Milyc och Mats!

precis!!

Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

/mitzerl som lever i ensamhet och därmed i högsta grad lider av den diagnos som orsakar detta.

All you need is love, sjunger Beatles, så sant så sant...

mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

/mitzerl som lever i ensamhet och därmed i högsta grad lider av den diagnos som orsakar detta.

All you need is love, sjunger Beatles, så sant så sant...

liten fundering.....

ser man sej själv som något positivt för att man har partner eller har man partner för att man ser sej själv som nåt positivt?

Tack så mycket, Kaks och weasley!!

mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

En intressant teori. Du får väl göra en poll och se hur pass bra det stämmer.

Milyc skrev: För mig är exempelvis:
Begränsad förmåga till ömsesidig social interaktion, även bättre förmåga att uveckla och stå för egna åsikter, stå emot destruktivt grupptryck och vara esam utan att må dåligt av det som många NT gör.
Tvångsmässighet och speciella rutiner, även ökat ordningssinne, principfasthet och nogrannhet.
Speciella begränsade intressen följaktligen god förmåga att koncentrera mig och lära mig saker om sådant som intresserar mig. Mina specialintressen är ingen pina utan min stora glädje i livet!
Begränsad förmåga att intuitivt förstå och reagera på hur andra tänker och känner även bättre förmåga att analysera dessa saker logiskt och rationellt utan att övermannas av de känslor en spontan inlevelse innebär.
Tal-, språk- och kommunikationsproblem i form av en mer eller mindre bokstavlig språkförståelse även en ökad språklig exakthet, saklighet och ärlighet.

Just så ser jag på det också. Även resten av inlägget var lysande välformulerat.

mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

Hej Mizerl, det var länge sen! Är du uppkopplad igen eller bara online tillfälligt?

mitzerl skrev:
Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Jag tror att det har en viss betydelse vilket liv man har levt före sin diagnos. Har man "stångats" med NT-världens sett att värdera vad ett liv ska innehålla, Så är det kanske lättare att gör ett mer aktivt val. Vad som är mest värdefullt förän själv. Men också vad man mår bra av och behöver. Kanske är det lättare att respektera och acceptera sig själv om man har fått en möjliheten att pröva på

Man ser sig nog inte som mer positiv för att man har en partner eller har haft en. Men partnerfrågan, är nog för många ett stort problem, den får så många "biverkningar". Livet kan nog kännas mer värt om man uppnår en del av sina önskninga.

Milyc skrev:...och vara esam utan att må dåligt av det som många NT gör.

Vad har du för belägg på det? Kanske det är så att du inte riktigt har upplevt verklig ensamhet och följaktligen ser det som något positivt och som du själv styr över? Om jag levde i gemenskap och samvaro större delen av dagarna skulle jag säkert också känna det som positivt att få vara ensam en timme eller två.

Jag pratar om ensamhet som något man tvingas till och inte själv kan styra över. Ensamhet för att man LEVER i ensamhet och gjort det i hela sitt vuxna liv och inte ser någon väg ut ur den.

Milyc skrev:...följaktligen god förmåga att koncentrera mig

Milyc skrev:...utan att övermannas av de känslor en spontan inlevelse innebär.

Dessa är egenskaper som DU har men som inte nödvändigtvis stämmer in på alla aspergare. Koncentrationssvårigheter är inte alls ovanligt bland aspergare. Likaså att översvämmas av känslor man inte kan styra över.

Milyc skrev:...med vilka jag kunnnat forma ett lyckligt liv och vara till hjälp och glädje för mina nära och kära

Det är just det som är min poäng. Har man "nära och kära" och därmed kunnat forma ett lyckligt liv så är det inte konstigt att man inte berörs negativt av sin diagnos.

Sam skrev: Jag tror att det har en viss betydelse vilket liv man har levt före sin diagnos. Har man "stångats" med NT-världens sett att värdera vad ett liv ska innehålla, Så är det kanske lättare att gör ett mer aktivt val.

Om man har eller har haft möjligheten att göra ett aktivt val så. Jag har inte haft det. Jag är ödets lekboll, en bricka i ett obegripligt spel. Som en marionett. Jag tror det är lättare att se diagnosen som något positivt om det livssätt den för med sig överensstämmer med ens egna förväntningar. För mig gör den inte det. Jag har tvingats till ett livssätt jag inte vill ha och därför kan jag inte se diagnosen som positiv.

