyg för att förstå sig själv bättre, kunna hitta lösningar på problem eller rent allämnt hitta sin plats i tillvaron och göra den mer harmonisk. Visst låter det bra? Men. Samtidigt innebär också en diagnos att man låser sig vid ett visst tänkande - i detta fall ett aspergertänkande. Det kan i vissa fall verka hämmande. Att man tänker att det är asperger som... istället för att se det som en del av sin personlighet som... Gränsen mellan dessa är inte helt klar, det håller jag med om. En aspergerdiagnos kan också innebära svårigheter då det kommer an på körkort och försäkringar.

Jag tycker inte att det går att ge ett generellt svar på om en diagnos är något postitivt eller negativt. Det måste avgöras från fall till fall. Det måste avgöras med bakgrund i individens personlighet, situation och svårigheter samt även omgivningens förhållande och bemötande av diagnostiseringen. För vissa kan det vara positivt med diagnos, för andra är det negativt.

Kristofer skrev:Peter:

Som jag ser det innebär en diagnos både för- nackdelar. En diagnos, som jag ser det, är något som ska vara till som ett verktyg för att förstå sig själv bättre, kunna hitta lösningar på problem eller rent allämnt hitta sin plats i tillvaron och göra den mer harmonisk. Visst låter det bra? Men. Samtidigt innebär också en diagnos att man låser sig vid ett visst tänkande - i detta fall ett aspergertänkande. Det kan i vissa fall verka hämmande. Att man tänker att det är asperger som... istället för att se det som en del av sin personlighet som... Gränsen mellan dessa är inte helt klar, det håller jag med om. En aspergerdiagnos kan också innebära svårigheter då det kommer an på körkort och försäkringar.

Jag tycker inte att det går att ge ett generellt svar på om en diagnos är något postitivt eller negativt. Det måste avgöras från fall till fall. Det måste avgöras med bakgrund i individens personlighet, situation och svårigheter samt även omgivningens förhållande och bemötande av diagnostiseringen. För vissa kan det vara positivt med diagnos, för andra är det negativt.

Ok, jag förstår lite vart du vill komma. Det är möjligt att jag inte håller med mest för att jag inte på något vis upplever diagnosen som en så stor sak som du beskriver den, men jag inser att för folk som gör det kan det ha såväl fördelar som nackdelar.

För mig var diagnosen ett papper som jag kan använda vid sådana tillfällen min omgivning kräver det för att jag skall kunna använda mig av någon service, varken mer eller mindre. Jag har haft väldigt hög självmedvetenhet under hela den tid jag försökt fungera (mer än 10 år) och då jag gått till diverse terapeuter och psykiatriker och ingenting under eller efter utredningen har fått mig att ändra på bilden av vem jag är nämnvärt. Jag är som jag är och utredningen var till för att kolla om detta jag är kompatibelt med någon diagnos som AS eller ADHD. Ur den synvinkeln var diagnosen inget stort. Jag trodde i och för sig i förhand att utredningen (inte diagnosen) skulle kunna peka ut svårigheter eller pekuliariteter jag inte tidigare uppmärksammat, som skulle kunna öppna upp för nya synvinklar och metoder, men tyvärr var det inte så.

LKS skrev:

ling0n skrev:Det viktiga är väl kanske inte om du verkligen har AS eller inte, utan att du lär dig se vilka problem du har, och kanske söker hjälp för dem eller jobbar med dem själv.

Hej Lingon, det låter som en bra idé.

Vissa helger gör jag ingenting. I princip så kan jag vanka av och an i lägenheten utan att få något uträttat. Hur bör man skaffa sig rutiner för att få något gjort? Det är enkla grejor jag behöver göra. Handla, städa, diska, lämna kläder till kemtvätt och så vidare.

För att klara av sociala situationer bättre så kanske man ska ta en kurs eller nåt sånt...

Tack!

