Hejsan.

Detta är tyvärr ytterligare en "har jag asperger?"-tråd så jag förstår om det irriterar; jag känner dock att jag behöver skriva detta och fråga er om ni tror jag har asperger eller något annat "fel".

Mig:
Jag är kass på introduktioner så jag hoppar till saken så tidigt som möjligt:
Jag är 24årig student som ihärdigt föredrar att göra saker själv. Jag gillar inte att umgås med eller arbeta med andra människor om det helt och hållet ej är på mina villkor. Jag har varit likadan hela livet, men det har kanske mest blivit uppenbart vid 12års ålder och senare då jag helt slutade besöka kompisar. När jag var barn hade jag väldigt många olika kompisar - aldrig samma kompis som jag lekte med hela tiden. Jag vet inte vad detta beror på, men troligtvis beror det på att när jag umgicks med andra barn så skedde lekarna alltid på mina villkor - jag var ointresserad av deras behov/intressen och ville alltid styra och bestämma och sätta upp regler.

Vid 12års ålder så slutade jag besöka kompisar - med undantag för då vi hade LAN (folk som tar sina datorer till en lokal och spelar spel i nätverk med varandra). Detta eftersom jag blev uttröttad av att socialisera. Jag kände att det var jobbigt att folk hela tiden besökte mig varenda dag, och ville ha mer tid för mig själv och mina intressen. Detta resulterade i att alla skolkompisar jag hade slutade umgås med mig, vilket jag inte hade några problem alls med. Under hela gymnasietiden så umgicks jag aldrig med någon utanför skoltiden. Jag var alltid psykiskt trött efter en skoldag och behövde frid och ensamhet. Mina föräldrar var givetvis oroade och gnällde ofta och frågade varför jag inte tog hem några kompisar längre.

Jag gick aldrig på några fester eller så eftersom jag blev stressad/fick ångest i nya sociala miljöer och därför undvek dessa så mycket som möjligt. Vid denna tidpunkt började jag förstå att nått var fel med mig. Jag misstänkte först att jag hade nån form av fobi (social fobi eller neofobi) men i slutet på gymnasietiden fann jag definitionen på Schizoid personlighetsstörning som passade väldigt bra (nu på senare tid har jag dock upptäckt att AS passar in mycket bättre).

Efter gymnasietiden flyttade jag och började studera på universitet vilket inte gick så bra. Efter 4 år så har jag bara tagit poäng för 3 år, och har snart en examen som bara kräver 2 års studier. Detta eftersom man på universitetsnivå tvingas studera massa "skit" bara för att få poäng. Jag har det väldigt svårt för mig att lära mig saker jag är ointresserad utav, och min motivation sjunker verkligen i botten när jag tvingas göra detta.

Det var min uppväxt. Här är några andra punkter:

Jag har inga vänner, och vill inte ha några heller egentligen. Jag tål typ inte normala människor för dom är tråkiga, klär sig likadant, har samma politiskt korrekta åsikter osv. Jag har aldrig kännt mig som en "riktig person" eller hur jag nu ska formulera det. Jag har aldrig känt att jag tillhör samma grupp människor eller att jag passat in.

Efter att jag vid 12års ålder slutade besöka kompisar så följde en period på nå år då dom fortfarande besökte mig och bara blev ignorerade. När kompisar typ besökte mig så var jag inte intresserad alls av att umgås med dom, jag ville bara göra det jag höll på med då (sitta vid datorn och göra något dator/datorspel -relaterat). Detta ledde iaf till att dom slutade besöka mig efter ett tag och detta tyckte jag bara var oerhört skönt. Det var skönt att efter varje dag bara kunna komma hem och vara ensam.

Jag är dock inte helt asocial. Jag kan umgås så länge det är på mina villkor (t.ex träffa min familj har jag inga problem med). Men ska jag träffa nya människor så föredrar jag att det är en och en, och inte stora grupper.

Jag har dåliga instinkter över hur man beter sig i grupp typ. Dåliga medfödda sociala talanger kanske man kan kalla det. Det har ofta hänt att jag sagt konstiga saker som personer stört sig på. T.ex en gång så sa jag något i stil med att 9/11 var överdrivet och att alla människor som dog där bara är siffror på papper och inte betyder något för oss svenskar som bor så långt bort. Och så sa jag att jag tyckte att det var rätt cool och bra TV med dom där brinnande byggnaderna (för jag tyckte ju det - det var väldigt intressant och nytt). Detta gillade inte personen jag pratade med alls.