Sam skrev:Kanske är det lättare att respektera och acceptera sig själv om man har fått en möjliheten att pröva på

Huvudet på spiken!!

Sam skrev:Man ser sig nog inte som mer positiv för att man har en partner eller har haft en.

Där håller jag dock inte med och tycker du säger emot dig själv lite nästan, utgående från ditt förra citat att det är lättare att acceptera sig själv om man fått möjlighet att pröva på.

Sam skrev:Livet kan nog kännas mer värt om man uppnår en del av sina önskninga.

Definitivt. Och det ingår också i detta hur man ser på sitt liv och sin diagnos.

Inger skrev: Hej Mizerl, det var länge sen! Är du uppkopplad igen eller bara online tillfälligt?

Jag har bredband igen.

Sam skrev:
Man ser sig nog inte som mer positiv för att man har en partner eller har haft en.


Där håller jag dock inte med och tycker du säger emot dig själv lite nästan, utgående från ditt förra citat att det är lättare att acceptera sig själv om man fått möjlighet att pröva på.

Att ha en partner är inte alltid det rätta, för alla, Ett förhållande kan också vara dåligt och destruktivt. Ur den synvinkeln, så tror jag inte att man ska säga att man ser sig som mer positiv. kanske kan man säga att man är mer nöjd med den delen av livet, om man har ett bra förhållande med någon.
Men man kan nog vara lika nöjd om man är ensam, om man vet att det är det man trivs bäst med.

Vad har du för belägg på det? Kanske det är så att du inte riktigt har upplevt verklig ensamhet och följaktligen ser det som något positivt och som du själv styr över? Om jag levde i gemenskap och samvaro större delen av dagarna skulle jag säkert också känna det som positivt att få vara ensam en timme eller två.

Jag pratar om ensamhet som något man tvingas till och inte själv kan styra över. Ensamhet för att man LEVER i ensamhet och gjort det i hela sitt vuxna liv och inte ser någon väg ut ur den.

De allra flesta NT jag känner har ett behov av sociala kontakter och frekvent sällskap som jag inte har och när jag var barn innan jag fick diagnos tyckte var konstigt. Det är en klassisk autistisk/aspergsk grej att vara mer intresserad av att ensam ägna sig åt sitt specialintresse än att delta i sociala gruppaktiviteter.

Mina syskon neurotypiska syskon hade visserligen under vår uppväxt oftast lättare än jag att få lekkamrater men sörjde också betydligt mer då de var utan vilket hände oss alla periodvis.

Dessa är egenskaper som DU har men som inte nödvändigtvis stämmer in på alla aspergare. Koncentrationssvårigheter är inte alls ovanligt bland aspergare. Likaså att översvämmas av känslor man inte kan styra över.

Jag skrev i samma inlägg att jag är väl medveten om att AS kan yttra sig på en mängd olika sätt och att vi därför inte upplever diagnosen på samma sätt.

Dessutom skrev jag inte om koncentration och känslokontroll i allmänhet utan om koncentration och fokus på specialintressen och att inte övermannas av känslor som följer av spontan inlevelse i hur andra tänker och känner.

Jag är betydligt mer klarsynt och analytisk än de flesta NT när jag kan tänka efter och se andra perspektiv i situationer då NTs reagerar spontant och intuitivt på grund av deras bättre inlevelseförmåga.

Däremot har jag problem att kontrollera känslan av frustration när saker inte blir som jag tänkt mig och inte så lätt att koncentrera mig på saker som INTE inresserar mig.

Även om det jag beskrev inte är något alla apergare har gemnsamt så ÄR det egenskaper som legat till grund för att ge mig diagnosen Aspergers syndrom.

Jag har aldrig påstått att AS för alla alltid är positivt utan endast invänt mot att AS för alla alltid inte är annat än pina. Så är det nämligen inte för mig. För mig är det både positivt och negativt.

Det är just det som är min poäng. Har man "nära och kära" och därmed kunnat forma ett lyckligt liv så är det inte konstigt att man inte berörs negativt av sin diagnos.

"Nära och kära" avser inte i detta fall en partner som du beklagat dig över att du inte har eller har haft utan den familj jag föddes in i. Den är ingenting jag förvärvat genom social kompetens eller kan förlora genom bara AS-problematik och det är inte primärt genom dem jag kunnat forma ett lyckligt liv.