Säger välkommen jag med. Och håller med lingOn att det är att du lär dig att se dina problem och hur du kan få bäst hjälp med att klara ditt jobb vardag etc ännu lite bättre med rätt hjälp, som en diagnos kan vara bra i ditt fall. Jag tycker mycket av det du beskriver liknar en del AS. Någon nämnde uppmärksamhetsstörning och det håller jag med om lite grann. Du kanske skulle hamna i kategorin A-typisk autism, som är gränsen precis innan Asperger diagnosen.(Lite grovt förklarat). Tycker nog, vid närmare eftertanke, att A-typisk autism och lite ADHD kanske stämmer bättre än en renodlad Asperger-diganos. Om du vill veta vad andra tycker . Men har du möjlighet att få dig utredd tycker jag du ska satsa på det. Det är skönt att slippa gå och fundera kring om man har det eller inte. Fick min i våras och jag är 30 nu. Tänk på att många av oss inte har de slutgiltiga kunskaperna att bedömma dig och din diagnos. Vi kan bara bedömma utefter våra egna kunskaper och erfarenheter. Så att du inte tror att det vi skriver är den slutgiltiga bedömningen, menar jag.

Glimma skrev:Säger välkommen jag med. Och håller med lingOn att det är att du lär dig att se dina problem och hur du kan få bäst hjälp med att klara ditt jobb vardag etc ännu lite bättre med rätt hjälp, som en diagnos kan vara bra i ditt fall.

Hej och tack!

Faktum är att er poäng (och det faktum att jag skrivit här) redan har gett visst resultat. Till att börja med så har jag insett att jag stämmer in på alla symptom för AS som finns, nästan. Det inkluderar även de jag förut inte trodde mig haft.

Även mina problem i fråga om att klara sociala situationer har klarnat för mig. Återstår alltså nu att göra nånting åt dem. Privat så är jag inte så orolig egentligen, mina kamrater accepterar mig för den jag är. På jobbet däremot, det är en annan femma...

Från och med på måndag ska jag berätta mycket mindre om mig själv, samt försöka undvika att vara helt uppriktig i alla tänkbara situationer. Även när det gäller mail ska jag börja med att alltid tänka efter en extra gång innan jag klickar send. Är jag det minsta osäker på om mailet fungerar så ska jag vänta en dag med att skicka det, så jag får en extra chans att tänka över det.

Glimma skrev:Tycker nog, vid närmare eftertanke, att A-typisk autism och lite ADHD kanske stämmer bättre än en renodlad Asperger-diganos. Om du vill veta vad andra tycker . Men har du möjlighet att få dig utredd tycker jag du ska satsa på det. Det är skönt att slippa gå och fundera kring om man har det eller inte.

Hej igen, gick in på wikipedia och läste om vuxen-adhd http://en.wikipedia.org/wiki/Adult_atte ... t_disorder ;

Symptom enligt wikipedia:

1. A sense of underachievement, of not meeting one’s goals (regardless of how much one has actually accomplished).
2. Difficulty getting organized.
3. Chronic procrastination or trouble getting started.
4. Many projects going simultaneously; trouble with follow through.
5. A tendency to say what comes to mind without necessarily considering the timing or appropriateness of the remark.
6. A frequent search for high stimulation.
7. An intolerance of boredom.
8. Easy distractibility; trouble focusing attention, tendency to tune out or drift away in the middle of a page or conversation, often coupled with an inability to focus at times.
9. Often creative, intuitive, highly intelligent
10. Trouble in going through established channels and following proper procedure.
11. Impatient; low tolerance of frustration.
12. Impulsive, either verbally or in action, as in impulsive spending of money.
13. Changing plans, enacting new schemes or career plans and the like; hot-tempered.
14. A tendency to worry needlessly, endlessly; a tendency to scan the horizon looking for something to worry about, alternating with attention to or disregard for actual dangers.
15. A sense of insecurity.
16. Mood swings, mood lability (mood swings or significant changeability of a person’s overall state), especially when disengaged from a person or a project.
17. Physical or cognitive restlessness.
18. A tendency toward addictive behavior.
19. Chronic problems with self-esteem.
20. Inaccurate self-observation.
21. Family history of ADHD or manic depressive illness or depression or substance abuse or other disorders of impulse control or mood.

