Zat, jag vet inte hur gammal du är, men du får tänka på att inte alla av oss här är 20 år längre och med en 20 årings syn. Din textstorlek är väldigt jobbig att läsa för mig, trots att jag numera måste använda läsglasögon.

Hoppas vi inte skrämde iväg lilla Zat nu, med tipsen & önskemålen om textstorleken.

Fortsätt jättegärna att skriva här om du ser detta, Zat.

Det är så att min storebror har asperger och fick diagnosen först när han var över 20 år. Sedan dess har jag ganska ofta funderat på om jag också har det utan att riktigt våga ta tag i det. Jag är väldigt olik min bror, jag har lättare för mig och är mycket mer social, lyhörd och anpassningsbar. Jag har ett socialt arbete och jobbar som receptionist och trivs jättebra med det.

Men jag har mått mer eller mindre dåligt i många år, nu är jag 22...fast jag är bra på att dölja det. Men jag tycker det är svårt med sociala sammanhang (inte på jobbet eller liknande när jag har en konkret uppgift att göra). Jag har svårt att hålla rutiner och mat har länge varit ett problem. Jag har ofta svårt att tolka min egen kropp angående hunger/mättnad och känslor, om jag mår dåligt vet jag ofta inte om det beror på något fysiskt eller psykiskt. Om jag har tex två dagar ledigt utan någon fast punkt kan det bli så att jag knappt ens går ur sängen, än mindre lagar mat eller går ut eller något annat.

Har svårt för att sätta ord på och förklara när jag mår dåligt. Jag är väldigt duktig på att se detaljer, minnas och hålla koll på saker (bra egenskap på mitt jobb) men fastnar ofta på detaljer och har svårt att se helheter eller ta in sådant som jag inte är intresserad av. Trivs ofta bättre i sällskap med äldre än mig själv och barn har jag svårt för att förstå och veta hur jag ska bemöta. Så har jag svårt för mellanlägen, ser allt i svart eller vitt. Och till viss del svårt att kombinera olika ”världar” med varandra, tex när mina föräldrar hälsade på när jag var på läger när jag var liten blev jag arg för att de inte hörde hemma i den miljön. Jag vill ha konkreta mål att jobba emot och tydliga instruktioner och har alltid haft mycket lättare för logiska ämnen som tex matte än religion och liknande.

Men samtidigt så ser jag mig själv som väldigt lyhörd för andra och har väldigt lätt för att anpassa mig till olika situationer (fast jag ofta mår dåligt av det) och jag kan vara jättesocial också…jag tycker om ironi/sarkasm och använder det ofta själv men kan samtidigt vara väldigt godtrogen och lättlurad..

Det här blev väldigt rörigt och det är mer saker jag tänkt på som jag inte kommer på just nu, jag har så svårt att få något grepp. Jag känner igen mig så mycket i en del av det jag läser om asperger…skulle vara så skönt att veta om det kan vara så att jag också har det eller om det bara är så att jag inbillar mig. Hur gör man för att utreda om man har diagnosen? För det känns fånigt om jag bara inbillar mig och inte alls har det. Men samtidigt skulle det vara så skönt att få en förklaring. Om det kanske är så att jag ”bara” mår dåligt.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Det låter onekligen som om du kan ha Asperger, enligt din beskrivning.
Känner igen _massor_ av det du beskriver, men orkar inte citera allt just nu..

Gryningsflickan skrev:Om jag har tex två dagar ledigt utan någon fast punkt kan det bli så att jag knappt ens går ur sängen, än mindre lagar mat eller går ut eller något annat.

Ovanstående hade likväl kunnat varit skrivet av mig, så väl känner jag igen det.
Jag har svårt att veta "var jag ska börja" om mina rutiner blir störda..

Sådär spontant så verkar du vara en solklar aspergare, diagnos är en annan femma.

Jag tror det går till så att man går till en psykologisk eller psykiatrisk mottagning och snackar litet och att man sen kan bli remmiterad till aspergerutredning om de man pratar med tycker att man verkar kunna ha nytta av det. Det där med nyttan är det dock litet olika med.

Utredning kan man få om man mår dåligt om jag har förstått rätt- jag är utredd och diagnosticerad själv och int mår jag riktigt bra.

För många aspergare känns det nyttigt att ha fått ett namn på vad som är annorlunda med en. Just för mig spelade det ingen roll, däremot hittade jag forumet och det har givit mig väldigt mycket, är jag säker på.

Du lyckas ju i arbetslivet så du har ju ingen nytta av diagnos för att kunna få din rätt hos myndigheter - många här har det så.


Enligt min erfarenhet så verkar det oftast vara det sociala som får oss aspiesar att må dåligt, sen kan det bli en nedåtgående spiral men det verkar vara brist på stimulerande umgänge som det ytterst beror på.

Får jag fråga om du har gott om vänner som du trivs med och kan slappna av tillsammans med? Vi önskar så att vi visste hur man skaffas sig det, vi skriver om det hela tiden härinne men, en dag kanske vi har hittat några sätt som fungerar för dem flesta av oss.