Jag kan nog inte påstå att jag levt som en "vanlig människa" i socialt avseende någon gång i mitt liv. Däremot har jag under långa perioder haft en tillvaro med ett för mig givande innehåll även om många NT tyckt att jag borde sakna det ena med det andra.

Du tycker inte om ditt liv som du har nu och kan härleda din avsaknad av det du önskar till att du har AS. Men jag känner faktiskt flera personer som definitivt inte har AS eller annat NPF men ändå är olyckligare än vad jag som har AS är.

weasley skrev:

mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

/mitzerl som lever i ensamhet och därmed i högsta grad lider av den diagnos som orsakar detta.

All you need is love, sjunger Beatles, så sant så sant...

liten fundering.....

ser man sej själv som något positivt för att man har partner eller har man partner för att man ser sej själv som nåt positivt?

Ha, ha.. weasley är en klok flicka..

När vi är inne på relationer kan jag ju passa på att nämna att jag aldrig fått hångla så mycket som sista tiden då jag mer å mer börjat förlika mig med min nya diagnos..

Förr när jag var "normal" var det ju jobbigt att hela tiden misslyckas med relationer.. Nu när jag inser att det är meningslöst att ens bry sig så kan jag ta allt med en klackspark istället för älta alla misslyckanden. I och med att jag har slappnat av så går allting mycket lättare.

Visst ska jag erkänna att jag blivit lite tryggare av ren ålder oxå.. Lättare att slappna av å vara naturlig när man lämnat tonåren långt bakom sig.. Jag har ett helt annat lugn idag när jag passerat 40 å får bara vara tacksam över att jag ser såpass ung ut så att jag fortfarande duger som sexobjekt för unga tjejer, även om det givetvis är lönlöst att tänka sig en bestående relation med dem..

Hur man ser på sig själv och sitt liv handlar nog väldigt mycket om var man lägger sitt fokus, negativt eller positivt tänkande.
Jag tror att vi trots våra diagnoser, jämför oss med andra i vår närhet ,de vi läser om, ja med andra ord i princip med alla och allt. Framför allt om fokuset ligger på det som fungerar mindre bra, det vi är missnöjda med.

Jag tycker iaf att mitt liv blev både bättre och lättare när jag fick hjälp med att ändrade fokus. Jag började se det som fungerade i mitt liv.
När jag började fundera över vad som var mitt behöv och vad som var ett förväntat behov. Så såg många val helt annorlunda ut. Men även kraven på mig själv blev hanterbara.

Tja...efter ungefär tolv års ålder fick jag kämpa som fan för att få livet att fungera överhuvudtaget; utan hjälp; utan att ens fatta vad det var jag hade problem med; och utan att någon enda jävel i ens omgivning varken kunde eller ens ville förstå en. Tonåren var ett isolerat, deprimerat, utmobbat helvete som jag inte önskar att någon människa skulle behöva gå igenom.
Tidiga tjugoåren började jag, väldigt knackigt, kunna funka med människor i min närhet; på arbetsplatser o dyl; även om det var, och fortfarande är något som fungerar sisådär för det mesta.

Visst; alla de där upplevelserna kanske gjorde mig starkare som människa; lärde mig att vara envis jävel och aldrig ge upp; och gjorde mig till en överlevare som knappt nånting kan knäcka längre.

Men blev jag lyckligare eller mådde bättre av att gå igenom all den där skiten?
Knappast. Visst; man har lärt sig en del nyttigt; men tittar jag i backspegeln skulle jag gärna ha bytt det mot möjligheten att bara få koppla av lite; sänka garden och få vara mig själv en stund... och veta att omgivningen fattade; och tyckte att man var OK ändå. Det hade jag hellre valt: även om det skulle ha inneburit en viss risk att bli "förklemad" eller "bekväm". Synd att man inte föddes tio år senare, således...

DooM skrev:Tja...efter ungefär tolv års ålder fick jag kämpa som fan för att få livet att fungera överhuvudtaget; utan hjälp; utan att ens fatta vad det var jag hade problem med; och utan att någon enda jävel i ens omgivning varken kunde eller ens ville förstå en. Tonåren var ett isolerat, deprimerat, utmobbat helvete som jag inte önskar att någon människa skulle behöva gå igenom.
Tidiga tjugoåren började jag, väldigt knackigt, kunna funka med människor i min närhet; på arbetsplatser o dyl; även om det var, och fortfarande är något som fungerar sisådär för det mesta.