För mig var det 21 stycken solklara "check!".

jonsch skrev:Får jag fråga om du har gott om vänner som du trivs med och kan slappna av tillsammans med? Vi önskar så att vi visste hur man skaffas sig det, vi skriver om det hela tiden härinne men, en dag kanske vi har hittat några sätt som fungerar för dem flesta av oss.

/ J

Jag har funderat en hel del mer på det där med vänner och sociala kontakter senaste dagarna. Jag ska inte säga att jag inte har några vänner för det vore absolut att ljuga. Men att relationerna sker på mina förutsättningar kanske, jag vet inte riktigt.

När jag var i dagisålder tror jag att jag inte hade några problem. Jag fick ganska snart en bästis som jag hade fram till högstadiet ungefär. Hon var ett år äldre så i skolan gick vi inte i samma klass men det var i princip bara henne och en till jag umgicks med på fritiden under grundskolan, i perioder några andra också men inte så många. Jag tror att mina relationer till stor del byggde på att jag anpassade mig efter andras initiativ och inte tog så många egna (jag vet inte riktigt). I princip har jag alltid varit en lite småudda, blyg, ”intetsägande” person men inte direkt varit mobbad (med vissa undantag) men lite utanför. Ungefär ett halvår i 7:an gästspelade jag i ”innegänget” efter att den jag umgåtts med övergett mig för en annan kompis, jag kände mig verkligen inte hemma men försökte allt jag kunde. Var med på några fester och tyckte det bara var jobbigt och hade över huvud taget svårt att intressera mig för det som de pratade om och gjorde även om jag låtsades. Jag försvann ganska fort därifrån. Ganska ofta på raster satt jag och läste böcker…har alltid haft svårt att förstå sådana saker som när andra tjejer låtsades att de inte tyckte om att killarna ”bråkade” med dem fast de uppenbarligen visst ville att de skulle göra det. Jag förstod ju vad de gjorde men tyckte det var så fruktansvärt fånigt och onödigt, antingen säger man väl att man inte gillar det och menar det eller så säger man inget?

Jag hade under hela skoltiden väldigt många olika fritidsaktiviteter. Det var scouter, ridning, flöjtlektioner, orkester, kör, sånglektioner…och ofta på helgerna var det någon sorts hajk eller annat med scouterna. Därför hade jag nästan alltid något att göra fast det kanske bara var någon enstaka vän som jag hade att umgås med annars på fritiden. Det gav mig en möjlighet att umgås med många människor samtidigt som det fanns ett syfte med det och inte så jättemycket tid att vara social utanför det syftet (vet inte riktigt hur jag ska förklara). Pauser mm kunde vara lite jobbigt för då kom pressen och jag visste inte riktigt vad jag skulle prata om eller göra. Jag är nog rätt bra på att prata sånt som jag kan relatera till själv eller konkreta saker, tex redogöra för vad jag har gjort och vad som har hänt eller något annat, men annars blir det lite svårt.