Ett annat exempel på kass social förmåga:
Jag, lillebror och farsan är på en pizzeria. Jag känner igen en gammal klasskompis som är där också med sin flickvän, bror och morsa.
Jag hälsar inte överhuvudtaget när vi går förbi. Och senare blir min lillebror nästan förbannad och frågar varför jag inte hälsar. För honom var det uppenbart att man ska hälsa, men jag å andra sidan såg det på ett annat (logiskt) sätt: Snubben var där med sin familj så jag ville inte störa. Dessutom visste jag inte riktigt "hur" jag skulle hälsa i den situationen, eller hur mycket jag skulle prata, vad jag skulle fråga, etc - detta eftersom jag genuint var ointresserad.


Jag har väldigt dåligt kroppspråk och förstår mig inte på andras kroppspråk. Jag ser samma miner och handrörelser bara och kan inte riktigt koppla ihop dessa med någon form av poäng eller känsla. Jag är väldigt dålig på att tyda dessa sociala signaler och är därför helt fokuserad på vad folk säger (vilket lett till att vissa tycker att jag är en oerhört bra lyssnare).

Folk har sagt att jag talar väldigt formellt eller använder komplexa ord, och att jag är väldigt allmänbildad och känner till massa konstiga fakta.

Fattar inte alltid ironi, och när folk talar till mig så sker min tolkning typ... bokstavligt? Exempel: Min mamma säger att det är så fullt i soporna. Jag ger svaret "ok" för det tar ett tag för mig att fatta att hon egentligen menar: "kan du gå iväg med soporna?" Svårt att läsa mellan raderna kanske detta kallas?

Jag är fullkomligt opåverkad av kritik och bryr mig inte alls vad folk tycker om mig. Komplimanger gillar jag inte, för jag tror/tycker alltid att personen överdriver eller fjäskar.

Jag ogillar skarpt när något oplanerat sker väldigt plötsligt. T,ex en komplett främling säger något (typ expediten på ica). Då blir jag tom i skallen, vet inte vad jag ska säga eller så säger jag något olämpligt (typ säger "ok" när jag får växeln istället för "tack").

Jag ogillar när folk håller upp dörren åt mig - för då "måste" jag säga tack, osv. Jag ogillar att tala till främlingar i största allmänhet. Jag hatar telefoner och situationer där jag måste ringa någon främling. Vid telefonkontakt har jag svårt att föra en dialog och jag försöker hela tiden analysera när det är "dags" för mig att säga något för denna vetskap kommer inte naturligt. Ibland blir det långa tystnader på flera sekunder innan jag fattar att "uhm, borde jag säga något nu? blir det pinsamt?"

Jag har dålig ögonkontakt, och ogillar ögonkontakt - det känns personligt på nå vis, eller får mig att känna mig "naken". Jag tittar bara folk i ögonen väldigt kort för att vara artig och visa att jag inte "dissar" dom. Det är något jag motvilligt lärt mig själv med andra ord.

Jag har ett högt IQ. På de tester jag gjort så har jag oftast hamnat runt 135. Har dock svårigheter att lära mig saker jag inte är intresserad av. Känner bara ovilja och motstånd till det.

Jag gör konstant listor på saker jag ska göra i vardagen. Ibland planerar jag så detaljerat att det nästan blir löjligt: När jag skriver en inköpslista så planerar jag t,ex i vilken matkasse vilken matvara ska gå i för att att det ska bli viktbalans mellan kassarna. När jag ska resa bort så skriver jag en lista över alla plagg jag tar med mig så jag inte glömmer bort dom när jag reser hem.

Jag är konstant upptagen med funderingar, fantasier, introspektion, retrospektion, inre monologer och att analysera saker.

Alexitymi: Jag har svårt att definera känslor eller veta vad jag känner. Det är dock väldigt sällan som jag har några känslor alls. Det är som att mitt "mood spectrum" enbart består utav "bad" och "whatever".
Jag tycker aldrig att jag upplever känslor lika starkt som andra verkar göra det - inte på långa vägar. Dessutom har jag mycket begränsad förmåga att uttrycka känslor gentemot andra.

När jag pysslar med något intressant så blir jag oerhört fokuserad, perfektionistisk och insnöad på ämnet. Detta "tillstånd" kan jämföras med arbetsnarkomani. Jag kan sitta uppe hela natten och morgonen och läsa på wikipedia, göra något i photoshop eller spela något spel - och detta utan att märka att tiden bara rusar förbi.