/ J

Orkar inte med att klippa och klistra klamrar så jag har kursiverat det jag citerar istället.


Det är så att min storebror har asperger och fick diagnosen först när han var över 20 år.

Finns i släkten - ett observandum.

Sedan dess har jag ganska ofta funderat på om jag också har det utan att riktigt våga ta tag i det. Jag är väldigt olik min bror, jag har lättare för mig och är mycket mer social, lyhörd och anpassningsbar. Jag har ett socialt arbete och jobbar som receptionist och trivs jättebra med det.

Men jag har mått mer eller mindre dåligt i många år, nu är jag 22...fast jag är bra på att dölja det. Men jag tycker det är svårt med sociala sammanhang (inte på jobbet eller liknande när jag har en konkret uppgift att göra). Jag har svårt att hålla rutiner och mat har länge varit ett problem. Jag har ofta svårt att tolka min egen kropp angående hunger/mättnad och känslor, om jag mår dåligt vet jag ofta inte om det beror på något fysiskt eller psykiskt. Om jag har tex två dagar ledigt utan någon fast punkt kan det bli så att jag knappt ens går ur sängen, än mindre lagar mat eller går ut eller något annat.

Har svårt för att sätta ord på och förklara när jag mår dåligt. Jag är väldigt duktig på att se detaljer, minnas och hålla koll på saker (bra egenskap på mitt jobb) men fastnar ofta på detaljer och har svårt att se helheter eller ta in sådant som jag inte är intresserad av. Trivs ofta bättre i sällskap med äldre än mig själv och barn har jag svårt för att förstå och veta hur jag ska bemöta. Så har jag svårt för mellanlägen, ser allt i svart eller vitt. Och till viss del svårt att kombinera olika ”världar” med varandra, tex när mina föräldrar hälsade på när jag var på läger när jag var liten blev jag arg för att de inte hörde hemma i den miljön. Jag vill ha konkreta mål att jobba emot och tydliga instruktioner och har alltid haft mycket lättare för logiska ämnen som tex matte än religion och liknande.

Allt det lät mer eller mindre aspigt, men man ska inte ta saker ur sitt sammanhang och dra iväg med sånt som diagnostankar för det. Det beror på hur mkt det är så, om det oftast är så, om det alltid varit så och så vidare. Det ska kort sagt inte kunna bero på annat, som depression, social fobi, kriser, psykisk misshandel i barndomen osv. Tror du är insatt nog att förstå hur jag menar.

Men samtidigt så ser jag mig själv som väldigt lyhörd för andra och har väldigt lätt för att anpassa mig till olika situationer (fast jag ofta mår dåligt av det) och jag kan vara jättesocial också…jag tycker om ironi/sarkasm och använder det ofta själv men kan samtidigt vara väldigt godtrogen och lättlurad..

Så är det för mig också, liksom mina barn och vi har alla diagnosen (fast ihop med ADHD). Det handlar dels om att man visst kan vara social, men oftast på ett annat sätt, på andra villkor (gärna sina, närhelst det går) osv. Vidare handlar det om att ha lärt sig the hard way hur man gör. Är man smart och har härmat bra kan det funka häpnadsväckande bra i vissa sammanhang.

Börjar fundera på om det inte funkar bäst i sammanhang där man kan "spela en roll" som den alltid leende skojfriska hjälpsamma receptionisten/telefonisten/whatever t ex. När det är sammanhang som är mer oregisserade och "oregisserbara", men samtidigt inte riktigt tillåter en att vara precis som man vill så kajkar det ur.

Det här blev väldigt rörigt och det är mer saker jag tänkt på som jag inte kommer på just nu, jag har så svårt att få något grepp. Jag känner igen mig så mycket i en del av det jag läser om asperger…skulle vara så skönt att veta om det kan vara så att jag också har det eller om det bara är så att jag inbillar mig. Hur gör man för att utreda om man har diagnosen? För det känns fånigt om jag bara inbillar mig och inte alls har det. Men samtidigt skulle det vara så skönt att få en förklaring. Om det kanske är så att jag ”bara” mår dåligt.

Inte så värst rörigt alls tycker jag. Vill du gå vidare ska du ta kontakt med läkare på VC eller psyk och be att få bli ställd i kö. Du kan berätta precis som du gjort här. När du fått en köplats tar du kontakt med Vårdgarantikansliet och ber att få bli ställd i kö där. Detta då det brukar vara sjukt långa köer till utredning. Under tiden fortsätter du att läsa på... Kunskap är alltid bäst!

Välkommen hit!

Tack för era svar! Om det nu skulle vara så att jag har asperger skulle det kännas väldigt bra för min egen del att få en diagnos...att få en förklaring till varför det är som det är.

Men jag tycker det är svårt. Det som jag skrivit och mycket annat upplever jag själv så starkt men jag tror att det för det mesta är ganska obemärkt för omgivningen, jag är så duktig på att hålla masken och komma runt situationer.