Flera av mina vänner nu är äldre än mig, har väldigt bra kontakt med en gammal lärare och hans fru som är över 65 år båda två och en ny bekantskap är runt 45 år och de flesta jag jobbar med är över 40 (22 är jag). Det känns skönt och jag trivs bra med att vara yngst. Sen har jag en del vänner i min egen ålder också. Några från min ky-utbildning, den klassen var underbar och accepterade mig helt fast en del nog tyckte jag var lite konstig. Sedan har jag några få vänner från skoltiden och några scouter som jag har kontakt med. Men jag tycker det är jobbigt det här med att ”bara umgås” om det inte är någon jag är väldigt bekväm med. Om jag är i en liten grupp (helst inte mer än totalt runt 5 st) är det ofta lättare än om jag bara umgås med en person för då kan jag vara i bakgrunden och göra inhopp i diskussionen när jag har något att tillägga utan att behöva vara den som håller igång. Om det är personer jag känner mig trygg med kan det nog vara den formen av umgänge jag trivs bäst med, att kunna känna mig delaktig utan några krav på mig. Men i en för stor grupp blir jag stressad och tycker mest bara att det är jobbigt, med undantag för om vi har ett konkret mål att jobba emot.

Jag tror att jag betraktas som ganska reserverad men jag har också en förmåga att kunna berätta för mycket om hur jag mår om någon frågar. Jag är relativt bra på att läsa av människor och vad de menar men kan nog själv bli lite väl övertydlig ibland för att jag inte vill missförstås. Och kanske att jag är lite väl nitisk på att följa instruktioner, om det står att jag ska ha ett par blåa shorts till en hajk så letar jag mig fördärvad efter dem och blir förvånad och lite irriterad (utan att visa det) när det visar sig att flera andra struntat i det. Men de flesta jag känner skulle nog tro att jag skämtar med dem om jag sa att jag berättade att jag funderade på om jag hade AS.

Mina föräldrar har någon gång beskrivit mig och mina syskon såhär:
Bror gör saker på sitt sätt och märker inte att andra gör på något annat sätt. (diagnosticerad AS). Syster gör saker på sitt sätt och bryr sig inte om att andra gör på något annat sätt (jag har mina funderingar om henne också). Gryningsflickan gör saker på sitt sätt och ser till att ingen märker att hon inte gör som alla andra…kanske prickade de in oss ganska bra där, jag är den i syskonskaran som verkar mest ”normal”, sedan utan att egentligen alls veta hur mina syskon mår (dålig kontakt) funderar jag på om jag inte också är den som mår sämst..

När jag gör lite olika AS-tester på internet hamnar jag oftast precis kring undre gränsen till AS. Så det kanske bara är så att jag är en as-wannabie för när jag läser diagnoskriterier som finns blir jag också osäker, de låter så ”hårda”. En psykolog jag träffade några gånger förut verkade också tycka att jag var för socialt kompetent..Fast jag tycker de är lite svårt att förstå hur jag egentligen ska tolka kriterierna och svårt att veta vilka svar jag egentligen ska välja i testerna…jag menar, hur ska jag veta om jag ska fylla i om jag tycker något stämmer ganska väl eller mycket väl om jag inte vet vad som är normalt och hur andra känner?

Jag känner mig väldigt hemma här och upplever en hög igenkänningsfaktor i mycket. Dock så har jag en diagnos som bl a innehåller Atypisk autism. Jag tänker iofs ifrågasätta den men tills vidare så är det ju den som gäller.
Kan det vara så för dig också?

HellviHumle skrev:Jag känner mig väldigt hemma här och upplever en hög igenkänningsfaktor i mycket. Dock så har jag en diagnos som bl a innehåller Atypisk autism. Jag tänker iofs ifrågasätta den men tills vidare så är det ju den som gäller.
Kan det vara så för dig också?

Jag har inte tillräckligt bra koll på det här med vad det finns för olika diagnoser för att egentligen veta vad atypisk autism innebär men ska försöka sätta mig och läsa på mer så jag får lite att "stå på". För något problem tror jag att jag har (om inte annat sjukt dåligt självförtroende, haha), att det blev just AS jag tänker på är väl för att min bror har det, jag känner igen mig när jag läser om andra som har det och jag inte kan speciellt mycket om något annat. Men det betyder ju som sagt var inte att det är just det jag har.