Jag har ofta konstiga kroppsliga poseringar, ofta när jag sitter. Jag har även en rätt konstig gångstil (tycker jag själv) och har ibland svårigheter och veta vad jag ska göra av mina armar.

Jag har någolunda ljuskänsliga ögon - Gillar inte solsken eller stark belysning. Jag har gärna på mig solglasögon året om, även om det är molningt.
Hör ofta ljud ingen annan märker av. Ogillar starkt höga ljud t.ex. när folk skriker eller bråkar, när telefonen eller dörrklockan ringer, när en motorcykel åker förbi, mm. Dessa starka plötsliga ljud triggar en "flight or fight"-känsla (kort adrenalinrus?)

Jag ogillar när folk plötsligt vidrör mig. Gillar inte att krama, eller skaka hand med främlingar. Blir ofta irriterad över att kläder och andra tyger ligger fel mot kroppen - till exempel så måste jag bädda sängen innan jag sover för jag stör mig på att lakanet är skrynkligt (vilket blivit en ritual/ett tvångsbeteende - jag måste alltid bädda sängen!). Jag klarar heller inte av att sova om jag inte tvättat fötterna dessutom för då stör jag mig på hur fötterna känns mot lakanet. Jag hatar dessutom att vara svettig, och nu på sommaren när det är värmebölja så duschar jag kanske 3-4 gånger om dagen.

Jag har en väldigt trött, uttråkad monotom röst.

Jag ogillar förändringar i vardagen. Tycker det är irriterande och utmattande då jag måste göra saker jag inte vill. Så jag är ofta i ett apatiskt tillstånd där jag inte orkar eller har lust göra något förutom att pyssla med mina intressen. Tycker nästan ingenting är särskilt givande eller kul - förutom mina intressen då.

Jag planerar alltid saker i förväg, och känner alltid att jag behöver veta i förväg vad som kommer hända. Inte ner till minsta detalj men jag vill ha helhetsbilden klar för mig. Ogillar starkt när spontana saker dyker upp och jag ogillar skarpt nya situationer.

Jag har få intressen men kan å andra sidan väldigt mycket om dessa. På min fritid så håller jag mig enbart till mina intressen, och har inga problem med att spela spel på datorn 16 timmar i rad eller se flera filmer.
Jag gillar inte alls dagar då jag inte får hålla på med dessa intressen. De dagar jag tvingas göra "vuxengrejer" - intervjuer, kolla lägenhet, etc - så blir jag väldigt utmattad.

Var jag ekonomiskt oberoende så skulle jag garanterat kunna leva utan att lämna lägenheten mer än kanske 3 gånger i veckan för att hämta post, köpa mat och tvätta - och inte ha några som helst problem med detta (snarare känna lättnad över situationen). Och tanken på ett sådant liv är bara attraktivt.

Jag saknar empati mer eller mindre (dvs är oförmögen att leva mig in i hur andra har det eller känner). När tsunamin slog till eller då World Trade Center blev attackerat så förstod jag aldrig "allmänhetens gnäll" och upprördhet, deras empati med offren antar jag. Istället tyckte jag att dessa händelser var fascinerande "bra TV".

Min farsa har också starka tecken på att han har aspergers. Jag har alltid tyckt att hans beteende har varit lite udda jämfört med andra. Jag har även en kusin som definitivt har aspergers.

Jag har mått dåligt i perioder men aldrig visat det dock. Det har kanske varit på gränsen till depression ibland till och med, även fast jag inte gillar att erkänna detta.

Jag har dålig aptit och dålig kost då jag nästan aldrig känner mig särskilt hungrig.

Mina dagar ser precis likadana ut. Jag sover 8-9 timmar, äter två mål om dagen, slappar/surfar på nätet, pysslar med något av mina intressen. Sover på dagarna och är vaken på nätterna. Jag har sällan ork eller lust att göra något annat utan är alltid passiv. Ni kanske tror att jag inte gillar vardagen såhär men jag föredrar detta framför dagar innehållandes nya aktiviteter eller dagar då jag är tvingad till att göra något (resa hem, gå på föreläsning på universitetet, etc). Jag gillar ett lungt och repeterande liv.

På aspergertest såsom nedanstående så får jag alltid väldigt höga poäng: http://www.piepalace.ca/blog/asperger-test-aq-test
(fick 35 på det testet)

Jag är väldigt perfektionistisk av mig och har editerat detta inlägg flera gånger för att omformulera vissa delar eller rätta stavfel.

Hej och välkommen!

Ja, det kan mycket väl vara så att du har Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykiatrisk problematik.