Visst; alla de där upplevelserna kanske gjorde mig starkare som människa; lärde mig att vara envis jävel och aldrig ge upp; och gjorde mig till en överlevare som knappt nånting kan knäcka längre.

Men blev jag lyckligare eller mådde bättre av att gå igenom all den där skiten?
Knappast. Visst; man har lärt sig en del nyttigt; men tittar jag i backspegeln skulle jag gärna ha bytt det mot möjligheten att bara få koppla av lite; sänka garden och få vara mig själv en stund... och veta att omgivningen fattade; och tyckte att man var OK ändå. Det hade jag hellre valt: även om det skulle ha inneburit en viss risk att bli "förklemad" eller "bekväm". Synd att man inte föddes tio år senare, således...

Känner mycket väl igen mig i DooM:s berättelse.. Minns att jag hade självmordstankar i 14- års åldern. Jag har aldrig blivit mobbad men alltid kännt mig ensam och utanför. jag hade aldrig kompisar som jag kunde slappna av och vara mig själv med.

Det riktigt värker i bröstet när man tänker på hur mycket man missat under uppväxten när man befinner sig på någon offentlig plats och råkar höra grabbar i 10-12 års-åldern sitta och ha ett allvarligt och förtroligt samtal med varandra.. Jag skulle gett vad som helst för att ha haft en sådan vän under min uppväxt..

Jag var ständigt ny i klassen och var tvungen att ha en stentuff fasad för att ingen skulle försöka mobba mig. Jag var nog i det närmaste onåbar under hela skoltiden pga den osäkerheten jag kände. Gav ingen chans för vare sig trevliga killar eller tjejer att få lära känna den riktiga jag..

Visst fan har jag blivit stark av en sådan uppväxt, men samtidigt ett olyckligt och missanpassat vrak..

Thunderchild skrev: Förr när jag var "normal" var det ju jobbigt att hela tiden misslyckas med relationer.. Nu när jag inser att det är meningslöst att ens bry sig så kan jag ta allt med en klackspark istället för älta alla misslyckanden. I och med att jag har slappnat av så går allting mycket lättare.

Jag har ett helt annat lugn idag när jag passerat 40 å får bara vara tacksam över att jag ser såpass ung ut så att jag fortfarande duger som sexobjekt för unga tjejer, även om det givetvis är lönlöst att tänka sig en bestående relation med dem..

Bra Tänkt!! Fram för mycket pusar, kranmar,hångel och kyssar!!!!!
Bästa sättet att koma över depressioner, eller att inte alls få dem.

Jossan skrev:
Bra Tänkt!! Fram för mycket pusar, kranmar,hångel och kyssar!!!!!
Bästa sättet att koma över depressioner, eller att inte alls få dem.

Mmm, vilket just är en anledning till att vissa kan tycka AS är en pina när man saknar nån att pussas med och depressionen kommer...

Okej, jag har varit där själv.

Men bor man själv kan man ju alltid skaffa katt. De är rätt gulliga att krama de också.

Förövrigt så träffade jag min nuvarande pojkvän här på Asperger Forum, han kopplar inte upp sig längre men när han gjorde det hette han el_kalkylus. Den här sidan är inte mening att vara någon dejtingsida men den har funkat som en sådan ändå.
Jag och min pojkvän el_kalkylus, Anna(numera Tess) och Ford, och nu Catasa och Isabo. Vem blir nästa paret ut?

Jossan skrev:Okej, jag har varit där själv.

Men bor man själv kan man ju alltid skaffa katt. De är rätt gulliga att krama de också.

Om man nu inte är allergisk mot pälsdjur så...

Sfinx, tror jag katter utan päls kallas, en särskild ras.

Blir det inte lite hårt? Sfinxar brukar vara gjorda av sten!

Eller heter de så på svenska? Du menar säkert den här? (Skum kisse! Ser mer ut som en förvuxen råtta.)

Inger skrev:Blir det inte lite hårt? Sfinxar brukar vara gjorda av sten!

Eller heter de så på svenska? Du menar säkert den här? (Skum kisse! Ser mer ut som en förvuxen råtta.)

Rashygien för katter - alltid lika trevligt. Vad hycklande människor är. Men det är knappast en nyhet, så fortsätt och ignorera detta lilla mellanspel.