Och om jag skulle uppsöka läkare eller liknande vet jag hur svårt jag skulle ha att förklara..jag diskuterade det lite med en psykolog jag träffade förut och hon trodde att jag kanske hade drag av det iaf men sen blev det inget mer. Jag har så svårt att "spalta upp" och förklara vad jag har problem med, få någon ordning i det, speciellt när jag pratar, det är lite lättare när jag skriver.

Jag skulle nog säga att jag har ganska många vänner. Har varit scout under många år och har kvar en del vänner där som jag har kontakt med. Och på jobbet, jag jobbar på fjälltstation och det passar nog mig ganska bra då jobbet och fritid är ganska hoptvinnade, det är nästan så jobbet är mitt liv och då har jag relativt lätt för att umgås med de andra även när jag inte jobbar, jobb går ju alltid att prata...

Gryningsflickan skrev:Och om jag skulle uppsöka läkare eller liknande vet jag hur svårt jag skulle ha att förklara..jag diskuterade det lite med en psykolog jag träffade förut och hon trodde att jag kanske hade drag av det iaf men sen blev det inget mer. Jag har så svårt att "spalta upp" och förklara vad jag har problem med, få någon ordning i det, speciellt när jag pratar, det är lite lättare när jag skriver.

Då råder jag dig att skriva ner dina tankar kring det, kanske kring hur det var när du var liten (det är de noga med sen), vad du hade svårt för, vad andra sa om dig, dina egenheter osv. Det kan du ge till utredningsläkaren och säga precis det du sa i inlägget. Det är nämligen aspigt att ha svårt att beskriva känslor eller veta vad det är man känner, så bara det är lite info till läkaren.

Hmm, då verkar ju teorin om umgänge falla i ditt fall. Jag vill inte att du börjar leta fel i ditt umgänge som inte finns där men du är alltså helt nöjd med vännerna, du kan vara dig själv bland dem och tvivlar inte på att de gärna uppsöker dig för att du är just den du verkligen är?

Självklart kommer alla frågorna och allt tvivel från mitt eget umgänge så som sagt, börja inte leta upp något fel som inte finns i ditt liv.

Poängen med att hitta stället där skon klämmer (eller saknas) är ju att det kan hjälpa en att hitta lösningarna. Om du kan hitta lösningarna redan nu så vore det JUBEL över hela riket och då kanske du slutar känna behov av utredning. Samtidigt kanske du kan ha nytta av att ha ord på var skon klämmer om du försöker remmiteras till utredning. Kanske, någon annan här kanske kan rätta mig.

/ J

Gryningsflickan skrev:Det är så att min storebror har asperger och fick diagnosen först när han var över 20 år. Sedan dess har jag ganska ofta funderat på om jag också har det utan att riktigt våga ta tag i det. Jag är väldigt olik min bror, jag har lättare för mig och är mycket mer social, lyhörd och anpassningsbar. Jag har ett socialt arbete och jobbar som receptionist och trivs jättebra med det.

Men jag har mått mer eller mindre dåligt i många år, nu är jag 22...fast jag är bra på att dölja det. Men jag tycker det är svårt med sociala sammanhang (inte på jobbet eller liknande när jag har en konkret uppgift att göra). Jag har svårt att hålla rutiner och mat har länge varit ett problem. Jag har ofta svårt att tolka min egen kropp angående hunger/mättnad och känslor, om jag mår dåligt vet jag ofta inte om det beror på något fysiskt eller psykiskt. Om jag har tex två dagar ledigt utan någon fast punkt kan det bli så att jag knappt ens går ur sängen, än mindre lagar mat eller går ut eller något annat.

Har svårt för att sätta ord på och förklara när jag mår dåligt. Jag är väldigt duktig på att se detaljer, minnas och hålla koll på saker (bra egenskap på mitt jobb) men fastnar ofta på detaljer och har svårt att se helheter eller ta in sådant som jag inte är intresserad av. Trivs ofta bättre i sällskap med äldre än mig själv och barn har jag svårt för att förstå och veta hur jag ska bemöta. Så har jag svårt för mellanlägen, ser allt i svart eller vitt. Och till viss del svårt att kombinera olika ”världar” med varandra, tex när mina föräldrar hälsade på när jag var på läger när jag var liten blev jag arg för att de inte hörde hemma i den miljön. Jag vill ha konkreta mål att jobba emot och tydliga instruktioner och har alltid haft mycket lättare för logiska ämnen som tex matte än religion och liknande.

Men samtidigt så ser jag mig själv som väldigt lyhörd för andra och har väldigt lätt för att anpassa mig till olika situationer (fast jag ofta mår dåligt av det) och jag kan vara jättesocial också…jag tycker om ironi/sarkasm och använder det ofta själv men kan samtidigt vara väldigt godtrogen och lättlurad..

