Parvlon skrev:Jag tycker mig ha läst någonstans att

>>>en del med autism har skyhöga ytliga krav på partners.

Tror dock att det är stor skillnad på vad man svarar en 'diagnosutredare' och hur det egentligen är. Somliga av dem som svarar extremt kanske inte haft ett förhållande, och då är nog svaret ganska meningslöst.

Den delen sällar jag mig till. Jag är utomordentligt fixerad vid partnerns ansikte; visserligen är jag singel sedan mååånga år. Det är så pass att jag tycker att fixeringen är pinsam. Utöver ansiktet är utseendet inte så viktigt även om jag attraheras av introverta pojkflickor typ Demi Moore's rollfigur i Ghost, eller stubbade kvinnor som Sinead O'Connor eller Lena Stübner (från tv-klassikern Sajber).

Svårt fixerad är nog beteckningen!!! rotflmao...

Vänta nu! Att inte kunna känna av andra är väl höjden av ytlighet?

alfapetsmamma skrev:

Alien skrev:Jag har då åtminstone trott att aspergare var mer tänkande och ifrågasättande, och därför inte skulle köpa rådande normer rakt av.

Själv ville jag alltid veta varför vissa saker skulle göra el varför de måste göras på just detta sätt. Jag hade svårt att bara tiga och lyda.

När jag fick min AS-diagnos så trodde jag att jag hittat förklaringen. För mig var ingenting självklart. Det positiva med det var just att tänka självständigt och inte böja sig för vad "alla andra" tänker/säger/gör.

Dessutom har jag tänkt att just det eviga utanförskapet lett till att vi tänker mera än andra. Om man kommunicerar med andra "som fisken i vattnet" behöver man inte tänka och fundera så mycket. Men om man lever mycket i tankens värld så bryr man sig inte så mycket om det yttre.

Alexandra kanske har rätt i att det är en försvarsmekanism. Men i så fall känns inte AS längre som något positivt utan enbart negativt.

Fast det du nämnde ÄR ju positivt, som jag ser det iaf, även om det har en orsak som inte per se är positiv. Varför skulle det vara fel att vara nöjd med nåt man utvecklat, även om det var av nödtvång?

Nå, många (även andra aspergare) tycker bara man är envis och tjatig. Dessutom så är det då frågon om just AS har några positiva sidor. Om AS inte innebär självständigt tänkande (som jag inbillar mig att jag har), då försvinner ju själva önskan att identifiera mig som aspergare gentemot omvärlden. Det blir enbart negativt, egenskaper som jag saknar jämfört med "normalmänniskan".

Jag föredrar mjuka och bekväma kläder framför snygga/moderiktiga men obekväma. Jag skulle t ex passa bättre i stövlar och skor med hög klack, men det är för opraktiskt så det har jag aldrig. Men det kanske är ett tecken på mina perceptionsstörningar i stället för på oberoende och icke-ytlighet.

Likaså kan ju det faktum att jag är mer intresserad av hur människor är än hur de ser ut bero på ren självbevarelsedrift. Har man blivit illa behandlad, så blir det livsviktigt att umgås med människor man kan lita på.

Proffe Slimp skrev:Vänta nu! Att inte kunna känna av andra är väl höjden av ytlighet?

Inte om det du missar, med~ eller omedvetet är det ytliga.

Bump!

Jag antar att aspergare är lika mottagliga för de fördomar som haloeffekten ger som alla andra.

När man bedömer en person utifrån en enstaka egenskap kallas det haloeffekten. Det innebär att om vi ser en person som vi tycker ser trevlig ut, tror vi också att personen är vänlig, generös och bra på andra sätt. Det motsatta omdömet gäller också. Forskare har visat att detta påverkar alla våra vardagliga sammanhang.

Vid t ex en anställningsintervju gäller det därför att försöka se positiv och ordentlig ut om man vill få jobbet. Om det är ett jobb som utkastare på en pub, är det kanske en fördel att se sträng och stark ut. Det finns ett engelskt talesätt som lyder " You never get a second chance to make a first impression" (bet. ungefär "du får ingen andra chans att göra ett första intryck")

http://www.lartecken.se/psykologi_a/psy ... 5_8_1.html

Så om vi tycker en person ser bra ut tror vi automatiskt att den också är intelligent, hederlig, trevlig etc. Och eftersom uteeendet är det första vi ser så är det kört om man inte ser bra ut.

Men ibland får vi första intrycket genom en röst i telefonen. Eller vad någon skrivit i epost el chat. Frågan är om det intrycket tar över när vi träffar personen? Nej, i så fall skulle ju ingen dra sig tillbaka efter första träffen irl?

Jag tycker att aspergare kan vara rätt ytliga med. Uttseendefixering har inget med diagnos eller inte diagnos att göra.

Jag har märkt att jag är väldigt bra på andra chanser. Både på gymnasiet och högskolan blev jag "bästa kompis" med den personen som jag faktiskt dömde ut när vi först träffades. Det har hänt liknande saker i andra sammanhang.

Däremot så finns det fördomar inom mig som gör att finns det ingen struktur som tvingar oss ihop, så undviker jag vissa människor t ex pga utseende. Fastän de kanske skulle visa sig vara väldigt trevliga. Det är synd men jag vet inte hur man ändrar på det.

Nätet är bra, blivit kompis med folk som jag nog skulle undvikit i levande livet. Undvikit pga väldigt elaka fördomar egentligen. Men där får man träffas hjärna mot hjärna innan man delar sitt utseende om man ens vill dela det.

Vad gäller mer djupa tankar som filosofi och politik så tror jag det kan vara så att man är djup eller inte. Finns vissa med aspergers som är superytliga här. Men vissa är djupa pga att de helt enkelt inte har de filter som man behöver för att värja sig mot jobbiga, existentiella tankar. Och att man är väldigt principfast t ex vad gäller politik eller liknande.

Något som jag sett som gemensam nämnare här (nästan iallafall), är det som inte är djup i motsats till ytlighet utan det som är duktighet i motsats till ytlighet. Aldrig har jag träffat så många sparapåelochvattenochsopsorterainihelvete på samma plats. Inte för att det är något negativt.