Jag kände igen mig ofantligt mycket i det som du skriver, Gryningsflickan, trots att jag är man och mer än dubbelt så gammal som du

* skrev ett låååååååångt inlägg om min uppväxt och min familj men kände att jag nog behöver reflektera mera först ... det är för mycket som vill ut *

* trött och förvirrad men samtidigt glad*

/Barracuber

Det känns verkligen jättebra att ha hittat det här forumet! Jag hoppas att jag inte maler på alltför mycket om mina tankar, säg åt mig i så fall!

Det jag är mest rädd för egentligen är att jag inte kommer bli tagen på allvar alls om jag kontaktar vårdcentralen...jag tycker det är så läskigt att bara ens ringa dit. I somras var jag där en gång i samband med att jag var väldigt trött, matt och yr (förmodligen pga väldigt mycket jobb en period) och tog blodprover för att se om jag hade järnbrist eller annat. Den läkaren jag träffade då gillade jag inte alls. Det kändes som han bara tyckte att jag var där och gnällde över ingenting och att jag skulle skärpa mig (visserligen var mina värden jättefina). Jag gav lite försiktiga antydningar om att jag hade lite svårt med maten men det vet jag inte ens om han uppfattade..
Och jag tror att Särna vårdcentral är så liten att det kanske bara är den läkaren som jobbar där, jag bor lite olägligt till mitt i ingenstans..bara dit tar det nästan en timme med bil.
Så om jag tar mod till mig och kontaktar dem så är det mycket möjligt att jag bara godtar om de motsätter sig att jag skulle kunna ha något problem, mesig som jag är...och vad ska jag ta mig till då? Ett nytt försök vet jag inte om jag vågar mig på i så fall..(ojoj, vad jag tar ut nederlag i förskott men jag ska försöka ta mod till mig)

Snälla skriv mera! Skriv på bara! Det känns som att vi spelar i samma film!

Det enda jag gör på dagarna just nu - arbetslös som jag är återigen - är att försöka samla alla tankar i någon sorts struktur, för att kunna börja få lite rätsida på mig själv. Detta med struktur tilltalar iofs IT-nörden inom mig vilket är åtminsonte en sak som ger mig energi att fortsätta (Det finns hur mycket verktyg och knep som helst för att reda ut frustration och garnnystan.) Om det leder nånstans är en helt annan fråga...

Jag har dessutom ett stort försörjningsansvar att tänka på vilket ger mig desto mer anledning att inte ligga på latsidan...........

/Barracuber

Jag känner så väl igen mig i det du Gryningsflickan skriver. För mig blev det en AS diagnos med tiden. Det viktigaste vara att få en förklaring på vad det handlade om , att jag inte var ensam om att fungera på det här sättet.

barracuber skrev:
Snälla skriv mera! Skriv på bara! Det känns som att vi spelar i samma film!

Kan bara hålla med.

Gryningsflickan skrev:När jag gör lite olika AS-tester på internet hamnar jag oftast precis kring undre gränsen till AS. Så det kanske bara är så att jag är en as-wannabie för när jag läser diagnoskriterier som finns blir jag också osäker, de låter så ”hårda”. En psykolog jag träffade några gånger förut verkade också tycka att jag var för socialt kompetent..

Aspergerkriterierna i sina olika utformningar (Tantam, Gillberg & Gillberg, Szatmari, ICD-10 och DSM-IV) bygger i stort på fyra av Aspergers fallbeskrivningar av gossar och trettiotvå av Lorna Wings fallbeskrivningar av huvudsakligen gossar och yngre män. Där beskrivs maskulina uttryck för autism. Inte konstigt att flickor/kvinnor missas i diagnostiken. Själv är jag för loj idag för att läsa igenom hela dina intressanta inlägg i tråden. Det jag dock har läst har sett mycket ut som autism/AS hos högfungerande ung kvinna.