Det här blev väldigt rörigt och det är mer saker jag tänkt på som jag inte kommer på just nu, jag har så svårt att få något grepp. Jag känner igen mig så mycket i en del av det jag läser om asperger…skulle vara så skönt att veta om det kan vara så att jag också har det eller om det bara är så att jag inbillar mig. Hur gör man för att utreda om man har diagnosen? För det känns fånigt om jag bara inbillar mig och inte alls har det. Men samtidigt skulle det vara så skönt att få en förklaring. Om det kanske är så att jag ”bara” mår dåligt.

Hej! Jag tycker också du påminner mkt om asperger syndrom och mkt om mig med och jag har ju den diagnosen. Tycker du ska försöka bli utredd, om inte annat för att få rätt hjälp osv. Kanske lättare att förklara för andra också om man har svart på vitt så att säga. Du kan be din läkare remittera dig till en habilitering där du bor för utredning.Säg att du misstänker att du har diagnosen och att din bror har den. Ibland är det ju ärftligt. Eller kanske ta kontakt med någon privat klinik som kan utreda sådant här. Det är lång väntetid ofta.

Jag fick min diagnos när jag var 29. Och det finns de som fått den ännu senare. Jag har lyckats dölja mina sociala problem till en viss gräns och när gränsen brast blev jag utredd. Och det är faktiskt väldigt skönt att veta. Inte bara ana...utan verkligen få veta. Dessutom är det ju svårare att upptäcka diagnosen hos tjejer, eftersom vi oftast inte brukar höras och märkas lika tydligt som killar med diagnosen gör.

Lycka till!

Kan bara instämma med alla kloka ord som redan sagts - visst kan det mycket väl vara så att du har Asperger. Lycka till med att gå vidare med utredning! Under tiden har du alltid oss andra att surra med här...

Glimma, håller helt med dig om en massa. Ville bara inflika två saker. Det är väldigt mycket mer än ibland som det är ärftligt. Det är helt svindlande ärftlighet på olika npf.

Sen är det svårare att diagnosticera och upptäcka AS hos flickor och kvinnor inte bara för att de inte märks som killar, utan för att kvinnor så mycket fostras och tränas i det sociala, samt enligt många ofta ÄR mer sociala av sig själva. (Inget upplägg för diskussion om biologism, bara ett konstaterande om vad många anser eller påstår.)

Alltså märks en "upplärd" aspietjej mindre än en mindre socialt fungerande kille. Särskilt om hon är smart och verbal, vilket flickor ofta är i högre grad än pojkar (verbala alltså, inte intelligenta...).

Dessutom har man utgått ifrån pojkar när man ställt upp diagnoskriterier, eftersom man trott att det är så väldigt mycket vanligare hos pojkar. Alltså är det färre flickor som uppfyller diagnoskriterier och/eller är som "standard-aspien"som många utredare eller vårdsvängsmänniskor förväntar sig (tågfluktare, WaW-spelare eller vad ni vill).

Alltså går t ex kontaktsökande men socialt "klumpiga" flickor länge osedda och missade som småaspisar. Särskilt svårt är det om andra npf förvirrar bilden ytterligare (som med mina).

Slutpredikat.

alfapetsmamma skrev:Glimma, håller helt med dig om en massa. Ville bara inflika två saker. Det är väldigt mycket mer än ibland som det är ärftligt. Det är helt svindlande ärftlighet på olika npf.

Sen är det svårare att diagnosticera och upptäcka AS hos flickor och kvinnor inte bara för att de inte märks som killar, utan för att kvinnor så mycket fostras och tränas i det sociala, samt enligt många ofta ÄR mer sociala av sig själva. (Inget upplägg för diskussion om biologism, bara ett konstaterande om vad många anser eller påstår.)

Alltså märks en "upplärd" aspietjej mindre än en mindre socialt fungerande kille. Särskilt om hon är smart och verbal, vilket flickor ofta är i högre grad än pojkar (verbala alltså, inte intelligenta...).

Dessutom har man utgått ifrån pojkar när man ställt upp diagnoskriterier, eftersom man trott att det är så väldigt mycket vanligare hos pojkar. Alltså är det färre flickor som uppfyller diagnoskriterier och/eller är som "standard-aspien"som många utredare eller vårdsvängsmänniskor förväntar sig (tågfluktare, WaW-spelare eller vad ni vill).

Alltså går t ex kontaktsökande men socialt "klumpiga" flickor länge osedda och missade som småaspisar. Särskilt svårt är det om andra npf förvirrar bilden ytterligare (som med mina).

Slutpredikat.

Jag vet allt det där Alfapetsmamma. Man behöver inte upprepa saker hela tiden, som man kan ta reda på på andra sätt, att det är mer än bara ärftlighetsfaktor. Även att det inte bara har med stökiga killar att göra. Gillar dina inslag överlag men nu var det lite för mkt besserwisserattityd i ditt svar.Orkade inte dra alla orsaker.Det kan man ju leta upp på andra ställen.Vad man är intresserad av. Bara för att du vill skriva ner allt vill inte andra göra det. Men därmed inte sagt att jag inte vet.Eller att andra kan ta reda på det de vill veta. Har själv asperger pga liten hjärnskada. Men nu riktade jag mig särskilt in på det ärftliga eftersom hennes bror hade det.....