Jag tycker att du skall gå till din husläkare/vårdcentral och ta upp just det som du skriver så bra om i ditt inlägg. Du kan ju skriva ut inlägget och ta med till läkaren, om du som jag blir så stressad att hälften glöms bort. Anledningen till läkarbesöket vore dels för att du skall få vädra din oro, dels för att få en remiss till neuropsykiatrin där du bor. Det är de som utreder dig om det kommer till den punkten.

En utredning av en vuxen tar oftast tid. De här sakerna är komplicerade, ofta kan en patient ha fler neuropsykiatriska diagnoser än en. Dessutom är själva diagnosticeringsförfarandet en ganska ny företeelse. När jag var barn kunde man vara autistisk eller "normal". Numera talar man om ett spektrum av diagnoser inom ramen för autism, allt från de som aldrig märker av sin lilla egenhet till de som är förståndshandikappade och okontaktbara.

Alla här på forumet hjälper gärna till, så fråga vad du vill. Det finns inga dumma eller dåliga frågor. Om det är något som skaver dig, så fråga på bara.

Än en gång: Välkommen!

Scary stuff!
Överlag kunde det varit jag som skrev det där.

Förutom:
Jag misstänkte först att jag hade nån form av fobi (social fobi eller neofobi) men i slutet på gymnasietiden fann jag definitionen på Schizoid personlighetsstörning som passade väldigt bra (nu på senare tid har jag dock upptäckt att AS passar in mycket bättre).
Det räcker med att byta plats på Schizoid och AS. Samt att mina aningar kom i ett senare skede i livet. Sen är det mest detaljer, som min ålder och jag skulle tillägga: "jag klarar inte ens av vanliga 1on1 konversationer pga en enormt stark förvirring angående hur jag ska gå till väga för att få info ur personen".

[skämt] Jag ska nog kolla upp AS med Shizoid personlighetsstörning. [/skämt]

Välkommen d-shade!

Hej och välkommen!

En stund in i inlägget fick jag känslan av att du läst på ordentligt om AS och skrivit utifrån det och liksom bockat av, och det blev en jädra massa som stämmer, om jag får säga det själv. Så här bra pejl hade nog inte jag på mina egna AS-drag när jag kom till utredning (och fick diagnos).

Och tack för det lilla om World Trade Center och tsunamin. Jag har en vän som är det aspigaste jag känner, fast utan diagnos, och jag har alltid ryst när han pratat på exakt det viset, och hur aspig jag än tänker mig honom som och hur påläst jag än är idag så har jag inte riktigt gjort kopplingen Theory of mind- medlidande- folk som bor långt bort och som man inte känner - och hans bild av det där. Så tack!

Förövrigt tycker jag absolut du ska söka utredning.

Ja jag ska ta och göra det sen när jag flyttat. Jag mailade dom på psyk i staden jag flyttar till och då sa dom att jag måste vänta tills jag är folkbokförd där - och så vill dom att man kontaktar dom via telefon också, vilket jag inte tycker om.

Vad kostar det och göra en sån där undersökning då? Jag är rätt fattig av mig eftersom jag studerar och aldrig jobbar något.

Deadly_Nightshade skrev:Ja jag ska ta och göra det sen när jag flyttat. Jag mailade dom på psyk i staden jag flyttar till och då sa dom att jag måste vänta tills jag är folkbokförd där - och så vill dom att man kontaktar dom via telefon också, vilket jag inte tycker om.

Vad kostar det och göra en sån där undersökning då? Jag är rätt fattig av mig eftersom jag studerar och aldrig jobbar något.

Kostar som vanliga läkarbesök när du ska till läkare och så nåt lite mindre när du träffar psykolog för WAIS-test (som är standardgången, om jag förstått det rätt). Det är klart det är pengar, men det handlar inte om de pengar det kostar att göra det privat (då är det femsiffriga belopp vi pratar om).

Idag var första gången jag var inne på den här hemsidan och denna tråd var den första jag besökte. Har väl varit ganska medveten om att jag har asperger. Har inte fått diagnos eller varit utredd men har heller inte känt att jag haft behov av det. I Deadly_Nightshade's personlighetsskildring fanns det mycket jag kände igen mig i (men även en del jag ej berörs av/kan identifiera mig med). Gjorde webtestet "http://www.piepalace.ca/blog/asperger-test-aq-test" och fick ett utfall på 43 vilket inte var förvånande. Tänkte jag kunde bli medlem oavsett och se om det ger mig något.

Välkommen & lycka till!