Gryningsflickan skrev:När jag gör lite olika AS-tester på internet hamnar jag oftast precis kring undre gränsen till AS. Så det kanske bara är så att jag är en as-wannabie för när jag läser diagnoskriterier som finns blir jag också osäker, de låter så ”hårda”. En psykolog jag träffade några gånger förut verkade också tycka att jag var för socialt kompetent..Fast jag tycker de är lite svårt att förstå hur jag egentligen ska tolka kriterierna och svårt att veta vilka svar jag egentligen ska välja i testerna…jag menar, hur ska jag veta om jag ska fylla i om jag tycker något stämmer ganska väl eller mycket väl om jag inte vet vad som är normalt och hur andra känner?

Grov igenkänning!

I en annan tråd skrev Tibbsan, Aspkvinna och jag samtliga om hur svårt det var att fylla i formulär med yxigt formulerade frågor. Ingen av oss kunde ljuga, höfta eller gissa utan ville veta precis vad frågan betydde innan vi svarade. Enligt Tibbsans utredare och även min var JUST DET, den där önskan om vetskap, säkerhet och icke-fusk, ett väldigt bra tecken på AS...

Inser att det kanske är bra att ta med ett exempel på en sån fråga. Eftersom det är en fråga som finns i Baron-Cohens AQ-test som finns på nätet känns det okej och inte fuskigt. En fråga gällde om man var bra på att förutse andras handlingar. Jag hade svårt att svara därför att jag inte BRUKAR ägna mig åt att försöka förutse andras handlingar, jag har liksom fullt sjå med att hålla reda på mig själv.

MEN skulle jag VILJA förutse folks handlingar så tror jag att jag skulle vara bra på det, iaf när det gäller vissa personer (många), eftersom människor och psykologi är ett intresse för mig, jag är analytiskt lagd (om än också vimsig och känslomässig, så det analytiska inte får fritt spelrum eller så mycket påtagliga resultat), jag är smart och har träffat väldigt många människor via jobbet och har gått länge i insiktsterapi där man jobbar på att vända och vrida på varje sten. I alla fall blir jag inte så ofta förvånad över det folk gör, även om jag tycker deras val, prioriteringar osv är konstiga, ur mitt perspektiv.

Så vad skulle jag utgå ifrån? Psykeplågarn verkade inte riktigt begripa VAR problemet låg för mig och sa att jag skulle svara ifrån vad andra gör och vad andra tycker. Hur fasen vet jag vad folk tänker och vill PÅ RIKTIGT, inom sig? Särskilt jag som förväntas ha svårt med mentalisering? Det är ju som att be en blind att ta en titt på saken... Skämt åsido, sånt handlade det om, och det ställde verkligen till det för mig.

alfapetsmamma skrev:

Gryningsflickan skrev:När jag gör lite olika AS-tester på internet hamnar jag oftast precis kring undre gränsen till AS. Så det kanske bara är så att jag är en as-wannabie för när jag läser diagnoskriterier som finns blir jag också osäker, de låter så ”hårda”. En psykolog jag träffade några gånger förut verkade också tycka att jag var för socialt kompetent..Fast jag tycker de är lite svårt att förstå hur jag egentligen ska tolka kriterierna och svårt att veta vilka svar jag egentligen ska välja i testerna…jag menar, hur ska jag veta om jag ska fylla i om jag tycker något stämmer ganska väl eller mycket väl om jag inte vet vad som är normalt och hur andra känner?

Grov igenkänning!

I en annan tråd skrev Tibbsan, Aspkvinna och jag samtliga om hur svårt det var att fylla i formulär med yxigt formulerade frågor. Ingen av oss kunde ljuga, höfta eller gissa utan ville veta precis vad frågan betydde innan vi svarade. Enligt Tibbsans utredare och även min var JUST DET, den där önskan om vetskap, säkerhet och icke-fusk, ett väldigt bra tecken på AS...

Kan inte annat än hålla med om inställning, exempel och utredarens kommentar

Du har säkert asperger genetiskt men kommer kanske inte få en asperger diagnos om du gör en utredning.