Glimma skrev:
Jag vet allt det där Alfapetsmamma. Man behöver inte upprepa saker hela tiden, som man kan ta reda på på andra sätt, att det är mer än bara ärftlighetsfaktor. Även att det inte bara har med stökiga killar att göra. Gillar dina inslag överlag men nu var det lite för mkt besserwisserattityd i ditt svar.Orkade inte dra alla orsaker.Det kan man ju leta upp på andra ställen.Vad man är intresserad av. Bara för att du vill skriva ner allt vill inte andra göra det. Men därmed inte sagt att jag inte vet.Eller att andra kan ta reda på det de vill veta. Har själv asperger pga liten hjärnskada. Men nu riktade jag mig särskilt in på det ärftliga eftersom hennes bror hade det.....

Oj då, det var värst... sicken avhyvling!

Min tanke var aldrig att skriva dig på näsan att det är si och så utan ditt eller datt. Att du talat om att du har en liten hjärnskada är inget jag mindes eller tänkte på, så att jag upprepar mig är inget konstigt. Dels gör alla det hela tiden, dels gör aspisar det mer ändå.

Jag vet däremot att många har väldigt lite kunskaper och/eller misstolkar sånt de hört (så de t ex säger att folk med AS saknar humor, fantasi, empati osv). Jag vet också, och det är ännu viktigare här, att oändligt många är riktigt kassa på att leta fram information och också uppskattar att få den serverad. Det har jag fått jag vet inte hur många exempel på, även gällande npf, fast mest på andra sajter och forum. Alltså skrev jag som jag skrev.

Uppenbarligen gällde uppskattningen av att få info inte dig, men så var inte heller inlägget riktat till dig, jag skrev till Gryningsflickan och/eller ingen särskild och bara utgick ifrån nåt du sa i ditt inlägg.

Besserwisser-drag har jag, det förnekas inte, men förövrigt tycker jag det låter som du misstolkat mitt inlägg eller min avsikt. Fast det gör inte så mycket, för det du säger definierar inte mig (nåt av det bästa jag lärde mig hos toktanten...) eller som man oftare säger, det du säger säger mer om dig än om mig.

alfapetsmamma skrev:

Glimma skrev:
Jag vet allt det där Alfapetsmamma. Man behöver inte upprepa saker hela tiden, som man kan ta reda på på andra sätt, att det är mer än bara ärftlighetsfaktor. Även att det inte bara har med stökiga killar att göra. Gillar dina inslag överlag men nu var det lite för mkt besserwisserattityd i ditt svar.Orkade inte dra alla orsaker.Det kan man ju leta upp på andra ställen.Vad man är intresserad av. Bara för att du vill skriva ner allt vill inte andra göra det. Men därmed inte sagt att jag inte vet.Eller att andra kan ta reda på det de vill veta. Har själv asperger pga liten hjärnskada. Men nu riktade jag mig särskilt in på det ärftliga eftersom hennes bror hade det.....

Oj då, det var värst... sicken avhyvling!

Min tanke var aldrig att skriva dig på näsan att det är si och så utan ditt eller datt. Att du talat om att du har en liten hjärnskada är inget jag mindes eller tänkte på, så att jag upprepar mig är inget konstigt. Dels gör alla det hela tiden, dels gör aspisar det mer ändå.

Jag vet däremot att många har väldigt lite kunskaper och/eller misstolkar sånt de hört (så de t ex säger att folk med AS saknar humor, fantasi, empati osv). Jag vet också, och det är ännu viktigare här, att oändligt många är riktigt kassa på att leta fram information och också uppskattar att få den serverad. Det har jag fått jag vet inte hur många exempel på, även gällande npf, fast mest på andra sajter och forum. Alltså skrev jag som jag skrev.

Uppenbarligen gällde uppskattningen av att få info inte dig, men så var inte heller inlägget riktat till dig, jag skrev till Gryningsflickan och/eller ingen särskild och bara utgick ifrån nåt du sa i ditt inlägg.

Besserwisser-drag har jag, det förnekas inte, men förövrigt tycker jag det låter som du misstolkat mitt inlägg eller min avsikt. Fast det gör inte så mycket, för det du säger definierar inte mig (nåt av det bästa jag lärde mig hos toktanten...) eller som man oftare säger, det d'u säger säger mer om dig än om mig.

Jo men du började meningen med att "Glimma jag håller med dig i det mesta" bla bla och fortsatte nästan direkt att gå över till infon. Det var inte tydligt vem du riktade dig till i det du skrev. Om det var till mig eller om det var rent allmänt.Tycker inte det var konstigt att jag reagerade då. Det kändes som att det var riktat till mig också då pga starten. Att jag nämnde min hjärnskada vara bara för att visa att jag kände till andra anledningar till orsak av asperger syndrom. Självklart begär jag inte att man ska komma ihåg sådant.Jag kände att jag behövde försvara mig bara. Särskilt som du avslutade det hela med typ Slutpredikat för idag. Då kändes det verkligen som att bli skriven på näsan.Det var helt enkelt svårt att avgöra om det var personligt riktat eller inte. Men nog om det. Jag går gärna vidare.

Glimma skrev:

alfapetsmamma skrev:

Glimma skrev:
Jag vet allt det där Alfapetsmamma. Man behöver inte upprepa saker hela tiden, som man kan ta reda på på andra sätt, att det är mer än bara ärftlighetsfaktor. Även att det inte bara har med stökiga killar att göra. Gillar dina inslag överlag men nu var det lite för mkt besserwisserattityd i ditt svar.Orkade inte dra alla orsaker.Det kan man ju leta upp på andra ställen.Vad man är intresserad av. Bara för att du vill skriva ner allt vill inte andra göra det. Men därmed inte sagt att jag inte vet.Eller att andra kan ta reda på det de vill veta. Har själv asperger pga liten hjärnskada. Men nu riktade jag mig särskilt in på det ärftliga eftersom hennes bror hade det.....

Oj då, det var värst... sicken avhyvling!

Min tanke var aldrig att skriva dig på näsan att det är si och så utan ditt eller datt. Att du talat om att du har en liten hjärnskada är inget jag mindes eller tänkte på, så att jag upprepar mig är inget konstigt. Dels gör alla det hela tiden, dels gör aspisar det mer ändå.

Jag vet däremot att många har väldigt lite kunskaper och/eller misstolkar sånt de hört (så de t ex säger att folk med AS saknar humor, fantasi, empati osv). Jag vet också, och det är ännu viktigare här, att oändligt många är riktigt kassa på att leta fram information och också uppskattar att få den serverad. Det har jag fått jag vet inte hur många exempel på, även gällande npf, fast mest på andra sajter och forum. Alltså skrev jag som jag skrev.

Uppenbarligen gällde uppskattningen av att få info inte dig, men så var inte heller inlägget riktat till dig, jag skrev till Gryningsflickan och/eller ingen särskild och bara utgick ifrån nåt du sa i ditt inlägg.

Besserwisser-drag har jag, det förnekas inte, men förövrigt tycker jag det låter som du misstolkat mitt inlägg eller min avsikt. Fast det gör inte så mycket, för det du säger definierar inte mig (nåt av det bästa jag lärde mig hos toktanten...) eller som man oftare säger, det d'u säger säger mer om dig än om mig.

Jo men du började meningen med att "Glimma jag håller med dig i det mesta" bla bla och fortsatte nästan direkt att gå över till infon. Det var inte tydligt vem du riktade dig till i det du skrev. Om det var till mig eller om det var rent allmänt.Tycker inte det var konstigt att jag reagerade då. Det kändes som att det var riktat till mig också då pga starten. Att jag nämnde min hjärnskada vara bara för att visa att jag kände till andra anledningar till orsak av asperger syndrom. Självklart begär jag inte att man ska komma ihåg sådant.Jag kände att jag behövde försvara mig bara. Särskilt som du avslutade det hela med typ Slutpredikat för idag. Då kändes det verkligen som att bli skriven på näsan.Det var helt enkelt svårt att avgöra om det var personligt riktat eller inte. Men nog om det. Jag går gärna vidare.

Du skrev lite om varför flickor missas eller nåt däråt. Jag tyckte det kunde stoffas ut lite, men det var som sagt riktat mest till trådstartaren eller den som läser hela tråden. Det och det om ärtlighet var liksom det jag tyckte kunde nyanseras eller skrivas nåt mer om. Annars höll jag ju helt med dig.

Slutpredikat skrev jag som en liten blinkning åt just det att jag gärna hänfaller åt att föreläsa när jag börjar skriva, eller prata. Besseewissrigt, eller bara diagnosadekvat, skitsamma. Det var iaf bara en slutknorr för att säga att jag vet om att jag kan låta som jag står framför en klass eller grupp att "frälsa". (Jag är lärarbarn och lärarbarnbarn, den tendensen kanske också går i arv, och inte bara det bokstaviga?)

alfapetsmamma skrev:

Glimma skrev:

alfapetsmamma skrev:[quote="Glimma"]

Jag vet allt det där Alfapetsmamma. Man behöver inte upprepa saker hela tiden, som man kan ta reda på på andra sätt, att det är mer än bara ärftlighetsfaktor. Även att det inte bara har med stökiga killar att göra. Gillar dina inslag överlag men nu var det lite för mkt besserwisserattityd i ditt svar.Orkade inte dra alla orsaker.Det kan man ju leta upp på andra ställen.Vad man är intresserad av. Bara för att du vill skriva ner allt vill inte andra göra det. Men därmed inte sagt att jag inte vet.Eller att andra kan ta reda på det de vill veta. Har själv asperger pga liten hjärnskada. Men nu riktade jag mig särskilt in på det ärftliga eftersom hennes bror hade det.....

Oj då, det var värst... sicken avhyvling!

Min tanke var aldrig att skriva dig på näsan att det är si och så utan ditt eller datt. Att du talat om att du har en liten hjärnskada är inget jag mindes eller tänkte på, så att jag upprepar mig är inget konstigt. Dels gör alla det hela tiden, dels gör aspisar det mer ändå.

Jag vet däremot att många har väldigt lite kunskaper och/eller misstolkar sånt de hört (så de t ex säger att folk med AS saknar humor, fantasi, empati osv). Jag vet också, och det är ännu viktigare här, att oändligt många är riktigt kassa på att leta fram information och också uppskattar att få den serverad. Det har jag fått jag vet inte hur många exempel på, även gällande npf, fast mest på andra sajter och forum. Alltså skrev jag som jag skrev.

Uppenbarligen gällde uppskattningen av att få info inte dig, men så var inte heller inlägget riktat till dig, jag skrev till Gryningsflickan och/eller ingen särskild och bara utgick ifrån nåt du sa i ditt inlägg.

Besserwisser-drag har jag, det förnekas inte, men förövrigt tycker jag det låter som du misstolkat mitt inlägg eller min avsikt. Fast det gör inte så mycket, för det du säger definierar inte mig (nåt av det bästa jag lärde mig hos toktanten...) eller som man oftare säger, det d'u säger säger mer om dig än om mig.

Jo men du började meningen med att "Glimma jag håller med dig i det mesta" bla bla och fortsatte nästan direkt att gå över till infon. Det var inte tydligt vem du riktade dig till i det du skrev. Om det var till mig eller om det var rent allmänt.Tycker inte det var konstigt att jag reagerade då. Det kändes som att det var riktat till mig också då pga starten. Att jag nämnde min hjärnskada vara bara för att visa att jag kände till andra anledningar till orsak av asperger syndrom. Självklart begär jag inte att man ska komma ihåg sådant.Jag kände att jag behövde försvara mig bara. Särskilt som du avslutade det hela med typ Slutpredikat för idag. Då kändes det verkligen som att bli skriven på näsan.Det var helt enkelt svårt att avgöra om det var personligt riktat eller inte. Men nog om det. Jag går gärna vidare.

Du skrev lite om varför flickor missas eller nåt däråt. Jag tyckte det kunde stoffas ut lite, men det var som sagt riktat mest till trådstartaren eller den som läser hela tråden. Det och det om ärtlighet var liksom det jag tyckte kunde nyanseras eller skrivas nåt mer om. Annars höll jag ju helt med dig.

Slutpredikat skrev jag som en liten blinkning åt just det att jag gärna hänfaller åt att föreläsa när jag börjar skriva, eller prata. Besseewissrigt, eller bara diagnosadekvat, skitsamma. Det var iaf bara en slutknorr för att säga att jag vet om att jag kan låta som jag står framför en klass eller grupp att "frälsa". (Jag är lärarbarn och lärarbarnbarn, den tendensen kanske också går i arv, och inte bara det bokstaviga?)[/quote]

Det är lugnt för min del. Bra att jag fick detta förtydligandet av dig. Det är lätt att misstolka ibland på forumet.Hur mkt man än försöker analysera så att det inte ska misstolkas. Beroende också på vilket humör man är på när man svarar. Kram på dig a-mamma!

Det är nog bra, trots allt, att en del saker "tjatas" om. Det dyker ju upp nya medlemmar hela tiden och alla har inte läst/sökt information tidigare.

En artikel i Newsweek om flickor och AS och spekrat:

http://www.newsweek.com/id/168868/page/1

Är medveten om att den här typen av långa texter kommer om och om igen, men jag vill verkligen veta, är oerhört tacksam för svar således.


Om mig,


I min barndom var jag rätt normal med många vänner. Det starkaste minnet är att jag var intresserad av fåglar och natur. Även om så inte längre är fallet så gjorde jag ett starkt intryck på min dagisfröken, hon skickar fortfarande julkort med sidensvansar på och frågar hur jag har det.

Under skoltiden var jag intresserad av sport och tv-spel som alla andra. Det enda som skilde mig ur mängden var att jag hade lättare att prata med vuxna. Antagligen var mitt aktiva ordförråd betydligt rikare än mina jämnåriga kamraters. Jag blev tidigt intresserad av politik och minns att jag vid elva års ålder visste vem som var skatteminister i Sverige. Skoltiden igenom hade jag väldigt svårt för kontakter med tjejer (är kille), faktum är att jag fortfarande har det och mina kompisar påpekar inte sällan min konstiga "smak" för det motsatta könet.

Mina favoritämnen var alla utom de som krävde "motorik". Slöjd, hemkunskap, musik och bild var jobbiga för mig. Idrott, historia, svenska och matte vållade däremot inga problem - tvärtom - jag gjorde mycket bra ifrån mig. Sedermera läste jag teknisk fysik, asiatiska språk och historia, finansiell ekonomi och jag har bott utomlands under längre perioder. För närvarande jobbar jag på en stor investment-bank och trivs bra.

Nu får jag livet att låta som en solskenshistoria, men ingen av de utbildningarna jag påbörjade lyckades jag fullfölja. Det berodde inte på att jag inte klarade ämnena, utan på koncentrationssvårigheter och mitt kroniska besvär; att ta tag i saker. Min utbildningen i teknisk fysik är i princip klar, återstår gör bara en presentation, men det bara inte går att få den gjord...

I yrkeslivet fungerar jag relativt bra. Mina chefer har alltid imponerats över mitt oerhörda intresse för ekonomi och finans. Just nu jobbar jag en del med att försäljning av finansiella produkter vilket borde passa min personliget, men jag märker att det är svårt för mig med mycket ytliga kontakter. En längtan efter att få prata med personen ensam och få en personlig relation infinner sig alltid. Efter vissa dialoger uppfattas jag antagligen som konstig. Egentligen gäller samma sak privat, det kan ibland ta lite tid för en ny person att förstå mig.

Att jag aldrig gjort klart mina utbildningar vållar mig depressioner vid jämna mellanrum, just nu går jag i tankar att säga upp mig för att fullfölja dem. Problemet är att utan schema och fast punkter i tillvaron så har jag omöjligt att få någonting gjort. Dessutom så har jag livet igenom vanskött min ekonomi och mina tillgångar. Att min vårdslöshet drabbar andra händer inte, det skulle få mig att lida oerhört, men när det gäller mig själv är jag likgiltig tycks det. T ex så röker jag och dricker lite för mycket, något som alltid slår min omgivning med häpnad. "Det trodde inte jag om dig", burkar jag få höra.

Musik, kläder och mode har alltid varit fullkomligt ointressant. Pinsamt, brukar t ex min syster säga om hur jag (och min far) klär oss. Min familj har alltid betraktats som något konstig, men vi har alltid varit fullt fungerande. Min pappa är är läkare och forskar på ett universitetssjukhus och min mamma är ingenjör och framgångsrik egenföretagare. Min pappa är som jag, han har oerhört svårt att betala räkningar i tid och tar ofta irrationella beslut, men uppfattas nog som snäll. Alla i min familj har samma problem med att hålla en bra kost, få saker gjorda samt hålla ordning i våra hem och i ekonomin.

När jag gör tester på internet så blir jag aspie i vissa, i andra tester inte. Vad som inte stämmer in på mig är att aspies gillar att göra saker ensamma samt att de hakar upp sig på detaljer. Min personlighet karakteriseras av att jag ogillar att göra saker annat än i grupp, samt att jag alltid funderar över helheter och slarvar med detaljer. I övrigt så stämmer jag in på en del detaljer, jag har ett annorlunda kroppsspråk och röst, biter i läpparna när jag koncentrerar mig, etc etc.

Anledningen till att jag är så mån att förstå mina personlighetsdrag är tvådelade; privat så vill jag skapa mig en bättre vardag, professionellt så har jag en önskan om att göra bättre ifrån mig i relationer till andra.

Skulle jag byta bort någon av mina drag om jag kunde? Aldrig någonsin.


Tacksam,
Lks

Hej LKS!

Och varmt välkommen till oss!

Här http://astest.webcust.prq.se/ finns ett enkelt test för att kolla om det är AS du har. Det är inte särskilt "ingående", för sådant behöver man göra mer avancerade test hos en psykolog.

Lycka till!

Först och främst, välkommen skall du vara!

Det är fullt möjligt eftersom du har svårigheter med att etablera relationer(?), det där ytliga första steget, men du vill göra det. Och det är väl en av huvudkriterierna för att få diagnosen. Och att du inte fullföljt dina utbildningar beror väl främst på utbrändhet? Viljan och energin finns där men koncentrationssvårigheterna är vinden som släcker lågan. Att det blir för intensivt inombords. Och du säger att du aldrig skulle byta bort något av dina drag, fast som ett berg, hehe, det låter som väldigt många med AspergerS. Det finns oerhört mycket positivt med att vara lite "annorlunda".

Det är faktiskt väldigt svårt att säga. Man kan säga "det låter som Aspergers", men in reality är det helt ofattbart svårt att se hela bilden hur mycket man än zoomar in. Nu överdrev jag lite men du förstår troligtvis vad jag menar.

Det viktiga är väl kanske inte om du verkligen har AS eller inte, utan att du lär dig se vilka problem du har, och kanske söker hjälp för dem eller jobbar med dem själv.

Hej geocache, tack så mycket.

I testet hamnade jag precis under AS. Det känns rätt så bra. Kanske är jag en av dem som tror sig vara annorlunda, men egentligen är rätt så normal.